Detta efter att ansvarat för endast den tredje titellösa säsongen sedan Roman Abramovich tog över klubben, och med all sannolikhet den sedan dess sämsta rent resultatmässigt.
Namn som nämns som ersättare är bland andra Guus Hiddink och Marco van Basten.
Förmodligen bör man betrakta den här säsongen som slutet för Roman Abramovichs första stora lagbygge med Chelsea. Och nära förhoppningen att det inte också är det sista.
:::
Sett över tid är det inte svårt att identifiera Chelseas stora strategiska problem som en oförmåga till förnyelse och föryngring. Det är i mångt och mycket samma spelare som spelat år ut och år in, match efter match.
Flera av lagets nyckelspelare är en bra bit över 30 år.
Men åldern är naturligtvis inte den enda faktorn i det här avseendet. Även yngre spelare kan tappa stinget och hungern, och när sådana element blir för utspridda och tillåts vara kvar i laget så kan det drabbas av en form av kollektiv trötthet.
Det kan med andra ord finnas två huvudsakliga skäl att sålla ut gamla spelare eller ta in nya spelare: Att en spelare helt enkelt inte håller måttet rent tekniskt, eller att laget är i behov av ny energi.
Varje lagbygge har sin fotbollsmässiga livscykel. En normal sådan livscykel ligger kanske mellan tre och fem år. Chelseas lagbygge är i nuläget och i huvudsak inne på sitt åttonde år.
Det är dags för förnyelse. Det är dags för förändring.
:::
Det långsiktiga arbetet med att förnya Chelseas trupp har varit tragiskt eftersatt under det senaste halvdecenniet. Chelseas akademi har varit ett sorgligt kapitel i sig självt. Arbetet med att värva unga talanger har inletts för sent.
Klubbens unga talanger spelas i princip aldrig eller åtminstone inte i någon för dem eller laget signifikant utsträckning. Spelarmaterialet fylls inte på underifrån.
Till stor del bygger det på kortsiktiga krav på framgång. Det har inte accepterats att ta en eller ett par säsonger utan sportslig framgång i syfte att bygga för framtiden.
Från ett managerperspektiv är det förståeligt. En manager i Chelsea vet med sig att om han inte levererar sportsligt omedelbart och konsekvent så får han sannolikt sparken samma år. Incitamenten skapar med andra ord ett kortsiktigt tänkande och en benägenhet att satsa på ”säkra kort”.
Alltså så spelar man Frank Lampard i varje match hellre än Josh McEachran.
Men det får på längre sikt en dubbel negativ effekt. Dels kommer inte unga spelare upp och dels slits äldre spelare ut och blir mindre effektiva tidigare.
:::
Vad Chelsea behöver just nu är att acceptera en två- till treårsperiod av ombyggnation. En period under vilken deras yttersta sportsliga ambitioner sätts i bakgrunden och tid läggs till att bygga ett Chelsea 2.0.
Det skulle vara min förhoppning att Carlo Ancelotti behålls i klubben med ansvar för att driva en sådan process. Men det verkar vara en hopplös tanke.
(Dominic Fifield på The Guardian argumenterar klokt för och emot att behålla Ancelotti som Chelseas manager.)
Men vi kan ändå göra några grova penseldrag för att få en uppfattning om vilken förnyelse Chelsea och dess olika lagdelar är i behov av.
…………………………………………………
CHELSEA 2.0
Målvakt
Peter Cech är naturligtvis en väldigt kompetent målvakt, och därtill bara 28 år gammal. Så han kan naturligtvis stå kvar i Chelseas mål många år till. Frågan är om han börjar kunna uppgiften för bra?! Allra minst skulle en seriös konkurrent till honom behöva värvas in, som gör att Cech får kämpa för att behålla sin förstaplats.
:::
Försvar
Mittbackspositionen känns stabil med värvningen av David Luiz och med tillgång till Alex och Ivanovic utöver John Terry. Underifrån så bör unga spelare som Jeffrey Bruma och inte minst Nathaniel Chalobah prövas och utvärderas i syfte att främja deras och lagets utveckling.
Branislav Ivanovic, som ofta spelats på högerbacken, bör snarare utgöra hjärtat i ett framtida mittförsvar tillsammans med David Luiz.
Det är på ytterbackspositionerna förändring framför allt behöver ske. På högerbacken har Ferreira spelat ut sin roll och José Bosingwa har visat sig vara otillräcklig på den här nivån. Ashley Cole är en väldigt bra vänsterback men tillför ingen energi till laget längre, särskilt inte i motgång.
Yuri Zhirkov kan ta över som ordinarie på vänsterbacken under i alla fall en övergångsperiod, och Chelseas ledning bör utvärdera huruvida Patrick van Aanholt har en framtida plats att fylla på den positionen. En etablerad högerback behöver värvas in och en yngre förmåga slussas in på samma position.
John Terrys roll bör omformas mer i riktning mot en club captain och han bör för sin egen skull roteras i större utsträckning än vad som hittills varit fallet. På så vis kan han prestera längre på samma höga nivå som förr.
:::
Mittfält
Ett problemområde under den gångna säsongen och en stor del av förklaringen till att Chelseas anfallsspel fallerat. En spelare som Michael Essien tillför inte längre någon energi på Chelseas mittfält, och John Obi Mikel verkar helt enkelt inte längre hålla måttet. Frank Lampard har närmast synbart börjat tröttna och får inte ut samma energinivåer som förr.
Ljuspunkter finns. Ramires har visat i båda matcherna mot Man Utd att han har en stor potential och att han utan problem kan ta över en av Essiens och Mikels platser i Chelseas trupp. Det har han mer eller mindre redan gjort. Ramires är en synnerligen kompetent box-to-box-spelare. Underifrån kommer också en spelare som Nathaniel Chalobah att vara effektiv på mittfältets defensiva områden.
Det offensiva mittfältet är ett större problem. Det finns unga talanger i klubben som definitivt bör ges chansen: Josh McEachran och Gael Kakuta framför allt. Till 2012 kommer även Lucas Piazon att värvas in och det pratas mycket om den brasilianske talangen Neymar – som förvisso är mer utav en striker än en offensiv mittfältare.
Florent Maloudas bidrag till truppens energinivåer är tveksamt och efter en topp under förra säsongen så har han den här säsongen snarare gått bakåt. Det är en position på vilken spelare som McEachran och eventuellt då Neymar bör kunna ta över.
Frank Lampard är inte en spelare man gör sig av med. Men samtidigt är han en resurs som måste hushållas med, han är inte längre så pigg att han kan spela varenda match under en hel säsong på absolut högsta nivå. Däremot kan han vara oerhört värdefull i vissa matcher. Men hans roll måste gå från nyckelspelare till truppspelare och spelare som Gael Kakuta och framöver Lucas Piazon måste kunna ta över hans ansvarsuppgifter på planen.
:::
Anfall
Kanske den lagdel i Chelsea som är i störst behov av akut utrensning, och hur en sådan ska gå till är i princip redan avgjort i och med att Chelsea i princip har målat in sig i ett hörn.
Det är inget fel på spelare som Didier Drogba och Nicolas Anelka, tvärtom så håller de väldigt hög klass, men de är en bit över 30 båda två och inga som man bygger ett nytt lag runt. Särskilt inte när man precis har värvat in en Fernando Torres för runt £50m. Chelseas framtida anfallsspel måste byggas runt Torres och Drogba och Anelka bör fasas ut ur klubben.
Salomon Kalous bidrag är förvisso ofta underskattat men han har inte visat att han är bra nog att vara en ordinarie del utav Chelseas offensiv. Möjligen har han inte den rätta instinkten för uppdraget. Han kan på kort sikt vara en god utfyllnadsspelare men bör på sikt fasas ut.
Chelsea har tillgång till ett par unga anfallare som definitivt bör få chansen att visa vad de går för bredvid Torres: Daniel Sturridge som gjort stor succé i Bolton samt Fabio Borini som presterat väl i Swansea som krigar om uppflyttning till Premier League. Borinis kontrakt går ut i sommar, men Chelsea bör kanske fundera på att ordna en förlängning.
En värvning av Neymar skulle utöka Chelseas anfallsalternativ men det är inte otänkbart att Chelsea befinner sig på marknaden under sommaren på jakt efter en ung talangfull anfallare.
:::
Jason Burt på Telegraph ger sitt perspektiv:
https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/chelsea/8449446/Roman-Abramovich-ready-to-make-changes-to-playing-and-coaching-staff-at-Chelsea-in-the-summer.html
…………………………………………………
Enkelt möte säger en del, drömsemifinal säger andra – vaskit menar de egentligen? – säger jag.
Det blir alltså Schalke som ställs mot det enda kvarvarande engelska laget i den ena semifinalen av Champions League.
Det ses naturligtvis som ett enkelt möte för Man Utd och pratet låter som om Man Utd redan vore på Wembley.
Pish-posh säger jag och påminner mig själv och alla andra om hur förtvivlat svårt Man Utd har haft mot tyskt motstånd i Champions League, inte minst då just i dess semifinaler.
https://www.guardian.co.uk/football/2011/apr/13/germans-manchester-united-champions-league?intcmp=239
Det ska ju också poängteras att mitt emellan de båda matcherna mot Schalke så ligger bortamötet i ligan mot Arsenal – ett möte som absorberar mycket kraft och koncentration.
:::
Paul Hayward vackert om Ryan Giggs:
https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/apr/13/ryan-giggs-manchester-united
…………………………………………………
Inför lördagens stormatch mellan Man Utd och Man City på Wembley så fick jag en gästblogg skickad till mig av en av våra Man Utd-supportrar härinne som skrev om rivaliteten mellan de båda klubbarna och hans syn på den.
Idén är god men det riskerar ensamt att bli lite ensidigt. En kul idé vore förvisso om någon av Man City-läsarna bidrog med sitt perspektiv på samma fråga som en form av kontrast.
Med andra ord skriver om rivaliteten mellan klubbarna och sin syn på den och hur den har utvecklats.
Det behöver inte vara särskilt avancerat och det behöver inte vara särskilt långt. Det behöver bara vara klart innan lördag.
Så om någon är intresserad av uppgiften så är det bara att maila mig om det.
Be Champions!!