Förlusten förra veckan mot nykomlingarna (men inte nödvändigtvis underpresterande) QPR noterade man, som första Premier League-lag, sin 100: de förlust på hemmaplan. Denna indikation på hur förfärligt ställt det är med laget är något som länge legat och puttrat, men har så sent som nyligen fått kraft i sig till att verkligen få omvärlden att höja på ögonbrynen.
Det har tagit ett tag skulle jag vilja hävda, den bästa biten av ett decennium och en enorm mobilisering i kraften av sociala medier, och hela två år utan ett inköp av en enda förstalagsspelare (troféen för snålaste klubb under detta transferfönster går utan tvekan till Everton, enda klubben i hela det engelska ligasystemet som inte inhandlat en enda spelare) för Evertonians att bestämt sluta matas med vad som händer på Goodison och istället göra något meningsfullt åt det.
:::
Denna saga skulle mycket väl kunna börja med den välkända ”det var en gång”-frasen som kantar alla historier med miserabla slut. Bill Kenwright är född och uppvuxen i Liverpool och har under hela sin livstid varit en entusiastisk Evertonsupporter.
När framgångarna med teaterproduktionerna växte & Bill blev en alltmer förmögen man, bestämde han sig för att köpa till sig en bit av Everton – därmed hade hans barndomsdröm om att bli en del utav EFC blivit verklighet och han hade nu privilegiet många fans suktar efter, nämligen att göra en skillnad.
Han är älskad av fansen för sin ihärdighet och samma bottenlösa kärlek till klubben som intillsittande supporter, och hans kärlek till klubben kan inte i något sammanhang ifrågasättas. Varje cell av hans kropp är involverad i varenda steg klubben tar, han har gjort uppoffringar ingen annan aktieägare hade gjort för sin klubb (elva år i klubben och det sägs att han inte tjänat en enda krona) och vidtagit drastiska åtgärder för att hålla klubben vid liv (Kenwright hävdar själv att han, förutom att pantsätta sitt hus, tagit ut ett lån på £10m på egen räkning).
Hans relation till supportrarna är inget annat än en ömsesidig respektgivande relation. När supportrarnas farhågor om klubbens nedgång nådde deras öron, kallade dem till ett möte med Bill Kenwright, för att uttrycka sina önskningar och förhoppningar om hur klubben kan räddas från haveri. The Blue Union (en sammanslagning av olika supportergrupper) förstår Kenwrights betydelse, men beskyller ändå Kenwright för att stå i vägen för utveckling.
De anser att han vid två tillfällen misslyckats med att bygga en ny arena till EFC, samt missat att hitta en ny ägare, och att han vid flertal tillfällen försäkrat dem om förändring – utan att detta skett. Nu krävdes kommunikation mellan fans och ägare, för att upprätthålla den respekt som omger klubben.
:::
Den 12 augusti samlades Barry Jones, Simon Magner och Mark Jones (medlemmar i The Blue Union) i Bill Kenwrights kontor, hoppfulla om en lönsam konversation som kunde leda till nya idéer om hur klubben kan utvecklas. Vad som kom att sägas på det mötet var långt ifrån det omvärlden hade förväntat sig. Visst hade vi våra aningar om ekonomiska problem (nästintill varenda storklubb har dem, vissa större än andra, men alltid befintliga), men storleken på dessa kom att förvåna både Barry, Simon och Mark, så väl som övriga Evertonsupportrar.
Under samtalets gång avslöjade Kenwright att Everton är skyldiga Barclays bank en enorm summa pengar, så mycket att de inte under några omständigheter får lov att köpa spelare. Han berättade även att han bönbett Barclays ’not to kill us this season’. Vill ni läsa mer utav detta möte mellan supportrar och ägare, så kan ni göra det här:
https://www.evertoniansforchange.com/?p=224
:::
Men fakta är fakta. Europadrömmarna ser ut att vandra bort ifrån Goodison i detta nu. Det är ingen hemlighet att Europa är dit Everton strävat efter de senaste säsongerna. 2004 hamnade de på en 17:e-plats. Nästa säsong spelade de sig upp på en enastående fjärdeplats – precis det dem suktat efter.
14:e år 2006, 2007 återigen en Europaplats. Sedan har de legat och vägt mellan platserna 5-8, år efter år, alltid gjorts vad som krävts utav dem, ovetandes om vad som händer med klubbens inre. Nu väntar tyngre tider menar många, skulderna växer och i sinom tid väntas stjärnorna lämna klubben.
En kris väntar runt hörnet för Everton, den anrika klubben med en högfärdig historia bakom sig, och de blåklädda supportrarna har nu kallat för förändring. En förändring som kunde skett för redan ett par år sedan. Om Bill Kenwrights hade velat det.
:::
Kenwright har flera gånger under åren sagt att han mer än gärna skulle kunna lämna över den skuldsatta klubben om han kunde hitta en passande miljardärköpare. Han har med all säkerhet gått miste om en av de bästa köparna. År 2008 hittade den brittiska affärskvinnan Amandra Stavely en köpare vid namn Shejk Mansour Bin Zayed Al Nahyan.
Den unge mannen, medlem i Förenade Arabemiratens kungliga familj och med ett checkhäfte lika tjockt som Rooneys nyimplanterade hår, letade desperat efter en klubb att göra ett intryck på, och hjälpa upp i tabellen samt ta dem till Europa. Bill Kenwright hade misstankar om att denna Shejk Mansour inte var den rätta mannen för jobbet. Anledning: okänd.
Det var tack men nej tack nobben han gav till shejken, som ni numera känner till som Manchester Citys bottenlösa Sheik som hostar fram pengar i den klyschiga betoningen 24/7. Hans pengar har tagit Man City från att vara ett mittentabellag, till ett riktigt hot, både inhemskt och internationellt. Jag är inte ens Evertonsupporter, men den nyheten får håret i nacken att ställa sig upp – Aguero, Yaya, Silva, Nasri & Dzeko, i Everton istället?
:::
Redan i juli 2009, förklarade Kenwright hur klubbens ekonomiska ställning låg till under hans förvaltarskap : “Our debt is a big debt and a worrying debt, but it is manageable because of our performance on the field.”
Men om Kenwrights första proritet verkligen är EFC som han säger – varför kantas klubben av ekonomiska problem som för var sekund blir värre och värre, som för var sekund blir svårare och svårare att ta sig ur? Varför har David Moyes tvingast hålla fast vid en trupp vars bästa år sedan länge är förbi, om Kenwright verkligen utmålar sig som ”den fanatiska EFC-supportern som vill det bästa för laget”?
Varför, om det nu ligger i Bills intresse att utveckla klubben och finansiera dem så dem når framgångar, har han inte försett laget med nog pengar för att värva klasspelare, något man inte gjort under två års tid. På grund av vilken anledning har Bill Kenwright målat upp en bild om att Everton, utan offentligt erkänt intresse av att säljas, inte vill bli rört utav människor som kan göra skillnad?
:::
För att fortsätta på samma spår, så är det inte första gången en Premier League-klubb varit i liknande situationer. Färskast i minnet ligger Liverpool, som förra säsongen vid ett par tillfällen bara var enstaka poäng ifrån nedflyttningsplatserna. Skulderna påverkade givetvis kvaliteten på spelarna de inhandlade vilket till slut influerade det som hände på planen. Lyckligtvis lyckades man hitta ägare som var redo att spendera pengar, och i detta nu (skrivet 13:12 söndag den 28 augusti 2011) toppar LFC ligan, efter en minst sagt imponerande vinst mot Bolton.
Everton är i samma båt. På bara tolv månader har utsikterna för The Blues ändrats dramatiskt – från att vara ett lag som på allvar utmanade om de fyra översta platserna, till att bli ett på lång sikt mittentabellag, med noll investeringar, noll pokaler, noll framtidsutsikter, noll intäkter. Investeringar behövs, då det är uppenbart att den sittande styrelsen är oförmögna att ta itu med de kommersiella och ekonomiska svårigheter som har fördärvat och hindrat klubben i några år. Nya ägare kan få upp dem på fötter igen, få den blåa sidan av Merseyside att le igen.
Frågan som kvarstår efter timmar av debatt är följande – är det aktieägaren Bill Kenwright eller den livslånge EFC-supportern Bill Kenwright som har hand om klubben?