Kritiken gick till stor del ut på att han var taktiskt naiv och att han framstod som handlingsförlamad under själva matchen.
Kritiken upplever jag på flera sätt som något orättvis, åtminstone i dess mer extrema former. Dels är Man Utd ett kvalitetsmässigt mycket bättre lag än Schalke. Dels hade ärligt talat Man Utd en väldigt bra kväll. Och om vi skulle avfärda varenda manager baserat på en enda förlust mot Man Utd så blir där inte många managers kvar i världen.
För egen del funderade jag redan innan förra veckans match på Rangnick som en potentiell efterträdare till Ferguson och hittade många goda skäl till det – en tankebana som naturligtvis endast är aktuell på grund av Fergusons stigande ålder.
Och jag ser egentligen inga skäl att ändra den uppfattningen.
:::
Rätt ålder
Rangnick är i nuläget 52 år gammal vilket möjliggör för honom att ägna i alla fall tio år på posten som manager för Man Utd – vilket är en värdefull egenskap i en klubb där långsiktighet vanligtvis prioriteras.
Bred erfarenhet
Det finns mycket i Rangnicks erfarenhetsprofil som gör honom lämpad som en kandidat till Man Utds managerpost.
Han har bland annat erfarenhet av europeiskt cupspel vilket ger honom en viss fördel framför andra brittiska kandidater. Han har bland annat två rundor i Champions League med Schalke.
Rangnick har även en tämligen bred erfarenhet efter att ha varit manager för mer än sex tyska klubbar på varierande nivåer i det tyska ligasystemet.
Han har utöver detta även erfarenhet av att konkurrera med resursmässigt överlägsna rivaler i form av Bayern München, vilket även är en del av den engelska fotbollsverkligheten. Har man inte överlägsna resurser så måste scouting och spelarutveckling hålla hög klass, vilket är centrala beståndsdelar i Man Utds strategi.
Fostrad i tysk fotbollskultur, bekant med engelsk fotbollskultur
Rangnick är utbildad i England och under sin tid där såväl bekant med som påverkad av den engelska fotbollskulturen. Rangnick själv har sagt att England är ett land han vill arbeta i.
Men det är i tysk fotbollskultur han framför allt är fostrad och formad, och det är en kultur med många likheter med men också vissa konstruktiva skillnader jämfört med den engelska.
Engelsk fotboll har framför allt hämtat sina yttre managerinfluenser från Frankrike, Spanien och Italien – men inte från Tyskland. Det engelska lag som först drar nytta av tyska fotbollsidéer kan ha mycket att vinna på det.
En tänkande manager
Ferguson är en autokrat och en landsfader. Ryggradsreflexen är naturligtvis att hitta en karbonkopia på honom, men det kan visa sig vara såväl omöjligt som olämpligt. En kopia kan aldrig bli bättre än originalet.
Rangnick är en taktiskt oerhört välutbildad manager som ägnat sin karriär åt att suga upp olika taktiska intryck och filosofier. Han är en tänkande manager – på samma sätt som kanske Wenger är det.
Därmed har han kanske något annat att erbjuda än det som Ferguson erbjudit Man Utd – han har en egen profil. Vilket kan hjälpa honom att efterträda även den oefterträdbara.
Det är kanske också den managerprofil som är bäst lämpad i ett sammanhang där Man Utds ägare och styrelse har formulerat en bestämd men begränsad värvningspolitik, och där de förmodligen inte kommer vara lika intresserade att ge lika vidlyftigt mandat till en manager som de varit villiga att ge Ferguson.
:::
Men det är klart – Rangnick får ju gärna låta bli att göra en alltför bra anställningsintervju ikväll.
…………………………………………………
Stuart Pearce tog igår ut den provisoriska 40-mannatruppen inför sommarens U21-EM.
Föga förvånande är den heta potatisen Jack Wilsheres inklusion. Även spelare som Andy Carroll, Danny Welbeck, Chris Smalling, Daniel Sturridge, Tom Cleverley, Marc Albrighton, Fabrice Muamba, Micah Richards, Jack Rodwell, Phil Jones, Jordan Henderson och Connor Wickham är med naturligtvis.
Men det bråkas det ju mindre om. Så klart.
:::
Det blir närmast underhållande att lyssna på invändningar från framför allt Arsenalhåll om att Wilsheres uttagning på något vis skulle vara dåligt för det engelska landslaget eller gå emot oklara och av dem själva formulerade principer om att inte spela för A-lag och U21-lag samtidigt.
Det finns naturligtvis ingen omtanke om det engelska landslaget i de invändningar som Arsene Wenger och många av Arsenals sympatisörer framför.
Deras omtanke är Arsenal och endast Arsenal. Vilket är som det ska vara. Men låt oss för all del inte hyckla.
Vad de bekymrar sig om, det enda de bekymrar sig om, är antalet matcher som Wilshere spelar och hur det påverkar hans hälsa och kondition som Arsenalspelare.
Därför vill inte de att Wilshere ska spela U21-EM.
:::
Självklart ska Jack Wilshere spela U21-EM.
Framför allt om det är vad han själv vill göra – och det verkar det ju onekligen vara.
Men även för det engelska landslagets skull. Det måste börja skapas en vinnarkultur, och det måste formas redan i ung ålder. Då funkar det inte att hela ungdomsfotbollen bara är en lång ryggradslös transportsträcka.
Argumentet att han skulle vara för trött för att spela U21-EM är nonsens. I så fall skulle inte Stuart Pearce ta ut honom.
Argumentet att han i så fall kommer vara för trött för nästa sommars EM är också det nonsens. I så fall skulle Fabio Capello mer eller mindre subtilt hinta till sin underordnade Pearce att Wilshere ger du fan i.
Det här är kompetenta människor, som agerar i vad de anser vara sina och sina lags bästa intressen, och som har ruggigt mycket bättre koll på hela bilden än ack så många självutnämnda experter bland fans och i media.
:::
Att hantera trötthet på grund av landslagsspel är naturligtvis något som klubbar är väldigt vana vid att göra, exempelvis som man fick göra efter förra sommarens krävande VM-slutspel.
Det är bara för Arsenal att ge Jack Wilshere förlängd semester när han kommer tillbaka och kanske använda honom väldigt sparsamt under augusti och början av september.
Precis som alla andra klubbar kommer få göra med sina spelare som är iväg på olika mästerskap.
Skälet till Arsenals invändningar är att de inte vill behöva göra det.
:::
40-mannatruppen ska senast den 1 juni bantas ned till 23 spelare.
U21-EM i Danmark invigs den 11 juni och avslutas med finalen den 25 juni.
…………………………………………………
Marcus Christenson skriver om hur Manuel Neuer beger sig till Old Trafford inspirerad av inga andra än Jens Lehmann och AC/DC.
Intressant läsning om Neuer hur som helst.
https://www.guardian.co.uk/football/2011/may/03/manuel-neuer-schalke-manchester-united
Marcus framhäver musiksmaken, måhända något tongue-in-cheek, som ett skäl till varför Neuer skulle få det svårt att slå sig till ro på Old Trafford. När Neuer vill lyssna på hårdrock så vill Rio lyssna på Lady Gaga.
…………………………………………………
Grattis i efterskott på 30-dagen, Lönnquist! Snart är du lika gammal som jag.
:::
Så ikväll ska det avgöras vilket lag som får möta Barcelona i finalen av Champions League.
Om Man Utd tar sig dit så blir det alltså den andra finalen mellan de båda lagen på tre år vilket rätt tydligt signalerar vilka två lag som dominerat den europeiska fotbollen de senaste fem åren.
Det är också två klubbar med en hyfsat långsträckt gemensam historia.
Inte bara finalen 2009 och semifinalen 2008 utan där fanns även ett par episka möten mellan klubbarna under såväl 1990-talet som 1980-talet.
1990-talet avslutades med två magiska 3-3-matcher mellan de båda lagen, ett på Old Trafford och ett på Camp Nou, och inleddes med att Man Utd vann 1991 års Cupvinnarcupfinal mot Barca med 2-1. Däremellan utspelades en 2-2-historia på Old Trafford och en 4-0-kross på Camp Nou.
Men det kanske mest legendomsusade mötet var detta, i Cupvinnarcupens kvartsfinal 1983/84, med bland annat Diego Maradona i Barcelona, under vad som av många betraktas som den mest frenetiskt laddade stämning någonsin under en europeisk cupmatch på Old Trafford.
Barcelona ledde med 2-0 efter det första mötet.
Robbo Never Let’s A Diego Bye
Be Champions!!