I den utsträckning det är på det viset så har det däremot mindre med något negativt samband mellan fotbollskunnande och intelligens att göra och mer att göra med vad som tolereras, accepteras och uppmuntras inom fotbollen.
Inte minst tydligt är detta kanske inom engelsk fotboll.
:::
Smarta eller intellektuella fotbollsspelare, med andra ord tänkande fotbollsspelare, verkar närmast ödesbestämda att om inte misslyckas så i alla fall ha det betydligt svårare än andra spelare i engelsk fotboll.
:::
När Craig Bellamy ifrågasatte Roberto Mancinis taktik förra säsongen så blev han omedelbart och bestraffad och kritiserad av en närmast enig expertkår. Men tänk om han hade rätt?
Tänk om en klartänkt och insiktsfull spelare faktiskt vet bättre än en konsekvent genomsnittsbegåvad manager?
:::
Fotboll är ett lagspel. En fundamental aspekt av att vara en del utav ett lag är att man själv, tillsammans med alla andra lagdelar, är underordnad laget som helhet. Det betyder för de allra flesta att man följer managerns instruktioner, oavsett hur olämpliga de än verkar vara.
För spelare som Bellamy är detta däremot svårt. Han är liksom inte korkad. Lyssna på hans presskonferenser, skönt befriade från de alltför vanliga klichéerna han är lika snabb i uppfattningen som vilken som helst politiker med att se vartåt en fråga syftar.
”I know what you’re looking for and I’m not even going to get into that line of questioning” är vad man förmodligen kan höra han säga, för så vitt han helt enkelt inte bara tröttnar och hellre konfronterar journalistmiffot.
:::
Det kan mycket väl vara så att Bellamy är rätt smart, men det är också där som hans problem egentligen börjar.
Att vara smart betyder att man ser och förstår saker som andra personer inte ser och förstår – och att hålla tillbaka det kan vara både svårt och smärtsamt. Att som lag gå i en gemensam riktning, även i en dålig riktning, kan vara mer effektivt än att röra sig åt flera olika håll som individer. Men även om så är fallet så är det svårare än vad många förstår att rationalisera sig själv med att man gör vad som är bäst för laget trots att man ändå själv bäst vet vad som är rätt, vilket Bellamy också illustrerar.
https://www.guardian.co.uk/football/2009/sep/27/craig-bellamy-manchester-city
:::
När spelare konfronterar en manager så betraktas han omedelbart som ett problembarn och ett orosmoln, en skurk – av managers såväl som media och experter men även av folkopinionen. Oenighet i omklädningsrummet är destruktivt, är den gängse uppfattningen.
Men om vi jämför med politiken så betraktas ofta riksdagsledamoten som vågar yttra sig mot partilinjen som modig och stark i karaktär och integritet av samma opinion.
Naturligtvis är det mindre värdefullt att sticka ut ensam i ett lagsammanhang, men det är svårt att tänka sig att det, med lite mer vilja från managers, lag och fans, skulle vara omöjligt eller ens särskilt svårt att integrera avvikande uppfattningar utan att störa (kanske till och med förbättra) ett lags förberedelser.
Störningsmomentet uppstår endast när laget reagerar dåligt på ny input – vilket inte minst Newcastle demonstrerade när Bellamy ifrågasatte Sir Bobby Robson.
:::
Men det finns egentligen inte någon riktig vilja inom den engelska fotbollen att öppna upp sig för andra insikter och alternativa perspektiv.
De spelare och ledare som utmålar spelare som Bellamy och Joey Barton som skurkar är de som uppskattar och vill bevara ”de dummas kultur” som präglar det engelska omklädningsrummet – och som ogillar de som vägrar konformera sig till det.
Alan Shearers fejd med Craig Bellamy är väl dokumenterad och förmodligen är han en av dem som helt enkelt känner sig hotade av spelare som är smartare än de själva och försöker eliminera det hotet genom att småaktigt utmåla dem som illojala skurkar.
:::
Det är ingen tillfällighet att både Craig Bellamy och Joey Barton har kopplats till incidenter som är klart allvarligare än att ifrågasätta en manager.
De är inte populära som spelare så dylika incidenter är närmast garanterade att komma ut och framstå som värre än vad de förmodligen är. Båda spelarna har arresterats ett flertal gånger, men det har de gemensamt med rätt många spelare som däremot inte avfärdas som smågalna huliganer.
Att arbeta i en miljö där du inte är accepterad för den du är kan förvisso göra människor galna, men vare sig Bellamy eller Barton är galna.
De framställs dock så av antingen medspelare som känner sig hotade av dem eller av media som gladeligen matar klichéer till de horder av korkade fotbollsfans som även de hatar allt som ens närmar sig intellektuellt och självständigt tänkande.
I den engelska fotbollens pågående propagandakrig mot smarthet och intellektualism så är allt tillåtet – även om just dessa spelare kanske inte alltid är sina bästa vänner i det avseendet.
:::
Engelsk fotboll är överbefolkad av icke tänkande spelare.
En mer eller mindre enstavig Wayne Rooney och den hjältemodige John Terry är fortfarande den typ av spelarkaraktär som dominerar det engelska omklädningsrummet.
John Terry är spelaren som på fullt allvar kan säga inför en VM-match att ”Look, let’s have a beer and speak to the manager”. Smarta och intellektuella spelare är liksom inte välkomna i det sällskapet.
David James är hyfsat populär men han har också beskrivits som ”kooky” av andra spelare, plus att han ju är målvakt och de är ju alla lite tokiga. I själva fallet är det bara så att han faktiskt har något att säga om världen utanför fotbollen och även en del självständigt formulerade åsikter.
:::
Den typ av spelare som den engelska fotbollen uppfostrar och producerar – hårda men inte särskilt begåvade eller tänkande spelare – är de som avgör hur de engelska lagen spelar fotboll.
Engelsk fotboll styrs i stor utsträckning av spelare och ledare som inte tänker fotboll. Av spelare och ledare som är uppfostrade i en engelsk fotbollskultur där det förmodligen inte uppfattas som ”manligt” att tänka fotboll – det är ju snarare något för ”handlingens män”.
:::
Det här är ett problem inte bara på elitnivå utan det är självklart genomgående ända från pojklagsnivån upp genom åldrarna och seriesystemet.
Det blir till ett problem inte minst på landslagsnivå för England, bristen på taktik och spelförståelse på planen är ofta frapperande när man ser det engelska landslaget, men också när engelska klubblag möter kontinentalt motstånd.
På plantskolor i exempelvis Holland och i Spanien betonar man inte bara rent tekniska färdigheter med fotbollen utan likaväl spelarnas sätt att uppfatta och tänka om fotboll.
Den rent konkreta konsekvensen är att spelare därifrån ser möjligheter som spelare uppfostrade och tränade i England inte ser, de blir mer kreativa, de får en bättre taktisk förståelse och deras förmåga till beslutsfattande på fotbollsplanen blir därtill bättre.
Och då har vi inte ens tagit upp deras beslutsfattande utanför fotbollsplanen, som i England ofta är så illa att man blir mörkrädd.
Engelsk fotboll är utformad och baserad runt principer om ”passion” och ”commitment”, det spelar liksom mindre roll hur man gör saker och ting så länge man gör det helhjärtat och utan att tveka ens en mikrosekund.
Det är en viktig del i vad som ger den engelska fotbollen dess fart och dess nerv, men det är inte utan att man känner att denna känsla för engelsk fotbolls egen skull behöver kompletteras med ett modikum av tanke.
Men så länge passion och engagemang ses som motsatser till intellektualism så kommer inte detta att ske.
:::
Det lyckliga slutet – om där finns något – är förvisso att det finns en stor outnyttjad potential inom engelsk fotboll om man lyckas frigöra Tanken inom engelsk fotboll – och producera spelare och ledare som i större utsträckning tänker fotboll på och vid sidan av planen.
…………………………………………………
The Football League kommer imorgon presentera en plan som inför regler om financial fair play i The Championship liknande de som UEFA lanserat.
Klubbarna i The Championship har i princip röstat för att röra sig i den riktningen och tanken är alltså att klubbarna inte ska kunna spendera mer än vad de faktiskt tjänar på egen hand.
https://www.independent.co.uk/sport/football/football-league/championship-clubs-to-introduce-financial-fair-play-system-2294639.html
Klokt. Förmodligen till och med mycket klokt. Den finansiella situationen bland klubbarna i The Championship är inte alls bra med höga skulder och flera klubbar som drivs med förlust.
På motsvarande sätt förväntas League 1 införa samma typ av lönetak som finns i League 2, där klubbar bara får spendera maximalt 60% av klubbens omsättning på spelarlöner.
…………………………………………………
Jonathan Wilson på The Guardian sammanfattar rätt intressant de taktiska perspektiven från den här engelska ligasäsongen.
https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/jun/07/tactical-review-of-2010-11-season
Sett utifrån det större perspektivet är det intressant hur Wilson noterar att den här säsongen faktiskt bjöd på offensivare och mer optimistisk fotboll än tidigare; detta efter ett VM där man fick intrycket av att det skulle bli en säsong präglad av väldigt defensiv taktik.
…………………………………………………
Liverpool och Man Utd är först ut med vad som är att betrakta som stora transfers under sommaren. Liverpool värvar Sunderlands Jordan Henderson för ett värde runt £20m och Man Utd har betalat £16m för Blackburns unga lovande engelske back Phil Jones.
Samtidigt rapporterar engelska tidningar att Anderlechts Romelu Lukaku ska vara väldigt nära en övergång till Chelsea för runt £20m.
Be Champions!!