Känns det hopplöst inför kvällen?
:::
Aberdeen 3-2 Bayern München (3-2) – Cupvinnarcupen 1982/83, kvartsfinal
En ung och lovande manager vid namn Alex Ferguson hade redan gjort Aberdeen till en vinnande klubb i Skottland där han brutit Old Firms dominans, men innan den här kvällen var det ingen som räknade med dem i det europeiska cupspelet.
Berömda för att över huvud taget ha nått kvartsfinalstadiet av turneringen så förväntades Bayern München avfärda Aberdeen med lätthet. Aberdeen krigade till sig ett 0-0-resultat nere i München men i returen på Pittodrie så fruktade hemmafansen det värsta när Klaus Augenthaler efter bara tio minuter bombade in 1-0 till tyskarna. Neil Simpson kvitterade förvisso men strax därefter så återställde Hans Pflügler tyskarnas ledning.
Aberdeen behövde göra två mål för att avancera och Ferguson bytte in två spelare: John McMaster och John Hewitt. I den 76:e minuten kombinerade McMaster med Gordon Strachan för en frisparksvariant ofta använd av Man Utd under senare tid, avslutat med ett inlägg från Strachan som nickades i mål av Alex McLeish.
Bara någon minut senare så parerade Bayerns målvakt Manfred Müller en nick från Eric Black och på returen så pangade Hewitt, med sin första bolltouch efter fem månaders skadefrånvaro, in det sensationella vinstmålet. Hela Europa var nu vakna för vilka skottarna var, men vare sig Waterschei i semifinalen eller Real Madrid i finalen kunde förhindra Aberdeens framfart mot en av de mer osannolika cupsegrarna i den europeiska fotbollshistorien.
:::
Porto 4-3 Wrexham (4-4) – Cupvinnarcupen 1984/85, 1:a omg.
Wrexham hade bondröta som ens fick delta i Cupvinnarcupen, i och med att de misslyckats med att uppfylla det tämligen uppenbara kriteriet för att få vara med. Det var istället Shrewsbury som hade vunnit den walesiska cupen 1984, men de fick inte representera Wales i europeiskt cupspel då den förbenade gränsen placerade Shrewsbury nio kilometer in på den engelska sidan. Alltså gick platsen till de som förlorade i finalen.
Men 1984 var Wrexham en klubb i fullständigt kaos. Två raka nedflyttningar 1982 och 1983 såg klubben sjunka som en sten från gamla Division 2 (Championship) till Division 4 (League 2) – med ekonomiska svårigheter som en tämligen uppenbar följd.
Wrexham hade bara tillgång till 14 professionella fotbollsspelare och de fyllde ut truppen med tre tonåringar – Paul Nicholl, Gary Pugh och Kevin Jones – vars fotbollskarriärer börjat sommaren innan tack vare den brittiska regeringens Youth Training Scheme, och klubben hade inte råd att betala dem. Wrexham värmde upp inför matchen med en 1-3-förlust mot Petersborough, ett resultat som placerade dem 82:a av 92 lag i The Football League.
Porto borde med andra ord vara en omöjlig uppgift. Gästerna hade för den första matchen ställt upp med sju spelare som var med i förra årets final mot Juventus. Ett antal av dem hade nyligen hjälpt Portugal till en VM-kvalseger mot Sverige. Som väntat så dominerade Porto inledningsvis men Jim Steels stenhårda nick gav till slut Wrexham en spektakulär seger.
Bara knappt 5,000 åskådare hade trängt sig in på Racecourse Ground men hela 40,000 packade in sig på Estadio das Antas i Porto för returmötet. Vad som följde beskrevs av Steel som ”a bloody hurricane” och Porto rusade fram till en 3-0-ledning efter 38 minuter. Men Jake King, Wrexhams kapten, gjorde två mål från ingenstans innan halvtid och matchen levde igen.
Paulo Futre sköt portugiserna tillbaka i topp igen i den andra halvleken men i matchens absoluta slutminuter så ordnade Barry Horne 4-3 och säkrade en enastående seger för walesarna på fler gjorda bortamål. Deras belöning var en resa till Italien och ett möte med Roma, som säsongen innan förlorat Europacupfinalen mot Liverpool. Ett sammanlagt nederlag med 0-3 gav Wrexham en hedersam förlust, men laget hade redan skrivit sig in i Wrexhams och europeisk fotbolls folksagor.
:::
Tottenham 6-1 Real Madrid (6-5), aet – Champions League 2010/11, kvartsfinal
Det var tur och små marginaler som gjorde att Tottenham ens fick delta i turneringen. Man hade navigerat ett hiskeligt tufft matchprogram i slutet av säsongen därpå, och besegrat främsta rivalen Man City på bortaplan för att få möjlighet att kvalificera sig för Champions League-spel. I kvalet stötte man på Young Boys mot vilka man fick värsta tänkbara start. I gruppspelet mötte man de regerande mästarna Inter.
Tottenham överlevde dock samtliga dessa utmaningar och gick vidare till slutspel där man omgående genom en taktisk triumf utmanövrerade Milan, Italiens för tillfället bästa lag. I kvartsfinalen lottades man mot Real Madrid och det första mötet skulle spelas på Bernabeu. I vad som fotbollskännare beskrev som ”a bloody hurricane” så blåste Real Madrid fram till en imponerande 4-0-seger, bland annat efter att Peter Crouch dragit på sig ett onödigt rött kort.
Stämningen på White Hart Lane inför returmötet en vecka senare var något avslagen. Men tre snabba mål för Spurs under den första halvleken skapade en febril och elektrisk atmosfär inne på White Hart Lane. Heroiska i försvarsspelet och blodsniffande i anfallsspelet så lyckas Tottenham göra 4-0 med minuter kvar av matchen och ta cupmötet till förlängning.
Publikens och spelarnas förhoppningar får sig en ordentlig törn när Cristiano Ronaldo springer igenom Tottenhamförsvaret i den första minuten av förlängningen och sätter dit 4-1 – Tottenham måste nu göra två mål för att överleva.
Den första förlängningskvarten ser ut att spelas av när Rafael van der Vaart i dess slutsekunder trycker in 5-1 i en tilltrasslad situation. Den sista kvarten blir en euforisk storm av chanser fram och tillbaka fram till dess att Aaron Lennon bryter igenom och sätter det förlösande 6-1-målet med en briljant individuell prestation. Tottenham har svarat för den mäktigaste vändningen i europeisk fotbollshistoria.
Det brittiska kungahuset adlar Sir Harry Redknapp och José Mourinho accepterar inför den följande säsongen det lediga managerjobbet för GIF Sundsvall.
………………………………………………..
Tottenham får försöka hitta något av den magi som Fulham visade upp förra säsongen mot Juventus, som Liverpool visade upp mot Milan 2005 och som Middlesbrough visade upp mot Steaua Bukarest 2006.
Be Champions!!