Till slut höll alltså inte korthuset av förnekelser längre, det blåste till på toppen, korthuset rasade och Man Citys VD Garry Cook tvingades igår avgå efter att ha skickat ett mindre lämpligt mail om Nedum Onuohas mors cancer till helt fel adress, nämligen till Anthonia Onuoha själv.
Mailet var egentligen tänkt till Brian Marwood, Man Citys director of football, men Cook svarade förmodligen för det närmast klassiska misstaget att klicka ”reply” istället för ”forward”. Man kan aldrig vara nog försiktig med vad man klickar på i dessa tider.
Anthonia Onuoha själv menade att läsa mailen från Cook var värre än att bli diagnosticerad med cancer, vilket möjligen kan ses som en antydan till överdrift, men är det något som Cook förtjänar att få sparken för? Skälet till att Man City sparkar honom är naturligtvis först och främst PR-mässiga, Man City har inte råd att förknippas med de värderingar som Cook gav uttryck för. Och när undanflykten att någon hackat sig in i Cooks mail inte höll vatten längre så hade Man Citys styrelse inte längre något val.
Det faktum att Garry Cook hur som helst måste ha känt sig rätt bekväm med att skicka ett sådant mail till Brian Marwood antyder i och för sig att hela den så kallade värderingsproblematiken möjligen är något mer djupgående än enbart Cook själv.
Men i och med att Man City nu gjort ett bondeoffer med Cook så besparar man sig förmodligen från att behöva gräva djupare i det här ärendet. Men vem hade egentligen trott att Garry Cook, en VD och inte en manager, skulle bli säsongens första bondeoffer i en bransch som gjort just bondeoffer till något utav en konstart?
:::
Ska vi anta att Man Citys nästa kontraktsförslag till Nedum Onuoha kommer att vara synnerligen generöst? – eller var det här början på slutet på hans tid i klubben?
:::
I fotbollsvärlden är ändå en VD bara en VD, det känns inte lika dramatiskt och epokskiftande som när en fotbollsklubb byter manager eller kanske till och med ägare. Ändå kan det kanske vara lite roligt att fundera och spekulera i vad det betyder för Man City och kanske för den engelska fotbollen att Garry Cook nu lämnar VD-posten.
Först kan man ju säga att engelsk fotboll åtminstone blir en måhända omedvetet komisk profil fattigare. Cook hade en närmast vanvettig förmåga att häva ur sig grodor och lustiga felsägningar, enligt närmast stolt modern amerikansk ledartradition under det nya millenniet.
Man City tappar ändå en VD som gjort ett bra arbete med att höja klubbens kommersiella profil, och som även har ett starkt nätverk på den amerikanska marknaden. Å andra sidan lider det inte precis någon brist på sådan kompetens runtom i världen. Få människor är oersättliga, Garry Cook är det definitivt inte.
Det är en illa dold hemlighet att det har funnits spänningar mellan Roberto Mancini och Man Citys exekutiva ledning. Kanske kan Mancini se det här som en möjlighet att förstärka sin egen och managerns ställning i klubben, eller allra minst att relationerna mellan manager och VD normaliseras. Där finns så klart också en risk för det motsatta, att en ny VD i sin strävan efter att befästa sin auktoritet ytterligare begränsar managerns mandat.
Relationerna och maktbalansen inom klubben kommer att påverkas som en följd av VD-bytet. Exempelvis uppstår frågetecken kring relationen mellan den nye VD:n och Marwood på director of football-positionen och samarbetet dem emellan. Vid en tid av snabb tillväxt och förändring för Man City kan det vara en faktor som destabiliserar klubben.
:::
Så vilka framstår som mest aktuella att ta över VD-posten i Man City?
Ett namn som snabbt dyker upp är ju Peter Kenyon som ju kan anses lämplig av ett flertal olika skäl. Han har en dokumenterad förmåga att bygga upp en klubbs kommersiella kapacitet. Han har från sin tid i Chelsea erfarenhet av att snabbt exploatera de möjligheter som en rik ägare erbjuder. Ett förflutet i Man Utd gör honom kanske också mer lockande.
Man City har emellertid arbetat efter ett visst mönster av att plocka körsbären ur Arsenalkakan, och kanske funderar man på att fortsätta detta mönster även den här gången.
Flera har nämnt Arsenals före detta delägare och vice ordförande David Dein som en kandidat. Det vore naturligtvis ett intressant val, men dels är Dein förmodligen något för gammal, dels så är han mer utav en ägar- och styrelsetyp än en mer renodlad lednings- och VD-typ.
Däremot är det kanske inte omöjligt att Man City kan besluta sig för att försöka locka över Arsenals nuvarande VD, Ivan Gazidis, till klubben. Gazidis har nätverk och erfarenhet från den amerikanska idrottsmarknaden, och har under sin tid i Arsenal basat över en finansiellt väldigt framgångsrik verksamhet. Hans ställning i Arsenal under klubbens nye ägare Stan Kroenke är kanske inte heller alldeles självskriven.
Men det här är naturligtvis bara lösa spekulationer, givetvis kan det bli i stort sett vem som helst som tar över efter Garry Cook, och denne någon behöver egentligen inte ha någon direkt tidigare koppling till fotbollsvärlden.
:::
Möjligheten för Man City är naturligtvis att de kan hitta någon med motsvarande eller bättre affärskompetens, men som är mindre benägen att framstå som ett skämt i omgivningens ögon.
Det är med andra ord ett sätt för Man City att möjligen börja uppfattas som lite mer seriösa och lite mindre som karaktärer ur en James Bond-film. Och givet den performativa relationen mellan perception och verklighet, så kanske Man City också därmed kan bli ännu mer seriösa och professionella än vad klubben redan är.
En bra klubbledning omvandlar varje förändring till en möjlighet och styrka. Det är vad Man Citys klubbledning nu har möjlighet att göra.
…………………………………………………
Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421
:::
David De Gea kommenterade nyligen sin något skakiga start i Man Utd-tröjan på följande sätt: ”When you do things wrong, even though it’s a [just] couple of mistakes, the press has every right to criticise you. Especially when you’re a goalkeeper, who is always under the spotlight. What happened is something normal and no big deal. Now it’s in my hands to change those early negative criticisms into praise.”
Jag som trodde problemet snarare var att bollen inte befann sig i hans händer.
:::
Förslaget från PFA att tvinga klubbar att placera färgade managerkandidater på sina så kallade shortlists är naturligtvis fundamentalt löjligt, verkningslöst och, skulle jag säga, närmast kontraproduktivt.
Konsekvensen blir naturligtvis bara att klubbar pliktskyldigt kommer att lista en kandidat utan att denne är det minsta mer aktuell i realiteten. Och problemet kan därmed bekvämt skyfflas under mattan genom att klubbarna formellt kan hävda att de övervägt färgade kandidater.
Be Champions!!