:::
Eftersom jag inte skrivit mer än en kort, mer eller mindre anonym, del av ett inlägg här tidigare tänkte jag börja med att presentera mig lite kort. Martin Palmér heter jag, 22-årig universitetsstudent från de mellersta delarna av vårt avlånga land. Under min studietid är jag dock i exil i Linköping. I kommentarsfältet hittar ni mig under signaturen Kildo och vilket laget i hjärtat är har nog inte undgått någon. Men om någon nu mot förmodan undrar så är det givetvis det bästa laget i norra London, eller vad säger du FilleP? Nu till saken i fråga.
:::
I maj och juni 1934 spelades i Italien historiens andra världsmästerskap i fotboll. Turneringen spelades helt med direkt utslagning och efter två veckors matchande stod Italien som segrare. Turneringen bojkottades bland annat av de regernade mästarna Uruguay men även England avstod spel i mästerskapet sedan FA tackat nej. England och det engelska folket såg sig dock fortfarande som Europas bästa lag. Vad man tyckte om turneringen illustreras väl av the Guardian i en krönika från 1934:
(…) won the so-called World Cup contest last summer. (…)
På hösten fick man så äntligen chansen att visa var fotbollsskåpet skulle stå, den 14:e november skulle England och Italien drabba samman på Highbury i vad pressen, åtminstone den engelska, gav namnet “the real World Cup final”. Men matchen var så mycket mer än bara fotboll. Mellankrigstiden var en orolig tid, nationalismen var stark och i Italien regerade en fascist. Den nationella stoltheten stod på spel samtidigt som man hade chansen att ge Mussolini en rejäl knäpp på näsan.
:::
Lagens formationer skiljde sig något åt, England använde sig av den klassiska WM-formationen som Herbert Chapman utvecklat och med framgång använde i bland annat Arsenal. I mål ställde England Frank Moss från Arsenal, längst back huserade Derbys Jack Barker flankerad av Arsenals två backar George Male och, kapten för dagen, Eddie Hapgood. Som halvbackar, eller vad vi skulle kalla defensiva mittfältare, spelade Evertons Cliff Britton och Arsenals tuffing Wilf Copping. Wilf var en av den hårdaste som spelat fotboll och kallades allmänt för the Iron Man. Trots detta fick han inte en enda kort i hela sin karriär, Wilf myntade även uttrycket “the first man in a tackle never gets hurt”.
Framför dem spelade två Arsenalspelare i form av Ray Bowden och Cliff Bastin, på kanterna löpte Manchester Citys Eric Brook och Stokes legendar Stanley Matthews. Längst fram spelade slutligen Arsenals Ted Drake, sedemera tränare i bland annat Chelsea. Som ni säkert gissat innehar denna match rekordet för flest spelare från en och samma klubb i en engelsk startelva med sju stycken från Arsenal.
Italien å sin sida ställde upp med Metodo-formationen som utvecklades av dåvarande tränaren Pozzo. I mål hade man Ceresoli från Ambrosiana, nuvarande Inter. Backar var Monzeglio från Bologna och Allemandi från Ambrosiana. Framför dem en trio bestående av Ferraris IV från Lazio, Juventus Monti och Bertolini. Serantoni och Ferrari från Juventus bildade det offensiva mittfältet och anfallet bestod av Ambrosianas legendar Meazza flankerad av Juventus Orsi och Guaita från Roma.
:::
Matchen drog igång i ett rasande tempo, redan i första minuten fick England straff sedan Drake frispelats av Britton blivit neddragen bakifrån av Allemandi. Till den dryga 50 000 man starka hemmapublikens stora besvikelse räddade Ceresoli Brooks straff. England lät sig dock inte nedslås utan fortsatte trycka på och i den tredje minuten fick man en frispark. Britton lade upp bollen och slog ett bra inlägg som Brook nickade i mål. Däremellan hade Monti tvingats bryta sedan han skadat sig svårt i en vändning, på den här tiden fanns inga avbytare utan Italien fick helt sonika spela resten av matchen med tio man.
England slog inte av på takten för det och i den tionde minuten fick man en frispark precis utanför straffområdet. Den här gången tog Brook själv hand om den och bombade in den bakom Ceresoli. Målvakten var på bollen men skottet var för hårt helt enkelt. I den tolfte minuten avslutade Drake den sprakande inledningen genom att nicka in 3-0. En reporter för The Times vittnade om utklassningen:
“The Italians did not mark their men; they did not seem to have any idea of how an English attack would develop, and the English half-backs and forwards were allowed to combine with a smoothness and subtlety which made a difficult game look easy”
Vartefter halvlek led spelade Italien upp sig men inga fler mål föll innan domaren blåste för halvtid.
I den andra halvleken var det istället Italien som dominerade och England fick försvara sig, samme reporter igen:
‘Suddenly they recovered their strength and their confidence and England, who had consistently attacked, was forced on the defensive.’
Italien tryckte på och Meazza lyckades reducera två gånger om, först genom ett stenhårt skott och sedan via en frispark. Han hade även ett skott i stolpen men närmare än så kom inte Italien. Englands unga och orutinerade landslag hade besegrat de nyblivna världsmästarna Italien.
:::
Eftersnacket kom inte att handla om matchens resultat som sådant utan mer den effekt matchen haft på spelarna. Många var rejält mörbultade, kapten Hapgood fick sin näsa bruten av en italiensk armbåge, Brook hade armen i mitella, Bowden hade en rejält skadad ankel och Drakes ena ben var i det närmaste söndersparkat. Italien hade gått så hårt åt spelarna att en, onämnd, spelare kommenterade matchen med orden:
“It was not a game of football, it was a battle.”
Således kom frågan upp: Skall England överhuvudtaget delta i internationella matcher? Många undrade varför klubbarna skulle riskera sina dyrgripar helt gratis för att sedan stå där med byxorna nere när spelaren skadar sig. I the Guardian kunde man dagarna efter matchen läsa om för och nackdelar med dessa matcher.
“As a result of Wednesday’s match two sides argue, the one that it would be a grave error on England’s part to refrain from playing continental teams in future, the other, that in the interests of English football such games should be stopped at once. The clubs of the Football League are probably in favour of the latter course; at least some of the principal ones are, and they are the ones that count most. They say, as a well-known club official put it, that they ought not to have to risk their players in a game that means nothing to them (the clubs).”
Argumenten var de samma som idag även om lösningarna var något mer drastiska.
:::
En annan intressant aspekt av matchen är att den ställer våra fördomar om hur italiensk och engelsk fotbolls bakgrunder helt på huvudet. Engelsmännen var inga råskinn som sparkade ner allt som rörde sig, med undantag för Copping då möjligen, om något så var det italienarna som främst fokuserade på det fysiska spelet. England var ett lag med många skickliga och begåvade spelare, inte minst Stanley Matthews som bara var 17 år vid denna tidpunkt. Om England uteslutande hade premierat fysiska praktexemplar för att skrämma motståndarna, hade man då givit plats åt en 17-årig bollvirtuos?
:::
Matchen i sig var en chans för England att visa att man verkligen var så bra som man påstod, men även en risk att bli brutalt avslöjade. Hade matchen slutat annorlunda hade den nationella självbilden kunnat få sig en rejäl törn. För FA var det även en match där man skulle visa FIFA att man minsann inte alls buga för dem för att ha ett slagkraftigt landslag, att man även som oberoende kunde utmana de bästa.
För Italien, eller kanske framförallt Mussolini, måste matchen ha varit av högsta vikt. Fascismen är som bekant en väldigt nationalistisk och elitistisk ideologi, således bör även den italienska självbilden stått på spel. Dock inte på samma fotbollspecifika sätt som för England. Medan det för England var väldigt viktigt att vara bra på fotboll var det viktigare för Mussolinis Italien att bara vara bäst oavsett. Att som världsmästare förlora mot ett ungt, oerfaret lag från ett land som såg sig som sportens hemland och därtill inte ens deltog i världsmästerskapet kan inte ha funnits på kartan. En seger var ett måste, inte bara för landets självbild utan även för vikten av deras mästartitel. Om det fanns bättre lag utanför de deltagande länderna skulle hela mästerskapets innebörd devalveras.
Politiskt betydde nog matchen mindre än man tror, Mussolini var ännu inte den store fiende han var för England under andra världskriget och spänningarna i Europa hade ännu inte börjat tillta på allvar. Andra världskriget var knappt ens en realistisk farhåga. Hade matchen spelats ett par tre år senare hade det politiska haft än större inverkan än det hade. Hur mycket matchen betydde för Mussolini personligen illustreras dock av att han fick ständiga rapporter under matchens gång som han följde från Bern.
:::
Resultatet innebar dock att båda parter kom ur fighten med hedern i behåll, engelsmännen tack vare sin seger och italienarna kunde ursäkta förlusten med att man efter Montis skada fick spela med tio man större delen av matchen. Således torde de båda samt FIFA varit nöjda med utgången av det hela.
:::
Ironiskt nog bombades Highbury under andra världskriget, kanske var det Mussolinis hämnd för förlusten.
:::
Undrar ni något når ni mig enklast i kommentarsfältet eller på min twitter SweGoon, där är jag dock något mindre selektiv med vilka åsikter jag publicerar.