Engelska journalister försöker formulera tankegångarna bakom nyemissionen på ett som de tror att läsarna, och kanske de själva, förstår och är intresserade av – nämligen i termer om att man ska kunna värva lika häftiga spelare som Real Madrid, Chelsea och Man City.
https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/8708885/Manchester-United-owners-the-Glazer-family-to-use-600m-flotation-revenue-to-reduce-clubs-debts.html
Men det är en tämligen grov förenkling, och min ambition med den här extrabloggen är att försöka måla upp den lite större bilden och de bredare penseldragen bakom det här finansiella schackdraget av ägarfamiljen Glazers.
Syftet är kort och gott att försöka reda ut vad som kan vara skälen bakom nyemissionen och vad den kan tänkas ha för betydelse för Man Utd på och utanför fotbollsplanen.
:::
Vilka är Glazers motiv bakom nyemissionen?
Ett första och kanske mest uppenbart motiv är att man vill reducera klubbens skulder motsvarande £480m, som följer på Glazers köp av klubben. Med den åtgärden så vill man kanske framför allt reducera räntekostnaderna som ligger runt £45m om året, vilket dränerar klubbens finansiella handlingskraft.
Ett andra motiv är att Glazers vill stoppa pengarna i egen ficka och täcka förluster i sin amerikanska affärsverksamhet. Det här är framför allt MUST:s och Andersreds farhåga och baseras på den overifierade tron att Glazers bara tog ett nytt lån för att betala av de tidigare PIK-skulderna. Men det här motivet avfärdas till stor del av att Man Utd har gjort utfästelser till Singaporebörsen att pengarna åtminstone delvis ska gå just till att reducera klubbens skuld.
Ett tredje möjligt motiv är att det är ett steg på vägen för Glazers att göra exit, alltså sälja klubben. Inför en försäljning av klubben vill man maximera dess värde för att få ut ett så högt pris som möjligt. Att sanera klubbens skuldbild är ett led i den riktningen.
Ett fjärde är att man ser det som ett sätt att bygga klubbens varumärke på en snabbt växande marknad. Beslutet att lansera klubben just på Singaporebörsen tyder på att man ser kommersiell tillväxtpotential där. Det ger också klubben en ännu tydligare koppling till vad som alltmer kan beskrivas som Premier Leagues ”andra hemmamarknad”.
:::
Hur påverkar det Man Utds ägande?
I och med introduktionen på Singaporebörsen så släpps 30% av Man Utd på den öppna marknaden. Det är i sig en tämligen stor andel men i termer av kontroll över klubben så förändrar det i realiteten ingenting. Familjen Glazer har fortfarande en kvalificerad ägarmajoritet och därmed fullständig kontroll över klubben, särskilt som det rimligtvis blir ett splittrat minoritetsägande.
Detta säger i sin tur något om hur starkt klubben värderas på marknaden och hur stabil klubbens intäktspotential bedöms vara, att ett minoritetsägande i klubben utan någon egentlig kontroll värderas så högt.
Vad introduktionen på Singaporebörsen emellertid gör att verkligen sätta strålkastarljuset på frågan om supporterägande av Man Utd.
Att supportrarna har en signifikant roll i ägandet och styrningen av Man Utd är ett känt krav från MUST (Man Utd Supporters’ Trust) och till dem hörande ideologiproducenter som Andersred. Det är också allmänt känt att Man Utds supportrar missade möjligheten mellan 1991 och 2005, när Man Utd befann sig på börsen, att bygga upp en betydelsefull ägarandel. Nu har de helt plötsligt fått en ny chans.
Rent teoretiskt ska det inte vara några problem. Som Andersred själv räknar ut så har bara MUST självt 172,000 registrerade medlemmar och klubben claimar i krokarna av 300 miljoner fans över hela världen. Anta att en miljon fans kan fås att investera £100, det skulle ge MUST, eller vilken form supporterägandet nu skulle ta, en betydande andel i klubben.
Men det här kommer inte hända. Delvis för att det först och främst kommer vara fråga om ett institutionellt ägande i Man Utd, privatpersoner gör sig inte några större besvär. MUST skulle kunna vara en sådan institution, men det skulle förutsätta en grad av samordning och handlingskraft, och en mobilisering av medlemsresurser som organisationen helt enkelt inte är mäktig.
Vilket naturligtvis i sig är indikativt för att MUST bör hållas eller hålla sig borta från Man Utds styrelserum.
:::
Hur påverkar det Man Utd som fotbollslag?
Det frestande första och korta svaret på den här frågan är ”inte alls”. I alla fall har det inte den betydelse som vissa journalister grovhugget försökt göra gällande, bland dem Matt Lawton på Daily Mail, att ”Man Utds introduktion i Singapore för £600m visar att man inte har råd med Wesley Sneijder”. Skälet till att man gör en sådan här börsintroduktion har inget att göra med att kassan är tom.
Men ”inte alls” är kanske ändå ett något svävande svar och som förbiser en viktig aspekt av diskussionen om Glazers ägande och skuldsättning av klubben.
Oftast sker kritiken mot Glazers i det här avseendet, åtminstone nu för tiden sedan flerparten har blivit utbildade i att skulder i sig inte nödvändigtvis betyder omedelbar ruin, utifrån en form av alternativkostnadsresonemang. Att betala cirka £45m om året i finansiella kostnader är £45m man inte kan värva spelare för, är det grova argumentet.
Det stämmer ju, i all sin uppenbara enkelhet. Så är det. Men nu är det ju inte fullt så enkelt, för vi pratar ju inte om samma pengar. Att Man Utd ändå kan värva spelare för stora pengar har vi ju inte minst fått illustrerat den här sommaren när man tämligen snabbt spenderade £50m på nya spelare.
Den fråga man skulle vilja ställa de som alltså verkar vilja att Man Utd ska värva för £45m mer per år än vad man redan gör är: Vad tycker ni egentligen att man ska göra med pengarna?
Få skulle argumentera emot att en stor del utav Man Utds styrka ligger i Alex Fergusons balans av laget som helhet, dess kollektiva styrka och hur Ferguson inkrementellt, steg för steg, kontinuerligt utvecklar spelartruppen. Om man frågar Man Utds supportrar skulle nog de allra flesta också uttrycka en viss stolthet över klubbens fokus på unga och utvecklingsbara spelare. Den värvningspolitik som ovanstående alternativkostnadsresonemang implicerar skulle förändra allt detta.
Tror man att det skulle göra laget starkare?
Men £45m om året i lägre kostnader är ändå inte att rynka på näsan åt. Och om de pengarna skulle kunna stanna kvar i klubben istället för att berika bankens skattkistor så vore det naturligtvis att föredra.
Personligen hade jag i så fall hoppats att pengarna användes för att investera i en förstärkning av klubbens akademi, scouting och coaching. Så att Man Utd kan förstärka sin produktion av fotbollstalang, såväl i termer av kvantitet som kvalitet. Så att fler spelare som Ravel Morrison, Ryan Tunnicliffe, Tom Cleverley, Paul Pogba med flera kan hittas och därefter utvecklas.
Och även att där finns resurser att erbjuda dem konkurrenskraftiga löner, så att man exempelvis inte tappar Aaron Ramsey till Arsenal.
…………………………………………………
Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421
:::
Samtidigt som Man Utd planerar börsintroduktioner i Singapore så kämpar Everton och klubbens ordförande Bill Kenwright en tuff kamp mot sin bank, som norpat realiserade intäkter och blockerat nya värvningar för att reducera klubbens skuld om £45m.
Skilda världar i Premier League.
Be Champions!!