Samtliga spelare i denna serie kommer att vara spelare vars karriärer i huvudsak utspelade sig innan Premier League-eran, detta är ett medvetet val gjort främst av två anledningar. Dels för att visa på att det faktiskt spelades bra fotboll i England före 1992 och dels för att jag i denna serie vill fokusera mer på spelare som alla inte kan utan och innan samt spelare som är relativt okända för andra än supportrar till de lag de spelade för. Dessutom skulle det kännas konstigt att göra en historisk tillbakablick som handlar om Cristiano Ronaldo, Robert Pires, Eric Cantona osv.
Kraven i övrigt blir något diffusa då man på denna tid inte hade squad numbers som idag, det vill säga; De spelare som startade en given match skulle enligt reglerna ha nummer 1-11, detta innebar att spelare kunde få olika nummer i olika matcher beroende på vilken position de spelade på just för dagen. Som det även ser ut i många klubbar idag så var det allt som oftast en ytter som hade nummer sju på ryggen, närmare bestämt högeryttern. För att krångla mig runt detta problem valde jag att ställa kravet att spelarna på listan skulle ha nummer sju som sitt vanligaste nummer alternativt ha gjort signifikanta insatser i nummer sju.
Rätt eller fel, tyck vad ni vill men det är så jag har resonerat.
:::
Del 1. The Magican
Bloggrubriken är ett citat av Pelé och spelaren han pratade om är den första spelaren i denna serie, nämligen Sir Stanley Matthews.
Stanley föddes den första februari 1915 i Hanley, nuvarande City Centre i Stoke-on-Trent, som son till Jack och Elizabeth Matthews. Jack, som var frisör, boxades och gick under smeknamnet ”The Fighting Barber of Hanley”. Fadern var en mycket disciplinerad och målmedveten man som satte stort värde på sportsmannaanda, värderingar som han förde över till sin son.
Redan i tidig ålder tog Jack med sin son till träningar, men Matthews bestämde sig snart för att börja med fotboll. Pappan tyckte dock att boxning var mer lämpat men efter en stenhård träning under vilken Stanley spydde lyckades mamma Elizbeth övertyga Jack att släppa drömmen om hans son som boxare. Som han själv uttrycker det i sin biografi var det aldrig någon tvekan om vilken sport som gällde:
”I had only one ting on my mind – to be a footballer”
Jack och Stanley bestämde sig var att göra en deal, om Stanley kunde slå sig in i det engelska pojklandslaget medan han fortfarande gick i skolan så skulle han få fortsätta. 1928 uppfyllde han detta då han redan vi 13 års ålder debuterade mot Wales, därmed hade en fantastisk karriär tagit sin början.
Fyra år senare, 1932, skrev den då 17-årige Stanley Matthews på för Stoke City. Under sin första säsong med klubben vann man Second Division och blev uppflyttade till First Division, Matthews spelade 2 matcher. Detta kan tyckas lite men man måste betänka att på denna tid existerade inte byten och att som 17-åring få göra 2 matcher från start i den näst högsta divisionen på 30-talet är inte fy skam.
Under sin andra säsong i klubben fick han göra desto fler matcher, hela 15 stycken, och han hann även med att göra sitt första mål. Påföljande höst kom så hans debut i det engelska landslaget, den 29 september 1934 slog England Wales med 4-0 och Matthews gjorde ett av målen. Senare samma höst gjorde han sin andra landskamp i den ökända match mot Italien jag bloggade om tidigare i somras.
Stanley var nu helt ordinarie i Stoke, men laget gick tungt och han förlorade tidvis sin landslagsplats. Matthews var inte helt enkel att spela med då han var så avig och svårläst även hans medspelare aldrig visste när och hur bollen skulle komma. Raich Carter, som spelade ytter på motsatt sida i en landskamp, sammanfattade det hela:
”When Stan gets the ball on the wing you don’t know when it’s coming back. He’s an extraordinary difficult winger to play with.”
Managern Tommy Lawton stod dock bakom Stanley med motiveringen att ingen annan spelare i landet kan producera saker ur ingenting på samma sätt. Detta hindrade dock inte situationen från att eskalera och media ställde till slut frågan; Är Matthews en man för de stora matcherna?
Den första december 1937 visade han för första gången hur fel de hade. England mötte Tjeckoslovakien, som var ett formidabelt lag på den har tiden med en VM-final tre år tidigare som största merit. England spelade stora delar av matchen med 10 man men det hindrade inte Matthews från att glänsa med ett hattrick som gav laget segern med 5-4. Tvivlarna sattes på plats, men mer skulle komma.
Stoke gick fortsatt tungt och Matthews hungrade efter segrar, således lämnade han in en ansökan om att få byta klubb. Ansökan vållade stor upprördhet bland fansen. Matthews var en lokal hjälte av stora mått, helt jämförbar med Gerrard, Adams, Terry eller Giggs. Ni som håller på de lagen kan föreställa er hur Stokefansen måste ha känt. Hur det nu var så anordnade man stora protestaktioner, upp emot 4 tusen fans deltog i olika möten och plakat marscher. Huruvida det var detta som fick honom att stanna eller ej vet nog bara han själv men stanna gjorde han.
På våren 1938 genomförde England sin välkända Europatour och det första stoppet var Tyskland. 1938 var andra världskriget nära stundande, Tyskland lydde under Hitler och de diplomatiska relationerna mellan länderna var ansträngda. För att inte påfresta dem ytterligare bestämdes att de engelska spelarna skulle göra nazisthälsningen under den tyska nationalsången.
”The dressing room erupted. There was bedlam. All the England players were livid and totally opposed to this, myself included. Everyone was shouting at once. Eddie Hapgood, normally a respectful and devoted captain, wagged his finger at the official and told him what he could do with the Nazi salute, which involved putting it where the sun doesn’t shine.”
Så berättar Matthews om reaktionen när FAs sändebud framförde önskemålet. Ordern kom dock från den brittiske ambassadören i landet och i slutänden hade spelarna inget annat val än att motvilligt samarbeta.
Den första september 1939 kom så den största anledning till att Matthews karriär bara var fantastisk och inte utomjordisk. Naturligtvis pratar jag om andra världskriget, Matthews var 24 år vid dess utbrott och när det var över hade han hunnit bli 30 år. Under den tid som kanske skulle varit han kvalitetsmässiga peak, eller åtminstone delar av den, spelades ingen nationell liga. Inga First Divisions fanns att vinna, inga världsmästerskap osv. Istället spelades endast träningsmatcher och ofta spelade man i olika lag. Matthews gästspelade under denna period bland annat för Arsenal, Blackpool och Manchester United.
Efter kriget tappade han sin plats i både klubb- och landslag och i maj 1947 gick den då 32-årige Matthews till Blackpool för £11 500. I Blackpool skulle han få chansen att vinna titlar och laget innehöll flera andra storspelare, bland annat Stan Mortensen. Under sin första säsong i klubben hann han med att förlora FA cup-finalen mot Manchester United och han tilldelas som första spelare Football Writer’s Assosciation Player of the Year, alltså det pris som Scott Parker fick nu senast.
Åren gick och Matthews tog tillbaka sin plats i landslaget, kom 3a i ligan samt förlorade ytterligare en FA cup-final 1951, denna gång mot Newcastle. 1953 fick han åter chansen att vinna en FA cup. Blackpool mötte Bolton i en final som kommit att kallas ”The Matthews Final”. Stan Mortensen stod för ett hattrick i matchen, men det var Matthews strålande förarbete som grundlade det. Blackpool hade kommit tillbaka efter att Bolton gjort 3-1 strax efter halvtid men 2 mål av Mortensen gjorde att det var det 3-3 med bara sekunder kvar. Så här beskriver Matthews det som följde därpå.
”A minute of injury time remained… Ernie Taylor, who had not stopped running throughout the match, picked up a long throw from George Farm, rounded Langton and, as he had done like clockwork through the second half, found me on the right. I took off for what I knew would be one final run to the byline. Three Bolton players closed in, I jinked past Ralph Banks and out of the corner of my eyenoticed Barrass coming in quick for the kill. They had forced me to the line and it was pure instinct that I pulled the ball back to where experience told me Morty would be. In making the cross I slipped on the greasy turf and, as I fell, my heart and hopes fell also. I looked across and saw that Morty, far from being where I expected him to be, had peeled away to the far post. We could read each other like books. For five years we’d had this understanding. He knew exactly where I’d put the ball. Now, in this game of all games, he wasn’t there. This was our last chance, what on earth was he doing? Racing up from deep into the space was Bill Perry.”
Perry stänkte dit bollen och Blackpool vann FA cupen 1953, detta var Matthews enda stora titel under sin karriär. Finalen kallas alltså för ”The Matthews Final” men i sin självbiografi beskriver han den som ”The Mortensen Final”.
1956 tilldelades Matthews som första spelare European Footballer of the Year, han var då hela 41 år. Året därpå gjorde han sin sista landskamp och efter att ha hjälpt Stoke upp i first Division 1961 tilldelades han för andra gången FWAPoY, 46 år gammal. Stanley Matthews gjorde sin sista match på elitnivå vid 50-års ålder, 1965. Då hade han spelat 706 liga och cup matcher samt gjort 72 mål på dessa, han gjorde även 11 mål på 54 landskamper. Längden på hans karriär illustreras väl av att när han gjorde en av sina sista landskamper, 1955, debuterade Duncan Edwards i landslaget. Duncan föddes 1936, 2 år efter det att Matthews gjorde sin första landskamp.
Men det var inte slut där, även om den ”riktiga” karriären var över så spelade Matthews vidare på olika nivåer. Hans absolut sista tävlingsmatch gjorde han 1985, 70 år gammal. En förklaring till att han kunde spela så länge kan vara att han var vegetarian och nykterist. En annan hans otroliga träningsvilja och uppfinningsrikedom, bland annat sprang han på stranden i Blackpool med bly i skorna. Således kände han sig lätt i steget på fotbollsplanen.
Den 23 februari 2000, nästan exakt 85 år efter han föddes, avled Sir Stanley Matthews i sitt kära Stoke-on-Trent. Han lämnade ett stort fotbollsarv efter sig, vem känner exempelvis inte till ”Matthew’s turn”?
Stanley Matthews var på många sätt före sin tid, han var först att få fler utmärkelser, han var den förste riktigt lyckade dribblern i engelsk fotboll, förste spelare att bli få en sir titel, han lämnade in transfer requests för att vinna titlar och han hade utomäktenskapliga affärer. Stanley Matthews var helt enkelt a player of a different era. Och hade det inte varit för det att ett litet krig kom i vägen så hade vi kanske rankat honom bland de absolut största spelarna i historien.
Matthews aska ligger idag begravd under mittcirkeln på Britannia Stadium.
:::
Kommentera nu som galningar. Hur mycket påverkade anda världskriget? Hur står sig Matthews mot Pelé, Maradona och de andra? Är han de störste engelske spelaren genom tiderna? osv.
Om ni undrar något eller vill veta mer finns jag i kommentarsfältet som Kildo samt på mail – palmer89@gmail.com
Ni kan även följa mig på twitter – https://twitter.com/swegoon, men känn inget tvång.
Nästa vecka är jag tillbaka med en gammal VM-hjälte, till then
//Martin Palmér