Det har länge varit en obestämd smak av sött och surt som på något konstigt sätt tagit ut varann och smakat, jag vet inte riktig, men det bästa jag kan få det till är egentligen ingenting. Smaklöst helt enkelt. Det har liksom varit ett intet hot men i alla fall ett derby och därmed lite svårare för United än för övriga lag. Men jag har på något sätt alltid tänkt att det blir lite som för Liverpool med Everton och för Arsenal och Chelsea på senare tid (efter Abramovich) med Tottenham och på sätt och vis även West Ham. Och Fulham.
Och någonstans har jag ändå alltid tänkt att det egentligen är värre för övriga topplag eftersom Everton mer eller mindre hela tiden varit ett lag för Europaplatser och Tottenham nästan alltid likaså, samt att Londonlagen av naturliga skäl har fler matcher av derbykaraktär även om det inte finns samma rivalitet i alla matcherna. Men Charlton, QPR, Watford och Cyrstal Palace(förutom då West Ham och Fulham som har varit mer beständiga) är lag som har varit mer eller mindre aktuella som derbymotståndare av större eller mindre karaktär.
Så någonstans har City mest bara känts som en match som mest haussas för att öka trycket än för att det egentligen har funnits någon sportslig mening(med haussen alltså).
:::
Det kanske ska tilläggas att jag började hålla på United som liten knatte 1986 när alla mina lagkamrater höll på olika lag och man var tvunget att ha ett lag för att vara med i diskussionerna, och jag fastnade för United, vilket jag var ensam om just då. Liverpool var såklart stora, Everton, Leeds och Nottingham Forest hade viss fan-bas säkert beroende på arv från fäderna, främst i Leeds och Nottinghams fall.
Men den största delen av killarna i laget höll på lag från Italien, Maradona i Napoli, Juventus som var Europaledande. Milan, Barcelona och Bayern München var andra med supporterskaror. Men United var det ingen som höll på, så det blev mitt lag, coolt klubbemblem, häftigt namn, för jag visste inte då att det fanns massor med lag som också hette United, från Leeds och Sheffield, ja till och med Newcastle, lite tack vare City faktiskt eftersom båda lagen hette Manchester så var det tvunget att skriva ut United och City och jag gillade United (till skillnad från Sheffield där man av någon anledning skrev Sheffield W och Sheffield U), när jag sen fick veta att det betydde enade blev det ännu coolare.
För mig blev det som en riddarorden eller ett brödraskap, vilket för en 8-åring med mycket fantasi var häftigt när man läste om Robin Hood och Ivanhoe. Mitt lag var enade mot fienden, de var röda djävular, som tillsammans slogs mot den mörka överheten som en sista brigad för frihet. För min del förknippade jag nämligen inte djävulen med ondskans herre utan med att hitta på jävelskap mot förtryckarna ett slags gerillakrigande likt Robin Hood.
Konstiga associationer, jag vet. Som en nästan vuxen 32-åring har man en annan logik, nästan som om man vore just vuxen. Så när man tittar tillbaka nu inser man naturligtvis att jag föll för laget av helt fel anledningar och på grund av okunnighet, jag föll dessutom för ett lag som då egentligen var ett loserlag utan någon Maradona, Careca , Platini, Laudrup, Koeman eller ens Dalglish och Rush.
Men med en kapten i Bryan Robson som kallades “Captain Marvel” och Marvel var ju de där häftiga serietidningarna med Järven(Wolverine i X-men), Spindelmannen, Hulken och de fantastiska fyra, och mitt United slutade på 11:e plats under den säsong som var min första, men man hade bytt tränare till en tjurig skotte som visserligen hade slagit självaste Real Madrid i Cupvinnar-cupen med okända Aberdeen men lagkamraterna i P-8 laget var inte sena att berätta att mitt lag var “sopor”, men det var MITT lag nu och man byter inte lag, så enkelt är det. Jag hittade alltså mitt lag, mitt ridderliga brödraskap delvis tack vare den klubb som jag sen i princip inte tänkte på mer förrän nu alldeles nyligen(nåja, allt är relativt). Manchester City.
Detta smaklösa City som ju gick omärkt förbi de flesta under lång tid fick så plötsligt Sveriges genom tiderna bästa Manager?(Kanske egentligen på sätt och vis Liedholm?) Sven-Göran “Svennis” Eriksson. Åtminstone är hans meriter talande med stora framgångar i Göteborg, Benfica, Sampdoria och Lazio.
Man hade en ny ägare, som visserligen verkade vara en ganska tveksam typ, men som var intresserad av att stoppa in en massa pengar(oskattade eller inte) i klubben, Thaksin Shinawatra hade gjort city till en nyrik klubb, Eriksson anställdes i juni och hade ett enormt arbete med att få stjärnspelare att anlända till klubben innan seriestarten. Erikssons väldiga kontaktnät och goda rykte och erbjudande om hög löner till trots var det uppenbarligen svårt att locka spelare till den resultatmässigt mediokra klubben.
Men Svennis plockade in halvkändis efter halvkändis till överpris, Fernandes Gelson, Roberto Bianchi, Geovanni, Elano, Martin Petrov, Vedran Corluka, Valerij Bojinov, Benjani, Felipe Caicedo och Javier Garrido kom alla då mer eller mindre kända/etablerade och i princip alla till överpris. Men något var på gång i alla fall och Cityfansen (som man inte hört eller sett mycket av, i Sverige i alla fall) vädrade frisk luft. City kom på besök till Sverige på träningsläger och man åkte till Thailand för uppvisningsmatcher, det var ett nytt city nu, och det skulle plötsligt smaka lite svagt av bitterhet istället för det söta, och surt och bittert kan vara en knepig kombination, men det är inte smaklöst i alla fall.
:::
City vann båda derbyna mot United det året och den söta smaken var som bortblåst, och i matchen på Old Trafford 2008 hedrades Münchenkatastrofens (50 år sedan flygplanskraschen) offer med klassiska tröjor, men det blev en bitter förlust, där dessutom Cityfansen fick oerhörd positiv kritik för att de lyckats hålla tyst under den tysta minuten, medans de alltid annars är snabba att håna de spelare och ledare som gick bort i flygkraschen i München.
Kändes på något sätt dubbelt surt och bittert även om delen med att Cityfansen fick cred egentligen mest var som salt i såren och naturligtvis inte hade spelat någon roll om United hade vunnit. Men så är det med känslor och fotboll. Så City hade alltså börjat utmana United och man gjorde sin bästa säsong i mannaminne, trots detta var resultaten inte tillräckliga och man hade tappat lite under våren så Svennis åkte ut och in kom en gammal United-legendar: Mark Hughes.
Den sura och bittra smaken blev på något sätt ännu mer påtaglig, va f-n, VÅR Mark Hughes vad gör han i City av alla klubbar? Inte nog med det utan senare samma sommar, i augusti, strax innan den nya säsongen skulle börja åkte Shinawatra ut och in kom Abu Dhabi United Group med massor av miljoner att spendera och plötsligt var City världens rikaste klubb och mer än en stökig granne. Som erbjöd alla “stora namn” gigantiska lönelyft för en signatur.
Berbatov som var älskad i Tottenham, tackade vänligt men bestämt nej till att skriva på för City och förklarade att han tjänade mer än tillräckligt redan och var intresserad av sportsliga framgångar och gick till United, medans Robinho som hade gjort sig ovän med alla i Real för att kunna gå till Chelsea föll för frestelsen och smet i sista stund iväg och skrev på för City istället, naturligtvis för rekordbelopp. Kaka med flera tackade för intresset men avböjde och Robinho blev till säsongs starten 2008-2009 ganska ensam med sin lönecheck. Visserligen hade man redan innan köpt Brasilianske anfallaren Jo, och man lyckades få tag på Kompany och Zabaleta innan fönstret stängdes plus att man köpt tillbaka Wright-Phillips från Chelsea. Så lite skillnad var det ändå när ägandet bytte från Thailand till förenade Arabemiraten, visst lönelöftena och övergångssummorna var kanske den största skillnaden.
:::
När januarifönstret 2009 öppnade var det dags igen, City skulle visa världen att den nya stormakten var att räkna med, man bjöd på allt men fick till slut “nöja sig” med Shay Given, Wayne Bridge, Craig Bellamy och Nigel De Jong, inga dåliga spelare men och andra sidan ingen Ronaldo eller Messi iheller.
Visserligen brukar det vara svårt att köpa några storstjärnor under vinterfönstret utan det är ofta spelare som hamnat utanför startelvan eller som går att låna för att täcka för skador osv, och Bridge hade haft problem(understatement) med Terry i Chelsea, Given var sugen på pengar(och ångrar sig nog idag) Bellamy har probelem med de flesta och De Jong fick man betala £16 miljoner för trots att han bara hade ett halvår kvar på kontraktet med Hamburg.
Men det som i alla fall var tydligt var att man tänkte spendera stort och nu hade man lyckats samla ihop ett gäng med hyfsat bra spelare vilket naturligtvis ökade chansen att värva ännu större namn i sommarfönstret. City räckte inte till trots nyförvärv, lite interna stridigheter med främst Hughes och Robinho hade bubblat upp och man landade till slut på 10:e plats i ligan, men det fanns ändå en viss eftersmak som inte riktigt försvann, United vann ligan, klubblags-VM och Ligacupen och var i Champions Leaugefinal mot Bracelona. Men det fanns där i luften ändå, det osade av nyrika uppstickare, som plötsligt tyckte att de var världen största klubb.
:::
Sommaren kom och City gick på shoppingtur, nu skulle man till Harrods, Harvey Nichols och Savile Row det var slut på sales och offers nu skulle man shoppa “på riktigt”. Man plockade in Carlos Tevez från United (eller hans kontrakt gick ut och United tyckte han var för dyr med tanke på att han var tredjevalet och missnöjd med sin speltid), poängen var att visa grannen att pengar spelade ingen roll för City.
Hughes hämtade också sin förra stjärnspelare Roque Santa Cruz från Blackburn innan man fick loss Adebayor från Arsenal. Så långt tre anfallare med stjärnstatus men som alla gjort sig impopulära i sina dåvarande klubbar, Gareth Barry hade hämtats från Villa och Barry hade precis som övriga gjort sig obekväm i sin klubb med begäran om att få följa “sin dröm” om att gå till Liverpool för att vinna titlar valde han nu att gå till City för att tjäna pengar.
Sen kom Kolo Toure, även han från Arsenal han nådde dock inte samma negativa höjder som övriga även om han inte heller var särskilt populär, men Gunners mittbackskris var ännu inte så omtalad som den skulle bli. Sen blev det Joleon Lescotts tur att bli öronmärkt och jagad, Everton var inte intresserade av att sälja men efterhand som priset steg och spelarens populäritet rasade i Everton gav man med sig.
Man plockade också in gamle Barcelonaräven Silvinho som back-up på free-transfer. Ut försvann talanger som Daniel Sturridge och Kasper Schmeichel, trotjänaren och lagkaptenen Richard Dunne och publikfavoriten Elano. Något nytt skulle byggas, och inget gammalt var värt att ha kvar. Staden kläddes i megaskyltar med Tevez i påklistrad City tröja och texten Welcome to Manchester, till och med Ferguson blev irriterad och man hade därmed kommit en bit på vägen tyckte man.
Men att irritera Ferguson är på gott och ont, United vann dubbeln mot City i ligan och slog ut dem ur Ligacupen i semifinalen och bannern på Old Trafford med år sedan titlar tickade på. Man slängde ut Hughes och plockade in Mancini, Svennis gamla lärling från Sampdoria och Lazio, in kom också gamla Sampdoriaspelarna och Mancinis forna lagkamrater, Attilio Lombardo och David Platt, och under vinterfönstret hämtades veteranen Patrick Viera från Inter och talangen Adam Johnson från Middlesbrough. Bygget fortsatte och man landade till slut på sin bästa placering i Premier Leagues historia när man blev femma (Tottenham smet förbi på upploppet).
Så när sommaren kom var man för första gången kvalificerad för Europa (visserligen “bara” Europa League) men nu skulle det riktigt stora namnen säkert komma. Det blev ingen Ibrahimovic, Torres eller Villa, men man börjar ändå visa att man kan ta spelare som inte redan är på kant med sin klubb, Kolos bror Yaya hämtas från Barcelona, David Silva köps loss från Valencia, Jerome Boateng blir tredje spelaren efter De Jong och Kompany att hämtas från Hamburg. Mario Balotelli lockas från Inter och Aleksandar Kolarov från Lazio. Sen river man återigen i Aston Villa och tvingar loss James Milner i ännu en infekterad och utdragen affär. Ut försvinner egna produkten och fjolårets spelare Stephen Ireland, likaså Svennisköpen Valerij Bojinov, Martin Petrov, Benjani och Javier Garrido, men framförallt hade Robinho och City fått nog av varann.
Säsongen som gick har varit blandad, Man hamnade till slut på en nära nog godkänd(med tanke på de spenderade pengarna) tredje plats i Premier League efter att ha undvikit att bli omsprungna av Tottenham på upploppet igen samt klivit förbi ett fritt fallande Arsenal på slutet. Man åkte ut ur Europa League efter att Ballotelli tappat huvudet(som han till slut lyckades få igenom västen), man lyckades vinna FA-cupen genom att slå ut United i semifinalen. Matchen var nog årtiondets viktigaste för City, när man fick revansch för Ligacup förlusten i semifinal förra året, och kanske viktigast, man lyckades till sist plocka ner den där retfulla bannern på Old Trafford. Så nästa år gäller det att ta det där extra steget framåt och vinna ligan, och vara med och utmana i Champions League, men finns vinnarmentaliteten där?
:::
Man har hämtat Dzeko från Wolfsburg under vintern, men trots alla köp av anfallare har man svårt att hitta ett vägvinnande anfallsspel. City har blivit defensivt oerhört mycket bättre under Mancini vilket naturligtvis är att vänta av en italienare (med klassisk italiensk fotbollsfilosofi). Kompany har vuxit sig stor och Richards har börjat närma sig sin potential, men framåt är det i princip bara Tevez som presterar, i alla fall när det gäller målgörandet, och Tevez är Tevez, en inte helt nöjd själ som helst av allt hade lirat hemma hos familjen i Argentina, men med europeiska löner, och som pratar om depressioner och hemlängtan och att avsluta karriären varannan vecka.
Så det som ändå gör att jag har en viss bitter smak av City är att Mancini trots det svaga anfallet trots allt verkar kunna klara av alla “stjärnor” (läs de som vill vara superstjärnor men som tittar mer på lönekuvertet än sina egna prestationer). Adebayor lugnade sig till slut när man gav honom lånebiljett till Madrid, Bellamy fick man kväva och skicka till Cardiff så att han inte gick någon annanstans även om det kostar 75% av hans lön varje vecka, Balotelli fick sin första avhyvling och har för första gången i sin karriär visat tecken på ånger och lite insikt, även om det inte ter sig som någon långvarig sådan.
Robinho gjorde man sig av med och Santa-Cruz skickades tillbaka till Blackburn på lån. Given har till slut accepterat att vara tvåa om än med ett styng av ånger och kanske åker han vidare i sommar, Kolo Toure har dribblat bort sig själv med dopingproblem och därmed lugnat Lescotts uppblossande irritation genom mer speltid. Caicedo är utlånad till Levante och säljs säkert till sommaren. Så Mancini plockar bort orosmomenten efterhand som de dyker upp och lyckas hålla laget någotsånär tillfreds trots alla “stjärnor” som konkurrera om platser, han skickar helt enkelt iväg de som inte platsar och visar en för sin relativt ringa rutin, ganska stor pondus i tränarrollen. Jag kan helt enkelt inte hjälpa utan att bli lite imponerad av Mancini trots den svaga beska eftersmaken och den pyrande brasan av illaluktande uppstickare till nyrika grannar.
:::
Så även om mina förhoppningar om ett nytt cykelsparksavgörande av Rooney i FA-cupsemifinalen hamnade tillsammans med Rooney på läktaren, och de om att ett nytänt kantspringande Tottenhampar i Lennon och Bale skulle smita förbi City på upploppet krossades bland annat med hjälp av en viss Adam (dock inte Johnson). Så ser jag gärna att nya multimiljoninköp görs av spelare med tveksam karaktär och att Adebayor och Bellamy kommer tillbaka och bråkar med Balotelli, och att Citys läktare fortsätter att gapa halvtomma. Men jag tror faktiskt att Mancini, OM han får fortsätta vilket just nu känns troligt, till slut hittar spelare med rätt balans och att han kan ta City ett snäpp ytterliggare uppåt, även om det inte så säkert blir säsongen 2011/12.
Smaken av City har alltså blivit något sur och med tydliga spår av beska i eftersmaken, och jag är inte alls säker på att jag gillar det, men ändå kan jag inte hjälpa att tycka att det trots allt är ganska spännande med en ny utmanare precis runt hörnan av Old Trafford, även om det är en stökig och högljudd nyrik granne med viss bitterhet i eftersmaken.
MVH
Johan Lindahl (Vidic15)