Kenny Dalglish har fått Anfield att tro och hoppas igen efter ha föranlett en ny vår i Liverpool, men man ska heller inte underskatta den betydelse som hans assistent haft för framgången – Steve Clarke.
Att Dalglish har skrivit på ett nytt treårskontrakt är väldigt positiva nyheter för Liverpools supportrar, men det bör glädja dem lika mycket att Steve Clarke också skrivit på.
Det är inte minst betydelsefullt i en klubb vars kultur hänger så tätt samman med en boot room-tradition.
:::
Världens bästa managers har i någon mening alltid haft lojala och väldigt skickliga assistenter.
Matt Busby hade till exempel Jimmy Murphy, Bill Shankly hade Bob Paisley, Brian Clough hade Peter Taylor och i modern tid så är exempelvis Pat Rice en långtida följeslagare till Arsene Wenger.
Men supportrar till Liverpool behöver inte bege sig bakåt särskilt långt i tiden för att få demonstrerat hur skadligt för laget en icke-fungerande assisterande manager kan vara.
Lagets två senaste regimer kollapsade till viss del av det skälet.
:::
Rafa Benitez problem började förmodligen inte med ”facts” utan när hans långväga partner Pako Ayesteran lämnade klubben. Ayesteran var en fitness-tränare som utformade en stor del av Liverpools träningar, och han sågs ofta som en förnuftig röst i Benitez öra.
Roy Hodgson placerade mycket förtroende i sin från Fulham förtrogne assistent Mike Kelly. Hodgson tog med Kelly till Liverpool med uppgift att sjunga Hodgsons gospel på Anfield. Kritiken mot Kelly var att ingen förstod vad han egentligen bidrog med och han fick lämna klubben i januari.
:::
Dalglish agerade fast besluten att inte upprepa dessa misstag. Han tillsatte Clarke inom loppet av bara några dagar sedan han tagit över managerjobbet i Liverpool igen.
Han tillsatte med andra ord Clarke innan han ens tagit ut sin första startelva.
:::
Steve Clarke var assisterande manager till José Mourinho under dennes tid i Chelsea och hade en stor del i deras välorganiserade framgång i mitten av 00-talet.
Mourinho själv menade att Clarke var bra nog att inte bara vara assistent utan manager för en av de engelska toppklubbarna.
När Steve Clarke gick till West Ham som assistent till Gianfranco Zola så erhöll han den högsta assistentlönen i England. Väl i West Ham så hade han i uppdrag att formera ett starkt försvar under ledningen av en gammal anfallare som krävde ett snabbt och passningsbaserat spel.
Just det uppdraget har han också fått i Liverpool.
:::
Clarkes stil kontrasterar effektfullt med Dalglishs anfallsinstinkter. Clarke själv har tidigare citerats att ha sagt att det inte fungerar när en assistent har samma idéer som managern.
Och på samma gång som Dalglish själv har fått anfallet att sprudla så har Clarke organiserat och tätat till ett tidigare allt för släpphänt försvar.
:::
Under Roy Hodgson så släppte ett skakigt Liverpoolförsvar in 27 mål på 20 Premier League-matcher eller 1,35 mål per match. Sedan Dalglish och Clarke blev partners på Anfield så har Liverpool bara släppt in 17 mål på 18 matcher eller 0,94 mål per match.
Två av dessa matcher spelades däremot inom fem dagar från hans entré. Om vi är hyggliga nog att ge Clarke i alla fall en vecka att komma in i jobbet så ser vi att ett Clarke-drillat försvar har släppt in 13 mål på 16 matcher, eller 0,81 mål per match.
Åtta nollor har hållits på vägen och mot de fyra topplagen har man spelat vardera en gång med endast en straff samt ett tröstmål i slutminuterna i den negativa kolumnen.
På samma gång har man även haft möjlighet att börja spela in nya unga talanger på backpositionerna.
:::
Men mest betydelsefullt av allt är förmodligen att denna defensiva disciplin inte har kommit till på bekostnad av den offensiva produktionen.
Under Dalglish tid i Liverpool har Liverpool levererat 35 mål, vilket är nästan två mål per match. Men det är också värt att lägga märke till hur lagets defensiv numer hänger samman med dess offensiv.
Under Hodgsons tid i Liverpool så var anfallare anfallare och försvarare var försvarare – under Dalglish och Clarkes ledning så är båda dessa roller ett kollektivt ansvar.
:::
Liverpool pressar nu högt och passar kort. Förut så låg man djupt ned och spelade långt på en isolerad anfallslinje.
Det här har inte bara gett en åldrande Jamie Carragher en nödvändig extra meter på fotbollsplanen, det har återgett hela laget självförtroende och glädje att betraktas som fotbollsspelare.
I september kritiserade Daniel Agger lagets långbollspelande och Pepe Reina sades vara så störd av sina instruktioner att spela mer som en ”engelsk” målvakt, dra ned tempot i spelet och därefter sparka bollen långt, att han funderade på att lämna klubben.
:::
Tillsammans har Dalglish och Clarke förändrat såväl attityden som spelfilosofin på Anfield. Och det är i detta tandempar snarare än i någon enskild personlighet som Liverpool hittar sitt främsta framtidshopp.
…………………………………………………
Managerkarusellen känns för tillfället hetare än spelarkarusellen så här i början av en förväntat hektisk sommar.
Mark Hughes kontrakt är över med Fulham och klubben känner sig lurade av Hughes som de menar muntligen hade åtagit sig att leda klubben också under nästa säsong.
Till den vakanta posten på Villa Park har nu flertalet managers länkats – allt från David Moyes via just Hughes till Carlo Ancelotti.
Samtidigt som röksignalerna runt Stamford Bridge alltmer verkar tyda på att Guus Hiddink är den mest sannolike kandidaten att efterträda just nämnde Ancelotti.
:::
Förmodligen måste managerfrågan först lösas i dessa klubbar innan de kan börja bli alltför aktiva på spelarmarknaden.
…………………………………………………
England mot Schweiz också imorgon lördag. Intresset för den matchen i engelsk media verkar närmast obefintligt, vilket speglar mitt eget engagemang tämligen väl.
Eller så speglar det att landslagsfotbollen nu i allt överskuggas av den här mut- och korruptionssåpoperan som rullats upp i FIFA. En såpopera som får mig att tänka på följande lysande filmcitat:
Be Champions!!