Fredagskvällen var en riktigt bra kvalkväll för England. Dels vann man själva tryggt borta på Vasil Levski National Stadium med 3-0 mot Bulgarien. Dels så förlorade Montenegro, grupptvåan tidigare på samma poäng som England, med 1-2 borta mot Wales.
Vägen mot EM 2012 ser helt plötsligt rätt öppen ut och på den vägen stöter man ikväll på Wales på Wembley. Vilket naturligtvis inte bara är en kvalmatch utan också en prestigematch, en Home International, ett derby inom det brittiska samväldet.
Men det brukar ju kunna se rätt bra ut i kvalspel för engelska landslag för att därefter implodera spektakulärt när det väl vankas mästerskap. Nu känns det som ett nytt England är på väg att växa fram, men så kallade falska gryningar har vi varit med om förr. Många gånger till och med.
Hur kommer det sig egentligen att det ser ut på det här viset och vad är egentligen Fabio Capellos, och därefter hans efterträdares, större jobb än att enbart på kort sikt kvalificera England till nästa mästerskap? Frågan behöver ställas då England sett enbart till spelarmaterialet egentligen inte ska behöva gå in till någon enda match och känna sig underlägsna, ändå ser vi gång på gång att så är fallet.
Så, vad felar England?
:::
Taktik
Rent taktiskt har England länge varit underutvecklat som fotbollslag. Dels har man alldeles för länge hållt fast vid en stelbent 4-4-2-uppställning. Dels känns det som att laget saknat någon form av egen spelidentitet. Där finns även ett gap mellan landslag och klubblag, där landslagets taktik inte speglar den taktiska utveckling som spelarna möter i sina klubbar.
Fabio Capello fick mycket kritik för att han höll fast vid ett 4-4-2-spel under VM. Nu ser han ut att ha kommit på andra tankar. Med ett mer utpräglat 4-2-3-1-spel så får han större rörlighet och även mer mångsidighet i det engelska spelet. Det är också en taktik som i större utsträckning liknar vad spelarna är vana vid från sina klubblag.
:::
Politik
Det engelska landslaget har blivit en form av politisk arena. Å ena sidan befinner man sig i ständig dragkamp med de engelska klubbarna som vill begränsa sina spelares deltagande i landslaget. Å andra sidan så har det också gått rejäl politik i Englands trupp- och matchuttagningar där spelares namn snarare än kvalitet har tillåtits ta överhanden.
Relationen till klubbarna förblir olöst under Capellos tid som förbundskapten, till stor del är det också en FA-fråga. Men i grund och botten behöver Capello göra någon form av väldigt tydlig maktdemonstration som i alla fall sänder signalen att det engelska landslaget inte längre tänker lägga sig platt för klubbarnas intressen. Så här långt emellertid så har man vid varenda tillfälle varit de som blinkat först.
När det gäller spelarna så känns det som om Capello brände sig något i samband med VM när det gällde att lita på de etablerade namnen. Som en följd har han blivit mer benägen att flytta på äldre spelare som han inte längre anser levererar på tillräckligt hög nivå. Han har ännu inte tagit steget fullt ut, möjligen för att det skulle beröva landslaget på nödvändig erfarenhet, men han är förmodligen ett steg på vägen mot att spel i landslaget ska vara något man förtjänar snarare än något man är berättigad till.
:::
Kultur
Kulturen i det engelska landslaget skiljer sig genomgående från vad många spelare upplever i sina klubbar. Det är en kultur som präglas av en rädsla för att misslyckas, en form av prestationsångest. Det handlar dels om att laget som sådant inte har det nödvändiga självförtroendet, något såväl gamla spelare som gamla motståndare påpekat. Dels handlar det också om att enskilda spelare är rädda för att utses till syndabockar. Pressen från media gör förmodligen sitt till i det avseendet.
Det enklaste sättet att förändra en kultur är att byta ut de så kallade kulturbärarna. Det vill säga i det här fallet spelarna själva. Kanske är det på det viset man ska förstå den åtminstone delvisa ungdomsrevolution som just nu sveper igenom det engelska landslaget. Den gamla generationen är för präglad av sina egna gamla misslyckanden, därför är det nödvändigt att basera det engelska landslagets framtid på en ny generation.
Av det skälet, och inte enbart på grund av spelarkvalitet eller på grund av en normal truppförnyelse, är det glädjande att se unga spelare som Jack Wilshere, Daniel Sturridge, Chris Smalling, Phil Jones, Andy Carroll och Tom Cleverley börja ta plats i den engelska landslagstruppen. På samma sätt är det bra att tidigare oprövade spelare som Scott Parker ges fler chanser än vad han kanske fått tidigare.
:::
Fabio Capello har inte lång tid kvar på den engelska förbundskaptensposten, han sitter till och med EM 2012 men förmodligen inte längre än så. I en sådan position riskerar man vara en så kallad lame duck, men Capello har möjligheten att vända det till en fördel. Det kostar honom inte längre något att med relativt våld genomföra de förändringar han anser nödvändiga, oavsett politisk kostnad.
Han har kommit en bit på vägen. Men hans jobb under den här säsongen är inte bara att kvalificera England till EM 2012, utan också att dra detta jobb så långt som möjligt under denna tid och ge sin efterträdare en så stark plattform som möjligt att stå på och därigenom maximera Englands möjligheter inför världsmästerskapen först 2014 och därefter 2018.
…………………………………………………
Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421
:::
Aaron Ramsey varnade för övrigt engelsmännen för ett nytt och mer arrogant Wales på Wembley ikväll. Vad nu det egentligen kan tänkas betyda.
Be Champions!!