Om bara några timmar så startar öppningsmatchen i dam-VM i Tyskland, eller som det mer officiellt heter, FIFA Women’s World Cup 2011. 16 lag, bland dem England och Sverige, tävlar om det största pris som idrotten har att erbjuda. Vad har varit en av de största rubrikerna inför den här turneringen i vissa media: Att fem spelare i det tyska laget tydligen har poserat för Playboy.
“What better way to promote the women’s World Cup than for your national side to show off their new strip?” frågar sig Daily Mail lite gubbsjukt lustigt.
Under det år då turneringen fyller 20 år så är medias bevakning av turneringen fortfarande sporadisk. Det vill säga, om det inte handlar om Playboy-utvik eller om hur Nikes nytillverkade tröjor för det amerikanska laget “create a uniquely feminine silhouette”. Helt seriöst, kan ni föreställa er Nike marknadsföra sina tröjor för män med att de skapar en unikt maskulin silhouett?
:::
På andra ställen är rubrikerna kanske något mer seriösa men för den delen inte mindre nedslående.
Den amerikanska proffsligan kämpar för sitt liv. Nedskärningar från klubbens sida ledde till att Chelsea Ladies bara kunde fortsätta existera tack vare personliga donationer från Chelseas spelare. FIFA:s förbud mot huvudbonader och Irans något inflexibla dresscode har diskvalificerat det iranska damlandslagets deltagande i internationella turneringar. FA stänger ned 20 “centres for excellence” där unga tjejer tränar fotboll. I Afghanistan hotas tjejer som spelar fotboll till livet.
:::
Det är rätt deprimerande och av rubrikerna att döma så kan man ju lätt lockas att tro att det inte finns någon glädje i fotbollen om det är kvinnor som spelar. Vilket inte bara är helt fel utan därmed även orättvist på fler sätt än det rent feministiskt uppenbara.
För vi supportrar klagar ju ofta på att dagens professionella fotbollsspelare bara spelar för pengarna, att de inte känner någon kärlek eller lojalitet till sporten eller sina respektive lag. Hur kommer det sig då att vi inte snarare beundrar de kvinnor som spelar fotboll utan några större belöningar i form av prestige eller pengar, i bland under tuffa och farliga förhållanden; de vars enda skäl att de spelar fotboll bara kan vara att de älskar sporten?
:::
I Tyskland tas turneringen emellertid emot med öppna armar, 72,000 beräknas finnas på plats när Tyskland i eftermiddag öppnar mästerskapet mot Kanada. Och i Sverige så innehas fotbollens tittarrekord inte av herrfotboll utan av damlandslaget från det framgångsrika 2003-mästerskapet. Argumentet att ingen är intresserad av damfotboll är med andra ord bollocks.
Ändå denna upprördhet och ändå detta förakt?!
Patrick Ekwall erbjuder en möjlig förklaring så god som någon till varför det är på detta sätt.
:::
Det här världsmästerskapet ser dominanta men åldrande lag som Tyskland, USA och delvis Sverige ställas mot unga och hungriga lag som Brasilien, Colombia, Australien och ett underskattat Norge.
Och, England.
Hope Powell, Englands förbundskapten som gör sin andra VM-turnering och sitt femte större mästerskap, menar att det här är det starkaste engelska damlandslaget någonsin, och det för samman 16 spelare från Women’s Super League, det engelska initiativet till en damserie som slagit förvånansvärt väl ut.
Inför turneringen har England slagit såväl USA som Sverige och man bedöms som en outsider till VM-segern, där emellertid tyskorna är storfavoriter som vanligt. England leds av den 31-åriga Arsenalyttern Rachel Yankey, som är en av damfotbollens föregångare i England.
https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/england/8598749/Womens-World-Cup-2011-preview.html
:::
Det finns alltså mycket som är spännande med den här VM-turneringen. Men vad som är särskilt påtagligt är att många inte bara är ovilliga att själva ta till sig detta, de ser det som sin uppgift att aktivt motsätta sig att andra finner ett nöje i turneringen. Under artiklar som handlar om damfotboll så möts man garanterat av kommentarer som uppmanar till att inte bevaka damfotboll, som ifrågasätter varför man bevakar damfotboll, som häcklar de som bevakar damfotboll med att de bara är politiskt korrekta.
Idén verkar vara att om inte jag är intresserad av damfotboll så är ingen annan det heller. Vilket naturligtvis formligen dryper av självupptagen arrogans.
Det enda egentliga argumentet för detta verkar vara damfotbollens faktiska eller upplevda kvalitet. “Mitt P15-lag vann ju mot ett allsvenskt damlag!”, typ.
Jaha, men vad är det då som säger att fotboll måste hålla en viss kvalitet för att få spelas och tittas på? Jag har tittat på några Division 6-matcher under de senaste veckorna, det var skitfotboll men det var ändå spännande och lite roligt att kolla på. Men med samma kvalitetskriterier så bör de serierna omedelbart läggas ned, det var ju något av det sämsta jag sett.
Och givet att vi nu befinner oss på en väldigt slippery slope så får man givetvis börja fundera på om Allsvenskan håller tillräckligt hög klass för att få finnas till, jämfört med Champions League är det ju föga bättre än korpfotboll.
Eller är det så att det där resonemanget bara är aktuellt för damfotboll? Och vilken form av dubbelstandard ligger i så fall inte bakom det?
:::
Damfotbollen finns och den utvecklas kontinuerligt, precis som herrfotbollen har gjorts sedan den grundades i sin mer organiserade form någon gång på 1800-talet. Den kommer aldrig bli samma sak som herrfotbollen, men det är heller inte nödvändigt.
OS, VM och EM i damfotboll finns där att titta på. Det är absolut ingen som tvingar mig eller dig att titta på det, men möjligheten att titta finns där. Och det är bara bra. Och om man väljer att titta (med öppna ögon och öppet sinne) så kommer man garanterat hitta bra saker också där, på samma sätt som man förmodligen också hittar dåliga saker.
Precis som är fallet i herr-VM för övrigt.