Det är rätt många av oss här på bloggen som säger oss sitta och vänta på att säsongen ska börja, när säsongen egentligen har börjat för länge sedan. Det som pågår nu är en del av säsongen, när klubbarna bygger upp sina styrkor och placerar ut sina pjäser.
Sun Tzu sägs ha sagt att varje slag är avgjort innan det ens har hunnit börja. Så är förvisso inte riktigt fallet i fotbollen, men ändå så pågår det ett psykologiskt kallt krig långt innan säsongens första avspark ägt rum.
Det är ett kallt krig gällande status och respekt och det är en kamp som inleds på transfermarknaden innan den tar vid på fotbollsplanen. Det är även en kamp utanför fotbollsplanen som kan påverka resultaten på planen.
:::
Kampen handlar konkret om varje klubbs status – antingen det är som storklubb, toppklubb, Premier League-lag eller något annat. Det är en psykologisk kamp, och tanken är naturligtvis att en högre status och respekt kommer ge laget taktiska fördelar på planen.
Man brukar tala om olika lags ”fear factor”.
I det avseendet har kampen två aspekter. Dels hur laget uppfattar sig självt. Dels hur andra uppfattar laget. Håller vi oss till striden om ligatiteln och platserna i Champions League så ställer det två frågor: 1) Ser klubben på sig själva som ett topplag eller ej?, samt 2) Ser omvärlden på klubben som ett topplag eller ej?
Baserat på tänket runt ett så kallat Johari-fönster så ger det oss fyra följande alternativ:
![]( "Johari")
Rent deskriptivt förklarar modellen förhoppningsvis sig själv. En klubb kan ha bilden av sig själv som en toppklubb och uppfattas av omvärlden som en toppklubb (Liverpool). En klubb kan ha bilden av sig själv som en toppklubb men uppfattas annorlunda av omvärlden (Arsenal). En klubb kan uppfattas av omvärlden som en toppklubb men inte ha den bilden av sig själva (Man City). En klubb kan till sist vare sig uppfatta sig själva eller uppfattas av omvärlden som en toppklubb (Tottenham).
Modellen blir mer kontroversiell, och därigenom också öppen för och inbjudande till diskussion, när det kommer till min personliga placering av lagen i modellen.
Först och främst ska sägas att jag har gjort själva skalan relativ utifrån klubbens egen målbild och rimliga ambition. Toppklubb kan alltså betyda lite olika saker för de olika klubbarna. Mer om det under respektive klubb nedan.
Därefter kan man fråga sig vart Chelsea och Man Utd har tagit vägen. Ingår inte de i det här spelet? Jo, i grova drag, men jag uppfattar dem som så stabila i sin egen och omvärldens uppfattning av dem som topplag för den här säsongen, att det här helt enkelt inte är ett relevant problem för dem i nuläget.
Alltså tar jag inte med dem.
:::
Utifrån modellen ovan och bloggens idé om självuppfyllande status frågar jag alltså: Hur betydelsefullt är det för Arsenal, Liverpool, Man City och Tottenham att vinna en ”transfer battle” mot ett annat topplag?
Med transfer battle syftar jag på när två topplag försöker värva en och samma spelare och därigenom hamnar i duell med varandra. Ett topplag behöver inte nödvändigtvis vara engelskt i det här fallet.
:::
(1) Arsenal
Den enda rimliga ambitionen för Arsenal måste vara att vinna titlar, inte enbart att sluta bland de fyra bästa. I sina egna ögon är Arsenal en sådan toppklubb, men omvärlden har i allt större utsträckning börjat tvivla.
Det för Arsenal mer allvarliga problemet är att detta tvivel även börjat sippra in i klubben – bland spelare och supportrar.
Diskussionen runt Arsenal handlar därför nu i större utsträckning om att spelare håller på att lämna klubben, snarare än att spelare är på väg till klubben. I en så pass lugn och stabil klubb som Arsenal så råder nu en form av upprorskänsla, det är ändå så pass allvarligt.
Klubbens upplevda inaktivitet på transfermarknaden är en rot till denna känsla, och däri ligger också betydelsen för Arsenal att faktiskt vinna en seger på transfermarknaden.
Den signal om styrka, ambition och förmåga det skulle skicka ut skulle lugna ner många supportrar och ge Arsene Wenger, och inte minst spelarna på planen, ett betydligt större handlingsutrymme än vad som nu är fallet.
Den strategiska frågan för Arsene Wenger är snarast hur han bäst ska kunna balansera kvalitet och prestige.
:::
(2) Liverpool
Liverpool har förlorat åtminstone två transfer battles den här säsongen, båda mot Man Utd gällande först Phil Jones och därefter Ashley Young. Det var där idén till den här bloggen började, med att jag därför frågade mig om detta egentligen hade någon betydelse för Liverpool.
Liverpool må ha haft ett par svåra säsonger, i omvärldens ögon förblir det hur som helst en toppklubb. Historiens makt är stor, och Liverpool betraktas dessutom som en klubb på uppgång igen, vilket hjälper.
Vad avser självbilden har det under en längre tid varit mer tveksamt och med någon annan manager än Kenny Dalglish så hade Liverpool förmodligen mycket väl kunnat hamna i nejrutan istället. Men där har vi också kallt och konkret Kenny Dalglishs betydelse för Liverpool: Han har återgett klubben dess tro på sig själv.
Och däri ligger också hela skillnaden för Liverpool på transfermarknaden den här sommaren. De behöver helt enkelt inte längre ge sig in i den kampen utan kan agera helt utifrån interna kvalitetsbehov.
Visst, några Liverpoolsupportrar ropar efter så kallade ”marquee signings”, vad nu det är för något – men i slutänden så har alla ändå ett orubbligt förtroende för King Kenny och man litar på vad han tar sig för.
Alltså har det inte någon större betydelse för Liverpool om man vinner någon transfer battle eller ej, och det har heller inte någon större betydelse för Liverpool att man förlorade ett par transfer battles mot Man Utd i början av sommaren.
:::
(3) Man City
Man City har tillgång till närmast obegränsat med ekonomiska resurser och man har kommit till toppen av Premier League för att stanna. Hela omvärlden är i grund och botten övertygade om Man Citys status som topplag.
Men Man Citys självbild är emellertid inte fullt så okomplicerad, det är fortfarande i inte obetydlig utsträckning ett hävdelseprojekt.
Anledningen till detta är däremot inte det minsta komplicerad, det beror helt och hållet på den dryge grannen från förorten – Man Utd. För Man City handlar det i slutänden inte om ligatitlar och cuptitlar, åtminstone inte ännu, det handlar om att överträffa Man Utd. Knocking them off their fucking perch.
Ingen betvivlar längre Man Citys kapacitet att plocka hem de absolut tyngsta världsspelarna med hjälp av sina oljemiljarder. Men det räcker inte för Man City – man vill besegra Man Utd på fotbollsplanen men man vill precis lika gärna besegra Man Utd på transfermarknaden.
Det är naturligtvis en bakgrund till den där ”Welcome to Manchester”-affischen, man ville bland annat framställa det som att man stal Tevez från Man Utd. Det var däremot inte helt lätt att ro i hamn då Man Utd vägrade spela boll i det fallet.
För Man City är det alltså viktigt med en prestigeseger i en transfer battle mot Man Utd på transfermarknaden, då det är vad som skulle ge dem en form av självbekräftelse som topplag.
Det är bland annat därför vi ser Man City-supportrar prata längtansfullt om kommande ”episka strider” mellan de båda klubbarna om än den ena spelaren och än den andra (först Sanchez, sedan Nasri, därefter Sneijder och så vidare), oavsett vad klubbarnas intressen faktiskt är. Eftersom de ju vet, liksom Man Utds supportrar, att så länge det bara rör sig om pengar så är segern garanterad.
Det är naturligtvis också därför Man Utd-supportrar pratar ned dessa ”episka strider” – därför att den tillfredsställelsen vill man inte ge dem.
:::
(4) Tottenham
Tottenham gör sitt bästa transferfönster efter transferfönster att värva något riktigt etablerat namn som signalerar deras status. Men det blir mest bara prat och något konkret materialiseras sällan.
För Tottenham är det helt visst ett statusproblem. Klubben uppfattas inte av omvärlden som en genuin toppklubb, utan kanske snarare som en utmanare till toppklubbarna. Det mer genomgripande problemet är förmodligen att de inte riktigt ser sig själva som en toppklubb heller.
I grund och botten är det en kulturfråga och som sådan riskerar det bli till en självuppfyllande profetia. Finns där inte tro så finns där förmodligen inte heller förmåga.
Helt plötsligt är det alltså en fråga om ambition (vill Tottenham ta nästa steg uppåt) och ledarskap. Tottenhams management måste i så fall göra en form av statement of intent för att vända på trenden och ta det första steget mot en ny inställning.
För Tottenham vore det alltså oerhört betydelsefullt att faktiskt vinna en transfer battle om en storspelare eller mot en annan toppklubb. Då kan man aldrig vara nog försiktig i valet av fiende, och kanske inte helt överraskande så får man lite intrycket av att Tottenham har valt att spåra Arsenal under det här transferfönstret.
Men i slutänden är det så klart också en fråga om att Tottenham lättar en aning på plånboken samtidigt som spelartruppen bantas – så att resurserna faktiskt frigörs för en sådan satsning.
:::
Jag tror rätt hårt på betydelsen av symbolik, psykologi och kultur inom fotbollen och dess betydelse för en lång och hård säsong. Framgång formas av tro, attityd och inställning likaväl som av rent teknisk skicklighet. Och en klubb kan forma likaväl som formas av sin omvärld.
Det är den här bloggens idémässiga bakgrund.
En följd av det sättet att tänka är att det här är frågor som är möjliga för en klubb att styra och forma, med ett annat ord managera. Och därmed blir det intressant att ta upp till granskning och reflektion över möjliga strategier.
Det följer också att en klubb inte är fast i en ruta eller ett läge, utan kan förändra var de befinner sig. Och det är något som kan gå förvånansvärt snabbt, åt båda håll.
…………………………………………………
Briljant öppet brev från en känd QPR-bloggare.
https://blogandwhitehoops.wordpress.com/2011/07/27/q-p-r-fans-statement/
[“Finally to the owners that saved our club. I saved a cat once, I don’t walk around kicking it, pissing on it and blowing in it’s ears before reminding it that it wouldn’t be alive if it weren’t for me. I leave the cat alone with owners who care about it.”]
Det är väldigt många märkliga saker som pågår i QPR och det är inte utan att man undrar vad i hela friden klubben och dess ägare sysslar med.
Som om inte nykomlingar har det svårt nog i Premier League.
…………………………………………………
Två hyfsade resultat för de engelska lagen i Europa League igår. Fulham fick med sig 0-0 mot RNK Split hem till Craven Cottage och Stoke vann med 1-0 hemma mot Hajduk Split.
Intressant nog går krisdrabbade Birmingham in i turneringen först i nästa runda, den sista innan gruppspelet tar vid.
:::
Om Arsenal värvar Juan Mata så kan jag inte tänka mig att Arsenal behåller både Fabregas och Nasri. Det ena borde rimligtvis leda till det andra.
Om så ändå blir fallet så blir jag bara mer fast i min övertygelse att det råder en illasinnad mittfältarepidemi i Premier League, som drabbat Liverpool och flera delar av London.
I så fall har jag kanske inget annat väl än att sätta Englandsbloggen i karantän.
:::
Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421
:::
Skamligt att Man Utd blev dissade av Barack Obama under deras besök i Vita Huset igår. Tydligen hade han något annat oviktigt att lösa, som krisen med USA:s skuldtak.
Priorities, folks! Det här hade aldrig hänt under President Bartlet.
Be Champions!!