Den här säsongen när mer eller mindre allt prat om fotbollen cirkulerar kring vilka spelare man vill att den egna klubben ska köpa. Och vilka spelare man är rädd för att klubben ska sälja.
Den ena önskedrömmen efter den andra slängs ut. Och nio gånger av tio så handlar det om stora namn snarare än stora spelare, eller i alla fall snarare än rätt spelare.
Det kan vara lönt att påminna sig om att de här häftiga värvningarna inte alltid blir som man tänkt sig – att ju större värvning desto större riskerar också fallet att bli.
:::
Peter Barnes – West Brom till Leeds, 1981 (£750k plus £180k i klausuler)
Det är svårt att föreställa sig någon transfer som egentligen slutat värre för samtliga inblandade parter. Den 24-årige yttern Barnes karriär hade fram till dess tickat fram i god fart. 19 år gammal hade han gjort mål för Man City i Ligacupfinalen 1976. Han var en nyckelspelare i Ron Atkinsons berömda West Brom-lag och han knackade på truppen till VM 1982. Leeds var kanske inte den stormakt man var under Don Revie, men man var fortfarande ett stort lag.
Inte så länge till skulle det visa sig. Inför säsongen 1981/82 så fick den nye managern Allan Clarke £1m att spendera på två kanske tre spelare. Men Sniffer, som han kallades, visade sig inte ha någon som helst näsa för affärer eller förhandling. Han spenderade rubbet på Barnes som han därefter valde att spela på fel position – som anfallare.
Det tog bara någon månad för facit att framstå som tydligt. Efter att Leeds hade förnedrats med 0-4 mot nedflyttningskandidaten Coventry så antydde deras assisterande manager, Martin Wilkinson, att problemet kanske inte bara hade med Clarkes taktiska naivitet att göra: ”We are not asking Peter to run his blood to water, but we do want to see him get a bit of sweat occasionally.”
Fat chance. Innan årsskiftet så hade Barnes petats efter att ha spelat 16 matcher och gjort ett mål, händelsevis lika många som antalet transfer requests han lämnat in. Fram till februari så hade han därtill bötfällts för att ha uttalat sig nedsättande om klubben i media samt anklagat förbundskaptenen för att diskriminera spelare från norra England – ”han tittar bara på West Ham”.
Clarke försökte byta bort honom mot Nottingham Forests Garry Birtles, därefter Man Citys Trevor Francis, men utan framgång. Barnes avslutade säsongen med sitt enda mål, utanför VM-truppen, Leeds nedflyttade och Clarke fick sparken. Var det välspenderade £930k? Absolut, om du bor i Sheffield eller Manchester.
:::
Justin Fashanu – Norwich till Nottingham Forest, 1981 (£1m)
Inte ens de största är immuna mot misstag. Också solen har sina fläckar. Coen-bröderna gjorde The Ladykillers, Radiohead släppte Go To Sleep, och The Sopranos hade det där övernaturliga avsnittet när Tony typ nästan dör. Vaffancul? Detsamma gäller så klart för engelsk fotbolls kanske främsta talangjägare. Exempelvis Arsene Wenger köpte Francis Jeffers. Och Peter Taylor, som låg bakom de allra flesta av Brian Cloughs mest inspirerade köp, sanktionerade den katastrofala värvningen av Justin Fashanu.
Men som så många transfers så är det först med facit på hand som man kan säga att de var misstag. Att något inte blir som man tänkt sig betyder inte att själva tanken i sig var felaktig. Vid tillfället var Fashanu hot stuff – en 20-årig spelare som gjort 22 mål för nedflyttade Norwich säsongen innan, som spelat i landslaget som tonåring, och som kombinerade finess med fart i anfallet, vilket passade Forest bra. Han beskrevs av en kommentator som ”one rather special player” och Clough själv menade att Fashanu skulle få övriga lag i ligan att stelna av skräck.
Men i en elakt homofobisk kultur så skulle Fashanu, som senare skulle komma ut som den ende öppet homosexuelle spelaren i landet, tvingas bära en långt mycket tyngre börda än sin miljonprislapp. Och ödet konspirerade att göra hans tid i Forest outhärdlig. Han gjorde tre mål på 32 matcher, efter att Clough hört rykten om att Fashanu bevistat gaybarer så hånade han honom öppet i omklädningsrummet: ”Where do you go if you want a loaf of bread? A baker’s I suppose. Where do you go if you want a leg of lamb? A butcher. So why do you keep going to that bloody poof’s club?”
Relationen mellan spelare och manager var av förståeliga skäl något ansträngd, en gång var den så illa att Clough fick Fashanu eskorterad från träningsanläggningen av polis. Efter 16 månader i Nottingham Forest så såldes Fashanu till Notts County för £150k, vilket var början på en nedåtgående spiral som tog honom till 13 ytterligare klubbar och slutligen 1998 till det garage där han gjorde slut på sitt eget liv.
:::
Bosko Balaban – Dinamo Zagreb till Aston Villa, 2001 (£6m)
Dårar och deras pengar var lätta att separera runt millennieskiftet när ett klimat av köp nu och betala senare genomsyrade engelsk fotboll och vilka som helst managers fick spendera vilka summor som helst på vilket skräp som helst. Matias Vuoso, Seth Johnson, Dean Richards, Ade Akinbiyi och Nicolas Medina – listan kan göras riktigt lång. Men jag har fastnat för Bosko Balaban eftersom vi kan skratta åt det utan risk att göra dåvarande Aston Villa-managern John Gregory ledsen, då han tydligt deklarerat att ”rich people can’t be depressed”.
Det var alltså Gregory som var managern som spenderade £6m för Balaban, en spelare som inte startade en enda ligamatch på två och ett halvt år och som fick en pay-off om £1m när han därefter lämnade klubben med hälsningen att ”Villa is all bullshit”. Gregory trodde att Balaban var den sista pusselbiten. Det var han kanske, men i ett helt annat pussel. Balaban var bara en av många värvningar vid den här tiden som helt enkelt inte passade in i den engelska fotbollskulturen.
:::
Bryn Jones – Wolves till Arsenal, 1938 (£14k)
Det tog Arsenal nästan ett år att ersätta det oersättbara efter det att legenden Alex James gått i pension 1937. När de väl fick rumpan ur vagnen så satsade de på Bryn Jones. Det verkade vara ett inspirerat val. Den walesiske anfallaren hade gjort 52 mål på 163 matcher för Wolves – men det betydde också att Gunners manager George Allison fick sätta nytt världsrekord i transfersumma för att få honom. Det var stora nyheter, det tidigare rekordet hade hållt sig i ett årtionde, sedan Arsenal betalat £11,5k för Prestons David Jack.
Fotbollsjournalister verkade närmast vara bundna vid kontrakt att beskriva Jones köpesumma om £14k med alltmer målande superlativ. Jones började också bra, han gjorde mål i debuten mot Portsmouth och därefter två ytterligare mål under de kommande tre matcherna. Men Jones fick problem, inte minst med att hantera förväntningarna. Han hade det helt enkelt inte roligt och gjorde bara ett till mål under hela säsongen. Han bad om att få spela i reserverna för att återfinna formen. 33,000 dök upp på reservlagets match för att se honom spela.
Oturligt för Jones rykte så befann sig det andra världskriget just runt knuten, vilket i praktiken avslutade hans karriär. Han blev kvar på Highbury fram till 1949 men han var förbi sin topp och gjorde bara tre mål till för klubben. När Jones värvades under det ekonomiskt tungrodda 1930-talet så debatterades summan i House of Commons – det var kanske för väl att de då inte visste vad det hela skulle få för ände.
:::
Juan Sebastián Verón – Lazio till Man Utd, 2001 (£28,1m)
Verón kostade mer än £43m i transferavgifter under sin tid i England, många glömmer liksom bort att Chelsea betalade ytterligare £15m för att värva honom från Old Trafford 2003. Men vad är det egentligen han främst koms ihåg för? Kanske en enda riktigt lyckad genomskärare till passning mot Deportivo när Man Utd redan var i ledningen med 3-1.
Var det verkligen värt att bryta upp världens vid tillfället kanske bästa mittfält bestående av Beckham, Scholes, Keane och Giggs för det?
:::
Ian Rush – Juventus till Liverpool, 1988 (£2,8m)
Efter att Ian Rush kom tillbaka till Liverpool efter sin tid i Juventus, som inte var så katastrofal som många vill göra gällande, så var han med om att vinna en ligatitel, två FA-cupsegrar (tre mål på två finaler) och en Ligacup. Med 90 mål på sin åttaåriga andra sejour på Anfield så blev han klubbens främste målskytt, man kan så klart inte klandra honom för att vara en odugling.
Men context is king. Och vad vi kan kalla för den större bilden, the big picture, sätter in den här transfern i dess rätta sammanhang. Den säsong som Rush spenderade i Italien, 1987/88, sammanföll som utav en tillfällighet med framkomsten av Liverpools kanske främsta fotbollslag. Men det var allt annat än en tillfällighet. Rushs ersättare, John Aldridge, var en annan typ av spelare än Rush – en målskytt ja, men bättre på att få med andra i spelet. Och det var en betydande skillnad i ett mer flytande och offensivt lag.
Rushs återkomst rubbade balansen på det offensiva och våldsamt framgångsrika triumviratet med John Aldridge, John Barnes och Peter Beardsley. Det skedde inte omedelbart, eftersom Aldridge och Rush turades om att spela, men något var tvunget att ge vika. Och då Rush var tre år yngre så var det en strid han knappast skulle förlora.
Aldridge hade egentligen inget annat val än att flytta, vilket han också gjorde. Till Real Sociedad där han gjorde 33 mål på 63 matcher. En imponerande siffra men inte fullt så imponerande som den han svarat för på Anfield med 50 mål på 83 matcher (0,60 mål per match). Jämförelsevis så svarade Rush under sin legendariska första tid i klubben, hans höjdpunkt, för 139 mål på 224 matcher (0,62 mål per match). Det är en jämförelse som tydligt visar vad Liverpool inte bara förlorade utan kastade bort.
Det bör återigen påpekas att Rush inte gjorde mycket fel efter sin återkomst, men Liverpool blev aldrig igen samma lag. Värvningen av Rush var snarast symbolisk för Liverpools lednings benägenhet att drömma sig bakåt snarare än titta framåt. Om något så var det den här transfern, snarare än något konkret som gjorts av antingen någon Souness eller någon Ferguson, som fick Liverpool att börja se lite skakiga ut däruppe på täppan.
…………………………………………………
We all dream of a team of Taylors…
Den tidigare ordföranden i Newcastle, Sir John Hall, hade ju sin vision om att skapa ett Newcastle bestående av elva Geordies. Den nye ägaren verkar fast besluten att skapa ett Newcastle bestående av elva Taylors.
Det sägs att Newcastle har lagt ett bud på Swanseas vänsterback Neil Taylor, vilket möjligen också antyder att José Enrique kan vara på väg bort.
Hur som helst, med Ryan Taylor på högerbacken och med Steven Taylor på väg tillbaka så är Newcastles Taylor-backlinje i så fall snart klar.
Kvar att införskaffa är i så fall exempelvis Man Citys reservmålvakt Stuart Taylor, Watfordförsvararen Martin Taylor, Boltonyttern Matty Taylor, mittfältaren från Rotherham Jason Taylor och från Reading Jake Taylor, Oldhams Chris Taylor och till anfallet Port Vales Rob Taylor och Blackpools Gary Taylor-Fletcher.
Det är kanske lite ambitiöst så här på en enda sommar – så man får kanske låta sig nöja med två Ameobis på topp så länge.
…………………………………………………
Myten om Barcas sköna spel
Jag stod i valet och kvalet av att göra en huvudstory kring den här lite roliga vinkeln där en Andy Simanowitz gör sitt allra bästa för att bevisa att Barca faktiskt är ett rätt oschysst spelande lag som foular mest av alla.
https://soccerlens.com/the-myth-of-barca%E2%80%99s-beautiful-game/70255/
Men det förtjänar kanske inte en huvudstory, däremot kan den få bli en länkad sidostory.
Perspektivet är intressant. Alltså enbart sett till antal fouls per minut som laget inte har bollen, alltså när man måste spela defensivt och därmed kanske behöver foula för att få tillbaka bollen, så foular Barca mest av alla de lag de stötte på i CL-slutspelet. De är helt enkelt väldigt foul-intensiva som författaren uttrycker det.
I den beryktade första semifinalen mot Real Madrid, där världen och inte minst Barca förfasade sig över Reals fasoner, så visar det sig alltså att Real stod för 0,32 fouls per minut de inte hade bollen samtidigt som Barca svarade för mer än tre gånger så många fouls per minut de inte hade bollen.
Vad säger ni, är det ett relevant sätt att mäta fult spel?
…………………………………………………
Martin Jol tar alltså över Fulham – det blev klart under tisdagen. Det pratas om att Chris Hughton ska bli hans assisterande manager, vilket han också var under Jols tid i Tottenham.
Vad händer med Mark Hughes? Det pratas i England att hans ambition kanske sätter krokben för honom, och att klubbar kan vara ovilliga att anställa honom på grund av bristande lojalitet.
De sätt han lämnat tidigare Blackburn och nu Fulham ligger honom tydligen i fatet.
Var det kanske lite väl vågat spelat av Hughes att lämna Fulham i förhoppningen att Chelsea eller Aston Villa skulle komma och hälsa på? Han gick kanske all-in med lite väl svaga kort.
https://www.bbc.co.uk/blogs/philmcnulty/2011/06/mark_hughes_was_the_victim.html
:::
Swansea har samtidigt gjort sin första stora värvning inför den kommande Premier League-säsongen genom att lägga ut £3,5m för Watfords 25-årige anfallare Danny Graham, som vann Championships skytteliga under den gångna säsongen.
Be Champions!!