Joey Barton är sannerligen inte ovan vid att stå i blickfånget och att vara en ständigt återkommande hatfigur inom engelsk fotboll, antingen av tvång eller av ohejdad vana. Han skyr heller inte rampljuset, inte minst genom att vara väldigt aktiv på twitter, bland annat citerandes Orwell, och debatterandes med bland annat journalister.
Den senaste tiden har varit väldigt hektisk även för Barton. Dels har han befunnit sig inblandad i ett synnerligen offentligt gräl med Newcastles ägare och klubbledning. Dels har hans eskapader mot Arsenal ännu en gång orsakat rabalder och moralpanik.
Newcastles klubbledning valde till sist att släppa Joey Barton gratis från klubben, vilket för inte särskilt länge sedan fick till konsekvens att Barton bytte klubb, flyttade söderut och anslöt sig till Queens Park Rangers och nykomlingsprojektet på Loftus Road.
:::
Ingen skulle ifrågasätta att Joey Barton genom åren har betett sig väldigt illa både på och utanför fotbollsplanen. Samtidigt skulle väldigt få säga emot att han har tagit itu med sina demoner. Och är det egentligen rimligt att Joey Barton fortsätter att bestraffas för saker som är sedan länge överspelade?
Fabio Capello anser uppenbarligen det. Joey Barton har som uttalad personlig ambition att bli uttagen till Englands EM-trupp 2012 samt även till det brittiska OS-laget. Men hittills har Capello vägrat att ta ut honom, och med en ytterst märklig motivering: ”He is good but dangerous player because you could end up 10 against 11. He might get sent off.”
Om det skulle vara kriteriet så skulle naturligtvis fler spelare än Joey Barton få stanna hemma. Wayne Rooney till exempel borde ju omedelbart plockas ur truppen, han poserar ju precis samma risk.
Det är intressant och talande att Capello väljer just det argumentet och inte ett argument som kanske hade varit mer relevant, att han inte platsar. Istället så framstår det mer som en produkt utav den fientlighet som Barton odlat i den engelska landslagstruppen sedan han öppet kritiserat de som ”alltid tas ut”.
Han är inte någon diplomat, Joey Barton.
Och när det kommer till engelsk landslagsfotboll, så verkar diplomati vara väl så viktigt som faktiska fotbollsegenskaper. Det har helt enkelt blivit en form av personlighetstävling, numer sanktionerad av fältkommendant Capello.
:::
En anledning till att Joey Barton porträtteras som ”farlig” är den öppna konflikt han nyligen haft med sin förre manager i Newcastle, Alan Pardew. Hans twitter orsakade en hel del uppståndelse inom Newcastle. Pardew har förvisso en klok poäng i att sådana diskussioner kanske snarare bör tas internt än via så kallade sociala media.
Han agerar inte alltid i eget intresse, Joey Barton.
:::
Men genom hela sin karriär så framgår det ändå tydligt att Joey Barton är en genuin mittfältsmotor, som kanske bäst kan beskrivas som en spelmässigt mer begåvad version av Darren Fletcher.
Hans tid i Man City är ett testamente till det, när klubben hade ett lag som egentligen inte förtjänar att nämnas i samma mening som David Silva och Sergio Agüero. Joey Barton var då en av lagets stora inspirationskällor och något av en katalysator för den utveckling som till slut ändå skulle leda fram till Man Citys därefter explosiva utveckling. Detta trots hans ökända slagsmål med Ousmane Dabo som ledde till slutet på hans karriär i klubben.
Hans tid i Newcastle har också varit lite upp och ner, inte minst under Alan Shearers korta tid vid rodret. Men under de två senaste säsongerna har det stått klart att Barton är en annan och mer mogen fotbollsspelare. Något som inte minst illustreras av att Alan Pardew själv konstaterat att Newcastle är ”substantially weaker without him”.
:::
Många opinionsbildare har varit av uppfattningen att Joey Bartons framtid inte borde vara med någon Champions League-klubb eftersom han inte är vad de bedömer vara ”världsklass”, vilket så klart är såväl småaktigt som kort och gott förolämpande när man betänker att spelare som Kleberson, Francis Jeffers, Jermain Pennant med flera, som knappast gjort ett bättre jobb än vad Barton skulle göra, har deltagit i turneringen utan att någon höjt rösten till klagomål.
:::
Så hur ska man då ställa sig till en spelare som Joey Barton?
Ja, utan tvekan har hans tidigare beteende utanför planen varit under all kritik, vilket han förvisso också har tagit sina straff för. Men som fotbollsspelare så är han i mina ögon ett barn av den gamla engelska fotbollsandan, samma anda som jag utgår har fått väldigt många av oss att en gång börja gilla engelsk fotboll.
Och om vi förhåller oss till de konfliktpunkter som omgärdar Joey Barton utan att, som alltför många gör, ta till argument relaterade till en viss uppfattning om hans personlighet, vad finner vi då? Borde han verkligen behöva finna sig i att vara måltavla för smädelser och stå utan skydd av domarna? Gör han fel som kritiserar en klubbledning som säljer tre av klubbens viktigaste spelare på en och samma gång?
Han är en kontroversiell figur, Joey Barton.
Och sådana har en tendens att betraktas med fientliga ögon av samhället och sin omvärld. När det grundläggande problemet kanske snarare är att personens kontroversialitet endast är en produkt av omvärldens egen intolerans.
…………………………………………………
Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421
:::
Han är en explosiv karaktär, Joey Barton.
Nu startar nästa del av hans karriär i QPR. Väl där kommer han att befinna sig i samma omklädningsrum och på samma gräsmattor som en annan ytterst explosiv karaktär inom den engelska fotbollen. Det kan slå gnistor!
Be Champions!!