Det var hur som helst vansinnigt roligt. Och enkelt. Ett antal stolar ställdes ut i en elliptisk form i klassrummet och eleverna vandrar runt dem till takten av någon musikslinga. Antalet elever överstiger antalet stolar med en. När musiken tystnar ska alla snabbt som ögat sätta sig på en stol, den som blir utan stol åker ut. Rått och brutalt. Inga omspel där inte.
Hur som helst så påminner den här säsongens nedflyttningsstrid väldigt mycket om just den här leken. Cirka tio lag är inblandade i nedflyttningsstriden, och där finns endast sju stolar på vilka man sitter säkert och får stanna kvar i leken.
Och vi börjar snabbt och obönhörligt närma oss den tidpunkt när musikslingan tystnar.
:::
Det är naturligtvis en väldigt spännande period – även om jag är övertygad om att supportrar till lag som Wolves, Wigan, West Ham, Birmingham och West Brom kan hålla sig för skratt.
Endast sex poäng separerar hela tabellens nedre halva och lider eller kanske snarare frodas av en oförutsägbarhet som tabelltoppen inte är i närheten av, trots att det har varit ett oväntat bra år i det avseendet också.
Resultatet är ofta en fotboll som präglas en oerhört intensiv passion och hunger, som mycket väl kan kompensera för den lägre stjärnkvalitet dessa lag besitter jämfört med klubbar som Arsenal, Chelsea, Man City med flera.
Desperation, panik, passion, hunger, hårresande försvarsspel och en och annan fysisk kollision – allting packeterat i matcher som dryper och droppar av intensitet och engagemang.
Ett par saker gör bottenstriden så pass mycket mer spännande.
Först det faktum att det är så väldigt ovisst vilka lag som egentligen kommer att åka ur. Varje gång man tror att ett lag börjar sladda så ger sig det laget iväg på en svit med vunna och oavgjorda matcher eller så tar det en helt oväntad seger eller poäng. Och vips så är det andra lag som ser ut att börja sladda.
Därefter det fascinerande skådespel som äger rum när klubbar som man trodde var ”för stora” för det här med nedflyttning dras ned i striden. Inte minst tänker man då på Aston Villa, Birmingham, Blackburn och, märkvärdigt nog, nu på senare tid även Sunderland.
:::
Annars är kanske dagens stora story huruvida Tottenham klarar av att både smälta det pinsamma nederlaget på Bernabeu, mentalt släppa onsdagens returmöte, och få upp ligaångan igen hemma mot Stoke?
Det är helt nödvändigt att laget börjar vinna igen – de har inte råd med några fler fuckups nu om de vill ha den minsta möjlighet till fortsatt spel i Champions League.
…………………………………………………
The Guardians Joy of Six-blogg minner sig sex häftiga “great escapes” inom fotbollen där lag med en närmast heroisk insats har räddat sig från nästan garanterad nedflyttning.
https://www.guardian.co.uk/football/2008/may/02/5
Något sådant kommer naturligtvis inte vara aktuellt den här säsongen, i och med att det är så pass poängmässigt jämnt och så många lag är inblandade i striden.
Det bådar däremot för en helt annan form av spänning och intensitet.
Naturligtvis tycker jag också att West Broms ”great escape” under säsongen 2004/05 förtjänar ett hedersomnämnande. Det var en riktigt svettig historia med flera osannolika resultat på vägen.
…………………………………………………
Listan med de nominerade spelarna till utmärkelsen PFA Player of the Year anlände för några dagar sedan.
Listan över vilka som är med är inte särskilt förvånande utan innehåller de förutsägbara namnen: Carlos Tevez, Rafael van der Vaart, Samir Nasri, Nemanja Vidic, Gareth Bale, Charlie Adam och Scott Parker.
Vad som kanske mest förbryllar är spelaren som inte är med: Luis Nani.
https://blogs.telegraph.co.uk/sport/robkelly/100016098/manchester-united-winger-nanis-exclusion-from-the-player-of-the-year-shortlist-is-baffling-and-farcical/
Om Man Utd vinner ligan den här säsongen, vilket åtminstone börjar verka sannolikt, så är det först och främst Nani som bidragit till det.
Personligen tycker jag även att Vincent Kompany borde ha varit med bland de nominerade.
Från den nuvarande listan hoppas jag att Scott Parker tar hem det hela. Det hade jag nog gjort oavsett.
Vad tycker ni?
…………………………………………………
Följandes på min torsdagsblogg efter matchen mellan Chelsea och Man Utd så skriver Jeremy Wilson om Carlo Ancelottis beslutsdilemma.
https://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/champions-league/8433114/Carlo-Ancelotti-could-pay-the-ultimate-price-in-his-doomed-bid-to-keep-Chelseas-stars-onside.html
Just oviljan eller oförmågan att uttrycka självständighet gentemot en krävande ägare var något som på sätt och vis också kännetecknade Ancelottis tid i Milan.
Kanske är det hans stora svaghet. Å andra sidan så är det kanske också delvis därför han fick jobbet som manager i Chelsea.
…………………………………………………
Den senaste att ge sig in i avstängningshärvan runt Wayne Rooney, i alla fall någon dag för sent kan tyckas, är lite överraskande en Mark Payne, Big Boss på polisen i Wolverhampton.
Han menar att om Rooney hade svurit på det där sättet på Wolverhamptons gator så hade han förväntat sig att hans poliser hade burat in honom.
Seagulls, trawler – anyone?!
Alex Fergusons replik var utav det mer förintande slaget: [”Everyone has an opinion today. There is an issue in the modern world of a need to be noticed. There is a wee guy, sitting down there in the Midlands, probably never been recognized in his life, managed to elevate himself to whatever it is in the police force. Have you ever seen Wolverhampton on a Saturday night? Do police ever arrest anyone for swearing on a Saturday night? Dearie me. That is a good one.”]
New balls, please!
Be Champions!!