Anfield är en invävd del utav Liverpools historia, Burnley är närmast synonymt med Turf Moor, St James’ Park kanaliserar mycket av Newcastles fanatiska support, mycket av Tottenhams romantik hör samman med White Hart Lane, och när Sir Bobby Charlton en gång benämnde Old Trafford som ”the Theatre of Dreams” så sammanfattade han väl dess känsla och alldeles egna mytologi.
Och så vidare.
Arenorna har sin alldeles egna historia, de bär klubbens kultur i sina väggar och är rent känslomässigt så nära ett hem vi kan komma inom våra respektive fotbollsfamiljer.
Arenorna är på sitt sätt aktörer inom engelsk fotboll på samma sätt som klubbar, spelare och managers är det. Mer än bara rent fysiska byggnader, vi som älskar engelsk fotboll ser dem som levande väsen.
Så här mitt i veckan så tyckte jag det kunde vara en rolig idé att titta närmare på några klassiska brittiska fotbollsarenor.
:::
Och naturligtvis är det inte bara tillåtet utan också uppmuntrat att fylla på med egna exempel på arenor som man särskilt uppskattar.
Men ja, jag tror vi alla förstår och utgår ifrån att vi gillar våra egna lags arenor alldeles extra mycket.
Låt oss vara lite mer vidsynta än så.
…………………………………………………
The City Ground – Nottingham Forest (1935 – 30,576)
Det är egentligen bortom all rim och reson varför Nottingham Forests styrelse under de senaste åren har försökt hitta ett nytt hem för den här anrika klubben (pengar). Där finns mer än nog med plats och arenan är därtill en perfekt minnestod av klubbens ärofyllda historia.
Även om Forest befinner sig i The Football League snarare än i Premier Leagues finrum så är moderniteten i Trent End Stand, som är byggd med ett överhäng över floden, högklassig och arenan är en av Englands allra mest idylliska fotbollsarenor.
Därutöver kan man promenera förbi souvenirskjulet till den andra sidan av arenan till den förkrymta parkeringen och hela stället bara osar 1970-tal, till den grad att du nästan kan se Brian Cloughs och Peter Taylors spöken lasta av ölflak till spelarna inför en stor match. Att flytta vore fotbollskulturellt vansinne.
:::
Pittodrie Stadium – Aberdeen FC (1899 – 22,199)
Regelbundna besökare på Oldhams och Inverness Caledonian Thistles hemmamatcher skulle förmodligen protestera, men Aberdeens Pittodrie Stadium är förmodligen den kallaste arenan i hela kungariket. Bara två klubbar ligger längre norrut men ingen av dem drabbas på samma sätt av de isande och bitande vindarna från Nordsjön som endast ligger ynka 300 meter bort.
Då spelar det egentligen ingen roll att Richard Donald Stand, som tornar sig upp i luften, gör sitt allra bästa som vindskydd åt övriga delar av Pittodrie, även om den heta atmosfären bland de 22,000 besökarna ofta kompenserar för mycket av den yttre kylan. Värmer gör också en promenad runt arenan innan matchstart där man kan beundra granitgrindarna in till The Merkland Road Stand, förmodligen den vackraste entrén till någon arena inom brittisk fotboll.
:::
Racecourse Ground – Wrexham FC (1872 – 15,500)
Wrexham har spelat på Racecourse Ground ända sedan klubben grundades under 1872. Till denna dag förblir arenan den äldsta som fortfarande står som arrangör för sanktionerade landskamper. Det var skådeplatsen för Wales allra första landskamp 1877 och har fortfarande stått värd för flest landskamper av alla walesiska arenor.
Som så många andra arenor i England så är Racecourse Grounds mest kända del kallad för The Kop, så benämnd efter det berömda Battle of Spion Kop under Boerkriget. Med en kapacitet om runt 5,000 så var det den största av sitt slag inom brittisk fotboll.
En kampanj pågår just nu att göra arenan till stiftelseägd av en till Wrexham kopplad supportertrust. Det är ett initiativ ägnat att balansera de försök att modernisera arenan som klubbens ägare tagit sig för, och signalerar en vilja att behålla arenans traditionsrika atmosfär.
:::
The Dell – Southampton FC (1898-2001 – 15,200)
Southamptons gamla arena var liten, ranglig och en konstig absurditet inklämd mellan bostadshus, en kyrka och en pub, fick in tämligen få supportrar och innehöll några av de märkligaste läktarna som landet skådat, och var knappt tjänlig för elitfotboll. Vad fanns där att inte älska?
Ända sedan dagarna med ”the chocolate boxes”, betongboxar upplyfta på pelare ovanför en av kortsideläktarna, och den brieost-formade Milton Road Stand, så lyckades The Dell skapa en mäktig atmosfär som lustigt nog liknar den som skapas hos värsta rivalerna Portsmouths lika rangliga Fratton Park.
Var det verkligen en tillfällighet storlag som Liverpool, Arsenal och Man Utd under 1980- och 1990-talen genomled svåra förödmjukelser på The Dell, dess lilla och trånga plan, läktarna gnuggandes sidlinjerna? Nej, knappast inte. Och var det en tillfällighet att Southampton, efter 27 år i högsta divisionen, ramlar ur Premier League bara fyra år efter att de flyttat från The Dell till St Mary’s? Ja, kanske. But then again…
:::
Arsenal Stadium – Arsenal (1913-2006 – 38,419)
Okej, så det gamla Highbury Library var inte den mest atmosfäriska av arenor, men det var knappast huvudpoängen. Arsenal har historiskt sett inte haft så mycket med underhållning att göra, även om arenan på sina bästa dagar naturligtvis kunde tävla med de allra främsta – exempelvis mot Liverpool, Man Utd eller Tottenham.
Highburys bestående storhet var dess arkitektur. Förmodligen har ingen arena i England någonsin varit så arkitektoniskt storslagen. Det art deco-inspirerade West Stand, dess marmorsalar bland annat innehållandes Herbert Chapmans byst och en postlåda (!), The Clock End och strösslet av AFC-loggor.
Förvisso så förlorade arenan under de sista åren något av sin lyster, men på samma sätt som för Southampton så kan man tyvärr känna att något centralt och kärnfullt med klubben gått förlorat i och med flytten till det förvisso väldigt moderna Emirates.
:::
Craven Cottage – Fulham (1896 – 25,700)
The Dell och Highbury kan ha fallit offer för modernismen och för kommersiella utvecklare, men i alla fall en gammal arena har överlevt bulldosrarna och grävmaskinerna.
Under 1980-talet såg det ut som om sagan var all för Craven Cottage i och med planer att fusionera klubben med QPR, som då delade arena med Chelsea. Som tur är så fallerade de planerna efter åratal av styrelsepolitik och hotet var därmed avvärjt.
Vad som återstår är en av Englands mest inbjudande arenor, läktare som har en intim kärleksaffär med sidlinjerna, utsikt över Themsen, en sektion för neutrala åskådare och – fantastiskt! – en stuga!! Med lite god vilja.
:::
Ibrox Stadium – Glasgow Rangers (1899 – 51,082)
Det sägs att Ibrox står på den enda platsen i Storbritannien på vilken två magnifika arenor har byggts, en tydlig känga till antingen det gamla eller det nya Wembley. Den första upplagan av Ibrox var en Hampden-esque gryta, dess främsta sevärdhet det magnifika South Stand, en byggnad i rött tegel som i termer av grandiositet även slog Highbury. Vid ett tillfälle tog arenan in 119,000 åskådare men arenan hade också allvarliga säkerhetsproblem. 26 fans dog 1902, två till 1961 och mest notoriskt så krossades 66 fans till döds där i början av 1971.
Rangers beslutade sig därför att bygga om Ibrox. Man behöll South Stand men ersatte övriga delar av arenan med moderna sittplatsläktare, och en tidigare ovalt formad arena blev därmed rektangulär. Vid de rätta tillfällena, exempelvis i matcher mot ni vet vilka, så har arenan lyckats behålla mycket av sin mytomspunna atmosfär. Men sett till storleken så ligger Ibrox efter såväl Celtic Park som Hampden Park, vilket förklarar varför Rangers har planer på att bygga ut arenan till att kunna hålla 70,000 åskådare.
…………………………………………………
Readings bortaseger mot Cardiff igår kväll betyder att playoff-finalen i The Championship på Wembley den 30 maj, matchen som sägs vara värd en halv miljard, står mellan just Reading och Swansea, som i förrgår besegrade Nottingham Forest med 3-1.
Fortfarande en möjlighet med ett walesiskt lag i Premier League med andra ord.
:::
Cardiffs två sista hemmamatcher den här säsongen: 0-3
Där kan man prata om meltdown.
…………………………………………………
Bråket på West Hams säsongsavslutningsfest påstås nu av West Hams ledning och av Demba Ba bero på supportrar som skrikit rasistiska tillmälen mot Ba och andra av West Hams spelare.
Det är synd att man ska behöva undra om det verkligen är så att det sagts något rasistiskt eller om det bara är ett sätt att skylla ifrån sig ansvaret och skulden.
:::
Maarten Stekelenberg har sagt sig vara intresserad av en flytt till Man Utd i sommar – som ryktas söka en ny målvakt och ersättare till Edwin van der Sar.
I så fall gjorde han nyligen dålig reklam för sig när han lät den holländska ligatrofén glida honom ur händerna under Ajax bussparad. Vilket verkar vara en epidemi som cirkulerar.
Be Champions!!