Viktig bortamatch i Tyskland för Man Utd ikväll när man ställs inför det första mötet mot Schalke i Champions Leagues ena semifinal. Men som bortamatch betraktat är det inte på långa vägar den viktigaste som Man Utd spelat på tysk mark.
Den 6:e februari 1958 spelade Man Utd sin viktigaste bortamatch någonsin på en av Münchens flygplatser.
23 människor omkom i olyckan. Åtta spelare av dem och ytterligare några skulle aldrig mer spela fotboll. Det är med den tidens mått mätt ett helt fotbollslag och det var inte vilket fotbollslag som helst.
Det var Englands yngsta och kanske mest lovande lag någonsin.
Det var en bortamatch som skulle forma Man Utds dåtid såväl som framtid och som skulle komma att definiera vad klubben är, vad den står för och vad den betyder.
Hela dess identitet.
:::
De flesta är förmodligen bekanta med de yttre omständigheterna runt olyckan.
Men förmodligen är inte alla lika bekanta med de fotbollspolitiska orsakerna bakom den. Det är orsaker intimt förknippade med Europacupen, samma tävling som Man Utd springer ut i ikväll på Veltins-Arena.
Europacupen var i mitten av 1950-talet en nybildad turnering för kontinentala mästarlag. England hade avstått från att delta i den första upplagan. The Football League, i synnerhet dess ordförande och starke man Alan Hardaker, hade en isolationistisk syn på engelsk fotboll och betraktade Europacupen som något ovärdigt och som ett hot mot den inhemska fotbollsligans auktoritet.
Hardaker hade förmått Chelsea, som vann ligan 1955, att dra sig ur Europacupen och försökte utöva samma påtryckningar mot Man Utd och Matt Busby.
Man Utd och Busby stod dock emot påtryckningarna och deltog mot The Football Leagues uttalade vilja. Busby prioriterade fansen och fotbollen som sådan före ligans intressen.
The Football League och Hardaker hämnades på det sätt som byråkrater har till förmåga att göra. De dunkade regelboken i Man Utds huvuden. Man vägrade att flytta på ligamatcher och man höll benhårt på regeln att ett lag måste befinna sig i England minst 24 timmar innan en match skulle spelas. Annars blev följden poängavdrag.
På väg hem från Belgrad mellanlandade Man Utd i München den 6:e februari. Vädret och omständigheterna var usla. Den 8:e februari var det ligamatch mot Wolverhampton. Man Utd hade bett att få den flyttad, The Football League vägrade. Det var bråttom hem.
De kom aldrig hem.
:::
England i början av 1950-talet var ett stukat fotbollsland vars kollektiva självförtroende inte klarade av att hantera Real Madrids och Ungerns fantastiska fotboll.
FA:s, The Football Leagues och Alan Hardakers lösning var att isolera den engelska fotbollen och därigenom övertyga sig själva om den inhemska fotbollens överlägsenhet.
Man Utd och framför allt Matt Busby såg förbi detta.
Genom sitt modiga handlande drog Man Utd den engelska fotbollen mot dess vilja in i den europeiska fotbollsfamiljen. Att engelsk fotboll hade varit sämre och mer andefattig utan detta steg är tveklöst.
Men viktigare än så – Busbys unga lag återuppväckte självförtroendet och romantiken i den engelska fotbollen och skapade nya drömmar om europeisk ära för framtida generationer att förverkliga.
Och Busby såg till att dessa drömmar i fortsättningen tillhörde klubbarna, spelarna och fansen – inte den engelska fotbollsbyråkratin.
:::
Det var denna kamp som den tragiska bortamatchen i München 1958 symboliserade. När Man Utd ikväll går ut för bortamatch i Gelsenkirschen så gör man det i minnet av denna kamp.
:::
”Triumphant at home, this brash, brilliant, outrageously confident football team from the industrial North set out to conquer Europe, where no other English club had dared to venture. The England they left in the Fifties was the drab place ‘damned’ by the playwright John Osborne as stultifying, reactionary, unimaginative and boring. Busby’s ‘Red Devils’ were the antithesis of this. When they embarked on their European adventure, English football, reflecting the national mood, lacked confidence, stood in awe, or pitiful insularity, as the seemingly invincible Hungarians and Real Madrid lent new enchantment to the game England had taught the world to play. The quest for self-respect, restoration of England’s pre-eminence, led by Busby’s young team, had a resonance beyond football. Their adventure would tell England something about itself.”
…………………………………………………
I helgen hade den nyss producerade TV-filmen “United” premiär på BBC, en film som tar upp just München, dess förspel och dess eftermäle.
Filmen fokuserar först och främst på en ung Bobby Charlton som i filmens inledning håller på att slå sig in i Man Utds unga och triumferande lag. Den följer Charlton, hans beundran för sina lagkamrater och inte minst den store Duncan Edwards, och till sist även hans sorg och skuldkänslor för att ha varit en av de få som överlevde olyckan.
David Tennant, Dougray Scott och Jack O’Connell spelar rollerna som Jimmy Murphy, Matt Busby och Bobby Charlton. Franför allt Tennant tycker jag gör en stor prestation i rollen som Murphy – på samma gång de unga spelarnas storebror och förebild som lojalt trogen patriarken Busby.
Filmen avslöjar egentligen inget nytt utan dess stora värde ligger i att dokumentera en betydelsefull händelse men också i att fånga relationerna mellan unga spelare i ett ungt lag med hela livet framför sig, såväl som den betydelse laget hade i och för sitt lokala samhälle.
Filmen är onekligen sevärd och den är inte svår att få tag på för den listige och påhittige.
…………………………………………………
”Who put the ball in the Munichs net?” var något som delar av Man Citys bortafölje högljutt frågade sig under Man Citys bortavinst med 1-0 mot Blackburn.
Man får förmoda att det även den här gången egentligen var Man Utd-fansens fel.
En av de som omkom i olyckan var Frank Swift, legendarisk målvakt i Man City med över 500 matcher för klubben, och vid tidpunkten för olyckan en reporter utsänd att bevaka Man Utds europeiska äventyr.
:::
Mer om kvällens matcher senare under dagen.
Be Champions!!