Det är mer eller mindre omöjligt att veta var man har Man Utd den här säsongen.
Det har sett taffligt ut, det har sett skralt ut, det har sett ut som en av de sämsta upplagorna i mannaminne. Det är halt och det är lytt. Men tamigf-n om de ändå inte svarar för en styrkedemonstration utav allra största rang när man som minst anar det.
Man Utd har inte vunnit på Stamford Bridge sedan 2002 – och definitivt inte sedan Roman Abramovich tog över Chelsea och gjorde det till en mer eller mindre helt ny klubb.
Men europeiskt cupspel sitter i Man Utds ryggmärg och vilket tillfälle var bättre än just nu att bryta den sviten?!
:::
Ännu en gång ges vi också en påminnelse om vilket formidabelt försvarsspel Man Utd har tillgång till när de kan mönstra Rio Ferdinand och Nemanja Vidic samtidigt.
Och så klart – Edwin van der Sar.
:::
Förvisso har också Man Utd den lilla tur man behöver i sådana här sammanhang.
Insidan av stolpen och en mållinjeräddning av Evra räddade dem från kvittering alldeles i slutet av den första halvleken.
Och i slutet av den andra halvleken flirtar de onekligen med att få en straff emot sig när Ramires går omkull.
Men ironiskt nog så väljer domaren den här gången att fria. Sannolikt felaktigt.
Men mellan just dessa båda lag så är det kanske inte på sin plats att klaga alltför högljutt om man är Chelseasupporter.
Däremot sett till Chelseas tidigare europeiska äventyr så förstår jag om frustrationen är stor.
:::
Alex Ferguson och Carlo Ancelotti är om inte goda vänner så i alla fall goda kollegor. Och jag misstänker att det inte undgår Ferguson att det här resultatet, särskilt om det följs upp på Old Trafford, med all sannolikhet beseglar Ancelottis öde på Chelseas managerpost.
Vilket så klart är något utav en travesti.
:::
Wayne Rooney – sweet revenge skulle jag säga.
Låt oss nu hoppas att rättvisa skipas åtminstone halvvägs och att hans straff reduceras till en enda match avstängning imorgon förmiddag.
:::
Vad måste spelare som John Terry, Frank Lampard, Didier Drogba och Michael Essien egentligen tänka?
Vad måste de egentligen göra för att vinna den här skiten?
…………………………………………………
Det är naturligtvis en närmast obscen tanke att den här Man Utd-upplagan ändå är så pass nära att emulera 1999 års upplaga.
Det här är alltså samma lag som bröt samman på Anfield. Som endast med besvär förpassade Crawley Town ur FA-cupen. Som förnedrades av West Ham i Ligacupen. Som varit fullständigt håglöst på bortaplan i ligan under stora delar av säsongen.
Men det sitter någonting i väggarna i klubben. En vinnarkultur eller ett vinnar-DNA. Något som smittar av sig på spelarna. Alternativt så är svaret så mycket mindre flummigt än så:
Alex Ferguson.
…………………………………………………
Nu ska inga deprimerade Chelseasupportrar eller glädjeyriga och möjligen även högmodiga Man Utd-supportrar få för sig att det här cupmötet på något sätt är avgjort.
Det räcker med att Chelsea vinner på Old Trafford med t ex 2-1 för att gå vidare. Förra gången lagen möttes där så blev det just 2-1 till Chelsea.
Chelsea har även visat tidigare, mot Liverpool 2009, att man kan åka till arenor som Anfield och Old Trafford och få med sig oväntade resultat på bortaplan i europeiskt cupspel. Även då var Chelsea lite på fallrepet.
Matchen lever vidare.
Be Champions!!