Som ligor betraktat är förmodligen Premier League och Bundesliga de två mest attraktiva produkterna inom den moderna fotbollen. Men en attraktiv produkt är inte nödvändigtvis detsamma som kvalitet, utan kan innefatta också andra värden som exempelvis jämnhet och spänning.
Jag har fått höra att jag underskattar de tyska lagens kvalitet, främst då i relation till sina engelska motsvarigheter. Min invändning är att de tyska lagen i det europeiska cupspelet ännu inte har visat mig något på planen som får mig att tycka att jag gör det. Och i grund och botten tror jag det mönstret kommer att upprepa sig ikväll.
Bayer Leverkusen lär ha väldigt lite att hämta på Stamford Bridge. Dortmund borde rimligtvis ha bättre chanser på hemmaplan mot ett sargat och sårbart Arsenal, men jag tror Arsene Wengers lagbygge kan bli en obehaglig överraskning för det tyska laget. Även en sårad björn är starkare och farligare än en fullt frisk schäfer.
Men att en liga rent styrkemässigt är bättre eller starkare än en annan betyder inte att där inte finns aspekter av den andra ligan som är värda att föra över till i det här fallet Premier League. Tysk fotboll framhävs ofta som ett föredöme, en del håller jag med om och somligt håller jag inte med om.
Frågan jag ställt mig i och med den här bloggen är emellertid vad i Bundesliga och tysk fotboll som jag skulle vilja få överfört till Premier League och engelsk fotboll. Och helt visst hittade jag också några svar.
:::
Ståplatsläktare på arenorna
Jag skulle vilja se ståplatsläktarna tillbaka i engelsk fotboll. Att det går att genomföra säkert är tysk fotboll ett utmärkt exempel på. Det är naturligtvis på grund av de rent uppenbara skälen, bättre stämning och en större kollektiv upplevelse på arenorna.
Men frågan om ståplatsläktare är ett väldigt konkret uttryck för en i grund och botten bredare fråga. Det är för mig en fråga om hur man inom fotbollen betraktar åskådaren. Betraktar man denne som supporter eller som en infantiliserad konsument?
Inom tysk fotboll väljer man att lita på supportern och betrakta denne som en vuxen människa, inom engelsk fotboll har man sedan länge slutat att lita på supportrarna. I Bundesliga håller man fast vid fotbollen som en kollektiv kulturupplevelse, i Premier League har pendeln slagit alldeles för långt åt hållet fotbollskonsumtion.
:::
Klubbars finansiella och administrativa ansvar
Det kontrollsystem man tillämpar i Bundesliga där klubbar för att få behålla sin proffslicens måste visa att de kan gå runt ekonomiskt är ett system jag omedelbart skulle vilja se tillämpas inom engelsk fotboll.
Det är ett stort problem med klubbar som spenderar för mer pengar än vad de faktiskt har, som låter sina lönekostnader skena iväg och som försätter sig i djup skuld och stora ekonomiska problem. Det blir också en cirkeleffekt med klubbar som backas upp av sugardaddys och andra klubbar som därefter överspenderar bara för att behålla kontakten med dem alternativt överleva.
UEFA:s kommande regler om financial fair play är en sak, men de gäller i praktiken bara de klubbar som är aktuella för spel i deras cuper och därtill har de en tveksam verkan. Den formen av regler bör vara något som gäller för alla lag och bör introduceras redan på nationell nivå.
:::
Utbildningssystemet för unga fotbollstalanger
Det finns många saker med det tyska utbildningssystemet, med andra ord de så kallade fotbollsakademierna jag skulle vilja föra över. Inte minst den skolning i taktiskt tänkande som unga spelare får där och som jag skulle säga i stor utsträckning saknas i de engelska akademierna.
Med mer intellektuellt drillade spelare så kommer lagen i slutänden också att kunna spela mer intelligent och mångsidigt. Kreativitet och förmåga till spontan problemlösning ökar och blir till en central lagkvalitet. Alldeles för ofta ser vi engelska lag och spelare bete sig alldeles för taktiskt naivt, inte minst när de stöter på kontinentalt motstånd. Det är ett problem som eskalerar ju längre ned i den engelska fotbollspyramiden man beger sig.
Det gör även spelarna själva bättre rustade inför sin professionella framtid. I mångt och mycket handlar det även här om hur man betraktar spelarna och vilket ansvar klubbarna tar för dem. Inom tysk fotboll betraktas de i större utsträckning som tänkande människor. Inom engelsk fotboll ses de mer som råvaror eller produkter, vilket naturligtvis stämmer rätt väl överens in med ett tydligare perspektiv på fotboll som konsumtion.
:::
I andra diskussioner framhävs även den tyska så kallade 50+1-regeln som, med vissa undantag, innebär att majoritetskontrollen över klubbarna måste ligga hos de så kallade medlemsföreningarna.
Även om jag inte har något emot modellen så är det däremot inget jag ser som särskilt värdefullt att föra över till engelsk fotboll. Dels ser jag inte ägandet i sig som någon större principiell fråga, och sett till det ekonomiska ansvarstagandet så är man redan täckt med de regler om klubbars finansiella ansvar som jag nämnt ovan.
Jag ser inget direkt egenvärde med den modellen. Möjligen kan det vara så att den är en förutsättning för att i sin tur göra ett humanistiskt synsätt på fotbollen mer naturligt, då den allokerar såväl makt som kontroll över resurser till fotbollens samtliga intressenter.
:::
För just det är min slutsats och det som jag framför allt skulle vilja se att engelsk fotboll influerades av – att den tyska fotbollen uppvisar väldigt tydliga tecken på en mer utspridd humanism, som kan ställas i ren kontrast mot den kapitalism och konsumerism som tagit ett livgrepp om den engelska fotbollen på Premier League-nivå.
…………………………………………………
Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421
:::
Joey Barton kapten igår kväll för QPR, who wudda thunk it?!
:::
Skandalerna duggar tätt i England just nu.
Kort efter Garry Cooks dumma mailande så har nu Dispatches, Englands motsvarighet till Uppdrag Granskning, lyckats avslöja ett hyfsat stort antal professionella fotbollsspelare som använt droger. I’m shocked, shocked I say!
Likaså Fernando Torres befinner sig i blåsväder efter att han citerats menandes att de äldre spelarna i Chelsea är alldeles för långsamma. Kritik mot lagkamrater alltså, sällan populärt, och det har tydligen fått Chelsea att inleda en intern disciplinutredning.
Han såg ju inte precis lycklig ut där på bänken i lördags om vi säger så.
Och Bournemouths styrelseordförande Eddie Mitchell står alltså på planen och muckar högljutt gräl med sin egen hemmapublik, som inte är förtjusta i hans sätt att styra klubben. Apropå saker man förmodligen får vara tacksam för att Malcolm Glazer valt att inte göra.
:::
Två segrar för engelska klubblag ikväll?
Be Champions!!