Premier League vanns av ett lag som egentligen bara lyckades övertyga i som mest en handfull matcher. De utmanades närmast av ett lag som fullständigt bröt samman under vintern.
Skytteligan vanns av en spelare som gjorde merparten av alla sina mål under endast tre matcher och som mot slutet av säsongen var en birollsinnehavare i sitt eget lag.
Spelaren som vann fotbollsskribenternas utmärkelse som årets spelare åkte ur Premier League med sitt lag. Och mottagaren av spelarnas motsvarande utmärkelse var mer eller mindre osynlig i det inhemska ligaspelet under hela andra halvan av säsongen.
Men samtidigt som den inhemska ligasäsongen hackade och hostade sig fram så rullade de engelska klubbarna på i Champions League.
:::
Ett Barcelona på toppen av sin fantastiska förmåga var omöjligt att göra något åt den här säsongen, men i övrigt så var det en på alla sätt lyckad säsong för de engelska klubbarna.
Ett lag i final, två lag i kvartsfinal och ett lag som stötte på Barcelona redan i åttondelsfinalen. Chelsea slogs ut av engelskt motstånd i kvartsfinalen, vilket så klart alltid är ett effektivt sätt att undvika fler engelska lag i semifinal.
Tottenham charmade hela Europa under sin debutsäsong i Champions League och bör på vägen ha gett stora delar av Italien, med omnejd, ett orubbligt komplex.
Deras möjligheter att göra riktig match av kvartsfinalen mot Real Madrid försvårades av skador och saboterades helt av Peter Crouchs hjärnsläpp på Bernabeu.
Den här säsongen likt förra såg slaget om ”den fjärde” Champions League-platsen stå mellan Tottenham och Man City – men den här gången med ett omvänt utfall.
Man City kvalificerade sig för första gången till Champions League.
:::
Och om man ser till Premier Leagues status och konkurrenskraft som helhet så var det förmodligen ett väldigt bra utfall.
Det ska inte förstås som att jag vill Tottenham illa. Det är bara den logiska följden av några svårrubbade omständigheter.
För det första är det viktigt för Premier Leagues status som helhet att engelska lag är framgångsrika i Champions League. Utan sådan framgång kan man inte marknadsföra sig själva som världens bästa liga.
För det andra så är det ett väl dokumenterat faktum att klubbar bara lyckas i Champions League som deltar regelbundet i turneringen. Turneringen skapar och bevarar ett status quo.
Den vinns av lag som alltid deltar. Barcelona, Inter, Man Utd, Milan, Real Madrid och Bayern München. Till och med Porto. Det enda undantaget på senare tid är förmodligen Liverpool. Till och med de lag som vanemässigt kommer nära (Arsenal, Chelsea, Lyon och kanske Valencia) kvalificerar sig mer eller mindre varje år.
De här lagens nationella identitet är egentligen underordnad. De är kort och gott Champions League-lag.
Och därmed för det tredje, det är rimligt att anta att ju fler lag ett land har som passar in i den kategorin, desto mer sannolikt är det att det landet kan få fram ett lag som vinner Champions League.
:::
Engelska klubbars dominans mellan 2005 och 2009, när det fanns minst ett Premier League-lag i finalen varje år tre av fyra semifinallag flera gånger var från England, berodde till stor del på förekomsten av ”The Big Four”.
Fyra lag kvalificerade sig till Champions League år efter år, fyra lag kunde budgetera med spel i Champions League och fyra lag kunde attrahera spelare av Champions League-kaliber.
Det här var förmodligen tråkigare med avseende på den engelska ligan men det byggde upp Premier Leagues status och varumärke.
Under samma tidsperiod var situationen en annan i Spanien, Italien, Tyskland och Frankrike. Dessa länder sände i tur och ordning nio, åtta, sex respektive sju olika lag till dessa fem upplagor.
:::
I och med att Liverpool har fallit ifrån något så har spelfältet om Champions League-platserna öppnats upp i England. Tottenham och Man City har framför allt krigat om utrymmet som Liverpool lämnade.
Man City utgör förmodligen Premier Leagues bästa hopp att återupprätta ett stabilt Champions League-fyrtal. Deras finansiella köpkraft är närmast en garanti för det.
Med Tottenham och nu återigen Liverpool fortfarande med i jakten om Champions League-status så står kampen om fyra platser mellan sex lag. Det betyder att åtminstone fyra av dessa klubbar – möjligtvis kan man undanta Chelsea och Man Utd – inte kan budgetera för spel i Champions League och inte heller kan garantera Champions League-spel till de bästa spelarna.
:::
För spänningen i Premier League är det här inte på något vis dåligt. Det är länge sedan vi varit med om en så öppen liga som den här säsongen och det lovar att bli ännu mer öppet nästa säsong.
Men det är också något som på sikt riskerar utarma kvaliteten i Premier League och det visar också att Premier League inte är immunt för det öde som drabbat Serie A.
Och om man betraktar dominans i Champions League som ett betydelsefullt mått på en ligas styrka och kvalitet – så är det här förmodligen en rätt riskabel utveckling.
:::
Men vad är det å andra sidan som säger att just det är ett bra eller för den delen betydelsefullt mått?
…………………………………………………
Ett annat perspektiv på nödvändiga åtgärder för att engelska klubbar bättre ska kunna hävda sig i Champions League ges av Alex Ferguson, i kölvattnet av Barcelonas kölhalning av Man Utd.
https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/8546396/Manchester-United-manager-Sir-Alex-Ferguson-backs-overhaul-of-academy-system-in-bid-to-close-gap-with-Barca.html
Det är naturligtvis det engelska akademisystemet som kritiseras som medför att ungdomar i England får mycket mindre träningstid än vad motsvarigheter i till exempel Spanien och Holland får.
Premier League håller på och utvecklar en Elite Player Performance Plan som kommer att reformera det engelska akademisystemet, och drastiskt öka den träningsdos som klubbar i England kan lägga på sina ungdomar.
…………………………………………………
Bloggen tragglar vidare så här i början av juni. Men för egen del kommer jag nog bara blogga någon vecka till innan det är dags för ett sommaruppehåll – vad nu det får för konkret betydelse.
Tanken är att dra igång bloggen igen på full fart i mitten av juli, med ett riktigt uppsnack inför den kommande säsongen som inte blev av förra sommaren på grund av då ej uppklarade successionsfrågor.
Men de som känner att det borde hända saker på bloggen också under detta uppehåll kan ju börja fundera på förslag till gästbloggar som de i så fall mailar mig för vidare instruktioner.
Be Champions!!