Sine Qua Non-League

Men den bultande pulsådran i engelsk fotboll finner vi egentligen lägre ned och närmare gräsrotsnivån, där det bedrivs så kallad ”non-league football”.

Med non-league syftar man inte på att fotbollen inte bedrivs i ligaform utan enbart på att den utspelas utanför och nedanför The Football League.

Mer specifikt handlar det alltså om fotbollen från Englands femte division och nedåt – som är organiserad av FA i något som benämns National League System.

Den innefattar hela 91 olika ligor över hela England och organiserar därigenom mer än 1,600 klubbar.

:::

:::

Men samtidigt som pengarna strömmar in i den engelska fotbollens högsta nivåer så får nonleague-fotbollen dras med ett antal problem som gör livet svårt för klubbarna där.

Det är framför allt ekonomin som är svår att få ihop för klubbarna på den här nivån, och det har inte blivit lättare i och med att alltmer utav fotbollens uppmärksamhet kannibaliseras av Premier League och The Football League.

Det konkreta resultatet har blivit att flera klubbar under de senaste åren har gått under.

Det diskuteras vitt och brett vad som kan göras åt situationen och om olika förslag som skulle göra livet lättare för amatörklubbarna och för nonleague-fotbollen i allmänhet.

Bland andra Stuart Noel på den utmärkta bloggen The Ball Is Round har fört en utförlig diskussion i vilken han landade i ett tiotal konkreta reformförslag.

Jag distillerar och syntetiserar hans tankar ned till min egen punktlista på reformförslag för den engelska nonleague-fotbollen. Min tonvikt ligger på hur nonleague-fotbollen kan hjälpas av den professionella fotbollen, dess klubbar och dess ligaorganisationer.

Frågan som följer på det är naturligtvis vilka idéer och tankar ni har?!

…………………………………………………

ETT AMATÖRFOTBOLLENS MANIFEST

(1) Upprätta formella partnersamarbeten mellan nonleague-klubbar och klubbar i Premier League och Football League

I somras stod klubben Hyde United, som tillbringar sin vardag i The Conference South, på randen av konkurs. Istället lyckades de skriva på ett treårigt samarbetsavtal med nyrika Man City som gick ut på att Man City skulle renovera Hydes arena, Ewen Fields, och spela sitt reservlag där. I gengäld fick Hyde slopa United i sitt namn och ändra sina tröjor från rött och vitt till blått och vitt.

Det här är en samarbetsmodell som i alla fall fungerar även om det finns genuina skäl att oroa sig för de mindre klubbarnas identitet under ett sådant arrangemang. Andra klubbar spelar också reservmatcher på mindre arenor utan att tillföra mer värde än så. Frågan är hur dylika samarbeten ska kunna göras mer meningsfulla.

Ett sätt är att uppmana varje klubb i Premier League och de övre delarna av The Football League, baserat på omsättning, att upprätta ett formellt partnerskap med minst en nonleague-klubb inom en eller två mål från den egna klubben. Gör det till ett nödvändigt kriterie för klubbens ligalicens.

Låt ”moderklubben” överta kostnader för att renovera och underhålla nonleague-lagets arena. Arrangera en försäsongsmatch mellan de båda lagen där intäkterna går till ”dotterklubben”. Sälj varandras saker i klubbshopen, skapa gemensamma attiraljer som lyfter fram samarbetet, skapa någon form av intäktsdelning. Små saker för en engelsk storklubb men väldigt betydelsefullt för den lilla klubben. I gengäld kan klubben få spela pojklags- och reservlagsmatcher på den lilla arenan, få lufta unga spelare i nonleague-laget, moderklubbens supportrar kan få rabatt på säsongsbiljetter till dotterklubben och så vidare.

För många nonleague-klubbar skulle det här vara en räddningsplanka som reducerar deras kostnader samtidigt som det ökar deras intäkter. För klubbarna i Premier League och strax nedanför är det ett konkret och påtagligt sätt att bidra till sitt lokala samhälle.

(2) Inför en form av ”uppflyttningsbidrag” till nonleague-klubbar

Kostnaderna för uppflyttning inom nonleague-systemet är i de allra flesta fall såväl påtagliga som avskräckande. Särskilt upp till de högre nivåerna av The Conference där de flesta lag består av heltidsspelare. Högre spelarkostnader, kostnader på grund av arenauppgradering, längre resor och så vidare täcks inte av ökat publiksnitt och högre sponsorintäkter. Så nonleague-fotbollens sjuka ekonomi är att ju högre upp du avancerar, desto större förluster gör du. I de högre divisionerna är det ”hotet om nedflyttning” som är det farliga, i nonleague-fotbollens värld är det absurt nog ”hotet om uppflyttning” som skrämmer många klubbledare.

Det kan åtminstone delvis åtgärdas genom att upprätta en form av uppflyttningsbidrag finansierat av FA, Premier League och The Football League, exempelvis som en procent av de lukrativa TV-avtalen. Rent konkret är det bara en inverterad form av de så kallade ”nedflyttningsbidrag” som tillhandahålls klubbar som trillar ur Premier League. Tanken är att det ska kunna fungera som ett ekonomiskt skyddsnät och ge klubbar tid och möjlighet att etablera sig på en högre nivå. Det skulle också ge klubbarna möjlighet och incitament att förlita sig på något annat än bara en lokal välgörare eller sugar-daddy.

(3) Begränsa det omfattande regelverket för arenacertifiering

Reglerna inom nonleague-fotbollen för arenauppgradering är också de såväl överflödiga som rent irrationella. En arena med kapacitet att ta in några tusen åskådare som ena dagen duger för att ta in 100 åskådare på den fjärde nivån duger nästa dag inte för att ta in 250 åskådare på den tredje nivån av nonleague-fotboll. Det är inget fel med att ställa minimikrav för att få spela på vissa nivåer, men rimligtvis måste dessa regelverk kunna anpassas mer i riktning åt ”one size fits all”.

Problemet inte det överflödiga regelverket i sig utan de risker och kostnader det medför för en nonleague-klubb. Arenabesiktningen sker under sommaren inför en kommande säsong och klarar man inte av den så löper man stor risk att inte få bli uppflyttad även om man meriterat sig för det sportsligt. Det betyder att varje beslut att renovera och uppgradera en arena måste ske under våren, typ under februari eller mars. Men väldigt få klubbar kan då veta ifall de faktiskt kommer att flyttas upp till nästa säsong, och om de i så fall har den framtida ekonomiska grunden att göra en sådan renovering.

(4) Ta Non-League Day på allvar samt ge nonleague-fotbollen dess stora dag på Wembley

I september såg vi den första upplagan av den så kallade ”Non-League Day”, när all annan fotboll stod på paus och mängder av fans flockades till sina lokala nonleague-klubbar. Det var ett fantastiskt initiativ. Det är ett initiativ som tveklöst bör omfamnas av FA, Premier League och The Football League och formaliseras i schemaläggningen som en form av ”fotbollens helgdag”. Då ska ingen annan fotboll spelas, så ej heller landskamper. Det var just beslutet att spela en landskamp på en fredag istället för en lördag som gjorde den första upplagan av Non-League Day möjlig.

Nonleague-klubbar spelar även två cuper arrangerade av FA – The FA Trophy och FA Vase – vars finaler båda spelas på Wembley. I och med att det är små klubbar som deltar i dessa cuper så blir det naturligtvis svårt att fylla Wembley för dessa finaler. De senaste tre åren så har den kombinerade publiksiffran för dessa båda finaler som allra mest nått upp till totalt två tredjedelar av Wembleys kapacitet. Oavsett hur kul det är att ens lag spelar på Wembley så är det ingen stor upplevelse att sitta kanske 9,000 åskådare på en arena som tar det tiodubbla.

Vad som bör göras är att skapa en heldag på Wembley för nonleague-fotbollen, att schemalägga finalerna av FA Trophy och FA Vase på samma dag och låta samtliga fyra lag inta Wembley. Gör det hela till en folkfest. En nonleague-fotbollens karneval som intar huvudstaden och nationalarenan. Det skulle även kunna ge uppmärksamhet i media och det skulle definitivt vara möjligt att i större utsträckning locka neutrala åskådare till matcherna.

(5) Ge fritt inträde till nonleague-matcher till alla under 16 år

Det genomsnittliga inträdet för ett barn på en nonleague-match är runt £7 eller cirka 75 kronor. Den genomsnittliga veckopengen för ett barn i England är å andra sidan runt £4 eller lite drygt 40 kronor. Med andra ord så kostar ett inträde till en enda nonleague-match nästan två hela ”veckolöner” för ett barn, vilket så klart inte uppmuntrar barn att gå och kolla på fotboll.

Det är barnen som är klubbarnas framtida åskådare så nonleague-klubbarna bör göra allt de kan för att få dem att titta på nonleague-fotboll, följa lagen och engagera sig i dem. Det kostar klubbarna absolut ingenting att låta ett barn stå på läktaren och kolla på fotboll så varför ska de betalt av dem? Särskilt som det är säkert som amen i kyrkan att barnen kommer att tjata på sina föräldrar att köpa godsaker åt dem inne på arenan under själva matchen.

Det skulle även kunna få barnen att inse att det kanske är lite häftigt att ha ett eget lokalt lag att hålla på också och inte bara vara en soffsupporter till något av de stora Premier League-lagen. Nu tror jag tiden är sådan att barnen alltid kommer fästa sig vid något sådant lag, men jag ser ingen anledning till att de inte också skulle kunna fästa sig vid ett lokalt nonleague-lag.

(6) Gör schemaläggningen av ligan och dess tillhörande cuper mer flexibel

Något ljushuvud har kommit på att samtliga amatörligor måste vara avslutade senast den 24 april 2010, det vill säga nästan en hel månad tidigare än vad t ex de professionella ligorna avslutas. Skälet är att det rent administrativt ska vara möjligt att bestämma vilka som är mästare, vilka som ska spela playoff, och så vidare.

Men vad det leder till är att matchprogrammet för nonleague-klubbar blir helt olidligt. Dels på grund av dåligt väder, vilket liksom inte är helt ovanligt i England. Dels på grund av cupspelet. Effekten kan bli att vissa lag tvingas spela 4-5 matcher i veckan på grund av uppskjutna matcher eller på grund av att matcher skjutits upp på grund av cupspel. Det leder också till att ligorna haltar oacceptabelt: Alfreton Town i The Conference North hade vid en tidpunkt sju matcher mindre spelade Nuneaton på första plats men var endast en poäng bakom. Crawley Towns belöning för att man nådde FA-cupens femte omgång var att hade fem matcher mindre spelade än AFC Wimbledon. Det gör ligaspelet mindre spännande.

Det är naturligtvis inte rättvist för klubbarna att spelschemat blir så koncentrerat. Ett lag som tvingas spela fyra-fem matcher på en vecka mot slutet av säsongen har inte fått genomföra ligan på samma villkor som övriga lag. För spelarna är det också tungt, för många är det omöjligt att kombinera ett sådant spelschema med ett heltidsjobb vid sidan av. För fansen blir det av såväl ekonomiska skäl som i vissa fall familjeskäl omöjligt att följa sitt lokala lag när det som bäst behöver det. Det i sin tur drabbar klubbarna ekonomiskt, vilket är det sista de behöver.

Ett antal förändringar behöver göras. Bland dem att ge nonleague-fotbollen samma förutsättningar som de professionella ligorna och kunna spela färdigt säsongen in i maj. En annan vettig åtgärd vore också att förlägga spelet i de olika County-cuperna till sommaren och på så vis frigöra speltid under den ordinarie säsongen. Det skulle även kunna öka intresset för och engagemanget i dessa cuper.

…………………………………………………

Joey Barton har jag ju gett tillbörlig cred tidigare efter några stabila insatser på fotbollsplanen – men nu verkar han på sätt och vis ha tappat huvudet vid sidan av den igen.

Det hela bottnar i att Barton anser att han platsar i det engelska landslaget. Lampard och Gerrard  får sig sina kängor. Men det är ändå ingenting mot stackars Barry som sågas vid fotknölarna, och där hans insats mot Tyskland under VM jämförs med sköldpaddans kamp mot haren.

https://www.guardian.co.uk/football/2011/apr/07/joey-barton-england-world-cup

Jag har ingen invändning mot att Barton tycker som han tycker, det är han i sin fulla rätt att göra, och det är lite uppfriskande att han gör det, men borde han inte inse att det var sköldpaddan som gick segrande ur den fabeln?!

Be Champions!!