Men vad menas egentligen med stil? Begreppet riskerar att vilseleda då det leder tankarna endast åt det estetiska hållet, hur ett lag ”ser ut”. Men konceptet är bredare än så och innefattar ett helhetsgrepp om hur ett lag tänker och organiserar sin fotboll. En del väljer istället, just därför, att kalla det för filosofi snarare än stil.
Men hur ska man då beskriva Man Utd? Det är definitivt inte tiki-taka, eller Arsenalvarianten tippy-tappy. Men det är inte heller sparka och spring. Få ser egentligen Man Utd som ett lag som baserar sitt spel på bollinnehav, men i förra säsongens Champions League var det bara Barcelona (62%) som hade bollen mer än dem (58%).
Är Man Utds ”stil” offensiv eller i grund och botten defensivt kontraanfallande, eller både och? Det är rätt svåra frågor att besvara, vilket leder tankarna, som den duktige fotbollsskribenten Alan Jacobs sammanfattade det, åt hållet att Man Utd kanske snarare är präglade av en kollektiv stillöshet.
:::
Man Utds och Alex Fergusons grepp har snarare varit att värva och ta fram individuella spelare med starka personligheter, och ge dem friheten att på en av fotbollens främsta arenor utveckla sin personliga fotbollsintuition. Så har varit fallet under senare år, men även under det Eric Cantona-inspirerade 1990-talet, och innan dess med George Best och dessförinnan The Busby Babes.
Då och då görs försök att skapa en känsla av uniformitet i laget, men mantrat framstår ändå som ”Låt Nani vara Nani, låt Hernandez vara Hernandez och låt Rooney vara Rooney” och så vidare. Låt tusen blommor blomma!
Vidare jämförelser mellan Mao och Alex Ferguson bör kanske lämnas därhän, annat än att säga att det man inte först och främst förväntar sig höra från en person som av många uppfattas såväl som en diktator som en av de sista fotbollssocialisterna är: ”It’s important that we give the boy the freedom to express himself.”
:::
Ändå så är den generella bilden av Man Utd den av en kollektiv och obeveklig lagmaskin, där kanske inte varje enskild del låter så imponerande men där helheten ingjuter respekt. Och inte utan anledning naturligtvis. Så Man Utd är ju inte bara en samling individer, utan i högsta grad en organiserad och kollektivt fungerande enhet.
Hur hänger då detta ihop?
En av de stora organisationsteoretiska forskarna sedan början av 1900-talet heter Henry Mintzberg. I ett av hans stora bidrag till litteraturen så identifierar han fem grundläggande koordinationsmekanismer med vilka det är möjligt att organisera och samordna mänsklig handling. Dessa fem är 1) ömsesidig anpassning, 2) direkt övervakning, 3) standardisering av arbete, 4) standardisering av färdigheter, samt 5) standardisering av resultat.
Genom ömsesidig anpassning samordnas människors av varandra beroende arbete genom informell kommunikation. Direkt övervakning bygger på att en individ tar ansvar för alla andras arbete. Standardisering av arbete bygger på tydligt utformade rutiner för hur ett arbete ska genomföras. Standardisering av färdigheter uppnås genom träning och utbildning som gör att man arbetar med gemensam förståelse och förväntningar. Båda dessa former av standardisering äger rum innan arbetet, i det här fallet fotbollen, faktiskt genomförs.
Den form av standardisering som Man Utd organiserar sin fotboll med är standardisering av resultat, där samordning uppnås genom att klart och tydligt kommunicera vilka resultat man som förväntas. Men hur man når dessa resultat är inte förutbestämt.
På så vis är det alltså fullt möjligt att uppnå kollektiv samordning på samma gång som laget präglas av vad vi upplever som en stillöshet.
:::
För vad är egentligen stil om inte en form av standardisering? Men i det här fallet är det en av de två tidigare formerna av standardisering, alltså av arbete eller av färdigheter.
Dagens motståndare till Man Utd, alltså Arsenal, är en klubb som investerat en stor del av sin identitet i en given stil. Delvis har metoden för detta varit en standardisering av arbete, men det är ju i princip taktik och det ägnar sig ju alla lag åt. Men framför allt har det alltså handlat om standardisering av färdigheter, vilken präglar alla nivåer av klubben från a-laget ända ner till och genom Arsenals akademi. Med andra ord en högst planerad form av fotbollssocialisering.
Standardisering av färdigheter sker dels genom träning och utbildning, men också genom en väldigt medveten rekrytering, eller värvning som det heter inom fotbollen. Vi ser också här klara och tydliga skillnader mellan just Arsenal och Man Utd. När Arsenal värvar en spelare så hör vi väldigt ofta Arsene Wenger prata om spelarens “technical qualities”, vilket är ett uttryck för vad han prioriterar. När å andra sidan Man Utd värvar en spelare så pratar istället Alex Ferguson ovanligt ofta om spelarens “character”, alltså personlighet, alltså mer om spelarens personliga egenskaper än dennes tekniska färdigheter.
:::
Vilka är då styrkorna och svagheterna med dessa olika former av samordning?
Standardisering av resultat har den styrkan att den odlar initiativkraft och mångsidighet, den begränsar inte. Den fördelar även ansvar på ett mycket tydligt sätt, du får göra vad du vill så länge det lyckas. Risken med metoden är att när saker och ting går fel så kan den kollektiva samordningen vara för låg för att åtgärda problemet i tid.
Standardisering av färdigheter skapar ett gemensamt ”språk” vilket skapar en närmast intuitiv ömsesidig förståelse. Med ett väl fungerande sådant system finns alltid möjligheten att tänka ett par steg framåt, att förutse varandras handlingar. Det skapar en trygghet och känsla av säkerhet. Det är fördelen med att ha samma utbildningsbakgrund. Risken emellertid är att det blir för likriktat, och att när systemet går i lås så saknas innovativitet och alternativa lösningar.
Hur stämmer då detta överens med Man Utd och Arsenal så som vi känner igen de båda lagen?
Jo, rätt väl. Det finns flera exempel när Man Utd har förlorat matcher när laget som helhet helt enkelt inte stått att ”känna igen”, där de ibland till och med sett direkt hjälplösa ut. Å andra sidan så är en omvittnad egenskap hos Man Utd förmågan att avgöra matcher ”någonstans ifrån”. ”På något vis” så vinner ändå Man Utd matchen brukar det sägas. Skälet till det, i generella termer, är att där finns så många olika sätt, som inte är på förhand bestämda och därmed svåra för motståndarna att förutse, med vilka man angriper de problem som uppstår i sina matcher. Ofta är det svårt att förstå eller att sätta ord på hur det egentligen går till, vilket får alldeles för många att gripa tag i den trygga förklaringen tur.
Arsenal när de spelar som bäst har en väldigt hög högstanivå, när man levererar en fotboll som är närmast poetiskt symmetrisk på det sätt som vi västerlänningar är programmerade att uppfatta skönhet. I det läget är Arsenal ett väldigt svårstoppat lag, förmodligen svårast att rubba i Premier League. Det problem de stundtals har är att de blir något för förutsägbara. Motståndarna vet hur Arsenal kommer att spela eftersom det är bestämt på förhand, och kan planera och tillgripa metoder för att minimera Arsenals möjligheter. Och väl ställda inför dessa problem så har Arsenal alltför ofta problem att hitta en offensiv Plan B kollektivt, samtidigt som där inte alltid finns ett tillräckligt individuellt ansvarstagande.
:::
Det kan vara väl värt att hålla dessa mönster och tankegångar i bakhuvudet när vi tittar på Man Utd vs Arsenal framåt kvällen. Chansen är god att vi då ser dem ”förkroppsligas” på fotbollsplanen.
Och kanske är det också på det här viset vi egentligen ska försöka förstå Man Utds till synes annorlunda spel hittills under den här säsongen, som på sitt lilla sätt påminner om Arsenals.
Det är kanske inte först och främst frågan om någon ny ”stil” alls. Snarare är det kanske en produkt av att personerna, alltså spelarna, i laget har bytts ut i en sådan utsträckning. Och att lagets ”personlighet” därmed har förändrats.
Men det är i grund och botten samma typ av stillöshet som alltid har präglat Man Utd.
…………………………………………………
Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421
:::
Hur klarar sig Newcastle utan Joey Barton? Det får vi se idag när Newcastle tar emot Fulham hemma på St James Park.
:::
Tottenham vs Man City är ju också en tidig söndagsgodbit där rätt mycket står på spel i ligatabellens övre kvartil. Har Tottenham spelet i sig att utmana lag av den här digniteten den här säsongen, och hur hanterar Man City den här typen av matcher den här säsongen?
Frågor vi kanske får en första indikation på i eftermiddag.
:::
När man funderar över den här Mintzbergs fem koordinationsmekanismer så är det viktigt att hålla i åtanke att det är så kallade teoretiska idealtyper, alltså en form av kategorisering där man lyfter fram en särskild egenskap men tonar ner andra.
I verklighetens organisationer hittar vi i stort sett alltid en kombination i någon grad av två eller fler sådana idealtyper.
Hur som helst är ett bloggprojekt under det kommande landslagsuppehållet att gå igenom samtliga Premier League-lag och kategorisera dem utifrån dessa olika mekanismer – och kanske kunna ge några slutsatser om vad som verkar fungera bra respektive mindre bra.
Be Champions!!