Så har en lång, omtumlande och ärligt talat tämligen svängig engelsk ligasäsong nått fram till dess moraliska och sportsliga höjdpunkt när engelsk fotbolls två giganter under de senaste fem-sex åren drabbar samman om ligatiteln ännu en gång.
Och en känsla av déjà-vu är onekligen väldigt svår att komma ifrån. För det känns som om vi har varit här förr.
Kampen om ligan ska avgöras eller åtminstone definieras. Och när lagen ställer upp på Old Trafford ikväll så är allt annat historia.
Tidigare formsvackor spelar ingen som helst roll. Ett med mästarmått mätt uselt bortafacit spelar ingen som helst roll. Gammalt ägargroll spelar inte längre någon roll. Kontraktsbråk är gammal historia.
Det är rött mot blått, det är Roman mot Fergie, det är Carefree mot Man Utd Will Never Die, det är Frank Lampard mot Ryan Giggs, det är Man Utd mot Chelsea.
På den andra sidan de 90+ minuterna så finns en hägrande ligatitel.
Inget annat spelar någon som helst roll. Nothing else matters.
:::
Förutsättningarna är tämligen enkla. Eller är de det?
Om Man Utd vinner ikväll så är ligan förmodligen i praktiken avgjord. Man Utd behöver i så fall en poäng till på de två sista matcherna för att helt och hållet säkra ligasegern.
Vid oavgjort så är Man Utd fortsatt favoriter till att vinna ligatiteln men i så fall måste man framför allt undvika att förlora på Ewood Park i nästa omgång mot Blackburn.
Om Chelsea vinner så går de förbi Man Utd på målskillnad och ligakampen avgörs av vilket lag som bäst navigerar följande två hinder: En tuff bortamatch mot Blackburn respektive Everton, samt hur många mål man lyckas ösa in hemma mot Newcastle respektive Blackpool. Med de förutsättningarna ger jag Chelsea en liten fördel.
:::
Det finns flera paralleller med förra säsongen.
Även då möttes Man Utd och Chelsea i en direkt kamp om ligasegern på Old Trafford, om än någon månad tidigare på säsongen. Då som nu så behövde Chelsea vinna för att gå förbi Man Utd.
En annan likhet är så klart att Man Utd även förra säsongen mötte Blackburn borta i den därpå följande ligamatchen, en match i vilken man tappade de poäng som skulle visa sig bli avgörande för ligasegern.
:::
Men där finns också olikheter.
Vid motsvarande tillfälle förra säsongen var Man Utd ett fysiskt och mentalt mer slitet lag. Wayne Rooney var nyligen skadad. Laget var också distraherat av Champions League-kvartsfinalen, och i matchen mot Blackburn demoraliserat på grund av förlusten i densamma.
Några sådana distraktioner existerar inte den här säsongen. Laget bör vara rimligt utvilat efter en lugn mittvecka som ändå hade, till skillnad från förra säsongen, en för klubben positiv utgång.
:::
Mindgames om psykologiska fördelar har pågått för fullt och från båda håll inför matchen.
Chelsea är naturligtvis rejält upplyfta av att ha hämtat upp det närmast enorma poängförsprång Man Utd hade innan mars. Och med den rejäla portion bondtur laget hade mot Spurs förra helgen så måste de känna att just inget kan gå fel för dem.
För Man Utd är naturligtvis den känslan den omvända, de riskerar att tappa en väldigt stor ledning. Det är en situation man knappast är van vid.
Man Utd kan däremot hämta psykologisk energi ur hur man slog ut Chelsea ur Champions League när man vann såväl borta som hemma, ett utfall som få förutspått och som förmodligen finns i båda lagens tankar.
Annars är en oroväckande tendens för Man Utd att laget tenderat haft svårt för så kallade title deciders under senare år. Förra säsongen blev det förlust mot Chelsea, säsongen innan det mot Liverpool och innan den Chelsea igen. Om det spökar i Man Utds huvuden återstår att se.
Vad som också återstår att se är vilken roll Old Trafford kommer att spela.
:::
Henry Winter talar om Chelsea och Man Utd som etablissemanget som ger sig ut på titelparad ikväll.
Två topplag som till sist skakar av sig samtliga utmanare och som mellan sig har eller kommer ha vunnit samtliga ligatitlar de senaste sju åren.
Något märkligt naturligtvis, givet att under flera av de här åren så har andra lag definitivt blandat sig i ligastriden. Bara den här säsongen är exempelvis Arsenal inte teoretiskt ute ur ligastriden, om än förmodligen i praktiken.
Men också lite märkligt givet de båda lagens säsonger. Chelsea och Man Utd befinner sig egentligen båda i den här situationen trots snarare än tack vare sina egna prestationer.
Efter Chelseas katastrofala period månaderna runt jul och nyår så var de av i stort sett alla, inklusive mig, avfärdade från ligastriden. Diskussionen gällde snarare om de skulle klara av att behålla sin Champions League-status.
Och Man Utd var mer eller mindre helt borträknade halvvägs in på hösten när de redan låg fem-sex poäng efter Chelsea samtidigt som Wayne Rooney började bråka om nytt kontrakt. Återigen, inklusive mig, om än mer i personlig tysthet.
Ändå är de här.
Alternativt så är skälet till att de är här att just detta är vad som skiljer dessa båda lag från sina konkurrenter – förmågan att trotsa oddsen, att bryta trender och negativa spiraler och kunna med hjälp av egen kraft och hård vilja kunna vända och bända dåliga lägen till sin egen fördel.
…………………………………………………
The Guardians traditionella stora intervju den här helgen fokuserar på Man Citys alldeles egna enfant terrible – Mario Balotelli.
https://www.guardian.co.uk/football/2011/may/08/mario-balotelli-manchester-city-fa-cup
Det är en intervju som ger rätt goda insikter i Balotelli själv men också om Roberto Mancini som är den manager som Balotellis karriär och framtid framför allt kommer att bero på.
Bra läsning!
…………………………………………………
Darlington vann FA Trophy igår eftermiddag efter att Chris Senior kom in från bänken och nickade in 1-0 i förlängningens allra sista minut mot Mansfield Town.
Samtidigt som den här bloggen publiceras, och samtidigt som matchen på Britannia Stadium sparkar av, så marcherar också Whitley Bay och Coalville Town ut på Wembley för att spela finalen i FA Vase.
Vi kanske inte känner att det spelar någon roll, men för dem så betyder det naturligtvis väldigt mycket.
All things matter.
Be Champions!!