Matchen mot Wales slutade med en 1-0-seger, men det var allt annat än en övertygande seger. Fabio Capello menade att England hade tur och visst måste man väl säga det efter att Robert Earnshaw i princip missat öppet mål med mindre än kvarten kvar av matchen. Ändå så blev det till sist en seger och nu räcker oavgjort borta mot Montenegro i nästa omgång för att EM-platsen, och ett andra raka mästerskap, ska vara säkrad för England.
Många hade nog förväntat sig en större och allra minst mer bekväm seger för England än vad som faktiskt blev fallet. Men kanske ska England vara lyckligt över att det inte blev en enkel transportsträcka och storseger. Sådana resultat tenderar att dölja mer än de belyser. Och den här matchen belyste klart och tydligt att England, även om man kommit en bit på vägen, lider av exakt samma problem som man gjort sedan länge. Och därmed har England i alla fall fått chansen att åtgärda detta inför kommande sommars europamästerskap.
I gårdagens blogg pratade jag om tre områden som felade England på landslagsnivå: taktik, politik och kultur. Jag diskuterade även vad Capello redan gjort och måste fortsätta med att göra för att komma tillrätta med dessa fundamentala problem. Igår kväll såg vi väldigt bekanta kulturproblem göra sig påminda igen.
England spelar helt enkelt inte bra under press, när de har förväntningar på sig. Framför allt tar sig detta form och uttryck på hemmaplan. Mot Wales blev det ändå seger, tidigare under kvalet så har England hemma på Wembley bara mäktat med oavgjort mot Montenegro och Schweiz. Den typ av matcher som andra större nationer skulle spela hem med hyfsad lätthet. I huvudsak är detta naturligtvis en självförtroendefråga, inte en kvalitetsfråga. För på bortaplan ser vi samma England avfärda samma motståndare förhållandevis enkelt. Alla lag spelar under press, men starka lag förvandlar denna press till något positivt. För England blir pressen negativ och förlamande, en sorts rädsla.
Denna rädsla är till stor del förkroppsligad i spelarna och ska man komma tillrätta med den så måste man förmodligen få in nya spelare med en ny inställning. Fabio Capello har på senare tid inlett en sådan process och flertalet yngre spelare är nu med i truppen. Men det är också lite oroande att se vad Capellos föredragna handlingsalternativ är när han ställs inför en sådan här match med press, då går han tillbaka till det trygga säkerhetsnätet och de äldre och mer rutinerade spelarna. Även om denna rutin inte nödvändigtvis hjälper laget. Och resultatet blir ett stelare och mer krampaktigt England.
Så länge inte Fabio Capello vågar själv vid sidan av planen så kommer heller inte spelarna att känna att de vågar på planen. Och att våga i det här sammanhanget måste vara detsamma som att ge nya spelare chansen och låta dem spela även när matcherna betyder som mest och när pressen är som störst. Att ge även nya spelare förtroende och frihet att uttrycka sig själva på planen.
Jag vet inte om jag är skyldig till att vilja se ungdom och nya spelare för dess egen skull, om jag underskattar betydelsen av rutin och erfarenhet, eller om jag helt enkelt bara gett upp efter att ha sett England misslyckas gång efter annan – men jag känner mig likafullt övertygad om att för att England ska lyckas så måste spelarna som är stöpta i en misslyckandets kultur snarare än en vinnarkultur, de som räds att förlora mer än de ser möjligheterna att vinna, bytas ut.
Det är inte ett åtal mot dessa enskilda spelare, det är inte deras fel. De har helt enkelt blivit till en produkt av sin miljö. Redan under förra sommarens VM sade jag att jag hellre hade sett ett England bestående av ett urval av spelare från The Championship och jag tror att de hade kunnat lyckas bättre än stjärnorna som faktiskt befann sig i Sydafrika. Naturligtvis inte för att de är bättre spelare, självklart inte, men för att de hade haft större möjligheter att spela utan rädsla.
Vilket skulle göra England som lag bättre.
Nu är det ett extremt exempel och naturligtvis behöver man inte gå så långt. Men diagnosen kvarstår och jag tror hur som helst att man i alla fall behöver färdas i den riktningen för att komma åt vad som i grund och botten felar England. Kanske är kostnaden för ett sådant initiativ att man betraktar EM 2012 som ett experiment och lärdomstillfälle, med sitt faktiska sikte på de kommande två världsmästerskapen, snarare än som ännu ett mästerskap som man “måste vinna”?!
…………………………………………………..
Från någonstans därute:
7H15 M355463 53RV35 70 PR0V3 H0W 0UR M1ND5 C4N D0 4M4Z1N6 7H1N65! 1MPR3551V3 7H1N65! 1N 7H3 B361NN1NG 17 W45 H4RD BU7 N0W, 0N 7H15 L1N3 Y0UR M1ND 15 R34D1N6 17 4U70M471C411Y W17H0UT 3V3N 7H1NK1N6 4B0U7 17, B3 PR0UD! 0N1Y C3R741N P30PL3 C4N R34D 7H15.
:::
Själv tycker jag mest det är skönt att landslagsuppehållet nu är över. Nu kan vi återvända till den riktiga fotbollen.
Be Champions!!