Att lägga ett klassperspektiv på den engelska fotbollen är vare sig ovanligt eller ens särskilt svårt. Det går att göra utifrån ett större makroperspektiv och se fotbollens historiska och förändrade samhällsroll. Det går även att göra utifrån ett mikroperspektiv utifrån hur den engelska fotbollen organiseras och styrs.
En ständigt återkommande kamp är vilka som organiserar och styr klubbarna, vilka är den engelska fotbollens mest centrala beståndsdelar. Där finns i huvudsak tre klasser: ägare, managers och spelare.
Gemensamt för denna form av klasskamp genom historien har varit en kamp för varje manager att utöka sitt eget livsrum och handlingsutrymme trängda mellan å ena sidan ägarna de tjänar och å andra sidan spelarna de förväntas leda.
:::
Om vi förenklar socialistisk teori ned till dess bara ben så ser den klasskamp som en kamp om kontroll över produktionsresurser.
Historiskt sett har den engelske managern haft hög kontroll över en klubbs produktionsresurser och således traditionellt haft en hög grad av makt. En tendens som pionjerades av legendarer som Busby, Shankly och Revie. Och följaktligen har fotbollsmanagern som klass sedan länge haft väldigt hög status inom engelsk fotboll.
Men i den moderna fotbollen så är den engelske managerns roll på väg att förändras och förminskas, satt under press som den är av såväl ägare som spelare som fått mer att säga till om.
Frågan är alltså hur den moderna fotbollen har förändrat kontrollen över fotbollens produktionsresurser, och i förlängningen hur detta mer konkret har påverkat den engelska managerrollen.
:::
Fotbollen har utvecklats hastigt under de senaste 20 åren. Den har blivit en kommersiell maskin vilken suger upp allt syre och all uppmärksamhet från sin omgivning. Det är närmast omöjligt att undvika fotbollen och dess sociala såväl som politiska roll.
Som en konsekvens har engelska fotbollklubbar blivit globala varumärken och deras förmåga att generera vinster och kassaflöden har blivit lika viktiga eller viktigare än att vinna titlar eller kvalificera sig för europeiskt cupspel. Fotbollen har blivit till affär.
:::
Med en ekonomiserad fotboll så kommer affärsmän som ser vinstpotential att köpa in sig i fotbollen, vilket vi tydligt sett under det senaste årtiondet. De kritiska produktionsresurserna inom den moderna fotbollen är tillgång till kapital samt spelare.
Kapitalet kontrolleras av ägarna och spelarna har med tiden vunnit allt större kontroll över sig själva i och med att fotbollens marknader öppnats, deras intjäningspotential mångdubblats och deras förhandlingsstyrka ökat exponentiellt.
Den kontroll över produktionsresurserna som den engelske managern traditionellt har utövat, dels genom att kunna kontrollera klubbens intäkter och dels genom att ha närmast feodal makt över spelarna, har kontinuerligt urholkats – och bara ett ytterst fåtal sådana exempel finns fortfarande kvar.
:::
Kampen om kontroll mellan de olika klasserna inom den engelska fotbollen tar sig naturligtvis konkreta uttryck.
Från ägarhåll är en konsekvent utveckling att försöka reducera managerns mandat och auktoritetsområde, företrädesvis genom att flytta över delar av dennes befogenheter till en för engelsk fotboll ny tjänstemannafunktion ofta benämnd director of football.
Från spelarhåll används agenter och kontraktsförhandlingar som ständiga verktyg för att hävda deras position gentemot klubben och laget, och har gjort marknaden till managerns herre.
:::
Den konkreta betydelsen för managern i dennes yrkesroll är att hans tids- och handlingsutrymme har krympt. Ledningen av engelska fotbollsklubbar har blivit kortsiktigt resultatorienterade och en manager förväntas leverera omedelbart såväl som vinna till varje pris.
Även den engelske managern förändrar sig som en följd av detta. Det är inte längre aktuellt att bygga dynastier som förr, deras perspektiv blir inte längre att bygga klubbar utan att bygga sina egna personliga rykten och varumärken. De blir därmed också mer kortsiktiga och resultatorienterade.
:::
Kommersialiseringen av den engelska fotbollen leder med andra ord i förlängningen till att också relationen mellan den engelska fotbollens tre klasser – ägare, managers och spelare – och dess klubbar kommersialiseras och ges en prislapp. Som en oundviklig bieffekt.
Den kanske mest tragiska effekten av den engelska fotbollens klasskamp är att fotbollens främsta syfte glöms bort på vägen: Att glädja och underhålla sina supportrar i deras vardag, med andra ord att fungera som en form av opium för folket.
Det syftet och den missionen inom den engelska fotbollen har traditionellt vårdats av managern. Den klasskamp som pågår inom den engelska fotbollen utmanar alltså inte bara managern utan den engelska fotbollens hela själ.
:::
Är den kampen över huvud taget möjlig att vinna – eller åtminstone att inte förlora?
…………………………………………………
Richard Williams bloggar om Carlo Ancelottis framtid i Chelsea och om vilka som skulle kunna vara aktuella att ersätta honom.
https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/may/09/carlo-ancelotti-chelsea-roma?intcmp=239
Kanske ännu en portugisisk wunderkind?
…………………………………………………
Grymt imponerande insats av Liverpool igår. Fem baljor på bortaplan och precis allt gick in. Europa nästa?
Men vad i hela helsefyr sysslade egentligen Fulham med? Det var bland det taffligaste jag sett på väldigt länge.
:::
Man City vs Tottenham och Luton vs Wrexham ikväll. Mer om det i en blogg framåt kvällen.
Be Champions!!