Någon gång runt den 65:e minuten så zoomade TV-kameran in en banderoll på Old Trafford med en hälsning till Liverpoolfansen om att Man Utds 19:e ligatitel var bärgad.
Det stod 2-0, Man Utd befann sig i cruise control, och allt kändes bekvämt.
Fram till dess att de visade den där jävla banderollen. Varmed mina tankar flög i riktning mot en lätt kolerisk Toby Ziegler i West Wing som irriterat ställde den fullt relevanta frågan: “You want to tempt the wrath of whatever from high atop the thing?!”
Två-tre minuter senare reducerade Chelsea lite från ingenstans och helt plötsligt var det match igen.
Varpå jag spottade och svor.
:::
“Chelsea, the reigning Premier League champions, were forced to confront their own inferiority at Old Trafford. The narrow score misrepresented the authority of Sir Alex Ferguson’s players, who had scored after 37 seconds.”
:::
Slutscenerna på Old Trafford var tämligen otroliga.
Det var glädje och lättnad. Spelare föll i varandras armar. Alex Ferguson bugade inför Old Traffords publik som under den sista kvarten burit fram sitt lag mot segern. Hernandez grät av lycka.
Nemanja Vidic log.
:::
“Few would have anticipated that United would exercise such domination of Chelsea. Ferguson has weighed up these foes and obviously come to the conclusion that there is no need to treat them with particular caution. Chelsea were stretched and baffled by the movement of United.”
:::
Ligatiteln är förvisso inte helt klar, Man Utd behöver en poäng till.
Det vore naturligtvis makalöst om man inte skulle lyckas ta en poäng på de återstående matcherna. Men lika förskräckligt vore det ju att gå ut till matcherna och tro att jobbet redan är gjort.
:::
Man Utd vann matchen för att man var bäst när det gällde. Likaså vinner Man Utd för att man varit bäst när det gällt, eller åtminstone varit som sämst lägst antal gånger.
Och däri ligger naturligtvis Fergusons stora bidrag. Hela hans lag var laddat som elva duracell-kaniner. I Chelsea var åtminstone halva laget iskalla.
John Terrys prat om inför Man Utd om Chelseas psykologiska fördelar och att Man Utd skulle vara rädda för Chelsea visade sig vara just bara det, prat.
:::
“While the result did not reflect the trouncing that had been inflicted, everyone present understood United’s superiority.”
:::
Det var en tämligen strålande match också, åtminstone för att vara ett möte mellan Man Utd och Chelsea. Det är två lag som brukar kunna ta ut varandra taktiskt.
Å andra sidan behjälpt av att Man Utd fick sitt ledningsmål så väldigt snabbt.
Men de som brukar karaktärisera Man Utds snabba omställningsspel som “långbollar” bör förslagsvis titta en gång till på den här matchen.
:::
Carlo Ancelotti å andra sidan gjorde förmodligen sin sista stora match med Chelsea. Det är ett tråkigt och ovärdigt slut för en lysande manager som gjort Chelseas stora tjänster.
Vilket beslut att plocka ut David Luiz i halvtid!
:::
Den enda rädsla Ferguson hade uttryckt inför matchen var att domaren skulle begå något stort misstag.
Webb verkade å andra sidan ha bestämt sig för att i princip inte blåsa för någonting. Och gladast för det ska nog förmodligen Chelsea vara, som hade kunnat få såväl en utvisning som en eller två straffar i baken om myten om Webbs sympatier hade haft den minsta sanning i sig.
:::
Carlo Ancelotti och Chelseas spelare kan ändå glädja sig åt att de kom så långt att de faktiskt gjorde en match av den här matchen till sist. Inför mars låg de 15 poäng efter Man Utd och inte en människa kunde tänka sig att de skulle ha chansen på ligatiteln ända in i maj.
:::
https://www.guardian.co.uk/football/2011/may/08/manchester-united-chelsea-premier-league
:::
Big ups till Wolves också som tidigare idag tog ett jättekliv mot nytt kontrakt när man vann det enorma prestigemötet mot West Brom med 3-1.
Be Champions!!