Det är två klubbar som båda står under förhållandevis nytt och resursstarkt ägarskap – med ägare som säger sig vara beredda att spendera på klubben för att öka deras sportsliga prestation.
I Man Citys fall är det arabiska oljepengar som finansierar och i Blackburns är det indiska fjäderfäpengar.
:::
Det har gjorts många försök att klargöra i vilken utsträckning pengar kan köpa framgång inom fotbollen. Det är inte någon lätt uppgift och dessa försök har varit av minst sagt varierad kvalitet.
Men när det gäller Man City låter det sig faktiskt göras hjälpligt.
Danny Pugsley på Man City-bloggen Bitter and Blue har närmare analyserat Man Citys offensiva och defensiva prestationer under den senaste sexårsperioden för att se hur laget har förändrats.
Och det är tämligen lärorikt.
https://www.bitterandblue.com/2011/4/20/2123188/performance-a-statistical-look-at-manchester-citys-offensive-and
:::
Jag använder mig av Pugsleys datamaterial men för mina syften så delar jag in den studerade tidsperioden i tre eror: Shinawatra-eran, Mark Hughes-eran och Roberto Mancini-eran.
Dessa tre eror sammanfaller också hjälpligt med en stegvis ökande grad av investering i Man City. En grad av investering som kan jämföras med den baslinje som var upprättad innan Shinawatra tog över Man City.
:::
Under tioårsperioden som föregick Shinawatras köp av Man City så hade klubben bara vid ett enda tillfälle spenderat mer än £10m på spelarvärvningar och de senaste åren hade Man City snarare varit en säljande klubb.
Under de år av tiden innan Shinawatra som ingår i datamaterialet – 2005/06 och 2006/07 – så är det framför allt offensiv slagkraft som saknas. Man City ligger konsekvent under ligans genomsnitt på varje sätt att mäta: Goals per Game, Shots on Goal och Shot Conversion.
Med Stuart Pearce som manager är det däremot föga förvånande att Man City var ett defensivt kompetent lag. Man låg på eller strax bättre än ligagenomsnittet i de flesta defensiva kategorier: Goals Against, Shots Against och Clean Sheet Frequency.
Man City var under den här perioden ett mittenlag i Premier League, eller ett lag för tabellens nedre halva. Fokus låg på defensiv och att vara rimligt välorganiserade.
:::
Men hur har Man City utvecklats sedan dess?
…………………………………………………
Shinawatra-eran
Shinawatra köpte upp Man City inför säsongen 2007/08 och manager under den här perioden var Sven-Göran Eriksson.
Det var första säsongen på länge som verkligen präglades av stora investeringar och närmare £40m netto lades på nya spelarköp. Spelare som Corluka, Benjani, Elano, Bojinov, Garrido, Petrov och Bianchi köptes in och på fri transfer plockades Geovanni in.
Eriksson lyfte tämligen omedelbart Man Citys offensiva produktion till en nivå som motsvarade ligagenomsnittet i mer eller mindre samtliga kategorier: Goals per game, Shots on Goal och Shots on Target.
Man City var dessutom bättre än ligagenomsnittet i termer av Shot Conversion, alltså antalet skott som faktiskt blir mål.
Men fullt lika tydligt var också att Man City blev sämre defensivt under Erikssons tid som manager. Från att tidigare ha legat under ligagenomsnittet i termer av Goals Against och Shots Against så placerade sig nu Man City ovanför detsamma. Man motsvarade ligans genomsnitt av hålla nollor snarare än att som tidigare ha hållt fler nollor.
Man City blev bättre offensivt men sämre defensivt. Under Shinawatra-eran lyftes klubben från ett lag på den nedre halvan till ett lag tämligen väl i paritet med ligagenomsnittet.
:::
Mark Hughes-eran
Inför säsongen 2008/09 så togs Man City över av Mansour och hans Abu Dhabi-baserade konsortium. Eriksson fick inte förnyat förtroende och istället så plockades Mark Hughes in som manager.
Investeringarna sköt i höjden och under den här eran skulle Man City spendera i tur och ordning £118m och £92m netto – med andra ord rätt precis £210m totalt.
Hughes gjorde sig av med flera spelare som plockats in under Eriksson och värvade istället in spelare som Kompany, De Jong, Jo, Bridge, Bellamy, Zabaleta, Given och Wright-Phillips. Transferfönstrets prestigeköp var emellertid Robinho, som skulle visa sig misslyckas spektakulärt i England. Två av dessa spelare är nu nyckelspelare i Man City och ytterligare några stabila truppspelare. Andra, som Jo och Bridge, får ses som misslyckade värvningar.
Inför den därpå följande säsongen fortsatte Man Citys värvningssatsning och spelare som Barry, Lescott, Kolo Toure, Santa Cruz, Adebayor och inte minst Carlos Tevez plockades in.
Effekten på Man Citys prestationer blev tämligen markant.
Man Citys offensiva produktion förbättras under den här perioden markant i samtliga kategorier. Goals per game ökar dramatiskt till en nivå klart över ligagenomsnittet. Detsamma gäller Shots on Goal och Shots on Target. I fråga om Shot Conversion så var Man City under Mark Hughes första säsong något ineffektiva men mot slutet av hans managerskap så låg man väldigt högt också i denna kategori.
Defensiven förbättras också den kontinuerligt. Såväl Goals Against som Shots Against sjunker till nivåer klart under ligagenomsnittet. Antalet hållna nollor håller sig runt ligagenomsnittet under dessa säsonger.
Det som däremot var oroande var att relativt många av motståndarnas skott på Man Citys mål också resulterade i mål.
Det kan indikera en eller två av två saker. Ett, en svag målvakt. Två, ett bristfälligt defensivt system som gör att motståndarna tillåts ta skott i alldeles för farliga lägen för det egna laget.
Och i slutänden så var det förmodligen Man Citys defensiva brister som gjorde att Mark Hughes fick sparken från Man City och ersattes med Roberto Mancini.
:::
Roberto Mancini-eran
Roberto Mancini tog över Man City knappt halvvägs in på säsongen 2009/10 och sedan dess har saftiga £135m spenderats netto på spelare som Yaya Toure, Silva, Milner, Balotelli, Kolarov, Boateng och Dzeko. Två av dem får betraktas som centrala spelare i Man Citys lagbygge så här långt.
Om beslutet att sparka Mark Hughes byggde på att defensiven var otillräcklig så har tillsättningen av Roberto Mancini gett resultat.
Förvisso så släpper Man City till fler Shots Against och Shots on Target Against än tidigare. Men samtidigt så har snittet insläppta mål sjunkit dramatiskt (0,88/match att jämföra med ett ligagenomsnitt om 1,36) och likaså har antalet hållna nollor skjutit i höjden (44% hållna nollor jämfört med 25% i snitt).
Den slutsats som bör dras av det är dels att Joe Hart förmodligen är en bättre målvakt än Shay Given men framför allt att Roberto Mancini har implementerat ett klart starkare defensivt system i laget. Det kommer förvisso fler skott mot Man Citys mål, men de kommer från mycket sämre lägen.
Nyckeln till det defensiva systemet ligger på mittfältet som är klart mycket mer defensivt nu än under Hughes tid vid rodret, och som ger mycket mer skydd till Man Citys backlinje.
Den defensiva konsolideringen har i alla fall delvis skett på bekostnad av den offensiva produktiviteten. Man City gör färre mål per match, man har färre Shots on Goal och en klart lägre Shot Conversion.
Siffrorna befinner sig fortfarande över ligans genomsnitt, men inte lika markant som tidigare, och att ligga över ligans genomsnitt får anses som en självklarhet för ett lag på tabellens övre halva.
:::
Vad säger oss detta?
Först och främst bekräftar det naturligtvis det vi redan vet – att ett lag blir bättre när det investeras stora pengar i spelartruppen.
Men det säger också att hur man använder pengarna, eller vad man lägger pengarna på, avgör en stor del av prestationen. Man får med andra ord vad man betalar för. Mark Hughes betalade främst för offensiv, och Roberto Mancini har främst betalat för defensiv. Lagets prestationer är en konsekvens av dessa beslut.
Däremot finns det även saker som materialet inte säger oss.
Det säger oss inte om Man City har fått vad de betalat för i termer av value for money då Man Citys värden inte sätts i relation till motsvarande klubbars statistik. Med andra ord, är andra lag mer produktiva för mindre pengar?
Förmodligen var det en fråga där bloggaren kände sig osäker på om han skulle vara bekväm med svaret. Bäst då att inte ställa den.
Det sätter inte heller Man Citys defensiva och offensiva produktivitet i relation till de krav som ställs för att uppnå realistiska fotbollsmässiga mål.
Under såväl Mark Hughes som Roberto Mancini har Man City snurrat runt platserna 4-5 i tabellen. Förmodligen är Mancinis mer defensivt orienterade produktion på sikt mer sannolik att garantera en Champions League-plats.
Men för att vinna ligan så är det nödvändigt att öka den offensiva produktiviteten. Samtliga tre lag ovanför Man City i tabellen har gjort väsentligt fler mål än Man City den här säsongen. Problemet är att åstadkomma detta med bibehållen defensiv stabilitet.
Där brister just nu Man City och Roberto Mancini. Förvisso är kvalificering till Champions League rent ekonomiskt ett prioriterat mål. Men en klubb som investerar de enorma summor som Man City gjort de senaste åren måste ha som rimlig målsättning att vinna ligan.
Men det kommer inte att inträffa med den balans mellan defensiv och offensiv med vilken Roberto Mancini nu formerat Man City. En förändring måste till stånd.
…………………………………………………
Annars ägnas väldigt många spaltmeter just nu åt att diskutera ”revolutionen på Anfield” och sommarens utrensning av Liverpools spelartrupp.
https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/liverpool/8470622/Liverpool-director-of-football-Damien-Comolli-to-lead-the-way-in-bid-to-refresh-the-playing-staff-at-Anfield.html
Vilket är förståeligt givet de problematiska säsonger Liverpool precis gått igenom, vad Kenny Dalglish har gjort med klubben under hans månader vid rodret, och sett till den nya och för en gångs skull konstruktiva ägarsituationen i klubben.
Och runt Anfield så börjar det nu redan drömmas om nästa säsong då det tydligen ska bli titelstrid igen.
:::
Men är det bara jag som känner att förväntningarna börjar stiga till helt orimliga nivåer?
Ja, avslutningen på den här säsongen har sett väldigt bra ut, men det är en skillnad mellan att leverera i ren glädje och mer eller mindre helt utan press jämfört med att göra det när skiten träffar fläkten under en lång och smutsig säsong.
Det som framför allt talar för Liverpool är att truppen har förstärkts med kompetenta breddspelare snarare än enskilda spetsspelare. Det är vad en mer målmedveten satsning på akademispelare bidrar med.
Men Liverpool har under de senaste två decennierna fått genomleva fler än en ”falsk gryning” just på grund av orealistiskt uppskruvade förväntningar. Bättre då att lära sig av gamla misstag.
Ett steg i taget!
…………………………………………………
”I’m to blame!” säger i princip Arsene Wenger efter gårdagens förlust mot Bolton som i praktiken sumpar Arsenals chanser att vinna ligan den här säsongen.
Om det hade varit ett uttalande som speglade självreflektion och introspektion gällande sin egen fotbollsideologi, snarare än ett sätt att deflektera kritik från de egna spelarna, så hade det kunnat vara ett uttalande som bådade gott för Arsenal.
:::
Det är ruggigt starkt av Owen Coyle att kunna lyfta Boltons spelare till en sådan insats mot Arsenal bara dagar efter en sådan förnedring på Wembley, och när laget i praktiken inte har något att spela för.
Coyle är ämnad för stora saker.
Känslosamt också när Tamir Cohen tillägnade det avgörande målet sin omkomne far Avi Cohen.
:::
En vanlig kommentar efter Arsenals förlust igår var att resultatet gynnade Man Utd och Chelsea.
Jag är inte alls säker på att det gynnade Chelsea.
Chelseas förhoppningar att vinna ligan är till stor del baserade på att Man Utd förlorar mot såväl Arsenal som Chelsea i de två kommande matcherna.
Ett Arsenal borta från ligastriden är mindre sannolika att vinna mot Man Utd än ett Arsenal som fortfarande har hugg på ligatiteln. Det hade varit bättre för Chelsea om Arsenal vunnit igår kväll.
Be Champions!!