“Standard Chartered theory on maximizing Liverpool FC brand potential by signing Asian players”.
Först och främst är det nästintill skrattretande att de tror att de ska ha något att göra med laguttagningen, truppen eller personal. Jag tror inte Fergie rekommenderar Glazer-familjen vilka aktier man ska köpa och investera i, och jag tror definitivt inte Wenger och Emirates har ett sådant ömsesidigt förhållande heller.
Sedan slog det mig. Det jag aldrig innan dess förstått. Det kan vara min naiva ställning till fotboll – fotboll är och föreblir en sport som inte ska handla om pengar. Att man aldrig i hela livet skulle signera en spelare på grund av etnicitet, för att locka en större publik som på så sätt ska ge större intäkter. Där hade jag fel. Där hade lilla, naiva jag, fel.
Faktum är, att Liverpool FC, oskyldigt nog, inte är den första Premier League-klubb som tänkt så långt. Den blåa sidan av Merseyside har redan been there, done that, och bokstavligt talat, have that shirt.
:::
Allt började en kylig höstdag när sommarlöven just lämnat sitt näste och istället tagit över gatan och fyllt den med färger av hela det bruna spektrumet. Solen hade nyligen tagit sina sista andetag och skulle just lämna plats för månen och dess nattskift.
Jag vet att jag lyckas försköna historian. Den var inte riktigt så sagolik. Tvärtom.
Li Weifeng hade tidigare spelat för Shenzhen Ping’an, men hade kort efter VM 2002 i Sydkorea/Japan, erbjudits en kort försöksperiod hos Everton, som en del av den deal Everton hade med sin sponsor, Kejian. Men vad Li inte lyckades med, var att flörta till sig ett permanent kontrakt och han återvände inom kort till Shenzhen Jianlibao.
Det slutade inte där. Tvärtom fick man mersmak för namnet Li.
I samma deal, flög Lie Tie till mäktiga England för att återigen, precis som sin landsman, slåss för ett kontrakt. Han lyckades lite bättre, eller rättare sagt, han lyckads riktigt bra. Trots inledande skepsis på Merseyside av både supportrar och fotbollsfantaster, var hans första säsong på Goodison Park en överraskande framgång. Manager David Moyes spelade honom i 31 ligamatcher, främst i startelvan, där hans position som en defensiv mittfältare hjälpte klubben till en sjunde plats.
Everton kämpade mot hans tidigare klubb Liaoning, för att få värva honom på permanent basis efter 2002/03-säsongen. Man lyckades, affären avslutats i augusti 2003, och därmed var det ett faktum – Everton hade signerat en asiatisk spelare.
Men det där kontraktet var inget lyckat drag. Därifrån dalade hans karriär. I maj 2006 släpptes Li Tie, efter att Everton börjat ta emot bud på kinesen. Han hade tydligen gjort ett stort intryck på engelsk fotboll, för kort därefter signerade han ett tvåårskontrakt med Sheffield United. Det är dock en annan historia, och ett annat blogginlägg.
:::
Men först ut var inte The Toffees. Nej där hade Arsenal hunnit före. Redan år 2001, innan Asienhysterin som uppkom efter VM i Sydkorea/Japan, signerade man Junichi Inamoto. En yngling från klubben Gamba Osaka, som då var en av många uppmärksammade överföringar av asiatiska spelare till Europa. Han signerade för Arsenal, men han misslyckades med att slå sig in i startelvan. Han förekom i ett par ligacupmatcher och i något enstaka Champions League match.
Han hann inte inta en konsekvent plats i A-laget, innan Arsenal släppte iväg han – till sin besvikelse, kan tyckas, då Inamoto gjorde två mål för det japanska landslaget under VM 2002.
Lära sig ifrån sina misstag är inte populärt hos Londonlaget, för så sent som i januari, fick man det nya asiatiska stjärnskottet att skriva på. Ryo Miyaichi är alltså det komplicerade namnet man nu ska lägga på minnet.
Miyaichi spelar till vardags i Chukyo University High School i Nagoya och har representerat de japanska ungdomslandslagen sedan 13 års ålder. Han är ett känt namn i Japan och så snart som han började bli ett namn, blev han jämförd med storspelare som Cristiano Ronaldo och Thierry Henry. En viss sanning kan ligga i det påståendet, då Ryo är en teknisk spelare med kvicka fötter som antingen gillar att hålla till på kanten där hans fart verkligen kommer till nytta, alternativt spela som en klassisk anfallare.
I just detta exemplet är det väldigt tydligt att sponsorn varit och påverkat Wenger. Med tanke på att Emirates tidigare försökt få AC Milan att värva profilspelaren Keisuke Honda, redan i somras ska tilläggas, så är värvningen av Ryo Miyaichi med all säkert uppskattad hos Arsenals sponsor. Värvningen ses som ett steg för Arsenal mot att inta den japanska marknaden.
:::
Om det blir en succé eller inte, det får tiden utvisa. För ett misslyckande behöver det verkligen, givetvis, inte vara. Det finns ett par asiatiska spelare i Premier League, som spelar för tillfället, som imponerar mer och mer för var dag – och visar vägen för andra i liknande situationer. Vi har först och främst Lee Chung-Yong, spelandes i Bolton Wanderers FC. Han har visat sig vara nödvändig hela säsongen, och nickade så sent som häromveckan Bolton till semifinal i FA-cupen, i den täta matchen mot Birmingham som slutade 3-2 å The Wanderers favör. Belöningen hade kommit innan det livsviktiga målet, då han kritade ner sin namnteckning för Bolton till ytterligare år 2013.
Vilket var ett väldigt bra drag, då han varit som gjord för Owen Coyles 4-4-2-uppställning, som han använt hela säsongen. Tillsammans med vår egna Johan Elmander, och emellanåt med Daniel Sturridge, har sydkoreanen format Boltons bästa anfallspar sedan 1920-talets glansår med David Jack och Joe Smith i toppositionerna.
Många menar idag att Lee är en av Boltons viktigaste spelare och förväntas vara en enorm källa till framgång för Bolton i framtiden.
:::
Men den enskilt största asiatiska profilen i Premier League, i dessa annars så mörka dagar, måste utan diskussion vara Park Ji-Sung. Han är den mest uppmärksammade asiatiska fotbollsspelaren i historien, som den enda sydkoreanska spelare som vunnit UEFA Champions League och första asiatiska att ha spelat final i turneringen. Den 30-åriga mittfältsmotorn har spelat i Manchester United sedan 2005 och har hunnit med 168 matcher och 22 mål för United. Han har blivit framröstad som månadens spelare ett flertal gånger, senast i november och december förra året, då han hade en formtopp man inte såg slutet på.
Han är älskad av både fans och ledare för sin otroliga arbetsmoral, exceptionella konditionsnivå och sin tajming, både när det gäller positionsspelet och målgörandet. Han har visat vägen för asiatiska spelare, och jag vågar nog påstå att det Fergie inte värvade honom i syfte att synas mera i den asiatiska delen av världen – utan att det bara kom som en ända stor bonus som gör att Glazer familjen skrattar ända vägen ner till banken. Om vi bortser ifrån det finansiella skuldberg som tynger deras axlar men framför allt klubben Manchester Uniteds axlar. Annan historia, annat blogginlägg.
:::
Andra menar tvärtom, och fördömer värvningen och andra liknande värvningar. Det handlar inte om spelarkvalité, utan om ekonomiska behov menar kritikerna. Just i detta fall tycker jag det resonemanget inte är hållbart på något plan. Ska man anta att alla asiatiska spelare som spelar i Premier League enbart är där för att upprätthålla någon slags kvot, så har den som tycker så en skruv lös som på direkten behöver skruvas på plats igen. Jag finns här för dessa skruvlösa människor.
Nästa fundamentala fråga är ju givetvis om man tjänar någonting på det. Eller om det är sista steget för total förstörelse av den globala sporten. Att signera spelare, enbart för att locka till sig en viss skara människor. Eller ännu troligare, är det något som pågått under en längre tid utan att vi varit medvetna om det?
Vad vi kan dra för slutsatser är att både Everton och Arsenal försökte attrahera den asiatiska marknaden genom att teckna kinesiska spelare, men visade att kommersiell framgång inte alltid omvandlas till framgång på det viktigaste stället – planen. Tankebanorna hos klubbarna är väldigt tydliga – signera en asiatisk spelare, öka antalet supportrar som leder till fler köp av officiella varor som till sist innebär ett extra klirr i kassan.
Men båda klubbarna misslyckades och gick istället back. Klirret i kassan uteblev. Den asiatiska delen av världen blev inte vunnen. Istället får klubbarna signeringen av spelare att alltmer likna en avancerad ekvation, där man måste inkludera spelarens värde, spelarens förmåga att attrahera publik och antalet tröjor spelaren i fråga kommer sälja.
Sedan finns det klubbar som lyckats, men som inte nämnvärt ökat sin följarstab i utlandet. Bolton är väl ett fint exempel, som jag demonstrerade ovanför. Manchester United är enligt mig det bästa exemplet på en klubb som lyckats balansera in alla faktorer. Ändå kan jag inte låta bli att dra en suck av förfäran när jag ser klubbar som Liverpool försöka sig på att vinna folks sympatier enbart på spelarkvalité. Det funkar inte så. Jag vill inte gå till attack på min egna klubb, men det låter inte helt rätt. Liverpool FC låter snarare som ett företag än en fotbollsklubb i och med dessa planer. Åh, modernisering av fotboll, vilket extremt hat jag känner gentemot dig.
Dem gamla gubbarna sjunger på sången ’det var bättre förr’. Jag måste besviket stämma in.
Snart kan ni detta, men värt att upprepa; vill ni kontakta mig gör ni det lättast på nezik_93@hotmail.com , alternativt tycker jag ni kan följa mig på Twitter, där 140 tecken alltid lyckas begränsa mig.