Det är naturligtvis ett hårt slag för Arsenal och främst Arsene Wenger som investerat ansenlig mängd tid och prestige i att utveckla Fabregas och bygga ett helt lag, ett helt projekt, en hel ideologi runt honom.
:::
Inte blir heller slaget lättare av att Fabregas så tydligt vill få övergången klar att han är villig att avsäga sig en kontraktsbonus han enligt sitt avtal med Arsenal är berättigad till, vilket han inte hade varit om han lämnat in en transfer request, samt väljer att gå ner i lön.
:::
Naturligtvis är det här en övergång som väcker frågor. Frågor inför framtiden. Vad betyder det här för Arsenal? Hur kommer det att gå? Vad Wenger och Arsenal måste göra nu är att acceptera läget och tänka på morgondagen, det går inte att älta vad som hänt.
Så låt oss nu en gång för alla sammanfatta och göra ett bokslut över den här långvariga trekanten mellan två klubbar och en spelare.
:::
Hur har Arsenal agerat?
Arsenal har på det stora hela agerat helt klanderfritt under hela den här transfersagan.
Under ett flertal års tid har man lagt ned mycket tid och enorma resurser på att utveckla Fabregas från lovande talang till en spelare i världsklass. Under tiden man också betalat Fabregas en mycket god lön. Man har stöttat honom de gånger han befunnit sig i trubbel.
Arsenal har också under hela transfersagan varit väldigt tydliga. De vill behålla spelaren då han är värdefull för dem. När det visar sig vara otillräckligt så är de mycket tydliga med att kommunicera vad de anser vara spelarens värde på marknaden och alltså hans pris. Detta håller de därefter fast vid.
Det är ett synnerligen professionellt och hederligt agerande. Inte minst har Arsenal också agerat värdigt under hela den tid som den här transfersagan pågått. Arsenal lämnar det här bakom sig utan något att skämmas för.
:::
Hur har Barcelona agerat?
Detsamma kan inte riktigt sägas om Barcelona.
Förvisso känner jag mig inte särskilt upprörd över att Barcelona faktiskt utövar påtryckning för att påverka en ovillig säljare. Sådant är spelet i alla sammanhang, och professionell fotboll är en sport och en business för vuxna människor, inte småpojkar.
Men det går heller inte att komma ifrån att Barcelona verkligen befunnit sig djupt inne i reglernas gråzon. Fotbollfamiljens regler mot tapping-up är allt annat än tydliga, men att Barcelona brutit mot dem, kanske inte dess bokstav men väl dess anda, framgår bortom allt tvivel.
Barcelona har agerat cyniskt professionellt, kanske, men definitivt otroligt opportunistiskt och inte minst på ett för dem ovärdigt sätt. De har betett sig respektlöst och på ett sätt som hävdar ”den starkes rätt” före ömsesidiga regler och konventioner.
På så vis känns det ändå bra att Arsenal stod på sig utan att böja sig för Barcelonas små tjuvknep.
:::
Hur har Cesc Fabregas agerat?
Men den som verkligen inte bör vara stolt över sitt beteende i den här soppan är Fabregas själv.
Framför allt är det en fråga om att inte öppet stå för sina beslut, att både vilja ha kakan kvar och äta upp den på en och samma gång. Å ena sidan skriver han glatt på ett nytt långtidskontrakt för att få en väsentligt högre lön än tidigare, men känner å andra sidan inte samma skyldighet att hålla fast vid sin del av kontraktet när något annat känns mer lockande.
Fabregas borde ha varit öppen och klar med sina önskemål för länge sedan, istället har han valt att agera i det tysta och genom ombud i syfte att hålla sig väl med supportrarna och att inte förlora möjligheten att spela ut sin lojalitetsbonus vid förhandlingsbordet.
Han är inte vilken spelare som helst, han är lagets kapten och har därmed tagit på sig ett större personligt ansvar. Med sitt agerande, där han låter sagan dra ut ända inpå säsongspremiären, och lämnar Arsenal och Wenger med minimalt handlingsutrymme, så har han satt sitt eget lag i större knipa än vad som är nödvändigt.
Fabregas agerande är enligt mitt sätt att se det högst klandervärt. Jämför med Cristiano Ronaldos agerande när han ville lämna Man Utd för Real Madrid. Ett föredöme i en sådan här situation.
:::
Behöver Barcelona Cesc Fabregas?
Nej, det är ytterst tveksamt om de verkligen gör det.
Först och främst är köpet av Fabregas en symbolhandling, en fråga om prestige. Man visar att man kan och man visar att man köpt hem ”den förlorade sonen”, vilket möjligen fyller någon intern funktion.
Men utifrån den aspekten väljer jag också att, utan att fråga om lov, citera Les Corts, en respekterad Barcelonasupporter:
”Framförallt är det inte bra ur en ’internmoralisk’ synvinkel; att för dyra pengar ’köpa hem’ en tidigare flyktad egen produkt skickar inte rätt signaler till de unga spelare som väljer att stanna kvar, trots lockrop utifrån, i klubben och kämpa sig till en plats i A-truppen. Istället så riskerar det att legitimera den enklare vägen – att låta sig lockas i väg – ’för man kan ju bli tillbakaköpt några år senare’.”
Rent fotbollsmässigt kan man föra en argumentation om att en värvning av Fabregas riskerar hålla tillbaka utvecklingen av andra yngre spelare, kanske då främst Thiago Alcantara. Det ser jag inte riktigt som ett problem, är de tillräckligt bra slår de sig igenom. Klarar de inte konkurrensen så gör de det inte och då finns det ingen anledning att kvotera in dem.
Men jag kan se två fotbollsmässiga rationaliteter bakom Barcelonas köp av Fabregas.
Ett, det möjliggör i större utsträckning för Pep att tillämpa rotation utav sin spelartrupp. Det som talar emot det är att det hittills inte riktigt varit Barcelonas modell och att behovet för det är klart mindre i La Liga än i Premier League. Det framstår helt enkelt som en lyxåtgärd.
Två, det kan vara så att Barcelona tar det riktigt långa perspektivet på att hitta Xavis ersättare. Men det känns i så fall som ett omotiverat långt perspektiv, för såväl klubb som spelare, och frågan är om inte det i så fall hade kunnat vänta.
:::
Hur kommer Arsenal klara sig utan Cesc Fabregas?
Först och främst skulle jag påstå att Arsenal vinner på att göra sig av med Fabregas jämfört med vad som vore det realistiska alternativet, att hålla fast vid en spelare som inte vill vara kvar i klubben. Särskilt när den spelaren också är lagkapten.
Man kan möjligen, om man ska se något som Wenger kunde ha gjort annorlunda, tycka att Arsenal borde ha landat där tidigare än så här. Å andra sidan så var det vad Barcelona hoppades på, och för Arsenal var det viktigt att hålla fast vid sin värdering av spelaren.
Men ska man komma åt den här frågan på ett vettigt sätt så måste man nog också skilja mellan kort och lång sikt.
På kort sikt tror jag det här ställer till det för Arsenal, särskilt i kombination med att även Samir Nasri lämnar klubben. Ett nav och en viktig kugge i Arsenals hela spel försvinner och Arsenal måste hitta nya spelmönster att kompensera för detta, och kanske även spela in ersättare. Sådant kan ta tid, även om jag inte tror att Arsenal kunde ha någon bättre manager än Wenger för just det ändamålet.
Mentalt och symboliskt för lagandan är det förmodligen också ett hårt slag. Det är inte något som vårdar lagets redan ömtåliga självförtroende. Så mycket är tydligt redan på de uttalanden som flera Arsenalspelare gjort.
På längre sikt behöver inte det här innebära något negativt för Arsenal, vilket jag redan fört på tal i en tidigare blogg.
Det påskyndar Arsenals utveckling mot ett lag bestående av en primärt brittisk kärna, som kan förväntas vara investerade i Arsenal i det långa loppet, och inte nära några drömmar om att ”återvända hem” till sydligare trakter. Det kommer ge laget en större personalmässig stabilitet.
Att Fabregas lämnar begränsar inte bara laget, det öppnar även upp nya möjligheter. Laget är byggt runt Fabregas och utan honom så kan det kollektiva ansvaret, det finns inte längre någon att gömma sig bakom, och den taktiska flexibiliteten öka. Arsenal kan bli mer mångsidiga och därmed farligare.
:::
Inte minst betyder det att Arsenal kan lämna en väldigt långvarig och påträngande konflikthärd bakom sig. Laget kan bara bli starkare utav det.
…………………………………………………
Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421
:::
För övrigt så blir jag inte det minsta förvånad om den här utvecklingen har gett Arsene Wenger ny motivation och att det förlänger hans tid i klubben ytterligare minst fem år. Inte heller blir jag förvånad om de supportrar som nu kräver hans huvud på ett fat om en ungefär motsvarande tidsperiod förälskat sjunger hans namn. Kanske även med goda skäl.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om Arsene Wenger står inför sitt livs lättaste (”visa nu att vi kan vinna utan Fabregas!”) eller sitt livs svåraste (”jo, grabbar, vi kan vinna utan Fabregas!”) motivationstal imorgon innan avspark mot Newcastle.
Vad tror ni?
Be Champions!!