Känner att jag behöver förklara mig lite innan jag börjar på krönikan. Efter det förra inlägget skrivet av mig (se bakåt i H-mans blogg, nytt smeknamn, vad tycks?), fick jag både ris och ros av er läsare. Tack för allt ert beröm, först och främst, värmer långt ner i Göteborgshjärtat ska ni veta. Jag är ingen erfaren fotbollsjournalist överhuvudtaget, utan bara en tjej som likt er alla, gillar sin fotboll och därtill njuter av att skriva av sig.
Kritiken jag fick i förra bloggupplagan, handlade om min så kallade ”attityd” som några av er verkat ha hakat upp er på. Jag förstår i ärlighetens namn inte vad ni menar. Ni tyckte det var taskigt att jag skrev att jag inte skulle önska United lycka till i finalen på Wembley, utan att jag hellre såg att det bättre laget, det vill säga Barcelona, skulle vinna den så eftertraktade bucklan. Var är felet i det? Sedan uppmärksammar ni mina hårda ord om både ditt och datt, men det får ni fanimej vänja er vid. Jag säger exakt det jag skrev i kommentatorsfältet direkt efteråt;
[”Vill ni läsa texter som inte innehåller svordomar, lite pikar och rejält kaxiga uttalanden, ska ni hålla er borta från mina texter, och kanske plocka på er ‘Min Häst’ alternativt ‘Frida’ eller någon annan F12-tidning från ICA dem dagar min blogg dyker upp här 🙂 Deal? Vill ni läsa mellanmjölkstexter med extremt gulligt språk av en tjej som spenderar mer tid på sitt hår än vad hon gör på allt annat viktigt här i livet, så kan jag rekommendera ett par bloggar till er senare.”]
:::
Med det sagt, låt oss gräva oss in i dagens ämne. Det går inte att förbise att de senaste 20 åren har Manchester United haft enorma framgångar. Både på och utanför planen har laget expanderat och numera betraktas dem som ett av världens största lag. Man skulle kunna ta upp alla slags anledningar till varför detta har skett; otroligt bra marknadsföring av klubben utomlands, ett par riktigt bra kvalitetsvärvningar eller helt enkelt konstatera att en riktigt karismatisk och handlingskraftig man kom, såg och segrade.
“Winning brings out the qualities in people you admire.” – Sir Alex
You said it Fergie. En av de fundamentala grundstenarna i detta Manchester United, om inte den mest viktiga byggstenen i detta succébygge, är Sir Alex Ferguson.
Denna krönika hade kunnat sluta där, på tre ord hade jag kunnat insiktsfullt och ledigt ta er igenom en två och en halv lång decennium lång resa, som bara behöver tre ord för att beskrivas så utförligt så möjligt. Sir Alex Ferguson. Resan börjar i ett avsvalnat och eländigt Manchester, samma Manchester som idag av många betraktas som engelska fotbollens Mecka.
Att det är den ständigt whiskydrickande Alex som transformerade klubben är det inte så mycket vidare snack om. Vad som är svårare att sätta fingret på, är exakt hur han har ändrat laget och dess mentalitet. Det är allmänt känt att under Fergies tid i United, har laget vunnit ligan ett dussin gånger. När han tog över i mitten av 80-talet, hade lilla United inte varit engelska mästare sedan The Doors självbetitlade debutalbum utkom. Om ni inte kan eran musik, kan jag informera er om att när Manchester United vann ligan senast, så hade Sverige precis börjat köra på höger sida av vägen. Kan ni inte eran samhällskunskap heller, kan jag väl hyggligt medge att året var 1967.
:::
Ironiskt nog, tillkom Fergie till ledarstaben år 1986, då det var 19 år sedan de vann ligan, vilket de gjorde för 19:onde gången i år. Det blir inte mer förbryllande än så. Att Fergie tillfört något extraordinärt till laget som kommer leva kvar många år efter hans avsked, är också något jag med all garanti kan tillförsäkra er. Vad är det han har gjort då?
:::
Låt oss ta det från allra första början. En stor del av framgången, tror jag, kommer från Fergie’s Fledglings (uppdaterad version från 1950-talets motsvarande Busby Babes), en sextett bestående av Phil Neville, Gary Neville, Ryan Giggs, David Beckham, Nicky Butt och Paul Scholes. Tre av dessa, Neville den äldre, Giggs och Scholes, har varit byggstenar i ’det nya United’.
Man har haft koncistenta spelare på dessa positioner, ledartyper som både sett till de yngre spelarna, samt skapat en balans i laget, vilket är välbehövligt. Jämför vi med ett lag som inte besitter samma slags spelare, låt oss ta ett någorlunda givet exempel, hör och häpna på mitt förslag Arsenal, så är det snarare så att balansen i laget förflyttas mellan de unga, oerfarna spelarna, som inte alltid håller för trycket, vilket gör att laget allt som oftast klappar ihop och ytor uppstår som motståndarlaget kan ta fördel av. Laget viker sig alldeles för lätt, vilket inte är fallet hos United. Tvärtom, har Sir Alex ingjutit en slags mentalitet, som är nyckel nummer två i denna framgångssaga.
:::
”Det är vi mot alla andra”. Det draget får folks åsikter om Fergie att dela sig likt Cypern. Galning eller geni är frågan; galning om ni kollar den ofantliga antagonismen utomstående känner för han, geni om du kollar hur han fullproppat Old Traffords prisskåp in till minsta kvadratmeter. Vad han resultatrikt lyckats göra, är att ta in en vinnarmentalitet i laget.
Att skapa en känsla inom laget kräver mer än att bara be sina spelare att kommunicera, samarbeta eller fungera på ett visst sätt. Du måste också ingjuta en bild, ett syfte och en innebörd som hjälper till att driva ditt lag till att fungera på det egna unika sättet. Vinnarmentaliteten i Manchester United är svår att bli förskonad från, men den är ännu svårare att rubba. Fokus ligger alltid på den matchen som ska spelas, inte på den som har spelats, eller den match som skall komma att spelas.
:::
Och när man äntligen vunnit något, då blir det pumpa och ståt väl? Nej, inte det heller i det hårt styrda kommunistlandet Manchester United. Förlåt, ska givetvis stå laget. År 2009 var det dags att göra plats för ännu en pokal, Carling Cup final mot Tottenham på Wembley, och efter både 90 minuter + extratid, väntade det alltid så olidliga spänningsmomentet; straffar. För att göra historian kort, så vinner United med 4-1, och matchhjälten blir givetvis den omtumlade Foster, som uttrycker sig såhär tafatt;
Det blev inget firande, ingenting. Jag tänkte: ”Jesus, vi har vunnit en cup, vi borde fira”, men jag var nog ensam om att känna så. Vi satte oss på tåget direkt och sedan gick vi upp och tränade nästa dag. Alla hade redan automatiskt gått vidare till nästa match.
Detta är ett återkommande tema, rädslan att förlora och hur lätt man tar på vinster. Den alltid så handfaste Paul Scholes låter som en liten barnunge på 12 år, rädd för att visa mamma pappret där det klart och tydligt står att din son är en fuskare, när han förklarar hur det ligger till med det hela;
Vi fruktar att förlora i den här klubben, säger han.
Jag tror termen är vinnarmentalitet, någon som inte instämmer?
:::
Medan Sir Alex skapat denna sektliknande omgivning kring sina spelare, gör han tvärtemot det men tror han ska göra, nämligen bjuder in fler och fler människor in i truppen. De senaste åren har Manchester United haft en av de största trupperna tillgodo och är det något Sir Alex tryckt oerhört mycket på, är det betydelsen av en bred trupp. Detta innebär att byten sker ofta, vilket likväl innebär osäkerhet och ostabilitet i laget.
Det krävs ofta tillit,engagemang och flexibilitet från alla spelare, något som ofta inte nämns som ett av Fergies genidrag, men som lika gärna skulle kunna vara schackmatt draget. Det rapporterades under 2007 att under de senaste 15 säsongerna i Premier League så hade Manchester United använt cirka 115 (!!) olika spelare för att fullgöra deras framgång.
Och vilka spelare han använt. Det är inte småpotatis hörrni. Blandgodiset innehåller således spelare som David Beckham, Cristiano Ronaldo, Wayne Rooney, Ruud Van Nistelrooy, Ole Gunnar Solskjær, Peter Schmeichel, Eric Cantona, Paul Ince, Gary Pallister. Bland ovannämnda har vi spelare vars hela karriär började sprudla i United.
Duktiga från början men vidareutveckligen skedde hos United, där förfinandet av kunskaperna och spelet var i samexistens med lagets struktur och strategi. Man gör om spelarna till Manchester United-spelare. Det är som en maskin, man kommer in som något oviktigt, men kommer ut som en fulländad Manchester United-spelare – och detta ändras sällan, nästintill aldrig.
Ännu mer relevant att tillägga, är Fergies skarpa ögon när det kommer till unga talanger. Han har förmågan att hitta nålen i höstacken – men ännu viktigare, han använder nålen på ett exceptionellt sätt. En skarp blick för nya talanger och en ännu skarpare hjärna för att hjälpa dessa nya talanger förfina sina kunskaper är en förlorad konst, mina vänner.
:::
Alltför ofta, väntar vi på den som redan besitter skickligheten ska leverera, utan vidare mentorskap som hjälp. På ett väldigt underligt sätt, står Sir Alex för den gamla fotbollen i en modern tid – bossen är bossen, denne ska respekteras och denne ska vägleda dig, något som vanligen glöms bort i fotbollssammanhang nuförtiden.
Ännu fler vanliga teorier om varför Sir Alex lyckats skapa ett av världens bästa lag är det eviga tugummituggandet, den alltid så rödlätta hudtonen, den mytomspunna hårtorken, samt den där otroligt relaxerande hållningen till media. Vi kanske är lite lika trots allt, jag och Fergie, gillar att gå emot strömmen.
Skämt åsido, Sir Alexs arv kommer leva kvar långt efter han väljer att lämna sin post. Han har skapat ett lag som generar poäng, pokaler och spelare på rullande band, på beställning och på rullande band. Ferguson har kommit långt sedan födseln i arbetarklassens Govan och ingen, någonsin, har makten att ta det ifrån honom.
“It is difficult to change a winning team and I don’t think you should.” – Sir Alex Ferguson.
Mail: Nezik_93@hotmail.com
Twitter; Nezik_Keshto (obs, fullbordad Scouse här, mycket elaka skämt mot Manchester United vanligen förekommande…)
Puss hej! (Med reservation för stavfel)