Från det ögonblick då Obafemi Martins tog tillvara på ännu ett defensivt misstag och plockade med sig Ligacupen hem till Birmingham så har säsongen och året varit en enda lång plåga.
Och efter en sjätte titellös säsong så råder såväl frustration som rastlöshet bland fansen. Dessa har tämligen förutsägbart delats upp i två väldigt tydliga läger där en grupp är för Wenger och en annan grupp anser att Wenger måste lämna klubben.
Japp, ett växande antal Arsenalfans anser att det nu blivit dags att ge Arsene Wenger tid och möjlighet att tillbringa sin tid till att påta i trädgården.
:::
Det här är sommaren då Arsene Wenger förväntas slänga ut barnet med badvattnet och spendera stora summor pengar på att bygga om Arsenals spelartrupp. Strunt samma vem han köper så länge han kostar dyra pengar.
Symbolvärdet har blivit viktigare än det faktiska värdet. Perception mer betydelsefullt än realitet.
Det kluriga i situationen är att det är viktigt för Arsenal och Wenger att skicka ut en tydlig signal om styrka och ambition den här sommaren. Men en sådan måste vara inriktad på att agera för att åtgärda Arsenals svagheter, inte ensidigt fokuserat på att spendera dyra pengar.
https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/jul/16/arsenal-arsene-wenger
:::
Själva idén att klubbar måste spendera dyra pengar som ett sätt att signalera styrka och ambition är löjeväckande.
Som om någon annan klubb skulle betvivla Arsenals vilja att vinna fyra titlar nästa säsong. Som om Alex Ferguson skulle anta att någon av hans rivaler inte är så särskilt intresserade den här säsongen bara för att de inte bjuder £40m för Neymar eller £200k i veckan för Alexis Sanchez.
Allt idén leder till är att förstärka fotbollsfansens snedvridna uppfattning om transfermarknaden.
:::
Arsenals fans är naturligtvis inte ensamma om att kräva att deras klubb ska spendera allt de har råd på att köpa nya spelare varje sommar.
I stort sett samtliga klubbars fans ser detta som helt nödvändigt för att uppnå framgång, trots mängden av bevis som illustrerar att transferkostnader är en red herring när det kommer till att bygga en framgångsrik spelartrupp.
Arsene Wenger själv bevisade just detta när han först kom till Arsenal. José Mourinho bevisade det när han vann Champions League med Porto 2004, en titel som alla Roman Abramovichs miljarder inte kunde köpa till Chelsea.
:::
Sanningen är den att Arsene Wenger kunde slänga ut £100m varje sommar under de kommande sju åren och trots detta inte vinna en enda titel under samma tidsperiod. Detsamma gäller för alla klubbar och samtliga managers. I fotboll finns inga garantier.
Man Utd vann ligan 2010/11 utan att spendera stora summor. Javier Hernandez kostade mindre än £10m och betraktas redan som ett fynd som kommer att vara guld värd för Man Utd under flera år framöver. Likaså Chris Smalling.
Men media bräkte på likt lydiga får och skrev fåniga saker om vad Man Utds inaktivitet på transfermarknaden betydde för deras titelchanser.
:::
Och så kommer vi då till sist till den så kallade Fabregas-sagan.
Det enda säkra man kan säga om den är att det vore bättre för samtliga tre inblandade parter att reda ut den sagan en gång för alla. Att den ändå inte reds ut är något som såväl Barcelona som Fabregas får ta på sig.
För Arsenals del så får man fundera över hur värdefullt det egentligen är att behålla en spelare som så tydligt och uppenbart hellre spelar för en annan klubb än dem. Särskilt när spelaren ifråga är lagets kapten och dess så kallade hjärta.
:::
Själv tror jag att en försäljning av Fabregas för med sig väl så många fördelar för Arsenal som nackdelar:
(1) Förlusten av lagets talisman kan återuppliva spelartruppen som helhet och få andra spelare att utvecklas. Det kollektiva ansvarstagandet ges möjlighet att växa. I nuläget befinner sig det i passningsskugga.
(2) Det tvingar Arsene Wenger att bli taktiskt mer flexibel. Arsenal är i nuläget byggt runt Fabregas med kostnaden att Arsenals offensiv förvisso är bra men också förutsägbar. En försäljning av Fabregas kan göra Arsenal mindre förutsägbara, mer mångsidiga och därmed farligare.
(3) Om Arsenals kapten så gärna vill spela för eller sitta på bänken i Barcelona så kommer det att påverka honom mentalt. Han kan vara precis hur genuint professionell som helst, men det kommer att ha en effekt på honom och hans prestationer, särskilt i motgång. Som lagets kapten sänder det också ut dåliga signaler till övriga i laget. I mina ögon såg vi redan exempel på det här förra säsongen.
(4) Pengarna för en försäljning är rätt användbara de också, särskilt om man vill kraftfullt förstärka spelartruppen i enlighet med den styrkesignal jag nämnde tidigare.
:::
Arsene Wenger själv har sagt att ett storlag säljer inte sina bästa spelare, som en kommentar till rykten att Fabregas och Nasri kommer att lämna under sommaren.
Det han säger är sant, men bara en del av sanningen.
Den andra delen av sanningen är naturligtvis att i ett storlag som Arsene Wenger syftar på och eftersträvar att vara så vill inte dess bästa spelare lämna klubben.
:::
Men att sälja Fabregas vore mäkta impopulärt med väldigt många av Arsenals fans, som skulle se det som ett steg bakåt i klubbens utveckling. Att sälja en sådan värdefull spelare skulle naturligtvis betraktas som ett tecken på bristande ambition.
Från Wengers perspektiv så skulle det förvisso likaväl kunna signalera en tydlig ambition att förnya och utveckla Arsenals spelartrupp, men man kan också vara rätt säker på att det inte är så som media kommer att rapportera det.
:::
Problemet för Arsene Wenger är att han befinner sig i klar och tydlig situation där han är damned if he does and damned if he doesn’t.
Missnöjet i och runt Arsenal har infekterats och såväl Arsenals grundidé som Arsene Wenger själv har hamnat under alltmer kritisk granskning – för Arsene Wenger och Arsenal är det nu därför viktigare att se starka ut. Allt annat riskerar göra situationen ohållbar.
Problemet är naturligtvis att se starka ut inte nödvändigtvis är detsamma som att faktiskt vara starka. Att hålla fast vid spelare som vill lämna klubben är inte ett tecken på styrka, om något så riskerar det snarare vara ett tecken på panik.
Ironin för spelare som Fabregas och Nasri är uppenbar. De vill lämna klubben till stor del för att Arsenal inte lyckas vinna några titlar. Men i och med att Arsenal inte har lyckats vinna några titlar så minskar deras möjligheter att tillåtas lämna klubben.
Det finns bara ett sätt att lösa detta dilemma för Arsenal, Arsene Wenger och Arsenals flyktbenägna spelare på en och samma gång – att vinna en titel!
Antingen det, eller så kommer till sist fotbollens ekonomiska darwinism lösa frågan automatiskt, men då med Arsenal i ett väsentligt sämre läge än deras nuvarande utgångspunkt.
Hur som helst kommer jag inte ifrån den gnagande känslan av den kommande säsongen (eller möjligen säsongerna) för Arsenal som något utav ett chicken race.
Och de kan ju vara häftiga att kolla på, men de slutar sällan lyckligt.
…………………………………………………
Det måste hur som helst ha varit en rätt trevlig upplevelse på fler sätt än ett för Arsene Wenger och Arsenals spelare att uppleva deras nyss avslutade Asienturné.
För om den engelska scenen är fylld av kritik, problem och ifrågasättanden så möttes de där av föga annat än entusiastisk beundran. Det lär hur som helst inte höra till vanligheterna att Arsene Wenger får höra följande från en journalist:
[“Mr Wenger, you are one I worship the most. Please stick with your vision for Arsenal. It is an honour to speak with you.”]
Be Champions!!