Efter gårdagens match var Carlo Ancelotti rasande på domare Alberto Undiano Mallenco som inte blåste straff för Evras tackling på Ramires i matchens sista minut.
https://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/champions-league/8433107/Angry-Carlo-Ancelotti-confronts-referee-after-failure-to-award-Chelsea-crucial-late-penalty.html
Det är inte helt likt Ancelotti som hittills under sina snart två år på managerposten i Chelsea har haft en tämligen lugn och avslappnad relation till domare och domslut. Det är förvisso relativt enkelt när man vinner, men betydligt svårare att behålla det lugnet när resultaten går emot.
Ancelotti måste också vara frustrerad över situationen som sådan. Säsongen i övrigt har varit misslyckad och hans ställning i klubben är uppenbart ifrågasatt av hans chefer, vilket är direkt löjeväckande sett till vad Ancelotti hittills har uppnått med laget.
En seger mot Man Utd är livsviktig för hans fortsatta arbete i klubben – men när det gällde så misslyckades Chelsea ännu en gång att ta initiativet i det europeiska cupspelet.
:::
Chelseas spelare och ledare pratar då och då om ödet i samband med Champions League, vissa i termer som att det är deras öde att vinna turneringen.
Genom åren är det lättare att få intrycket att ödet är det motsatta. Men vad man med bestämdhet kan säga är att Chelseas spelare löper en risk att fokusera alltför mycket på deras egen historia i turneringen, snarare än att fokusera på dess nutid.
Pratet inför gårdagens match handlade från flera spelares sida om att korrigera gamla orätter. Frank Lampard talade om 2008 års final och hur det minnet fortfarande smärtade. Peter Cech likaså, som gick så långt som att säga att Man Utd egentligen inte vann den matchen.
Det är en sådan typ av uttalanden som tar fokus och energi från prestationen i nuet. Den viktigaste insikten av dem alla glöms bort, att fotboll utspelas i nutid och handlar om att forma framtiden snarare än att älta historia.
:::
Carlo Ancelotti må tycka att makterna konspirerar mot honom. Abramovich och hans hantlangare i Chelseas ledning och styrelserum. Domare Mallenco på Stamford Bridges gröna gräsmatta.
Sanningen är förvisso också att han befinner sig i en situation klämd mellan en ägares önskemål och vad som tämligen tydligt är det bästa för laget, och att han ger intryck av att sakna den självständighet och beslutskraft som krävs för att kraftfullt och framgångsrikt hantera den situationen.
Det är uppenbart att Torres och Drogba just nu inte fungerar tillsammans, det är uppenbart att Didier Drogba just nu ställer till större problem för motståndarförsvaren än vad Torres lyckas göra. Ändå är det, till allas stora förvåning, Drogba som får kliva av planen mot slutet av den andra halvleken.
Vilken var den huvudsakliga tankegången där? – hur man ska ge laget dess bästa chans att rädda matchen eller hur man bäst kultiverar ägarens investering om £50m.
:::
Alex Ferguson har inga sådana problem. Tvärtom så var hans beslutsfattande inför och under gårdagens match av allra högsta klass.
Han spelar Ferdinand som inte spelat en tävlingsmatch på två månader, han formerar mittfältet på ett sätt som effektivt neutraliserar Chelseas hot, när Rafael tidigt i andra halvlek går ut skadad så gör han inte vad den stora merparten av hans kollegor hade gjort, sätter in en back på den positionen, utan han flyttar ned Valencia och sätter in Nani.
Vad som kanske är mest häpnadsväckande är frimodigheten – att han ger intryck av att bli mindre försiktig när säsongen går in i dess allra mest skarpa läge.
Jämför den förmågan med de allra flesta av Fergusons kollegor i Premier League och vi får kanske den allra tydligaste indikationen på vad det är som skiljer ut Ferguson ur mängden, den här säsongen såväl som tidigare säsonger. De allra flesta andra är försiktiga till att börja med och blir bara mer så ju längre säsongen lider och insatserna blir allt högre.
Och där har vi kanske den främsta lärdomen av dem alla!
https://www.guardian.co.uk/football/2011/apr/06/champions-league-chelsea-manchester-united-five-things
Be Champions!!