Varje klubb har sina myter, sina historier, för all del sina illusioner, och de har sina hjältar. Fotbollssupportrar älskar att älska sina hjältar, spelarna man känner förkroppsligar inte bara sina egna förhoppningar utan hela klubbens anda och identitet.
Men lika sant är också att i stort sett varje klubb har sina anti-hjältar. I alla fall kan man definitivt se det i de klubbar som enligt en väldigt lös definition ser sig själva som storklubbar. Det är absolut inte så att man ogillar spelarna, det är bara att man kanske inte riktigt anser, ofta av rätt grumliga skäl, att han håller måttet för den typ av klubb som man anser sig vara. Man kan kort och gott säga att spelaren är underskattad.
Många stora spelare har gått genom spelartunneln på Anfield och rört vid This Is Anfield-skylten. Men likaså har ett antal underskattade spelare gjort samma resa. Det här är några korta meningar om tre av dem.
:::
John Aldridge (Liverpool, 1987-89)
Ibland är det så att bara en spelares utseende kan vara nog för att skapa ett första intryck om spelaren som aldrig riktigt förändras. Vissa, däribland jag, har väldigt svårt att bortse från Colin Hendrys hockeyfrilla i tillräcklig utsträckning för att medge hans betydelse för Blackburns mästarlag från 1995. Andra gånger är det så att en spelares initialt låga status gör att den uppfattningen om honom aldrig riktigt ändras – Darren Fletcher i Man Utd är ett rätt bra exempel på det. Och ibland är det så att de två faktorerna samarbetar och tränger in en spelare i ett väldigt bestämt fack.
Delvis kanske på grund av en något mindre distinkt mustasch och delvis på hans etikett som ersättare för en legend (och kanske också för straffmissen på Wembley 1988), så betraktades John Aldridge av många Liverpoolfans som en undermålig Ian Rush. Vilket är och var djupt orättvist.
Utöver de 50 mål på 83 matcher som han gjorde i Liverpooltröjan sedan han anlände från Oxford, så utgör det samarbete han formade med Peter Beardsley och John Barnes navet i ett av den engelska fotbollens bästa anfallstandem någonsin. Den visar även på en instinkt och spelintelligens som var minst lika livlig som Rushs. Något som kanske också illustreras av att emedan Rush hade det väldigt besvärligt i Italien, så anpassade sig Aldridge så väl till livet och spelet i Real Sociedad att han under sina två säsonger i klubben slutade tvåa och trea i den spanska skytteligan.
Det har ofta sagts om Ian Rush att folk inte förstått det arbete han gjorde för laget utöver att göra mål. Men det är osannolikt att han någonsin arbetat så osjälviskt för ett lag som Aldridge gjorde för Irland under Jack Charlton, som inte brydde sig alls om Aldridge kapacitet som målskytt utan enbart använde honom som arbetshäst och red herring. Hans jobb blev att dra isär försvaret och öppna upp för andra att göra målen. Det tog honom 20 matcher att göra sitt första mål för landslaget. Han var aldrig en stor målskytt där, men alltid ovärderlig.
:::
Danny Murphy (Liverpool, 1997-2004)
2004 sålde Rafa Benitez Danny Murphy strax efter det att han köpt Xabi Alonso. När han till slut, fem år senare, sålde Alonso vidare så hade han kunnat göra mycket sämre ifrån sig, vilket han så klart också gjorde, än att värva tillbaka Murphy.
Den faktiske ersättaren för Murphy runt 2004 var egentligen Luis Garcia, men sedan dess har Murphys spelstil anpassats mer i riktning mot den spelartyp som Alonso representerar. En utmärkt positionsförmåga gör att Murphy ger sina lag en god defensiv kontroll, hans bollbehandling är väldigt bra och han är inte minst viktigt lugn under press.
Nu i sina fotbollsmässigt äldre dagar så är han förmodligen i större utsträckning uppskattad av publiken, men förmodligen så faller han ändå inte för den så kallade Denis Irwin-regeln som säger att om mer än 40% av befolkningen anser att du är underskattad, så är du inte underskattad. Under en period av sin karriär på Anfield så var han till och med utbuad av hemmapubliken, och även om han nu är glatt ihågkommen på Anfield så har han aldrig uppnått den status man kunde förvänta sig givet hans prestationer mot ärkerivalen Man Utd.
Det är ingen slump att Murphy kallas för Manc-killer. Om man med vinnande mål menar det sista målet i en uddamålsvinst, så är Danny Murphy den ende Liverpoolspelare sedan Craig Johnston 1982 som gjort ett vinnande mål på Old Trafford. Och Murphy gjorde det tre (!) gånger. Ett av dessa mål kom från straffpunkten och Murphy är förmodligen en av engelsk fotbolls bästa och mest säkra straffläggare sedan Le Tissier.
Detta, en produkt av en väldigt god bollkontroll, som han drillats i av Crewes träningslaboratorier, har gjort honom till en mer kontinental än engelsk typ av spelare – vilket förmodligen räcker rätt långt för att förklara varför han har haft svårare än andra spelare att få uppskattning från en engelsk fotbollspublik. På planen gör emellertid Murphy alltid sitt jobb, ofta utanför synfältet så att andra spelare får möjlighet att synas.
:::
Jimmy Case (Liverpool, 1973-1981)
Liverpools mästarlag från 1978/79 bör vara en av de givna kandidaterna i en diskussion om det bästa laget i engelsk fotbollshistoria. Dess mittfält hade i princip allt. Ray Kennedy, Terry McDermott och Graeme Souness var ingen av dem dunungar, men de var alla spelare av allra högsta klass. Jimmy Case, den fjärde mittfältaren, var mer utav en genomsnittlig slitvarg, men endast sett i relation till sina löjligt talangfulla mittfältskollegor.
Under säsongen 1978/79 så var han den mittfältare i Liverpool som gjorde lägst antal mål men landade ändå på fullt respektabla sju mål. Om vi försöker sätta det i perspektiv och i sitt sammanhang så gjorde Xabi Alonso, möjligen Liverpools bästa mittfältare under 2000-talet, totalt 18 mål över fem säsonger, och aldrig mer än fem mål under en enda säsong.
Liverpools manager under den här tiden, Bob Paisley, kunde aldrig förstå varför Englands förbundskapten Ron Greenwood aldrig tog ut Case. Paisley menade att Greenwood gjorde helt rätt som baserade sina laguttagningar på klubbsystemet, när han bland annat tog ut sex spelare från Liverpool. Greenwood tog ut tre av Liverpools mittfältare: Kennedy, McDermott och Ian Callaghan. Men aldrig Case, vilket Paisley kritiserade: ”The strength of our midfield was based on the collective efforts of four men, not three. Case’s absence threw extra work on the other three. Greenwood should have gone the whole hog and picked Case as well, he’s a key man.”
Jimmy Case skulle visa sig bli tvungen att nöja sig med att vinna Liverpools samtliga tre första europeiska cupfinaler.
:::
Har jag valt rätt spelare? Har jag rätt om de spelare jag valt? Vilken eller vilka spelare i era egna klubbar skulle ni vilja säga har varit underskattade genom åren, och varför?
Söndagens kommentarsfält är ert.
…………………………………………………
Joe Fagan var Liverpools manager under två år, 1983 till 1985, men var en av klubbens stöttepelare under mer än 25 år. I dagarna släpps en biografi om honom baserat på hans dagböcker under hela denna långa tid. Tim Rich på The Independent har mer att säga om den:
https://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/found-in-a-loft-fagans-secret-boot-room-diaries-2348284.html
Det är väldigt sällan jag tycker biografier är särskilt intressanta, men det här låter verkligen som något jag vill läsa. Tänk att få titta in i de dagliga tankarna hos en fotbollspersonlighet som Joe Fagan. Vad man kan lära sig av det!
…………………………………………………
Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421
:::
17 spelare deltog i varenda ligamatch för sina respektive lag förra säsongen, alltså 38 matcher. Har ni, utan att ägna er åt överdriven googling, någon aning om vilka dessa 17 spelare är? Flest rätt vinner!
Ledtråd: Sex av dem är målvakter.
Be Champions!!