God läsning! /Peter
………………………………………..
Utanför fotbollen, innan jag ens hade Arsenal som det lag som får mitt hjärta att värka tolv månader om året, har London varit min favoritstad i världen. Det är den enda staden utanför Sverige som jag kan se mig själv bo i. Att det sedan råkar vara staden som mitt älskade Arsenal spelar i gör det nu på senare tid ännu bättre.
Jag ser inte Arsenal live så ofta som jag önskar, vilket jag misstänker är fallet för de flesta supportrar som följer ett lag, oavsett sport. Den senaste gången jag befann mig på Emirates var i december 2009, ligamatch mot Hull. Det var en match som jag såhär i efterhand har svårt att tro verkligen inträffade. Näst efter att ha besegrat självaste Barcelona så kan den matchen ha varit det största – iaf det mest ofattbara – som har hänt på Emirates sen det byggdes. Hull hemma en decemberkväll låter kanske inte så märkvärdigt, men det här var matchen då Almunia räddade (!!) en straff och Denilson gjorde mål (!!). Hur ofta händer det ena eller det andra och framförallt – hur ofta händer både det ena och det andra i samma match? Så ni förstår att hur än helgens matcher slutade så skulle det aldrig kunna överträffa detta.
Innan jag berättar om dessa två dagar så kan det vara intressant med en kort sammanfattning om historiken kring Emirates Cup. Det är ytterligare en av många försäsongsturneringar, utan någon som helst ära eller prestige men som trots detta utgör en ganska så viktig del av framförallt Arsenals försäsong. Den första cuphelgen ägde rum 2007 och årets upplaga utgör alltså den femte i ordningen. Poängsystemet i turneringen har varit lite annorlunda än vad som kan anses vara traditionellt – 3p vid vinst, 1p vid oavgjort och 1p för varje mål. I årets Emirates Cup har man tagit bort regeln om extra poäng för mål och vanligt ”ligapoängsystem” används. Innan 2011 års upplaga spelats har Hamburg en turneringsseger och Arsenal är mesta mästare med tre.
:::
Dag ett
London bjuder på ovanligt bra väder, sol och över 20 grader. Staden kryllar av turister och med jämna mellanrum dyker det upp människor – män, kvinnor, pojkar och flickor – med arsenaltröjor. Kanske borde jag inte vara förvånad, men jag kan inte låta bli att förundras över att det finns ett sådant intresse för något så obetydligt som försäsongsmatcher. Fast samtidigt – jag är ju där så varför skulle inte tusentals andra bry sig?
Jag har på flera håll hört att biljettförsäljningen till Emirates Cup har gått sämre än vanligt. Lite smått antytt att det beror på de många misslyckade säsonger som Arsenal har bakom sig, att många fans nu har fått nog. Detta såg jag inte några som helst spår av, det var inte fullsatt men det var inte långt ifrån under Arsenals match på inledningsdagen.
Matchen mellan Arsenal och Boca Juniors slutade 2-2 efter att Arsenal i gammal trogen vana tappat en 2-0 ledning. Det är med andra ord samma lika som de senaste säsongerna, något som kan glädja de som är rädda för förändringar och övriga lag som inser att det helt klart går att rubba Arsenal även kommande säsong.
Första halvlek bjöd inte på något skönspel men Arsenal blixtrade till med jämna mellanrum och lyckades trots allt få publiken att tro på något. Första målet kom nämligen mitt under vågen (!!) på Emirates. Robin Van Persies är som vanligt framme efter förarbete av Gervinho. Arsenal utökar sin ledning tidigt i andra halvlek efter att Vela har tråcklat sig fram till straffområdet och bollen hamnar av en slump hos Ramsey som avslutar snyggt i mål.
Allt ser bra ut – vilket borde vara varningstecken nummer ett för Arsenal – och de flesta på Emirates känner sig rätt lugna. Sen händer det – inom loppet av drygt tre minuter gör Boca Juniors två mål. Två mål som mer beror på Arsenals försvarsspel än på Boca Juniors anfallsspel. Framförallt är det mittbackarna i andra halvlek, Djoruou och Squillachi, som gör bort sig i tur och ordning vid de båda målen. Var någonstans det brister i Arsenal är lika glasklart i juli 2011 som det har varit de senaste säsongerna och ändå verkar inte laget eller Wenger ha lärt sig något?
Just det, New York Red Bulls tog en 1-0 seger i en ganska seg match mot Paris Saint-Germain och intog i och med detta förstaplatsen inför söndagens avslutande matcher.
:::
Dag två
Söndagen bjuder på ännu bättre väder.
Paris Saint-Germain vinner relativt lätt sin match mot Boca Juniors med 0-3 och jag lyckas med bedriften att missa alla tre målen. Detta innebar att vinnaren mellan Arsenal och New York också skulle bli vinnaren av Emirates Cup, oavgjort och NY tar hem det hela.
Men låt oss inte låtsas som att det var det rafflande avgörandet som gjorde att Emirates gick från halvtomt till fullt på tio minuter denna söndagseftermiddag. Det fanns bara en anledning till detta och det är mannen och legenden – Thierry Henry!! Det kan bero på att jag har en extra X-kromosom jämförelse med de flesta av er som läser bloggen, men mottagningen som Henry fick när han kom in på planen gjorde att håren på mina armar reser sig och jag blir så pass rörd att tårarna inte är långt bort.
Allt var egentligen som det skulle vara under matchen mellan Arsenal och New York Red Bulls – Henry hyllas, Arsenal spelar rätt okej och lyckas till och med ta ledningen på en fast situation (Rosickys perfekta frispark nickas in av RvP – tänk om det kunde vara så enkelt lite oftare för Arsenal?), segern verkar mer eller mindre klar och matchen spelas mest av för att inte avvika från manus.
Tyvärr hade manusförfattarna till denna eftermiddag glömt att när Arsenal är involverat så kan man alltid räkna med att något inträffar som inte borde vara möjligt. Denna gång kom det i form av ett självmål från stackars Bartley. Jag har inte sett några repriser på situationen i skrivande stund och kan därför inte analysera händelsen så pass mycket som många av er säkert redan har gjort men jag sammanfattar det som ett klassiskt baklängesmål från Arsenals sida, rörigt och bortkomna arsenalspelare resulterar i ett mål i baken – har vi sett det förr?
Slutresultatet blir 1-1 och New York Red Bulls vinner Emirates Cup 2011. Arsenal hamnar på en mindre hedrande tredjeplats, eller om man vill se koppen som halv tom – näst sist.
:::
Eftersom jag tycker det är svårt att sammanfatta alla intryck från helgen i en enda löpande text får ni här en hel del korta tankar som jag har haft under dessa två dagar:
Henry är så stor att ord inte räcker till.
Rosicky var bättre än jag sett honom på länge i matchen mot New York.
”Ken Friar Bridge” är en av broarna som leder upp till Emirates. Utmed den hänger det bilder på arsenallegender som Adams, Henry, Brady och många fler mycket värdiga spelare. Cesc Fabregas hänger också där – som den enda nu aktiva spelaren i Arsenal – och jag kan inte låta bli att undra varför?
Frimpong kan verkligen bli något men han får ta på sig en del av ansvaret vid 2-1-målet mot Boca Juniors där han lät Riquelme få alldeles för mycket tid på sig i förarbetet till målet.
Vänsterbackspositionen är ett stort orosmoment i Arsenal. Gibbs kommer gå sönder och hans offensiva framfart (hur lyckas han tråckla sig igenom på sin kant hela tiden?) är mer imponerande än hans försvarsspel. Traore håller i mina ögon inte måttet.
Gervinho kommer ha en mycket avgörande roll kommande säsong.
Riquelme fick ett hjärtligt mottagande innan matchen mot Arsenal.
John Rooney fick även han en minnesvärd mottagning av publiken, men långt ifrån hjärtligt.
Ja, Fabregas var på plats och nej – han såg inte så plågad ut som man kan misstänka att en kidnappad person borde göra. Dock kan vi inte lita på varken mig eller Fabregas kroppsspråk, vill vi vara säkra på hur han egentligen mår får vi fråga Xavi eller Pique.
På tal om Pique, det är hans ansikte som möter en när man går in på Nike Town på Oxford Street – jag var mycket nära att vända i dörren.
Hasse Backe var sig lik.
Hur kan ett lag som är helt fantastiskt duktiga på att ta sig fram till sista tredjedelen av planen vara så otroligt dåliga på att komma till avslut?
Känns som jag bara måste nämna Afobe.
Jag kan inte förstå vad man vinner på att bua ut sitt eget lag.
Trots ytterligare ett klassiskt baklängesmål mot New York var söndagens match ett steg framåt i jämförelse med lördagens för Arsenals del.
Jag trodde aldrig vågen kunde gå runt så många varv på Emirates som den gjorde i matchen mellan Arsenal och New York. Även Arsenalfans kan när de vill…
Det ryktas om att Walcott ringde upp Robbie Savage på ESPN efter dennes mindre smickrande kommentarer om honom i halvtid i matchen mellan Arsenal och Boca Juniors.
Wilshere kommer vara Arsenals hjärta och hjärna i många många år framöver. Det är därför ytterst viktigt att redan nu markera för Barcelona att vilken konstig koppling de än må hitta för att påstå att även han har Barca-dna inte existerar.
Killen ovanför mig i söndagens match sammanfattade det hela med rätt bra då han sa att nästa år borde alla fyra lag vara Arsenallag så att det garanterar laget en titel varje säsong…
Tre spelare – RvP, Wilshere och Eboue – stannade kvar och applåderade New York när de tog emot pokalen. Arsenalspelarna har mer att lära än försvarsspel.
RvP är ofattbart viktig för Arsenal. Vad gör Wenger om (när) han skadar sig?
Har jag sagt att Henry är så stor att ord inte räcker till?
Avslutningsvis vill jag citera en annan arsenallegend, den typen av spelare som framförallt saknas i Arsenal idag: ”What is past is gone. What is important is what lies ahead.”– Tony Adams.