Ett par gånger har jag fått uttryckligen fått frågan att rangordna de jag anser som de bästa ägarna i Premier League, och eftersom jag då och då kör ett listprojekt så har det alltid varit en aktuell idé.
Temat för den här listan är alltså vilka som är de bästa ägarna i Premier League, men för att få någon mening med en sådan lista så kan det ju vara begåvat att säga några korta ord om vad man själv menar med en bra ägare.
:::
En bra ägare för mig sätter först och främst klubbens intressen före sina egna privata intressen. Här ser jag helst att ägaren uppfyller någon form av ideal för varför han är ägare, t ex att han gör det för fotbollens eller hemstadens skull. Men jag kan låta mig nöja med att klubben kommer först.
En bra ägare är även handlingskraftig och kompetent. Han eller hon får saker gjort, fattar de beslut som måste fattas och tar kort och gott sitt ansvar. I detta ligger också att ägaren inte överträder sin roll utan låter sina befattningshavare göra sitt jobb.
En bra ägare utvecklar också klubben och gör den starkare. Man strävar efter perfektion inte bara på fotbollsplanen utan i allt vad klubben företar sig. Här finns inte minst en strävan efter att driva klubben på ett hållbart sätt och säkra dess självständiga överlevnad.
:::
När vi väl fått detta ur världen så kan vi kasta oss rätt in i smeten, och alltså reda ut vilka vi tycker är de bästa ägarna i Premier League.
I de klubbar det inte finns någon väldigt tydlig ensam ägare så låter jag ägaren representeras av klubbens styrelseordförande, styrelsen är ju sammansatt för att representera ägarnas intressen i klubben.
…………………………………………………
PREMIER LEAGUES FEM BÄSTA ÄGARE
(1) Stoke – Peter Coates
Stoke har en väldigt traditionellt brittisk typ av ägare, den lokalt förankrade affärsmannen med rötter i samhället och en genuin relation till klubben. Peter Coates ägande av klubben drivs inte på något vis av personlig vinning, tvärtom så har han investerat egna pengar i klubben utan några egentliga krav på ränta eller avkastning.
Framför allt är det ledningen av klubben som imponerar. Klubbens utveckling skyndas inte fram och man biter inte över mer än vad magen klarar av. Man går sakta framåt steg och för steg, och på så vis lyckas man även för varje steg faktiskt ta sig framåt. Den praktiska konsekvensen av det har blivit att man på bara ett fåtal år gått från botten av The Championship till europeiskt cupspel.
Med Peter Coates och Tony Pulis har man även lyckats upprätta en klassisk och väl fungerande arbetsfördelning mellan ägare och manager. Coates visar förtroende för sin manager och ger denne det ansvar och de befogenheter, tillsammans med nödvändiga resurser, som han behöver för att utveckla sitt lag.
:::
(2) Wolverhampton – Steve Morgan
Wolves är onekligen en udda ankunge inom den engelska fotbollen. Det är inte många klubbar som hade agerat med så mycket is i magen som Wolves och dess ordförande Steve Morgan gjorde exempelvis under förra säsongen när man låg fast begraven under nedflyttningsstrecket. Men man höll fast vid sin manager Mick McCarthy vilket också gav resultat.
Just tålamod och långsiktighet präglar Wolves ägarskap. Det gäller inte bara det rent fotbollsmässiga utan också det ekonomiska. Wolves är en av få klubbar i England som faktiskt drivs på ett lönsamt sätt, och för en klubb i botten av tabellen är det rätt unikt. Det ger Wolves handlingsfrihet, deras existent hotas inte av om de håller sig kvar i Premier League eller ej.
:::
(3) Liverpool – Fenway Sports Group (John W Henry)
Liverpool är inte längre lokalägt och utan tvekan så driver Fenway Sports Group klubben med privata vinstmotiv, det ska inte hymlas med. Det positiva i det avseendet är ändå att ägarna finansierat köpet av klubben på egen hand, vilket i mina ögon borde vara det minsta man kan begära av en köpare. Liverpools ägare har, så vitt vi vet, inte skuldsatt klubben med sitt köp och man driver Liverpool med en tydligt hållbar affärsmodell.
Därtill har man som ägare agerat synnerligen handlingskraftigt under sin tid i klubben, borta är de handlingsförlamande intriger som präglat de tidigare ägarna. Man fattade beslutet att avsätta en manager som tydligt inte fungerade och på transfermarknaden har man agerat precis lika kraftfullt. De har i grova drag fått de spelare de behövt och vill ha. För det har de kanske fått betala lite extra, men det är ändå bättre än alternativet – att inte ha en konkurrenskraftig spelartrupp.
:::
(4) Fulham – Mohamed Al-Fayed
Den gamle Harrodsägaren Al-Fayed är en klassiker inom engelsk fotboll, en rik man med starka förgreningar i ett av Londons finare områden. Och han har sett till att finansiera den hemvävt trevliga lilla klubben Fulham som huserar längs med Themsen, vilket i sig utgör en fin kontrast till andra lokalt förankrade klubbar från bruks- och industriorter.
Under sin tid i klubben så har Al-Fayed tagit ett tydligt ägaransvar men gjort så utan att underminera sina olika managers. Tvärtom så har han i det avseendet visat stort tålamod med dem, vilket skiljer honom från flera andra så kallade ”sugar daddys”. Tålamodet har belönats med stegvis framgång, i England såväl som i Europa. Klubben utvecklas även utanför fotbollsplanen, inte minst med framväxten av en egen ungdomsakademi, vars lag förra säsongen gick till final i Premier Academy League.
:::
(5) Tottenham – ENIC International (Daniel Levy)
Precis som i Liverpools fall så är Tottenhams ägares syfte i grund och botten ett vinstintresse. Men likaväl som i Liverpools fall så har detta vinstintresse inte lett till någon direkt exploatering av klubben. Tottenhams ekonomi är välskött och disciplinerad, med god kontroll på klubbens kostnader, vilket kanske är extra imponerande givet att klubben ändå befunnit sig på tröskeln till det förlovade Champions League-landet och sett frestelserna där.
Det är ingen tvekan om att ENIC och Daniel Levy driver Tottenham på ett sunt och ansvarsfullt sätt. Men kanske finns det ändå skäl att ifrågasätta hans och styrelsens handlingskraft. Det framstår som något oklart vad Tottenhams långsiktiga plan egentligen är. Vissa saker tenderar att dras i långbänk, inte minst vad gäller klubbens aktioner på transfermarknaden, och ibland undrar man hur benägna man är att verkligen fatta de beslut som krävs.
:::
Bubblare:
» Norwich – Alan Bowkett
» Swansea – Huw Jenkins
» West Brom – Jeremy Peace
…………………………………………………
Och varför inte?!
Då kan ju frågan så klart uppstå varför inte vissa klubbars ägare är med på den här listan. I grund och botten måste ju det så klart handla om att jag inte anser dessa klubbars ägare uppfylla något eller några av de tre kriterier för bra ägarskap som jag ställer upp ovan. Vilket ger oss tre kategorier av anledningar till att jag inte anser dessa vara bland Premier Leagues bästa ägare.
:::
Girighet
Man Utds ägare ska förvisso hållas tillgodo för att man kraftigt ökat klubbens intäkter, men de skulder och finansiella kostnader man dragit på klubben är inte något som imponerar. Det privata vinstintresset är här enerverande tydligt, och det finns skäl att misstänka att det då och då går ut över klubbens intressen.
Arsenals styrelse har under flertalet år drivit en profitmaximerande snarare än en nyttomaximerande strategi. Ekonomisk vinst har helt enkelt prioriterats högre än vinst på fotbollsplanen, och detta har skett på bekostnad av lagets konkurrenskraft.
:::
Inkompetens
Ägarna i klubbar som Everton, Bolton och Blackburn ger mest av allt intrycket att de helt enkelt inte riktigt har den faktiska kompetensen eller det genuina intresset för att aktivt vidareutveckla sina respektive klubbar. Inte minst kan man kanske ibland skönja ett icke ringa mått av naivitet. Såväl handlingskraft som långsiktig planering saknas.
En annan form av inkompetens är att som ägare lägga sig i frågor som man helst av allt borde delegera, kort och gott att lägga fingret i blöt i rent operativa frågor som antingen VD eller managern borde ansvara för. Såväl Chelseas som Newcastles ägare kan sägas vara klart skyldiga i detta avseende.
Sedan finns det några klubbar, särskilt då Sunderland och Aston Villa, där man förvisso måste medge att ägarna har gjort ett bra jobb, men där man känner att de, givet de resurser de pumpat in i klubben och de förutsättningar de båda klubbarna ändå har, kanske borde ha uppnått mer än vad de faktiskt gjort.
:::
Ansvarslöshet
Med ansvarslöshet syftar jag först och främst på en ovilja eller oförmåga att driva klubben på ett hållbart och självständigt sätt. I det avseendet så faller till exempel Chelsea in under också denna kategori.
Man Citys ägare befinner sig däremot här klart och tydligt. Klubbens supportrar tycker förmodligen ägarna är hallonsaft. Men små barn vars föräldrar köper nya leksaker åt dem varje dag tycker förmodligen också att de har världens bästa föräldrar, utan att det gör föräldraskapet i sig så värst mycket bättre. Löner som överstiger klubbens omsättning, och 85% av klubbens kommersiella intäkter som härstammar från Abu Dhabi Royal Inc, talar sitt tydliga språk.
I det här avseendet så är även Wigan skyldigt. Klubbens hela existens, åtminstone på den här nivån, är helt och hållet beroende av Dave Whelans goda vilja. Där finns inte tillstymmelse till självständig livskraft.
:::
Lite vid sidan av hela diskussionen finner vi Queens Park Rangers. Under sitt tidigare ägarskap hade de förmodligen hamnat under kategorin inkompetens, men under sitt nya ägarskap så skulle klubben förmodligen kunna konkurrera om en plats på topplistan. Men det är helt enkelt för tidigt att avgöra.
…………………………………………………
Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421
:::
På torsdag, efter att transferfönstret stängt, så kommer jag att i enlighet med traditionen rangordna vad jag på förhand betraktar som säsongens bästa och sämsta värvningar.
Be Champions!!