Och eftersom en bild säger mer än tusen ord så har jag valt fem bilder var från respektive arena så ni själva kan jämföra Wembley med Broadhall Way (Lamex stadium, av sponsorskäl).
För säkerhets skulle vill jag också tillägga att jag inte är ett Man City-fan, följde med min styvfar och bror som däremot är Citizens.
Wembley – Bild 1, Bild 2, Bild 3, Bild 4 och Bild 5
Broadhall Way – Bild 1, Bild 2, Bild 3, Bild 4 och Bild 5
:::
Manchester City 1-0 Stoke City – FA-cup final
Målskytt – Yaya Touré, 74:e min
Åskådarantal – 88,643
En match ni säkerligen såg på själva vilket gör den biten överflödig här och om ni missade den kan ni säkerligen hitta en bra matchrapport.
Dagens inleddes tidigt med en typiskt brittisk hotellfrukost med en opersonlig äggröra, hyfsad bacon och en väldigt goda ”baked beans” innan man begav sig mot Wembley.
Efter en resa då man mötte några norska Stoke-supportrar och funderade ängsligt på om vi istället skulle valt en annan färdrutt anlände man till Wembley. Bortsett från att det är just Wembley Stadium så hade man kunnat ta det för vilken liten ort i utkanterna av London som helst särskilt då man direkt utanför stationen inte mötte några horder av fotbollsfans, ännu.
Vi antog att vi bara var tidigt då klockan nyss passerat elva men ju närmare man kom Wembley så var det ljusblått överallt med någon enstaka familj Stoke-fans som råkat hamna på fel sida om Wembley. När vi kommit förbi Wembley och börjat gå mot ”Green man” vilket vi hört var ett ställe med plats för några tusen Man City-fans att samlas före match då var Man City fans i bortatröjor dem enda man såg som inte ljusblåa. Green Man var fick vi veta när vi var i närheten helt proppfullt men vi träffade de andra som fått biljetter via Man Citys svenska supporterklubb ”Citizens of Sweden”.
Efter ett kort besök på en pub där man bara släpptes in vid uppvisande av biljett till finalen var det dags att bege sig till själva arenan. En bit därifrån hade polisen spärrat av ett område tillfälligt där tusentals City-supportrar som väntade otåligt på att marschera till arenan som låg knappt en halvkilometer därifrån.
Väl inne på arenan fortfarande ett tag innan matchstart beundrade man de enorma fotografierna på väggarna från tidigare FA-cup finaler – Den klassiska bilden på Arsenals 70-tals hjälte Charlie George med FA-cupbucklan, vad jag tror var Preston North End från 1937/38 och Tottenham från någon av deras segrar på 80-talet. Funderade ett ögonblick om man där i framtiden skulle få se en bild på Rory Delap som slungar iväg Fa-cup bucklan.
När vi lämnade runtomkring-delen av arenan för att gå till våra platser och man såg det mäktiga innandömet var det svårt att inte häpna av hur enormt det var. Min styvfar som var på gamla Wembley när Glenn Hysén på egen hand mötte England och är ett troget City-fan sedan före Malcolm Allison gick i fedora muttrade nervöst istället om att det snart var dags för matchen att börja.
Innan matchen började var det dock en stund då man stod förväntansfullt och såg spelarna värma upp. Därefter dags för Cityfansen att sjunga ”Blue Moon” medan Stokes motsvarighet tog sig an Delilah. Fantastiskt att höra dem bägge men av uppenbara skäl hörde man mer av den förstnämnda samtidigt som det såg ut som att det dessutom var fler Citizens än Potters inne på arenan, trots rapporter om att Stokefansen fått marginellt fler biljetter till matchen.
Själva matchen startade och man kunde direkt se att Man City var det bättre laget medan Stoke som såg ut att vara tagna av att spela FA-cupfinal parkerade bussen och rensade det mesta mot Kenwyne Jones.
Vilket i stort sett fortsatte matchen igenom förutom under en kortare period av Stoketryck etablerat efter hörna och frisparkar men även fast jag ogillar uttrycket i fotbollssammanhang så får man betrakta det som rättvist sett till hur matchen såg ut att man vann.
Yaya Touré som tidigare under matchen som vanligt kämpat bra men slagit bort flera överambitiösa crossbollar avgjorde efter det att Mancini nyss plockat in Adam Johnson. Ett taktiskt drag som de flesta Cityfans jag pratade med hade önskat kanske redan från start och i flera andra matcher.
Själva målet följdes av ett otroligt jubel av Cityfansen och min styvfar som annars personifierar stoiskt lugn firade som en galning och kramade främlingar i närheten. Glädjen höll sig ett tag men blev snart istället väldigt nervöst på läktarn på Stoke fick en dubbelhörna och lyckades skapa några chanser även fast det inte blev särskilt farligt.
Glädjen på läktarn efter slutsignal är förstås svår att beskriva men det var otroligt att stå mitt i bland de skrikande, sjungande och Poznan-hoppande Cityfansen. Trots att man har väldigt svårt för det sätt som City skaffat sig denna framgång kände man verkligen i den stunden hur mycket det betyder för Cityfansen som de flesta väntat hela sina liv på att vinna någonting.
Efter en lång stund av lyssnande på ”We are the champions” och annan vinnarmusik ur Wembleys högtalare så tog man sig ut och det var återigen City fans överallt kring Wembley fast nu ännu gladare och sjungande!
Grattis City! You were really there!
https://www.youtube.com/watch?v=5Q-7e_591F0
::::
Vill även tacka Citizens of Sweden – med Tv-legendaren Anders Rosén, f.d programledare för Packat och Klart som reseledare – för att man fick en biljett att köpa till matchen och för att man fick hänga med trots att man inte är en Citizen.
…………………………………………………
Stevenage FC 2-0 Accrington Stanley – League 2 playoff, första mötet
Målskyttar – Stacy Long, 24:e min och Joel Byrom, 45:e min
Åskådarantal – 4,424
Det är klyschigt men Football League och dess lägsta division framför allt är i stort sett en tidskapsel från 1980-talet – ståplats, musiken som spelas före match är från Thin Lizzy och Depeche Mode, ”målchansutvisning” heter ”gult kort”, äldre män i avancerade polisonger går förbi och alla spelare på planen är britter, förutom den exotiske australiensk-polske Accringtonmålvakten Alex Cisak.
För att bättra på liknelsen så var det ungar som gick runt planen utklädda till Thriller-Michael Jackson, Blues Brothers och B.A Baracus. Vilket förvisso kan förklaras med att matchen sändes live på tv men varför Stevenage hade Burt Reynolds som högerback är ännu oklart.
Okej, jag börjar om från början.
Dagen efter FA-cupfinalen hade vi bestämt oss för att åka till Stevenage för att se dem möta Accrington i playoffspelet. Stevenage har förvisso en hemsida men varken via den eller telefon kunde man beställa biljetter så vi fick förlita oss på att vi kunde köpa biljetter på plats. I efterhand kan man konstatera att vi inte hade behövt vara över två timmar tidiga men ”rather safe than sorry”.
Så vi tog tåget ut till Stevenage rätt tidigt för att kunna se Chelsea vs Newcastle vilket var en rätt sömnig affär så man läste i tidningen om de nyss spelade playoff-matcherna i Football League istället.
Därefter kom den svårare biten vilket var att hitta till arenan, det enda vi hade att gå på var en ”Football Ground –>”-skylt på tågstationen och pubägaren som vi pratat med hade bara sagt att det tar tjugo minuter om du går ditåt, pekandes rakt ut ur staden mot ett köpcentrum. Det tog oss säkert en timme att hitta till arenan. Men det gick efter ha rådfrågat en stressad mamma, en yngre man och en halvpackad äldre man utan tänder som inte sett mer brittisk ut med drottningen tatuerad i pannan.
Kunde man där bortom en krånglig rondell se en strålkastare sticka upp bland trädtopparna. När vi kom fram till arenan kunde man fortfarande knappt se den bakom träden men skylten som dirigerade bortasupportrar åt ett håll och andra åt ett annat räckte. Letar man inte efter Broadhall Way kommer man troligen inte heller se Broadhall way. Väl där var de enda utanför entrén några killar i tolv till fjorton års åldern som sakligt debatterade om vilket lag av Arsenal eller Tottenham som är det andra överlägset.
Vi kom in efter en rätt lång väntan då man lyssnat på fler ungar bråka om andra London-lag i PL som de håller kärt och ständig uppdatering hur det gick andra pågående matcher. Arenan var som förväntat pittoresk. Och en liten stuga/kiosk med bara en kö såldes det typisk arena mat som korv och bröd, hamburgare och självklart pajer. Mittemot var ”souvenirshopen” vilket var ett uppfällbart bord med Stevenage halsdukar och några matchtröjor.
Läktaren på kortsidan närmast för Stevenage-supportrar var förstås en ståplatsläktare men det anmärkningsvärda var hur nära den var planen, med hyfsad spänst hade man säkert kunnat hoppa jämfota från nedersta raden in på planen över staketet. Vi gick dock rakt fram till långsidan och ställde oss längst ner där det var lite längre men fortfarande väldigt nära planen. Där man hade god översikt över Stevenages andra- och tredjemålvakt som värmde upp, lätt oroad först över om Stevenages rutinerade keeper Chris Day (f.d Watford) var skadad men som den stjärna han är kom han sent och fick sig en applåd av publiken. Tredjemålvakten Martyn Margarson (isländsk bakgrund, antar jag) var den uppvärmningens behållning med sitt tafatta försöka till målvaktsspel tills utespelarna skulle börja skjuta in sig. Ganska tidigt var det någon som med ett hårt missriktat skott träffade någon i publiken vilket ledde till säkra skott längs marken av resterande fram tills någon kände att det var fritt fram igen men lite studs på bollen innan han fick den och bollen seglade ut mot hörnflaggan, över ”souvenirshopen”, fansen i kö till kiosken och till slut ingången innan den försvann ut mot vägen. Inga fler skott gick utanför mål eller över knähöjd.
Domaren såg ut som Howard Webb fast elakare, med mindre pondus och som om han ganska nyss släppts ut ur fängelset. Kan inte heller säga att domaren var särskilt bra då han blåste frispark lite när han kände för det och verkade ha förlagt sina färgglada kort under första halvlek. Tappade en del av sina elaka utstrålning då han försökte trampa sönder en ballong så fastnade resterna av ballongen på skon vilket – till publikens nöje – tog honom ett tag att inse.
Matchen hann inte ens börja innan Accrington-fansen The Stanley Ultras gjort ett första intryck vilket var någon slags rökbomb som man tände på innan avspark vilket fick Accrington att välja den andra planhalvan och fansen att tända en till rökbomb som dock inte gav samma effekt. Bytet av planhalva fick dock inte önskad effekt då Stevenage direkt tog över spelet och karaktäristiskt för dem slog man långbollar på mittbacken Darius Charles som spelade på topp, vilket inledningsvis såg ut som en mittback på topp men efter att bara dominerat i luften slog en han snygg framspelning till sin anfallskollega Craig Reid och var sedan nära att göra ett riktigt drömmål från 25 meter på halvvolley. Dion Dublin-esque över en mittback som blir anfallare och inte bara är en nödlösning eller plan B, förhoppningsvis får han spela där oftare.
Accrington som fått stämpeln ”League 2s Barcelona” för att man är ganska korta och vanligtvis spelar ovanligt ”fin” fotboll för att spela i L2 valde dock idag inledningsvis rätt ofta det längre alternativet då man inte lyckades spela sig förbi Stevenages höga press under inledningen.
Stevenages dominans mynnade till slut ut i ett mål vilket gjordes av Stacy Long i 24:e minuten via en försvarare. Någon som inte tror han blev retad i skolan för sitt namn? Nämnde Long var före Darius Charles visade prov på sin känslige vänsterfot planens bäste spelare, föga förvånande då han var väldigt bra också i matchen mot Newcastle vikandes in från vänsterkanten.
Accrington tog mer tag i matchen därefter då innermittfältstrion bestående av Jimmy Ryan – med i årets lag – den överflödige Luke Joyce och klubblegendaren Andrew Proctor (One-club man!) började spela mer längst marken och kombinera med de små trixiga Sean McConville och Ian Craney som hade väldigt fria kantroller.
Det ledde dock aldrig till några reella chanser och precis innan halvtid gjorde Joel Byrom 2-0 till Stevenage efter ha sprungit i djupled på en nickskarv av Darius Charles.
Andra halvlek var inte mycket att skriva hem om förutom att Accringtons anfallare Terry Gornell fick ett friläge av en Stevenage försvarare men när han var på väg att runda målvakten snubblade han och rullade sedan ivägen för Jimmy Ryan som skulle slå in returen. Blooper video-material.
Stevenage var därefter genom Darius Charles bland annat närmare 3-0 än Accrington var 1-2 men det blev inga fler mål och Stevenage har med sig ett bra läge inför returen på Crown Ground som spelas på Fredag.
Inget egentligen värt att nämna hände efter matchen men The Stanley Ultras tände på en ny rökbomb och Stevenages supportrar jublade och hyllade laget en stund till innan de pliktskyldigt återvände hem för att förberedda sig inför en ny arbetsvecka.
…………………………………………………
Hold On…
Jag har inte så mycket vidare läsning av rekommendera som jag brukar ha men för bevakning av det avslutande playoffspelet rekommenderar jag kvalitetssidorna The 72, The Two unfortunates och Guardians Football League blog och medföljande Football League blogosphere. Förutom när PHy bemödar sig att skriva om annat än Premier Leagues toppklubbar då förstås.
Är ni dock som jag någon helg i England rekommenderar jag starkt tidningen The Football League paper eller snäppet värre The Non-league paper för väldigt bra läsning om Englands lägre divisoner.
Värt att nämna från upplagan jag köpte där är att Lee Carsley är free agent och söker ny klubbadress. Wycombes bäste, hårigaste tillika äldste spelare Gareth Ainsworth är klar för ett år till. Barnets räddare i nöden Giuliano Grazioli blir nästa säsong kvar som assisterande åt f.d Fulham-managern Lawrie Sanchez.
Och lite rykten inför sommaren där f.d. Sheffield Wednesday-managern Brian Laws ryktas ta över Sheffield United. Keiren Westwood (Coventry) vars kontrakt går ut i sommar(likt för Aron Gunnarsson och Marlon King) ryktas till nästan alla klubbar från övre halvan i Championship till Everton kommer då troligen ersättas av Scunthorpes Joe Murphy.
Paolo Di Canio sägs ha ansökt om jobbet hos Swindon Town, otroligt nog. Svennis sägs ha nästan obegränsat med pengar att spendera i sommar. Danny Graham (Watford) som vann skytteligan i Championship ryktas till Sunderland, QPR, Wigan och Newcastle med en prislapp på 3-5 £ miljoner. Adam Le Fondre till Preston för 300,000 £? Man Utds De Laet permanent till Pompey? Och nyblivna cupvinnarna Man City är ute efter Crewes lovande yngling Dan Smith, nyss utkommen från Dario Gradis rullband.
…………………………………………………
För fler bilder från Wembley och Broadhall Way finns de här
https://sv.tinypic.com/a/2mbmg/3
Och fler videos från framför allt Wembley
https://www.youtube.com/my_videos?feature=mhum
Det var allt för mig denna veckan, om ni har något att säga så är det bara att kommentera nedan eller maila mig – Linhem@live.se
Ni kan även följa mig på twitter – https://twitter.com/linhem, men känn inget tvång.
//Peter A Linhem