Hyllmans hörna: Borta bra men hemma bäst

Helgens mest banbrytande resultat var naturligtvis att Man Utd inte släppte in några mål. Men i övrigt så trillade målen in med jämna mellanrum mellan såväl Norwich och Blackburn samt Sunderland och Aston Villa. Båda matcherna slutade oavgjort, 3-3 respektive 2-2.

Den här helgens riktiga målchock och knallresultat infann sig emellertid, som vi alla nog redan vet om, på Stamford Bridge mellan Chelsea och Arsenal, där hela åtta mål trillade in bakom idel hopplösa försvar. Det var full fart framåt och ränneskita bakåt som var melodin, och Arsenals frontlinje hittade sitt tonläge betydligt bättre än Chelseas.

Annars var det en bra helg för samtliga tre lag som bör ses som huvudrivalerna om den fjärde Champions League-platsen. Arsenal, naturligtvis som redan nämnts. Liverpool som tog en enklare bortaseger än de nog förväntat sig mot West Brom. Tottenham som demolerade QPR och knallade upp på tabellens femteplats.

En dålig helg måste man säga att det var för the usual suspects därnere i botten av tabellen. Wolves, Bolton och Wigan förlorade samtliga sina matcher, och Blackburn tappade en trepoängare i slutminuterna borta mot Norwich, som är ett av de lag som dessa lag framför allt måste hoppas på att kunna hålla bakom sig om de vill hänga kvar.

Med vad finns då mer att säga om och från den engelska fotboll som spelats under helgen?

:::

Substans är viktigare än stil

It’s not about the show, it’s about the points dammit! En funktionalistisk syn på fotbollen som de båda Manchesterlagen verkar ha anammat. Man City såg något sega ut mot Wolves och under korta och heller ej särskilt sammanhängande stunder så började man undra om förra helgens bravader skulle i alla fall halvt omintetgöras bara en vecka senare. Men så kickade det klassiska lagmaskineriet igång och de så viktiga poängen bärgades. Inte snyggt, men ack så funktionellt.

Det var naturligtvis precis den inställningen som Alex Ferguson också gick in med till den tuffa bortamatchen mot Everton. På pappret är så klart en 4-3-seger lika mycket värd som en 1-0-seger, till och med något lite mer, men i engelsk fotbollsrealitet så är naturligtvis så inte på något vis fallet. Matchen handlade om att hitta stadga och stabilitet, och att gnugga fram ett resultat, något som lyckades. Om än med mycket möda och inte så lite besvär.

För Andre Villas Boas och Chelsea framstår det emellertid som att de inte riktigt skriver under på denna funktionalistiska grundtes. Istället pratar de, närmast som om de blivit hjärntvättade av helgens motståndare, om vikten av att behålla sin offensiva stil och filosofi. Effekten för Chelsea är att de hittills under säsongen har mött två av topplagen, i båda fallen har det blivit något utav en shoot out-historia, och i båda fallen har Chelsea stått som förlorare när slutsignalen ljuder.

Det må se vackert ut på fotbollsplanen, enligt vissa, men det får tabellen att se allt annat än vacker ut.

:::

De mindre klubbarna kan tydligen få tveksamma straffar de med

Det är ju en ständigt återkommande ramsa, hur ”storlagen” alltid får tveksamma domslut med sig, särskilt då straffar som så klart är ett av de mest tydliga domsluten som kan gå med eller mot ett lag. Olika lags managers slänger sig vant med teorin, förvånansvärt ofta direkt efter en förlust. Och media presenterar det som en ovillkorlig sanning. När man söker efter någon som helst form utav bevisföring i frågan så kommer man emellertid aldrig längre än att teorins företrädare börjar rulla med ögonen och styrker den med den generella utsagan att ”alla vet ju att…”

I helgen fick emellertid Norwich, som i alla avseenden måste betecknas som ett av Premier Leagues smålag, om vi tillåter oss att använda det begreppet som motsats till det i sig luddiga begreppet storlag, en ytterst tveksam straff tilldömda sig på tilläggstid mot Blackburn. Norwich satte straffen och räddade en poäng, och Blackburn å sin sida tappade två poäng. Skillnaden, jämfört med om till exempel Chelsea hade fått straffen vid 4-3 i lördagens match mot Arsenal, är att den här situationen knappt synts i media alls. Och människan fungerar nu trots allt i stor utsträckning så, att syns det inte så finns det heller inte.

En sak jämställer dock Norwichs straff i lördags med de gånger som till exempel Man Utd fått straff på Old Trafford, Liverpool på Anfield, Arsenal på Emirates och så vidare. Norwich var hemmalag. Och om vi ändå kommer fram till att det verkar som om alla lag, Norwich såväl som Chelsea, kan få tveksamt dömda straffar med sig, så blir kanske den mest naturliga teorin att det inte är så att storlagen alltid får tveksamma domslut med sig, utan att hemmalag tenderar att få det.

Den teorin, alltså hemmalagsteorin, har till skillnad från storlagsteorin också den inte obetydliga fördelen att den faktiskt fått viss bekräftelse i statistiskt genomförda vetenskapliga undersökningar. Den orsaksverkan som vanligtvis lyfts fram är effekten av hemmapubliken på domaren.

:::

Tre etablerade Premier League-lag på väg att åka ur?

Allra längst ned i botten av tabellen, under det förhatliga nedflyttningsstrecket, hittar vi Bolton, Blackburn och Wigan. Precis strax ovanför dem hittar vi också Wolves, men låt oss lämna dem därhän så länge. Det som är gemensamt för dessa tre lag, som befunnit sig i Premier League under ett flertal säsonger nu, är att spelmässigt och i lite olika utsträckning, och definitivt av olika skäl, känns som att de hör hemma runt dessa platser.

Det vore med andra ord ingen chock om det i slutet av säsongen visade sig vara just dessa lag som åker ur Premier League, och att samtliga tre nykomlingar i så fall håller sig kvar. Vilket ju ärligt talat måste vara ett bra tag sedan det inträffade senast.

Olika skäl var det ja. Väldigt grovt sammanfattat kan man ju säga att i Blackburn verkar det som om kompetensen helt enkelt saknas, på såväl ägarsidan som managerfronten. I Wigan saknas det kort och gott resurser, och det måste finnas en gräns för hur länge en klubb kan trolla med knäna. Och i Bolton känns det helt enkelt som att de har haft en helt makalös otur med skador, i kombination med knappa resurser även där.

Konsekvensen kan hur som helst bli att nästa säsongs Premier League kan se väldigt olik ut från vad vi har vant oss vid. Även om det med lag som West Ham, Southampton och Middlesbrough i toppen av The Championship också har möjligheten att att bli ett Premier League med en distinkt nygammal bouquet.

:::

Återstår så frågan vad ni tycker om detta, och även vad ni själva har tagit med er från den gångna fotbollshelgen.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Kvällens möte som avslutar den tionde ligaomgången på Britannia Stadium mellan Stoke och Newcastle är ju intressant av flera skäl. Dels är det en match mellan två lag som i slutänden ändå måste antas konkurrera om ungefär samma platser i tabellen. Dels är det så klart intressant att se både hur Newcastle klarar av just den här för engelsk fotboll så specifika fysiska utmaningen, och om är fortsatt obesegrade efter den.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/8853351/Stoke-City-v-Newcastle-United-preview.html

:::

Så har det då bekräftats av flera källor att Luis Suarez faktiskt har sagt ordet ”negro”, i dess spanska snarare än dess engelska form, till Patrice Evra i Liverpools match mot Man Utd.

Precis som jag tidigare sa så var det ju inte alls säkert att Suarez avsikt var negativ, men att han faktiskt sagt något som kunde tolkas på ett visst sätt av Evra var ju mer eller mindre givet. Föreställningen att Suarez inte sagt ett pip, och att Evra således skulle ha hittat på allt och gjort sig skyldig till någon form av förtal, vilket skulle bevisas av att inga TV-bilder bevisat att Suarez sagt något, är alltså förkastad.

Med det missförståndet uppklarat, så kan man ju bara hoppas att samtliga inblandade parter, spelare såväl som klubbar, drar ett streck över det hela, glömmer och går vidare.

:::

Och apropå rasistbråk – så verkar det nu som om Englands två potentiella mittbackar i sommarens EM, Rio Ferdinand och John Terry, har hamnat i medialuven på varandra, apropå vad John Terry har sagt eller inte har sagt i riktning mot bror Anton.

Det känns ju stabilt.

Be Champions!!

Det är en rätt remarkabel resultatrad för ett lag som har lite som identitet att vara Premier Leagues bohemer, laget som tenderar att försätta sig i jobbiga situationer och ställa till det lite för sig själv. Vinnarlag är inte alltid hur man karaktäriserat Tottenham, men hittills under den här säsongen är det tveklöst så att man gett intryck av att ha fått in något av denna mentalitet i laget.

:::

Rafael van der Vaarts två mål mot Blackburn förra helgen avgjorde en match i vilken Tottenham i långa stunder såg ut att ha stora problem. Vanligtvis är det en typ av vinst som brukar beskrivas som typisk för topplag, den typen av vinster som särskiljer exempelvis ett lag som Chelsea från just Tottenham.

Sex raka matcher utan förlust i ligan har fört Tottenham upp på femte plats i tabellen, och detta med en match mindre spelad än sina konkurrenter i och med premiäromgångens inställda hemmamatch mot Everton.

Det är en imponerande resultatrad som blir ännu mer imponerande när man tar med i beräkningen att fyra av dessa sex matcher har varit bortamatcher. Den här säsongen har Tottenham plockat hem 10 av 15 möjliga poäng på bortaplan, vilket inkluderar en resa till Old Trafford. På hemmaplan har man även lyckats besegra båda sina närmaste konkurrenter om fjärdeplatsen, Liverpool och Arsenal.

Men vid sidan av dessa båda mer glamourösa vinster så har minst lika viktiga segrar tagits borta mot Wigan och Wolves, två bortamatcher i vilka Tottenham förra säsongen tappade poäng. Och det är dessa resultat som sammantaget har gjort att Tottenham har börjat betraktas som ett potentiellt topplag ”på riktigt”.

:::

Det är hur som helst en anmärkningsvärd skillnad från den något dystra atmosfär som omgav Tottenham i slutet av förra säsongen och under sommaren, när diskussionerna runt Luka Modric gick som hetast, och som nog nådde sin lågpunkt just i samband med den nämnda matchen i augusti mot Man City.

Men på vad beror då denna skillnad? En enkel, men kanske inte därför helt obegåvad, tanke är att det är en följd av ett kvalitetstillskott till spelartruppen. Brad Friedel har tillfört stabilitet till målvaktsposten, Scott Parker har tillfört energi och industri till det defensiva mittfältet, och Emmanuel Adebayor har tillfört internationell spetskvalitet till anfallet. Dessa spelare kompletterar de kvalitetsspelare som redan fanns i spelartruppen.

Det ser fortfarande tunt ut i Tottenhams backlinje, men i övrigt är det svårt att komma ifrån att Tottenham sakta men säkert har byggt upp en spelartrupp utav högsta kvalitet och kaliber – och det är denna kvalitet som nu avspeglas i resultaten på fotbollsplanen.

:::

I kampen om fjärdeplatsen tog både Arsenal och Liverpool tunga segrar på bortaplan igår. Ändå framstår i mina ögon Tottenham som favoriten att nå den platsen.

Den främsta anledningen till det är som jag ser det att Tottenham har haft möjligheten att utveckla sin spelartrupp inkrementellt steg för steg, utan att behöva göra några revolutionära förändringar som har varit fallet i både Liverpool och Arsenal. Det har även gjort att Tottenham som lag känns lite mer samspelt och välfungerande, vilket man kan tjäna viktiga poäng på under säsongen.

:::

Nu dyker en period av förmodat lättare matcher upp på spelschemat, där egentligen bara en hemmamatch mot Chelsea  strax innan jul är det riktiga toppmötet innan nyåret. Tottenham har placerat sig själva i en väldigt bra position under säsongens första månader, men hur man presterar under den här kommande tvåmånadersperioden kan visa sig definiera Tottenhams hela säsong.

Perioden innehåller 10 ligamatcher och om Tottenham lyckas plocka hem alls inte omöjliga 22-25 poäng på dessa matcher så har man inte bara skapat sig en suverän plattform inför vårsäsongen, man har i så fall också vevat in allra minst Chelsea och även tabellens tredjeplats i spelet om nästa säsongs Champions League-platser.

:::

Tåget lämnar stationen idag, hemma mot QPR.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Rätt skön matchrapport från Stamford Bridge igår av Henry Winter, som jag tycker inte bara summerar gårdagens Londonderby utan också Premier League-säsongen så här långt.

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/chelsea/8857675/Chelsea-3-Arsenal-5-The-year-of-defending-dangerously-continues-says-Henry-Winter.html

Anfall före försvar, försvar är bästa anfall. Det är underhållande absolut, frågan är hur bra det egentligen är.

Men ser det inte alltid ut lite så här tidigt på säsongen, för att därefter tajta till sig defensivt när det börjar dra ihop sig mot slutet? Det är i alla fall ett intryck jag har haft de senaste säsongerna.

:::

Chelsea har aldrig tidigare släppt in fem mål på Stamford Bridge i Premier League. Bara en sådan sak.

:::

Robin van Persies målgest mot Chelsea var med all säkerhet inte särskilt genomtänkt och definitivt inte avsiktlig i det avseendet. Men ändå så var den ju djupt olycklig och givet den senaste veckans debatt så skulle det ju förvåna mig om den undgick den politiskt korrekta utredningsfanatismen som gripit tag i FA och Premier League.

Men som tur är så sa han ju i alla fall inte f-ordet, då hade allt hopp varit ute för honom.

Be Champions!!

Det var liksom upplagt för en sådan där klassisk Arsenalsituation där man är nära men ändå faller på antingen eget grepp eller på målsnöret när skiten träffar den proverbiala fläkten. Istället blev det precis tvärtom – Arsenal arbetade vidare och Chelsea rasade samman som det värsta korthuset.

Det sätt på vilket matchen avgjordes var förmodligen signifikativt för matchen som helhet. En match som kännetecknades av ett försvarsspel från båda lagen som skulle få Freddy Krueger att drömma mardrömmar. Att matchen då i praktiken ska avgöras genom att Florent Malouda slår en horribelt dålig bakåtpass till John Terry som, naturligtvis, halkar och ger Robin van Persie ett rent friläge får ses som en logisk sista akt.

:::

Att Chelsea har ett svajigt försvarsspel har varit en stående punkt i min laganalys av dem under de senaste två säsongerna. Det är sällan jag fått medhåll, annat än av som idag de rent konkreta observationerna man kan göra på fotbollsplanen.

:::

Inför matchen diskuterade jag Arsenals situation och jag menade att Arsenal idag var tvungna att göra ett statement om både sina ambitioner och sina fotbollsfärdigheter på fotbollsplanen. Det tyckte jag redan vid 3-2 och 3-3 att de faktiskt hade gjort, man visade upp en kampmoralisk seghet i en match som flera gånger kändes att vara på väg ut ur deras händer som jag faktiskt inte sett på länge.

Det är ett väldigt positivt tecken. Huruvida detta också är ett statement om att lagets kvalitet är tillräcklig för att Arsenal ska nå fjärdeplatsen är en mer öppen frågeställning. Invändningen har aldrig varit att Arsenal är ett dåligt fotbollslag, utan att konkurrenterna förmodligen är bättre fotbollslag. Och en vinst mot ett Chelsea i defensiva ruiner förtar inte den invändningen.

Men allra minst så kan Arsenal i och med den här segern gå vidare med känslan och förvissningen att de i alla fall är med i matchen om fjärdeplatsen. Och det är lite nytt, för det fanns inga kallt rationella skäl att inför matchen känna någon sådan förvissning.

:::

Jag har sagt det förr och säger det igen – Robin van Persie är en gudabenådad anfallare. Och precis som jag förutspått så börjar nu även Aaron Ramsey växa ut i sin offensiva mittfältsroll.

Skillnaden i den här matchen var, i och med de undermåliga försvaren, i stora drag att Arsenals frontlinje var vassare än Chelseas.

:::

Förlusten är emellertid ett oerhört tungt bakslag för Chelsea som alltså förlorar sin andra match på rad. Förlusten kommer även i kölvattnet av det negativa beslutet gällande återköpet av Stamford Bridge, och av veckans rasismkontrovers rörande John Terry.

Att det då är just John Terry som halkar inför det i praktiken avgörande målet spetsar ju onekligen till situationen en smula.

Klart är i alla fall att det förmodligen måste börja ställas frågor rörande Andre Villas Boas taktiska sinnelag och hur han organiserar lagets försvarsspel, för det är med en oroväckande lätthet som motståndaranfallen rinner igenom en ofta högt stående och orörlig backlinje i Chelsea. Inte bara i den här matchen för övrigt.

Chelsea ligger hur som helst redan nio poäng efter Man City och det är helt klart redan frågan om inte det försprånget är för stort att hämta upp för ett Chelsea som verkar ha svårt att hitta någon egentlig konsistens.

:::

Man får i alla fall säga en sak – det är några tämligen sjuka resultat som den här Premier League-säsongen har serverat så här långt. Det är ibland svårt att tro sina ögon.

:::

Löjligt viktig seger för Man Utd borta mot Everton idag. Man kunde rätt lätt se på Alex Fergusons matchcoachning att det tyckte han också. Det var inte vackert, men det var nödvändigt.

:::

Ligalivet ser fortfarande mörkt ut för både Blackburn, Bolton och Wigan. Vad ska de egentligen ta sig till?

Men de tre nykomlingarna jublar alldeles säkert. Jag undrar om vi sett någon säsong tidigare där det faktiskt finns minst tre Premier League-lag som så här under början på säsongen känns svagare, eller åtminstone inte starkare, än nykomlingarna – och där samtliga tre nykomlingar alltså har så goda odds att kunna hålla sig kvar.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Chelsea bygger sitt anfallsspel nu för tiden mer på finess och rörlighet än som tidigare på kraft – man kan kanske spekulera i huruvida detta passar Arsenal klart mycket bättre.

:::

Idag lottades även Ligacupens kvartsfinaler, som spelas under november, och vi fick några cupmöten som får det att vattnas lite extra i munnen:

Arsenal vs Man City
Chelsea vs Liverpool
Man Utd vs Crystal Palace
Cardiff vs Blackburn

:::

Ligaledarna Southampton vann toppmötet i The Championship hemma mot Middlesbrough med 3-0. Är vi på väg att få se en riktig engelsk fotbollsklassiker återvända till Premier League?

:::

Dags att slå mig ner framför TV:n och The Hawthorns, för att se hur det hela utvecklar sig mellan West Brom och Liverpool.

Be Champions!!

Naturligtvis finns där stor irritation bland klubbens aktieägare och supportrar över en brist på framgång för laget, över att klubben säljer eller tappar sina bästa spelare, över att det inte investeras i laget, och över att klubben trots detta ökar sina biljettpriser.

Arsene Wenger adresserade den sista irritationskällan och menade att ökade biljettpriser var nödvändigt bara för att Arsenal skulle kunna täcka sin lönebudget och inte riskera att tappa sina bästa spelare. Ett argument som ju känns lätt ohederligt då Arsenal inte bara redovisar vinst i sin verksamhet, utan dessutom tenderar att göra en poäng just av att de gör det.

Syftet med argumentkedjan är så klart att rent retoriskt definiera och forma frågan, att omöjliggöra kritik över biljettpriserna utan att acceptera att klubben ska tappa sina bästa spelare, vilket så klart fans generellt är väldigt ovilliga att acceptera.

:::

I övrigt så är tystnaden den managementmetod som Arsenals klubbledning främst har tillgripit för att hantera den kritik som nu riktas mot dem. Förvisso menar Arsene Wenger att han förstår supportrarnas oro, men fortsätter också hävda att hans transferpolicy kommer att rättfärdigas om laget nu bara ges tid att uppnå sin potential.

Vilket väl ärligt talat känns som en rätt bekant refräng vid det här laget, hur riktig andemeningen ändå är. Arsene Wenger kan ändå inte göra så väldigt mycket mer i det här läget, än att uppmana till lugn och enighet i syfte att skapa ett så bra arbetsförhållande för honom själv och laget som möjligt.

Men i övrigt sprider tystnaden ut sig. För första gången under hela sin 15-åriga tid i klubben så var inte Arsene Wenger tillgänglig för frågor från publiken på bolagsstämman, inte heller Stan Kroenke var tillgänglig. Kroenke själv har ombetts att förtydliga vad det är han vill med klubben, hittills har han själv sagt väldigt lite om just detta.

Stan Kroenke, som inte utan anledning har kallats för Silent Stan, insåg kanske det nödvändiga i att i alla fall säga något under sin första bolagsstämma som Arsenals majoritetsägare, och pratade i två och en halv minut utan att egentligen säga något utav direkt konkret betydelse. I ett uttalande till stöd för Peter Hill-Wood menade han att ”we’re going to a certain place and Peter has our support”, utan att egentligen förtydliga vad för plats det var.

:::

Arsene Wenger hade mer att säga gällande klubbens ambitionsnivåer den här säsongen, även om det riktiga budskapet kanske snarare låg i vad han inte hade att säga.

Wenger betonade att Arsenal fortfarande kunde nå en Champions League-plats den här säsongen, även om han inte gick så långt som att utlova en sådan placering. För de som har vant sig vid att den uttalade ambitionen är att om inte vinna så i alla fall utmana om ligatiteln måste ha hoppat till över den snabba glidningen i klubbens ambitionsnivå.

Modala hjälpverb kan ju också vara lite kluriga i sådana här sammanhang, och ofta slugt använda av politiker eller personer i politiska sammahang. Att kunna nå en Champions League-plats är ju en ambition man faktiskt kan hävda att man uppnått, även om man i slutänden faktiskt inte når en Champions League-plats.

Soft targets, har jag för mig att det brukar kallas.

:::

Rent spelmässigt har ändå optimismen fått visst fotfäste runt Emirates efter ett par resultat som gått Arsenals väg i ligan, Champions League och Ligacupen. Inte minst Robin van Persie har spelat på ett sätt som finns alla skäl i världen att beundra, och han har också spelat hem ett antal viktiga poäng till Arsenal i ligan.

Men det är nu och idag som Arsenal verkligen måste upp till bevis på fotbollsplanen, när lagets ambitioner och karaktär verkligen kommer att prövas för kanske första gången sedan dess att transferfönstret stängde bakom ryggen efter den smärtsamma förlusten på Old Trafford.

Sedan dess har Arsenal haft en okej resultatsvit, även om förlusterna borta mot Blackburn och Tottenham är plumpar i protokollet, men motståndet har heller inte varit det allra mest prövande och inte heller har prestationerna alla gånger varit övertygande.

Men så värst mycket tuffare än en bortamatch mot Chelsea blir det inte – särskilt inte för Arsenal. Och det är i den här typen av matcher som det framför allt kommer att granskas huruvida Arsenal som lag är vuxna uppgiften att matcha sina konkurrenter på den här nivån.

:::

På något sätt så kommer Arsenal att kommunicera i och med dagens match mot Chelsea. Det återstår att se om det är en kommunikation som med ett bra resultat lugnar eller med ett dåligt resultat ännu en gång rör upp den revolutionära oron i Arsenalleden.

Slutsatsen blir hur som helst att om Arsenal som klubb ska kunna fortsätta hantera oron först och främst med tystnad, så måste Arsenal som fotbollslag idag prata på fotbollsplanen.

:::

Chelseas styrelseordförande Bruce Buck är förmodligen inte så väldigt mycket mer populär hos fansen just nu än vad hans kollega Hill-Wood är i Arsenal, men han gör sitt bästa för att göra sig till kompis med dem igen genom att hälsa att ”we are all Chelsea fans and I can only hope that, on Saturday, we all get together, support this club and beat the crap out of Arsenal.”

Yee-haw!

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Andra matcher under dagen: Everton vs Man Utd, Man City vs Wolves, Norwich vs Blackburn, Sunderland vs Aston Villa, Swansea vs Bolton, Wigan vs Fulham och West Brom vs Liverpool.

Roy stöter på Liverpool igen med andra ord.

:::

Toppmöte i The Championship också mellan Southampton på första och Middlesbrough på tredje plats.

Be Champions!!

Roberto Mancini tog redan från början ett hårt tag mot Carlos Tevez och gjorde klart att Carlos Tevez aldrig mer skulle spela för klubben så länge Mancini själv var manager. Alltsedan dess har interna disciplinutredningar inom Man City försökt reda ut vad som egentligen hänt och försökt komma fram till lämpliga sanktioner.

För några dagar sedan så kom Man Citys utredning fram till att Carlos Tevez gjort sig skyldig till fem olika former av kontraktsbrott, och man beslutade att bötfälla honom med ca £800k, eller fyra veckolöner. Carlos Tevez å sin sida har, tillsammans med sina representanter, muttrat om att stämma Roberto Mancini för ärekränkning och förtal.

Igår kom så beskedet att spelarfacket PFA, Professional Footballers’ Association, inte stöder Man Citys beslut om fyra veckors böter, utan reducerar straffet ned till det standardmässiga tvåveckorsalternativet som finns reglerat i alla kontrakt. Åt detta kan Man City göra föga, men rapporteras ändå vara rasande över PFA:s beslut.

:::

Man City menar att Carlos Tevez har varit representerad av PFA genom hela processen, av PFA:s VD Gordon Taylor, och att PFA:s beslut går stick i stäv med de indikationer som man signalerade under diskussionen med klubben.

PFA har uppenbarligen under processen argumenterat att alternativet för Man City att bryta kontraktet med Carlos Tevez var överdrivet, men att man skulle stödja ett bötesstraff utöver de två veckor som klubbar kan tilldela spelare utan PFA:s explicita godkännande.

Denna inställning är nu alltså förändrad.

:::

Den som någon gång har suttit i en förhandlingsliknande situation ser så klart att PFA har utsatt Man City för en så kallad bait-and-switch, där man lockat med ett löfte för att när denna implicita överenskommelse skulle hedras ersätta detta löfte med ett för Man City mycket mindre attraktivt alternativ.

På så vis lyckades PFA få bort alternativet att bryta Carlos Tevez kontrakt från agendan, och därefter kunde man halvera Tevez böteskostnad. Ser man PFA som okritiska företrädare för spelaren så har de naturligtvis agerat slugt och framgångsrikt. I alla fall på kort sikt. Frågan är emellertid om de har agerat ansvarsfullt även på längre sikt.

Till att börja med kan man anse att visst ska PFA tillvarata spelarnas intressen, men inte att de ska inta en moraliskt okritisk inställning till enskilda spelares beteende. Med andra ord, de kan knappast förväntas tillvarata enskilda spelares intressen till varje pris.

Men där finns också ett större sammanhang att ta hänsyn till. Carlos Tevez är inte den ende spelaren som PFA representerar. Långt därifrån, de förhandlar och representerar samtliga spelare inom den engelska fotbollen. För att kunna utföra denna uppgift på ett bra sätt så måste de uppfattas som en trovärdig aktör och vara accepterade av klubbarna som en pålitlig motpart vid förhandlingsbordet. Kort och gott, klubbarna måste känna att de kan lita på PFA.

PFA:s agerande i den här frågan visar att man inte nödvändigtvis kan lita på dem. De verkar mer än villiga att ge löften som de inte har någon avsikt att hålla. Allra minst har de agerat klart oprofessionellt. PFA:s agerande i den här frågan hjälper alltså Carlos Tevez, men på bekostnad av PFA:s trovärdighet och därigenom på alla andra spelares bekostnad.

:::

Man kan naturligtvis fråga sig i vilken utsträckning det har påverkat PFA:s agerande att deras VD Gordon Taylor valt att personligen representera Carlos Tevez i det här ärendet, snarare än en av deras ordinarie förhandlare. Kanske hade det blivit ett annat utfall, eller ett annat tillvägagångssätt, med en mer professionell förhandlare.

:::

PFA argumenterar i efterhand, förvisso formellt korrekt, att där tydligen inte finns övertygande bevis om att Carlos Tevez faktiskt har vägrat spela, och att Man Citys anklagelser heller inte innehöll någon punkt om att han vägrat spela, och att han därför inte kan bestraffas för det.

Invändningen är naturligtvis att det borde PFA i så fall ha argumenterat från början och genom hela processen. De bör inte rimligtvis ge indikationer om att i alla fall informellt acceptera en viss sanktion för ett visst brott, för att sedan i efterhand använda regelboken som ett ”get out of jail free”-card.

Det brukar sägas att när pengar blandas in så förlorar värden som hederlighet, goodwill och gentlemannamässighet i valör. Många har även konstaterat att så alltmer blivit fallet inom modern fotboll.

Det är tråkigt att PFA nu gjort sig till representanter för den utvecklingen.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Det blev alltså nej på stämman i Chelsea Pitch Owners igår – man sålde inte tillbaka Stamford Bridge och dess mark till klubben, vilket är att betrakta som ett hårt slag för Roman Abramovich och klubbens planer för en ny arena.

75% av rösterna behövdes för att det skulle bli ett ja-beslut, men endast 61% av rösterna uppnåddes. Vilket så klart var en rätt hög nivå det med. Låg närvaro, och det faktum att många aktieägare sålt sina aktier till företrädare för klubben förklarar rimligtvis det.

Något säger mig att frågan ännu inte är avgjord.

:::

Be Champions!!

Det krävs kvalificerad majoritet för att CPO ska gå med på det, med andra ord 75% av rösterna. Det har blivit något utav en infekterad fråga där diverse politiska skamgrepp från främst Chelseas klubblednings sida har rapporterats, i syfte att påverka och kontrollera omröstningen.

Samtidigt har det också under de senaste dagarna varit en väldigt hög omsättning på aktier i CPO och över £200k har spenderats på aktier i CPO som kostar £100 styck. Naturligtvis är farhågan att detta är en samordnad insats av Chelsea i syfte att få kontroll över omröstningen, och att många supportrar har satt sina privatekonomiska intressen i första hand.

2,000 aktier har alltså omsatts av ett totalt aktiebestånd om 15,000 aktier, något som alltså mycket väl kan visa sig bli tungan på vågen om omröstningen blir jämn. Hur som helst måste aktieägare motsvarande minst 11,250 aktier rösta ja till förslaget för att det ska gå igenom.

:::

Frågan är av stor vikt för Chelsea i och med att CPO kontrollerar klubbens möjligheter att omlokalisera till en ny och större arena i ett annat område av London. Och en sådan arena bedöms som nödvändig för klubben både vad avser att kunna konkurrera med klubbar som Man City och Man Utd, men också för att kunna uppfylla UEFA:s kommande regler om financial fair play.

Tanken är alltså att finansiera en ny arena genom att realisera och kapitalisera befintlig mark, vilket skulle kunna generera mellan £500-600m. Chelsea är med andra ord hittills ovilliga att skuldsätta sig för en ny arena, och likaledes är Roman Abramovich inte intresserad att finansiera ett arenabygge på egen hand.

Om CPO:s beslut blir nej så menar Chelseas klubbledning att någon flytt till en ny arena inte blir aktuell, och att Chelsea i så fall får spela vidare på Stamford Bridge med en kapacitet om runt 42,000 åskådare. Röstar CPO å andra sidan ja så kan jakten på en ny arena och ett nytt område inledas omgående.

Att strunta i CPO låter sig helt enkelt inte göras för Chelsea, eftersom avtalet mellan klubben och CPO innebär att om klubben flyttar från Stamford Bridge så övergår rättigheterna till namnet Chelsea FC till CPO.

:::

Hur kommer det sig då att supportrarna, det vill säga de som förmodas styra CPO, motsätter sig beslutet? Till att börja med ska man säga att det inte rör sig om alla supportrar. Men de som är tveksamma är det framför allt utifrån en oro om vad som kan hända med klubben om Roman Abramovich en dag beslutar sig för att sälja den.

För att komma runt den oron har CPO krävt, som villkor för att rösta ja, att man får samma styrande ägarkontroll över den nya arenan med tillhörande område som man idag har över Stamford Bridge. Detta krav har emellertid Chelseas klubbledning vägrat att tillmötesgå, och är inte heller villiga att förhandla om frågan.

Det är med andra ord en form utav stand-off som ska avgöras idag.

:::

Det är en tämligen prekär situation för Chelsea. Supportrarna oroar sig som sagt över vad som vid ett ja-beslut skulle kunna hända med en ny ägare vid rodret.

Frågan de kanske likaväl bör ställa sig, vid ett nej-beslut, är hur det påverkar Roman Abramovichs fortsatta intresse i klubben, om inte det skulle öka risken för nytt ägarskap, och vad det i så fall skulle betyda för klubben.

:::

Det är hur som helst tämligen sällan som en klubbs framtid ställs så på sin spets som trots allt är fallet för Chelsea nu i eftermiddag.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Lagen till Ligacupens kvartsfinal blev alltså Man Utd, Arsenal, Cardiff, Crystal Palace, Man City, Liverpool, Chelsea och Blackburn.

Lottningen sker runt lunchtid på lördag.

:::

Ett av de smutsigare knepen som Chelseas klubbledning sägs ha använt sig av är att styrelseordförande Bruce Buck tydligen har ringt upp en extern sophämtare (”waste disposal contractor”) och bett honom att placera en särskilt jobbig CPO-aktieägare ”on the sidelines”.

Be Champions!!

Eriksson, som under sitt år i klubben spenderat närmare £10m på nya spelare, var trotsig efter beskedet och menade att han hade fört upp Leicester till Premier League om han hade fått den nödvändiga tiden. Han kan givetvis peka på att man bara låg två ynka poäng från en playoff-plats, och att ligaplaceringen i det avseendet alls inte var någon katastrof.

Under säsongens första fjärdedel har alltså två före detta engelska förbundskaptener fått sparken i The Championship. Men där Steve McClaren tidigare fick sparken från Nottingham Forest till stor del för att han inte hade möjlighet att värva några spelare, så är det kanske rimligt att säga att Eriksson fick sparken för att han värvade för många – rättare sagt, att han värvade så många utan att lyckas få dem att prestera tillsammans på tillräckligt kort tid.

Det har diskuterats huruvida Eriksson kanske helt enkelt är passé vad avser sina managerfärdigheter. Frågan är kanske snarare huruvida Eriksson helt enkelt är för kontinentalt europeisk i sin managerstil, och att den helt enkelt inte går hem i den kanske allra mest typiskt brittiska av alla världens fotbollsligor. Där omgivningen brakar på med kraft och fart, så är det lätt att bli överkörd om man ihärdar med tålamod och bollinnehav. I alla fall när där inte föreligger någon signifikant skillnad i spelarkvalitet mellan lagen.

:::

En brittisk managerstil är kanske om inte nödvändig så i alla fall betydelsefull om man vill nå framgång i The Championship. Frågan är emellertid hur de thailändska ägarna tänker i den frågan, om de satsar brittiskt eller om de hellre siktar på att hämta in något etablerat managernamn.

En intressant notis är att under de senaste tio åren så har bara en enda manager, Roberto Di Matteo, som inte varit av brittiskt eller irländskt ursprung lyckats uppnå uppflyttning från The Championship till Premier League. Av 30 framgångsrika managers så hittar vi 21 engelsmän, fyra skottar, två nordirländare, en irländare och en walesare.

Samtidigt så har både Paulo Sousa och Sven-Göran Eriksson, klubbens två senaste managers och deras enda icke-brittiska/-irländska managers genom historien, misslyckats i Leicester.

Kanske finns där alltså mer än enbart rent nostalgiska skäl som gör att Leicesters supportrar ropar efter Martin O’Neill att göra återkomst i klubben i vilken han först gjorde sig ett namn som manager i England. Han är i alla fall en av förhandsfavoriterna bland de som gjort till affärsidé att spekulera i sådana frågor. Andra brittiska namn kastas också runt, bland dem naturligtvis ständiga namn i den brittiska managerkarusellen som Mark Hughes och Steve McClaren.

Uppenbart är i alla fall att ett kontinentalt managerskap fungerar relativt sett klart bättre i Premier League, där spelarmaterialet och kanske också kulturen är en annan. I det avseendet har kanske Leicester ägare tänkt rationellt i tillsättandet av den typen av managers. Men frågan är kanske, i och med att Leicester fortfarande befinner sig i The Championship, om de helt enkelt sålt skinnet innan björnen är skjuten.

Att planera för en framtida tillvaro i Premier League blir meningslöst om man inte först och främst faktiskt tar sig dit.

:::

Inför helgens bortamöte med West Ham, en annan av ligans förhandsfavoriter, manar lagets mittfältarsgeneral Andy King på sina lagkamrater och betonar vikten av att nu börja få lite konsekventa resultat på planen och samla på sig poäng i tabellen.

:::

Man kan ju allra minst tycka att det börjar bli dags för Martin O’Neill att göra comeback som manager inom engelsk fotboll nu. Han har varit borta alldeles för länge.

Det skulle ju också göra att jag inte kan ha med honom i en kommande blogg om engelsk fotbolls parior, som jag förmodligen kommer publicera vid lämpligt tillfälle inom kort när jag befinner mig på pingistävling och slipper betrakta kommentarsförödelsen live.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Disciplinkommittén i Man City har funnit Carlos Tevez skyldig till att vägra spela mot Bayern München, alltså inte endast skyldig till att ha vägrat värma upp, och bötfällt honom fyra veckors lön – upp emot £1m med andra ord.

Räkna med att inte ha hört sista ordet i den soppan.

:::

Skadeglädje är lite speciellt ändå – men kanske också lite personligt.

Antropologiska studier sedan i söndags visar alltså att Man Utds jättetorsk i söndags gör Arsenals förlust för någon månad sedan på Old Trafford mindre försmädlig för vissa Arsenalfans. Samt ser jag nu att den tydligen också gjorde Romas supertorsk för drygt fyra år sedan mindre försmädlig. För att nämna några framstående exempel.

Från min sida kan jag bara säga att även om Man Utd gick in och tvålade till Liverpool med 24-0 på Anfield i en kommande cupomgång, eller besegrade Barcelona med 8-1 i nästa Champions League-final, så skulle söndagens förlust inte kännas det minsta mindre försmädlig för min del.

Exakt hur fantastiskt obetydligt för min känsla av försmädelse över helgens förlust det då vore om till exempel Chelsea eller Real Madrid, det vill säga något annat lag, tvålade till Man City på Etihad Stadium kan ni ju i så fall bara föreställa er.

Betrakta det som mer utav ett personligt perspektiv, och kanske en liten insikt i vad jag drivs av och inte drivs av i mitt supporterskap.

:::

Man Utd, Arsenal, Cardiff och Crystal Palace samtliga vidare till Ligacupens kvartsfinaler. Vilka fyra lag som gör dem sällskap avgörs under kvällens matcher, varav några får det att vattnas i munnen.

:::

Folkmusik för Svennis.

Be Champions!!

Utvecklingen av Ligacupens prestige och status de senaste åren har varit mestadels positiv. Förvisso har det inhemska cupspelet minskat i prioritet inom den moderna engelska fotbollen, men Ligacupen har aldrig stått särskilt högt i det avseendet. För Ligacupen specifikt så har dess renommé växt stadigt och nu är den mer eller mindre likvärdig i status med dess storebror FA-cupen.

Samtidigt så meddelades det för någon månad sedan att Ligacupens huvudsponsor, bryggerijätten Carling, drar sig ur samarbetet. Detta skulle man kunna se som ett bakslag, men jag väljer för den här bloggens ändamål att istället se det som en möjlighet. En möjlighet att förnya Ligacupens profil och dess roll inom engelsk fotboll.

I nuläget är Ligacupen en vanlig engelsk cupturnering, utan någon särskilt specifik profil. Att exempelvis särskilja den från FA-cupen är inte lätt. Mitt förslag till The Football League är att de i samband med jakten på ny sponsor aktivt skulle arbeta med att profilera om Ligacupen till en cupturnering profilerad mot det lokala fotbollssamhället, mot att bli något utav en familjeturnering.

Det finns flera argument för en sådan profilering. Dels att flera managers öppet betraktar turneringen som en distraktion. Dels att publikunderlaget för turneringen är förhållandevis lågt, arenor står inte sällan halvtomma under turneringen, åtminstone i dess tidigare omgångar. Med andra ord behöver man inte prioritera bort fullt betalande åskådare för att genomföra en dylik förändring.

:::

Förslaget skulle kunna bestå av ett antal komponenter:

1)      Hitta en sponsor med en tydlig familjeprofil

En sponsor ska spegla turneringen, och vice versa. Med bryggerier eller spelbolag som sponsorer så blir det svårt att på ett trovärdigt sätt bygga en profil som familjeturnering. Med en mer anpassad sponsor blir det också mer naturligt att hitta kringarrangemang.

2)      Etablera en familjebaserad prissättning

Att gå på engelsk fotboll är dyrt, kanske inte minst för småbarnsfamiljer där en fotbollsdag snabbt landar på några hundra pund. Sikta på att kunna erbjuda en Ligacupupplevelse för hela familjen runt £20, absolut inte över £50. Försök göra Ligacupen till något utav ett impulsköp tillsammans med barnen, ungefär som att gå på bio eller på hamburgerkedja.

3)      Tidigarelägg avsparken i Ligacupen

Ska man uppnå den förra punkten så blir den här förmodligen nödvändig. Börja matcherna runt kl 18 eller 19 istället så hinner både föräldrarna komma hem från jobbet samtidigt som man hinner hem och i säng med barnen inom en vettig tid. Att se sitt lag på kvällen, i mörker och under strålkastarsken är en upplevelse man inte bör missa.

4)      Samarbete med skolor och lokala fotbollsklubbar

Ge speciella priser och mängdrabatter till skolor och lokala fotbollsklubbar som kan gå tillsammans och titta på fotboll. Kanske kan ungdomslag från olika klubbar spela en förmatch till den riktiga matchen. Det är i alla fall ännu ett sätt att involvera det lokala samhället i Ligacupen.

5)      Profilera Ligacupen som de framtida spelarnas turnering

Det är ju i praktiken så det är nu, men det görs inget utav det. Tvärtom talas det tyst om det, alternativt lyfts det fram som ett problem. Det är så klart precis tvärtom. Det är en faktor som gör Ligacupen intressant, som ger den en kanske till och med tydligare profil än FA-cupen som lever kvar i limbo. Lyft fram det som en styrka!

Kanske kan man till och med överväga att introducera särskilda regler för ändamålet. Exempelvis att spelartruppen måste bestå av spelare som är 23 år eller yngre, med maximalt tre undantag. Med andra ord rätt precis de regler som OS-fotbollen arbetar med.

:::

Engelsk fotboll har blivit, och kritiseras för att ha blivit, allt mindre utav en familjeupplevelse, eller till för lokala fotbollssupportrar. Engelsk fotboll har särkopplats från dess rötter sägs det, delvis felaktigt. Men det finns i alla fall ett direkt egenvärde i att dedikera en central beståndsdel utav engelsk fotboll till en delvis annan målgrupp än precis samma målgrupp som all annan fotboll riktar sig till.

:::

Flera idéer i den här bloggen fick jag från en annan text som jag läste för någon eller några månader sedan. Problemet är bara att jag i skrivande stund inte kommer ihåg var, av vem, hur jag fick tag i den, eller ens vad texten hette, bara att jag läst den, tyckte den var bra och lade dess innehåll på minnet.

:::

Ligacupen har alltid varit en cupturnering baserad på innovation. Dels tekniskt, när turneringen startade under 1960-talet i och med införandet av strålkastarljus på engelska arenor. Dels ekonomiskt, när man under 1980-talet låg i framkant vad avser sponsorsamarbeten. Ligacupen, och The Football League, har här en möjlighet att fortsätta i denna stolta tradition, och göra Ligacupen även marknadsmässigt innovativ under 2010-talet.

Därför vore det naturligtvis extra sorgligt om det, och risken för det är så klart överhängande, blir ännu ett bryggeri eller ännu ett spelbolag som tar över som sponsor för Ligacupen efter Carling. Eftersom det skulle innebära att en rätt stor möjlighet både för Ligacupen och för engelsk fotboll i så fall har gått förlorad.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Bordtennisikonen Kjell Johansson, också kallad Hammaren, gick bort igår 65 år gammal i sviterna av en blodsjukdom.

En av svensk idrotts stora.

:::

Så, Sven-Göran Eriksson fick alltså sparken som manager från Leicester. Och nu får man ju rimligtvis förmoda att han är död inom engelsk fotboll. Jag såg Leicester som hans chans att återupprätta sig, men det gick inte som man kanske hade kunnat hoppas.

Andra får avgöra om han fick tillräckligt med tid på sig. Å ena sidan så har Leicesters spel hackat betänkligt, men å andra sidan så är det lång tid kvar på säsongen och det var trots allt inte många poäng upp till playoff-strecket för Leicester.

Men arbetar man för stora pengar för ägare som pumpat in stora pengar i klubben så har man gett sig in i leken, och ska man byta manager och hoppas att det ska ge någon effekt så ska man göra det så tidigt som möjligt.

Återvänder Martin O’Neill till sin gamla klubb? Väldigt roligt i så fall, även om det delvis skulle sabotera en bloggidé jag precis satt och skissade på.

Bland det roligaste, och på sitt sätt kanske mest talande, jag hörde igår, från radion, apropå Svennis och att han inte borde få sparken: ”Jag tror folk glömmer bort att han ändå vann UEFA-cupen med Blåvitt 1990, han har ju gjort det bra.”

Be Champions!!

Att QPR tvålade till Chelsea i ett av säsongens alla Londonderbyn, och det första av sitt specifika slag på mer än ett årtionde, var desto märkligare. Och med två snabba utvisningar på Chelseaspelare under första halvlek så får man säga att även hur den matchen gestaltade sig var väldigt svårt att föreställa sig på förhand.

När man tänker efter så har den här säsongen ändå serverat några riktigt spektakulära omgångar. Jag tänker kanske inte minst på omgången när Man City och Man Utd krossade Tottenham respektive Arsenal med siffror som man inte trodde var riktigt möjliga.

:::

Utöver vad som hände i kampen om ligatiteln så kan vi därunder konstatera att Tottenham ser fortsatt starka ut i kampen om den fjärde Champions League-platsen, och att Arsenal ser ut att i alla fall vara på väg att blanda sig i kampen till sist. Liverpool emellertid har svårt att komma ur gruset en aning, och står och slirar lite.

Och nej, jag tänker inte nämna Newcastle i den striden. Åtminstone inte ännu.

:::

Men om vi då ska försöka hitta saker vi lärt oss? Det blir lite snabbt och smutsigt den här gången.

:::

Man City är numer tydliga titelfavoriter

Det går inte att dra någon annan direkt växel av gårdagens resultat. I det avseendet är jag överens med bland andra Daniel Taylor på The Guardian och alla andra som skriver liknande saker. Man kan välja att se på det hela rent tabellmatematiskt om man så vill. Inför säsongen kändes det som 50-50 mellan lagen. Nu har Man City ett fempoängsförsprång med nio matcher av säsongen spelade.

Matchen på Old Trafford igår var väldigt illustrativ. Man City har förskräckligt många ess i sin spelartrupp. Bara en spelare som David Silva, som håller absolut högsta världsklass. Spetsa det med Sergio Agüero. Resten är mer eller mindre samtliga också höga kort, kungar såväl som knektar. Men det som gör Man City lite speciellt är att man även har jokrarna, inte minst en spelare som Mario Balotelli, som jag tror spelar en stor roll över en ligasäsong, då de är svårare för motståndarna att förutse och förbereda sig för. Vid sidan av planen har man en manager som just nu inte kan göra något fel, till och med explosiva situationer som den med Carlos Tevez hanterar han perfekt. Igår gick Man City all-in i Manchesterderbyt, och man behövde inte ens vänta till rivern för att veta att man satt på en vinnande hand.

Man Utd har å andra sidan också starka kort på handen, med vilka de har möjlighet att vinna alla matcher de spelar, men det känns som att där finns färre varianter, färre outs. Inför säsongen var det en något osäker känsla av var någonstans Man Utd egentligen stod. Och jag tror jag var långt ifrån ensam bland Man Utds fans som under säsongsinledningen, när såväl spel som resultat var bättre än vad man vågat förvänta sig, som ärligt talat hade lite svårt att tro på vad vi såg. Igår fick vi bekräftat på ett tämligen brutalt sätt att det i alla fall delvis var något utav en illusion, en synvilla. Man Utd är inte ute ur leken, men ska man blanda sig i titelstriden igen så måste man uppbåda samma typ av mentala lagstyrka som man gjort ett par gånger förut; efter förlusten mot Liverpool på Anfield 1992, 0-5-förlusten mot Newcastle på St James’ Park 1996, 1-4-förlusten mot Liverpool på Old Trafford 2009 som exempel.

Om Chelsea kan man säga mycket, allra minst att de fortsätter förbrylla. Det blev en oväntad förlust mot QPR igår, ett poängtapp de sannerligen inte var betjänta av samtidigt som Man City drog ifrån i toppen. Många pekar på att de även med nio spelare förde spelet mot QPR som ett styrketecken. Och så kan man kanske resonera, även om det var mot QPR som hade ett resultat med vilket de var nöjda. Men faktum är ändå att de inte kvitterade eller vände matchen, och att det i sig så klart är ett svaghetstecken att försätta sig i en situation där man får två spelare utvisade, utöver en straff mot sig. Skulden kan placeras på en domare, som alltid när ett resultat inte går lagets väg, men det är också att blunda för det egentliga problemet.

:::

Luis Suarez har tagit på sig rollen som ligans störste wanker…

Ligans störste wanker. Det är en av mig själv formulerad mindre ärofylld titel som flera spelare i Premier League har aspirerat till genom åren. Cristiano Ronaldo under sina tidiga år i Man Utd var en het kandidat. Didier Drogba har haft några storstilade uppvisningar. Nani har varit och är delvis om än i något mindre utsträckning än förut väldigt högt upp på wanker-listan. Med andra ord, spelare som gnäller, filmar, förstärker, överdriver, tjatar på och förolämpar domare, slår i marken när de inte får som de vill, rent generellt utnyttjar systemet till max.

Suarez mot Norwich var en i det avseendet tämligen jobbig upplevelse, och att domaren inte gjorde mer åt det under matchen förblir ett mysterium som endast han själv kan lösa. Förmodligen känner domarna kollektivt en form av institutionaliserad hopplöshet inför detta fenomen. Inte var det första matchen heller i vilket samma beteende visas upp. Det är inte objektivt på något vis, och visst är det ett vandringspris, men Luis Suarez har definitivt tagit på sig rollen som ligans för tillfället störste wanker.

…och är Kenny Dalglish på väg att tappa greppet?

Och visst att det är en managers jobb att försvara sina spelare, men det måste, om inte annat så för trovärdighetens skull, finnas några gränser. Och givet det ovanstående, när Kenny Dalglish formulerar sig på följande sätt så måste man börja undra hur mycket han verkligen har tänkt igenom det hela: ”His [Suarez] integrity has been called into question and I think maybe he is suffering from that at the moment. It is their [domarnas] integrity that needs questioning, not his. On the football pitch he is exemplary.”

Att beskriva Luis Suarez beteende på fotbollsplanen som exemplariskt är naturligtvis i sig tillräckligt för att få ögonen att tåras. Man kan tycka att det är mer eller mindre acceptabelt, beroende på ens värderingar och tendenser till moralpanik, men exemplariskt är det inte på något vis. Att därefter gå vidare till att påstå att det som ska ifrågasättas är domarnas integritet är minst ett sjumilakliv över gränsen. Andra managers har blivit avstängda för klart mindre än så, och det ska ju bli intressant att följa om det är ett öde som också drabbar Kenny Dalglish.

Rent taktiskt var ju inte matchen mot Norwich heller någon höjdare för Dalglish. På mittfältet lämnades ytor stora som oceaner framför den egna backlinjen, vilket Norwich utnyttjade gång på gång. Märkliga byten störde också Liverpools jakt på ett vinstmål mot slutet av matchen. Beslutet att ta ut Stewart Downing när man plockade in Andy Carroll kändes tveksamt. Inte bara för att en bra inläggsspelare, som kan pricka Carroll, plockades bort utan för att laget också berövades fart med vars hjälp man får möjlighet att slå inlägg mot försvar som ännu inte är organiserade. Nu var tanken att Enrique skulle ta över inläggsansvaret från vänsterkanten, men med det alternativet tappade man i varje anfall värdefulla sekunder och tiondelar.

:::

En annan halv observation från helgen är förvisso att Norwich alltmer börjar framstå som ”the real shit”. Paul Lambert har gjort ett jättejobb med laget som alltså spelade i League One förrförra säsongen. Och ingen är gladare för det än jag, som inför säsongen tippade dem som ligans absoluta strykpojkar.

:::

Så, vad har ni själva för tankar och reflektioner från helgens omgång? Tillsammans med mer eller mindre argsinta reaktioner på mina tankar och reflektioner.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Rätt exakt den enda ordleken på gårdagens resultat som jag själv faktiskt tyckte var både roligt och lite fyndigt: ”Alex Fergusons fru har lämnat honom. Anledningen? 6-1 var för dåligt!”

Man måste dock vara minst 15 år för att förstå det.

:::

Gårdagskvällens bisatssnackis, om vad John Terry sa alternativt inte sa i riktning mot Anton Ferdinand eller någon annan oklart vem. Utifrån det här bildbeviset så hade i alla fall inte jag haft tillräckligt på fötterna för att anklaga John Terry för det som han har anklagats för.

Be Champions!!

[“En vinst borta mot Man Utd skulle alltså öppna upp ett fempoängsförsprång, vilket kan svänga en stor del utav titelstridspsykologin i Man Citys favör.”]

Check! Uppdraget utfört, med mos till korven. Jag kan inte erinra mig att jag under hela den tid jag följt fotboll i allmänhet, och engelsk fotboll i synnerhet, har upplevt något resultat som tydligare och mer definitivt definierar psykologin, och förmodligen utgången, i en ligastrid.

[“Å andra sidan så har Man Utd visat sig vara förvånansvärt öppna i sitt försvarsspel tidigare under säsongen, och kan alltså vara sårbara mot högkalibriga anfallare – vilket Man City besitter i överflöd.”]

Så rätt, så rätt.

[“Anfall är förmodligen bästa försvar – för båda lagen.”]

Hälften rätt. Alltid något.

[“För egen del skulle jag vilja säga att det lag som främst har något att bevisa rent fotbollsmässigt i den här matchen är Man Utd. Jag är, trots en stundtals sprakande säsongsinledning, egentligen inte alls säker på var laget egentligen står den här säsongen.”]

Helt rätt. Jag känner mig dock rätt hyfsat säker nu. Att döma av dagens prestationer på planen, med tidigare ligamatcher som bakgrund, så vinner Man City ligan, möjligen kan Chelsea hota. Man Utd har inte en snöbolls chans i helvetet med det här spelet, som kulminerade idag men som har visat sin fula nuna i närmare en månads tid. Man Utds enda teoretiska chans är om de höjer sig, och det illa kvickt, med cirka 5000%. Procentsatsen är, bäst att säga det, inte matematiskt bevisad utan mest gripen ur luften.

Man Utd-spelarna ger, för förmodligen första gången under Alex Fergusons tid som manager, intryck av att ha gått på hypen om sin egen storhet, vilket givet säsongsinledningen kanske är lätt hänt. Jag noterar att vissa nu kritiserar Ferguson för att, likt Wenger tidigare, inte ha stängt igen matchen, och på så vis ha bäddat för de stora siffrorna. Själv ser jag omvänt på det, spelarna förtjänar inte bättre. De förtjänar att få vada i sin egen förödmjukelse. Om inte annat för att det är det enda sättet att garantera att det aldrig händer igen. Och i det avseendet, bättre förr än senare!

Det här är Man Citys dag. Och det är förmodligen Man Citys säsong. Så länge Roberto Mancini kan se till att Man Citys spelare inte någon gång under säsongen går på hypen som sin egen storhet. Men av andra förtjänar det ju att sägas en dag som den här. Mario Balotelli och David Silva, vilka spelare!

Be Champions!!

Tidningarna är helt fullsmockade av artiklar och specialreportage. The Guardian går igenom och jämför lagdel för lagdel mellan de båda lagen. Man kallar in gamla uvar för att skriva om historiken mellan de båda klubbarna. Yngre hökar tas fram för att pontifikera om den framtida relationen dem emellan. Och andra tidningar och TV-bolag följer samma modell.

Visst har dylika toppmöten varit upphaussade förut, men jag har aldrig riktigt fått den här känslan.

Det är naturligtvis många faktorer som spelar in i det. Det är till att börja med ett derby. Det är också ett toppmöte mellan de två lag som många betraktar som de som kommer göra upp om ligatiteln. Många betraktar mötet som symboliskt för hur säsongen kommer att sluta. Det är en match mellan den obestridda tungviktsmästaren och den stenrika utmanaren. Det spekuleras om ett pågående maktskifte i Premier League.

Att matchen är av tung symbolisk karaktär kan man inte gärna förneka.

:::

Det rent poängmässiga är en aspekt. Man City ligger redan inför den här omgången två poäng före Man Utd, även om man har haft ett klart enklare spelschema så här långt. En vinst borta mot Man Utd skulle alltså öppna upp ett fempoängsförsprång, vilket kan svänga en stor del utav titelstridspsykologin i Man Citys favör.

Även oavgjort vore naturligtvis i det avseendet ett helt okej resultat för Man City, även om det inte har samma bedövande effekt. Men man behåller ändå serieledningen.

Man Utd har inte möjligheten att med hjälp av poängmässiga försprång åsamka Man City några egentliga skador, man kan som bäst ligga en futtig poäng före dem efter den här omgången. Ett sådant försprång kan hämtas upp och vändas redan i nästa omgång.

Däremot kan man tillfoga Man City en på sikt kanske mer betydelsefull mental smäll. Den fråga som Man City nämligen alltid brottas med är huruvida de rent lagmässigt har vad som krävs för att kasta ned Man Utd från den berömda täppan. En vinst här kan, på samma sätt som Charity Shield-matchen i augusti delvis gjorde, accentuera dessa frågetecken och göra dem till en belastning för den ljusblå klubben.

:::

Många översätter denna symboliska och psykologiska problematik till ett rent taktiskt dilemma för Roberto Mancini: Ska han åka till Old Trafford med ambitionen att säkra ett kryss, eller ska han satsa på att använda matchen till att med en vinst verkligen göra en psykologisk markering mot sin förmodat huvudsakliga fiende inte bara i den här säsongens titelstrid utan mot sin främste konkurrent om herraväldet inom engelsk fotboll under de kommande fem-tio åren?

Frågan kompliceras av ett par faktorer. Å ena sidan innebär det faktum att Man City går in i matchen med en tvåpoängsledning att de helt plötsligt tjänar på ett oavgjort resultat. Å andra sidan så har Man Utd visat sig vara förvånansvärt öppna i sitt försvarsspel tidigare under säsongen, och kan alltså vara sårbara mot högkalibriga anfallare – vilket Man City besitter i överflöd.

:::

Faktum är så klart att båda lagen har så mycket kvalitet i sina båda anfallslinjer att dagens derby borde kunna bli ett av de mest öppna och händelserika på väldigt länge.

Anfall är förmodligen bästa försvar – för båda lagen.

:::

David Conn på The Guardian gör förmodligen den mest heltäckande jämförelsen mellan de båda klubbarna som helhet så här inför dagens prestigemöte:

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/oct/21/manchester-united-manchester-city

:::

För egen del skulle jag vilja säga att det lag som främst har något att bevisa rent fotbollsmässigt i den här matchen är Man Utd. Jag är, trots en stundtals sprakande säsongsinledning, egentligen inte alls säker på var laget egentligen står den här säsongen.

På något sätt känns det här som den första matchen för säsongen där de verkligen har möjlighet att visa det. Även om förra helgens match mot Liverpool onekligen också låg i den riktningen.

:::

Jag undrar vilket Manchesterderby i ordningen det här är som beskrivs som ”det största någonsin”. Givetvis en produkt utav Man Citys tilltagande styrka och inflytande, men självklart också utav sportjournalismens närmast darwinistiska sensationalism.

Min känsla är i alla fall att matchens, eller snarare resultatets, betydelse såhär i förhand överdrivs tämligen ordentligt. Och jag är tämligen säker på att media kommer att överdriva betydelsen utav resultatet i efterhand också, och tillskriva ligasegern till vilket lag som än vinner. Men efter matchen återstår fortfarande 27 långa omgångar.

Det enda resultat som kan komma i närheten av den betydelse som media kommer att derivera vore en Man City-vinst. Och i just det avseendet är det bara Man City som kan komma från den här matchen som vinnare. Allra helst som den spelas på Old Trafford.

Det är också något som kanske borde kunna få Man City att gå in till matchen med en mer avslappnad inställning. De har just inte så väldigt mycket att förlora, men desto mer att vinna.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Andra matcher under dagen: Arsenal vs Stoke, Fulham vs Everton, Blackburn vs Tottenham och därefter avslutas fotbollshelgen med Londonderbyt mellan QPR och Chelsea.

:::

Man undrar vad Kia Joorabchian egentligen har för hållhake på sina klienter. Under veckan har han fått Mark Hughes att göra sig själv till något utav ett åtlöje genom att gå ut och kommentera Roberto Mancini, med ett extremt tydligt getöga mot att ge Carlos Tevez någon form av publik upprättelse.

:::

Känslan är i alla fall att både Roberto Mancini och Alex Ferguson kör taktiken att kväva varandra med kärlek – båda prisar utan förbehåll varandra som managers.

Bob Paisley kallade det att ge motståndaren ”a bit of toffee”.

:::

Big Boss Lundh skriver att han undrar om inte Sven-Göran Eriksson riskerar sparken efter ny tung Leicesterförlust, den här gången efter 0-3 hemma mot Millwall.

Jag är benägen att undra detsamma.

:::

Liknande scener på Old Trafford idag? Det känns i alla fall bekant på något vis.

Be Champions!!

En stor anledning till det var den kamikaze-politik som kännetecknade sommarens transferfönster där man lät flera av sina bästa spelare lämna klubben samtidigt som de man ersatte var tämligen oprövade kort i Premier League-sammanhang. Kvaliteten på lagets ryggrad ifrågasattes, och det också med rätta, oavsett vad resultaten i efterhand visar.

Men nu, efter åtta omgångar spelade av Premier League, så ligger Newcastle alltså på fjärde plats i tabellen och med ett spel som framstår som så pass stabilt att det känns rimligt att laget i alla fall kommer att kunna utmana om de europeiska cupplatserna, om än kanske inte Champions League-platserna, vad säsongen lider.

Många vill ge äran för denna utveckling till Alan Pardew, lagets manager. Men frågan är om det är hela sanningen. Kanske måste man ha ett större perspektiv på Newcastle som klubb om man vill försöka förstå dem, och betrakta deras framgång som en produkt utav jämvikt mellan olika men inte alltid harmoniska krafter.

:::

Newcastle är en klubb som alltsedan 2008, när Kevin Keegan gjorde en högst tillfällig återkomst, har befunnit sig i ett mer eller mindre permanent krigstillstånd mellan dess klubbledning och dess supportrar.

Förtroendet för klubbens ägare Mike Ashley har varit avgrundslågt och detta missnöje har fått sitt uttryck på läktarna. Ett förhållande som också har drabbat laget på planen. Vad som har hänt i Newcastle under framför allt den här säsongen är att dessa två stridande krafter verkar ha funnit något slags vapenstillestånd.

:::

Det har funnits många skäl för supportrarna att inte lita på Mike Ashley och hans gäng av glada män. Alla turer runt klubbens nedflyttning, alla sparkade managers, den för klubben förnedrande ”kom och köp oss”-annonseringen, och på sistone det faktum att klubben sålt nyckelspelare efter nyckelspelare utan att dessa har ersatts på ett för supportrarna acceptabelt sätt.

Men tittar man bakåt så måste man kanske också medge att det mitt i all Newcastles galenskap ändå verkar finnas en metod. Där verkar finnas en genomtänkt idé om hur Newcastle ska värva. Mike Ashley sade i en intervju en gång att idén var att göra Newcastle till en sorts Arsenal-on-the-Tyne, och tittar vi på Newcastles värvningar de senaste säsongerna så verkar de onekligen ha kommit en bit på väg.

Där många andra klubbar har satsat tungt på engelsk talang, så har Newcastles taktik snarare varit att försöka hitta prisvärd talang utomlands som besitter goda tekniska egenskaper. Under denna strategi så har spelare som Hatem Ben Arfa, Yohan Cabaye, Sylvain Marveaux, Gabriel Obertan, Davide Santon och Demba Ba, Cheick Tioté med flera samtliga plockats till klubben.

Med så många franska spelare är det naturligtvis lätt att känna att Arsenal-benchmarken har getts närmast parodiska dimensioner.

Det betraktades som närmast självmord när klubben under sommaren sålde Kevin Nolan, José Enrique och Joey Barton. Men vad som kanske inte är lika uppenbart är att Newcastle i somras värvade sju nya spelare för en nettokostnad om £850k, och då är inte försäljningssumman för Andy Carroll inräknad. Vad som är än mer enastående är att laget inte bara framstår som väldigt välbalanserat, utan att Newcastle också spelar en väldigt tight och sammanhållen fotboll.

Newcastles strategi ser med andra ord ut att så här långt vara väldigt lyckad. Laget uppnår framgång på planen, och klubben genererar med en sådan här transferpolicy också vinst i styrelserummet. Men vem är egentligen ansvarig för framgången?

Alan Pardew framstår inte som arkitekten bakom Newcastles transferpolicy. Dels då den var iscensatt även innan Pardew kom till klubben, och den var också en källa till konflikt mellan klubbledningen och Chris Hughton, Pardews företrädare. Dels då Pardew själv inte alltid gett ett intryck av kontroll över policyn. Han ville behålla Carroll i klubben, men några månader senare var Carroll såld. När klubben satte Joey Barton på transferlistan, så fortsatte Pardew att plocka ut honom i startelvan.

Frågan kompliceras av att Newcastle inte har något uttalad director of football-funktion. Förmodligen är emellertid Newcastles transferpolicy formulerad och utförd av Newcastles chefsscout Graham Carr tillsammans med Derek Llambias, Mike Ashleys högra hand och medhjälpare.

:::

I takt med resultaten på planen så har också en förändring skett på St James’ läktare. Newcastle har förmodligen ett av Englands främsta och mest högljudda hemmaföljen, där en väldigt intensiv atmosfär kan skapas som hjälper fram det egna laget. Problemet under senare år har varit att denna atmosfär lika lätt har kunnats vändas mot det egna laget, vilket ofta blivit fallet i och med den frustration som funnits mot hur klubben har styrts.

Kanske var i det avseendet förra säsongens hemmamatch och makalösa upphämtning mot Arsenal viktigare för Newcastle än vad till och med resultatet indikerar. Luke Edwards på Telegraph argumenterar trovärdigt för att det var matchen då Newcastles hemmapublik fick tillbaka sitt självförtroende och insikten att de faktiskt spelar roll, att de med sin blotta röst och närvaro faktiskt kan hjälpa laget.

Stämningen på Tyneside och runt St James’ Park är hur som helst för första gången på länge positiv, och det är något som definitivt har skapat det momentum som Newcastle just nu drar nytta av.

:::

För mig är Newcastles nuvarande framgång alltså först och främst en produkt av en tillfällig jämvikt i relationen mellan klubbledning och supportrar, de två krafter som mer än något annat format Newcastles moderna fotbollsöde. Fred i vår tid, som Neville Chamberlain en gång lite olyckligt uttryckte det. Men är detta då ett stabilt tillstånd? Nej, i sig självt naturligtvis inte. Det håller i sig i medgång, huruvida jämvikt fortsätter råda även i motgång är långt mer osäkert.

Vilken roll spelar då Alan Pardew för denna jämvikt, eller détente?

Jag tror Pardew kort och gott är limmet som fogar de båda falangerna samman, och det är en roll som inte ska underskattas för Newcastle. Han har goda relationer med klubbledningen och verkar, till skillnad från exempelvis Kevin Keegan och Chris Hughton, acceptera Newcastles transferpolicy.

I en klubbsituation där två krafter, klubbledning och supportrar, befinner sig på kontinuerlig kollisionskurs så måste managern vara en harmoniserande snarare än inflammerande karaktär. Keegan och Hughton tog konflikt, och satte på så vis klubben i brand. Pardew söker konsensus, och har på så sätt skapat balans i klubben.

Lägg till det att Alan Pardew också verkar ha spelartruppens fulla förtroende, och en god förmåga att förbereda och motivera sina spelare, så framstår det som att Alan Pardew ändå har en nyckelroll för Newcastles framgång. Men kanske inte riktigt på det sätt som de flesta tänker sig.

:::

I eftermiddag spelar Newcastle hemma mot Wigan framför en entusiastisk hemmapublik. Möjligheten måste betraktas som mycket god att man även efter denna omgång kommer befinna sig på en av Champions League-platserna.

Det är glädje på Tyneside igen. Frågan är bara om draken också kan lyfta i motvind, som ordspråket säger.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Andra matcher under dagen: Den tidiga Wolves vs Swansea, eftermiddagsmatcherna Aston Villa vs West Brom (!) och Bolton vs Sunderland, samt kvällsmatchen Liverpool vs Norwich.

:::

Efter Stuart Pearces uttalande om att spelare kan bli aktuella för både EM och OS kommande sommar så har storklubbarnas managers snubblat över varandra för att utesluta den enligt dem enastående dumma idén.

Arsene Wenger gick till med så långt som att beskriva OS som ”inte en riktig fotbollsturnering”. Jag är lite benägen att hålla med. Men den är ju ändå lite rolig trots allt.

Be Champions!!

Reformen följer dels på det engelska landslagets misslyckanden i ett antal internationella turneringar i rad, dels på vad de engelska klubbarna upplever som nackdelar i konkurrensen med sina kontinentala konkurrenter. Förslaget innehåller flera centrala komponenter.

Främst bland dem är att inga tidsrestriktioner läggs vad gäller den tid klubbarna lägger ner på coaching av unga spelare. Fram till nu har engelska klubbar bara varit tillåtna att spendera en och en halv timme per dag med att coacha unga talanger, samtidigt som klubbar i andra länder har obegränsat med tid. När det tas bort ges engelska klubbar betydligt bättre möjligheter att utbilda unga talanger grundläggande tekniska och taktiska färdigheter.

En annan restriktion som tas bort är också den geografiska. Tidigare har engelska akademier bara kunnat handplocka unga talanger som bor inom 90 minuters restid från klubben. Enligt Premier Leagues förslag så kommer engelska akademier numer kunna rekrytera unga talanger oavsett var i landet de bor.

Denna nyvunna frihet gäller först och främst de allra största och främsta akademierna, som rankas inom vad som kallas kategori ett. För att uppnå sådan status måste akademin ha en årlig budget om minst £2,3m, omfatta minst 18 anställda samt ha utmärkta faciliteter. För övriga akademier kvarstår vissa begränsningar. Väldigt få om någon klubb utanför Premier League, och även vissa klubbar i Premier League, kommer naturligtvis kunna erbjuda sådana förutsättningar.

De allra flesta är överens om att det här förslaget i övergripande drag är bra för utvecklingen och utbildning av ung engelsk fotbollstalang, och även bra för engelska klubbars och det engelska landslagets konkurrenskraft. Ändå har förslaget bemötts med såväl oro som motstånd från många klubbar i The Football League, under Premier League. Hur kommer då det sig?

:::

Skälet, som så väldigt ofta är fallet, har naturligtvis med ekonomiska intressen att göra.

Premier Leagues förslag innehåller nämligen också komponenten att lägga ned den så kallade fotbollstribunalen, vars uppgift har varit att bestämma priset för en ung talang när två klubbar inte kan komma överens om en lämplig övergångssumma.

I praktiken fungerade fotbollstribunalen så att den kom fram till ett pris som var en medling eller kompromiss mellan vad den säljande klubben begärde och vad den köpande klubben sade sig vara villig att betala. Ett system som många klubbar har ansett utnyttjas och leder till inflaterade priser. Det nya systemet bygger mer på att den säljande klubben ersätts för utbildningskostnader, närmare bestämt £3k per år för spelare mellan 9-11 år och mellan £12,5-40k per år för spelare mellan 12-16 år.

Självklart leder detta till att spelarna tillåts lämna klubbar för betydligt lägre priser än förr. De engelska tidningarna turas om att hitta på illustrerande räkneexempel. The Guardian väljer Luke Garbutt, den unge backen som Everton värvade från Leeds 2009. Fotbollstribunalen beslutade att Everton skulle betala Leeds £600k. Enligt det nya systemet skulle Leeds bara ha fått £131k i ersättning.

Klubbarna längre ned i det engelska fotbollssystemet kommer alltså inte att kunna förvänta sig intäkter för spelarförsäljning i samma utsträckning som tidigare, och naturligtvis är det där skon främst klämmer. Konsekvensen av förslaget kommer att bli att de bästa talangerna samlas i de främsta engelska akademierna redan i tidig ålder. Den förmodligen helt korrekta uppfattningen är att detta främst kommer gynna de största klubbarna i England.

Den farhågan minskar inte av att Premier Leagues reformförslag har tagits fram av Premier League i samråd med endast sex klubbar – bland dem Arsenal, Man Utd och Chelsea. Det faktum att klubbarna i The Football League delvis tvingades acceptera förslaget i och med att Premier League höll inne utlovade pengar till dem till dess att förslaget röstats igenom är förmodligen också det något gett förslaget en något bitter eftersmak.

Men vilka är då förslagets vinnare respektive förlorare?

:::

Vilka vinner på förslaget?

Club England. Landslaget med andra ord. Gapet i teknisk och taktisk utveckling har varit tämligen uppenbart mellan det engelska landslaget och flera andra landslag som det tyska, spanska och holländska. Inte så mycket i den främsta spetsen, men väl i bredden. Premier Leagues Elite Player Performance Plan kommer, genom mer coachningstid och genom att i större utsträckning samla ihop de främsta talangerna i ung ålder, att ge England förutsättningar för utveckling och utbildning av unga talanger som i alla fall tillåts närma sig sina europeiska motsvarigheter.

Reducerade priser och eliminerade geografiska begränsningar på engelsk talang kommer även minska transaktionskostnaderna för engelska spelare, och därmed reducera de större klubbarnas benägenhet att importera talang utifrån. Något som bara kan inverka positivt på bredden av befintlig ung engelsk talang.

De engelska klubbarna med de främsta akademierna. Klubbarna vinner naturligtvis till stor del utav samma anledningar som landslaget vinner. De ges bättre möjligheter att coacha och utbilda engelsk talang och de ges ett klart större upptagningsområde från vilket det är möjligt att rekrytera engelsk talang. I det avseendet behöver man alltså inte operera med ett handikapp gentemot sina europeiska konkurrenter som hittills har kunnat operera under klart mer gynnsamma förutsättningar. Den konsekvens vi kommer kunna observera är att förslaget kommer ha en positiv effekt på engelska klubbars konkurrenskraft i det europeiska klubblagsspelet.

Spelarna. Ett argument för det tidigare geografiskt begränsade systemet har varit att det är bättre för spelarna att i ung ålder stanna kvar i sitt geografiska närområde. Ett något förmyndaraktigt betraktelsesätt som i praktiken har lett till att göra vissa spelare närmast livegna samt att reducera deras individuella valfrihet. Unga spelare har nu fortfarande möjligheten att stanna kvar i sin hemtrakt om de vill, men numer även möjligheten att bege sig till just den akademi som de anser passar bäst för dem och deras utveckling. Med denna valfrihet följer naturligtvis också förbättrade karriärmöjligheter. Att spelarna vinner på en sådan förändring känns uppenbart.

:::

Vilka förlorar på förslaget?

Många mindre klubbar. Kort och gott de klubbar under Premier League, som inte har eller realistiskt tror sig kunna ha en tillräckligt högt rankad akademi, och som nu är eller säger sig vara emot förslaget. De kan inte längre räkna med att intäktsmässigt gynnas av den regionalpolitiska fördelning som det gamla systemet med dess geografiska restriktioner innebar. Vissa klubbdirektörer har uttryckt en farhåga för att vissa klubbar kommer strunta i att ha någon akademi över huvud taget, även om det inte är något som ordföranden för The Football League, Greg Clarke, oroar sig över.

Vad reformen eventuellt kan göra är att tydliggöra klubbarnas strategiska val. Antingen så väljer man att investera sina pengar genom att köpa spelare direkt till a-laget eller så investerar man dem i att skapa en akademi av högsta klass och då se det som en långsiktig konkurrensfördel. Det fungerar inte längre att driva en akademi halvhjärtat och utav medelmåttig kvalitet, men ändå vara skyddad av det gamla systemets geografiska restriktioner och tribunalens politiska godtycke.

Vad förslaget också reducerar är den lite märkliga funktion som akademierna har fått för många klubbar, där den inte främst fungerar som en inkörsport till det egna a-laget utan som en form av investmentbank där handel med spelare ses som ett sätt att finansiera underskott i övrig verksamhet. Huruvida det har varit i unga engelska spelare främsta intressen att (tvingas) tillhöra klubbar vars huvudsakliga ambition är att sälja honom vidare så dyrt som möjligt, snarare än att utveckla honom som spelare, är minst sagt oklart.

:::

Det borde framgå att jag anser det här nu beslutade och snart genomförda förslaget av Premier League, Elite Player Performance Plan, som något i grunden positivt och bra för engelsk fotboll. Det går att ifrågasätta det sätt på vilket förslaget arbetats fram och tvingats igenom. Samtidigt är det av snävt ekonomiskt egenintresse som många klubbar motsatt sig och potentiellt avsett att blockera förslaget, och då ska man kanske inte bli alltför förvånad eller ens särskilt upprörd om Premier League å sin sida också använder sig av de ekonomiska påtryckningsmedel som de har till sitt förfogande.

Jag tycker också det blir märkligt att kritisera det nya förslaget för att kunna leda till att större klubbar dammsuger de mindre klubbarna på unga talanger, eftersom det inte leder till någon större kostnad för dem att göra så. För det första så ligger ändå en viss kvalitetskontroll i de större klubbarnas egenintresse. Både vad gäller vilka spelare man tar in, men också sett till antal coachtimmar per spelare och årskull. För det andra, så lyfter man fram denna risk samtidigt som man lyfter fram exempel på hur storklubbar lite chansartat värvar unga spelare som därefter inte används i det system vi redan har.

Kamrat Linhem, och många Football League-bloggare med honom, uttrycker kanske främst en farhåga om vad som kommer att hända med kända och lyckade plantskolor som till exempel Crewe och Watford i det nya akademisystemet. Min kommentar till det skulle bli att det till stor del beror på dem själva. Initialt får de mer resurser till sin akademi i och med EPPP. Därefter kan de själva ta det strategiska beslutet att fortsätta investera i en högklassig akademi. Jag skulle faktiskt också bli lite förvånad om det visar sig att de inte redan nu uppfyller eller i alla fall nästan uppfyller Premier Leagues krav för en akademi av högsta klassen – med en årsbudget om £2,3m, 18 anställda samt utmärkta faciliteter.

Bra akademier kommer alltid hitta vägar att konkurrera och leva kvar. Vad den reform som Premier Leagues Elite Player Performance Plan emellertid leder till är att eliminera det gamla systemets strukturella skyddsnät som inte bara accepterat utan också subventionerat också medelmåttiga akademier, på spelarnas såväl som engelsk fotbolls bekostnad.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Självklart borde Ryan Giggs få spetsa till sin karriär med att till sist få spela ett stort mästerskap på landslagsnivå.

Den självklare kaptenen i OS 2012.

:::

Många Football League-klubbar är hur som helst lite arga. Men lika arga som den här snubben är de garanterat inte.

Be Champions!!

Inte minst i London är frågan just nu högaktuell. Åtminstone fem klubbar undersöker aktivt nya eller bättre arenaalternativ, med varierande grad av långtgångenhet och politiska problem: Chelsea, Fulham, QPR, Tottenham och West Ham.

Bakgrunden är dels kommande krav på att klubbar ska vara finansiellt självförsörjande, dels det förhållande att många engelska klubbar just nu inte är det. Att öka matchintäkter är då den metod som är tydligast tillgänglig för samtliga klubbar. På en europeisk nivå är det också en fråga om långsiktig konkurrenskraft gentemot kontinentens storklubbar; en problematik som är aktuell för klubbar som Chelsea, Tottenham och Liverpool bland andra.

:::

Många är hjälpligt insatta i de många turerna kring Londons OS-arena, som både Tottenham och West Ham har varit ute efter att lägga vantarna på. West Ham såg initialt ut att vinna den kampen, men Tottenham har ännu inte gett upp idén, och juridiska komplikationer har gjort att den frågan ännu är långt ifrån avgjord.

Annars är det i Chelsea som frågan om en ny arena just nu är en väldigt het potatis. Klubben undersöker just nu nya arenaalternativ till Stamford Bridge, och det har skapat viss oro bland klubbens supportrar.

Många Chelseasupportrar är av uppfattningen att det finns ett stort antal obesvarade frågor angående en flytt bort från Stamford Bridge, och man organiserar sig just nu för att se till att beslut som fattas är noga genomtänkt och i klubbens långsiktigt bästa intressen. Flera supportergrupper, som Chelsea Supporters Club, Chelsea Supporters Group och CFC UK, har träffats för att samordna sin taktik inför det avgörande aktieägarmötet i Chelsea Pitch Owners (CPO) den 27:e oktober.

CPO grundades av supportrar i samråd med dåvarande styrelseordförande Ken Bates i mitten av 1990-talet med syftet att skydda klubben och arenan från exploatering i samband med att klubben då befann sig i finansiella problem. Nu vill Chelsea, det vill säga klubben, köpa tillbaka marken där Stamford Bridge står från CPO. Den oro som finns från supportrarnas sida är att de i så fall alltför lättvindigt skulle överge sin kanske främsta trygghet och maktbas.

Chelseas supportrar motsätter sig emellertid inte en flytt från Stamford Bridge av ren princip. De inser uppenbarligen att en flytt till en större arena kan visa sig nödvändig för att långsiktigt förstärka klubben. Däremot vill man garantera att alla alternativ som Stamford Bridge i nuläget tillhandahåller har tagits med i beräkningen. Många känner också att de inte fått vara tillräckligt delaktiga i beslutsprocessen, och en del oroar sig över vad som skulle hända om Roman Abramovich beslutar sig för att sälja klubben.

Där finns också en annan faktor, nämligen att stora delar av klubbens supportrar, och då framför allt bland de yngre, inte har någon röst med i diskussionen alls, då det framför allt är äldre supportrar som är aktieägare i CPO.

Chelseas arenafråga utifrån ett supporterperspektiv diskuteras tämligen utförligt i följande Chelseablogg:

https://thechels.net/2011/03/the-chelsea-stadium-move/

:::

Men även Chelsea som klubb har naturligtvis ägnat sig en hel del åt taktik och lobbying för att påverka opinionen till sin fördel. Bland annat har man låtit lagkapten John Terry öppet gå och och tala för en möjlig flytt.

Min spontana tanke var att det ju var antingen modigt eller principlöst dumdristigt av honom, då det knappast kan ha varit särskilt populärt hos fansen. Resonerade jag som. Därefter började jag undra om det egentligen fortfarande var en relevant farhåga. Är det kanske inte snarare så nu för tiden att supportrar, framför allt då yngre supportrar, prioriterar titlar framför att bevara den egna arenan?

Med andra ord, materialism före kultur.

:::

Vad vi ser är en längre utveckling över tid. Där arenan tidigare var ett hem, och på så vis också ett av få skydd mot fotbollens kommersiella krafter, som många betraktar som klubbens hjärta och skäl, kyrkan i vilken supportrarna är den troende församlingen, så har dessa supportrar ersatts av en generation som är villiga att idka byteshandel med klubbens tradition och historia mot löften om framtida framgång.

Den ekonomiska logiken är förfärligt enkel. I den globala och moderna fotbollens kapprustning är målet att maximera intäkter som därefter kan användas för att stärka lagets konkurrenskraft och status, dess varumärke; och öka möjligheten att vinna titlar och att kvalificera sig till Champions League. Med denna utveckling har också supportrarnas värderingar gradvis förändrats, där de flesta nu förmodligen skulle acceptera att byta hem till en generisk fotbollsastrodom i ett helt annat område om det innebar Champions League-fotboll, eller möjligheten att kunna värva ytterligare en stjärnspelare.

Och däri ligger den moderna fotbollens kanske främsta problem: Målstolparna har helt enkelt förflyttats! Det som en gång i tiden var viktigt för supportrar har devalverats i takt med att pengarna strömmat in i engelsk toppfotboll. Ja, ligan har blivit bättre och mer spektakulär och fotbollen håller tvivelsutan högre kvalitet. Kostnaden emellertid är att klubbarna separeras från sin historia och sitt kulturella sammanhang, och som en följd blir de därmed också allt mindre meningsfulla.

:::

Naturligtvis är det väldigt lätt att inta den principiella uppfattningen när den klubb man själv håller på sitter på den största arenan inom engelsk klubbfotboll. Och saken är den att jag egentligen inte är motståndare till utveckling och förnyelse, om en ny arena är ett nödvändigt steg för en klubb att utvecklas så är det ett steg som måste övervägas.

Däremot tycker jag ofta att besluten fattas på fel sätt, av en isolerad klubbledning utan att supportrarna görs delaktiga i processen. Ja, det blir förmodligen en längre, krångligare och mer svårstyrd beslutsprocess ju fler man involverar i beslut och diskussion. Men min poäng vore att när det handlar om beslut som så tydligt handlar om en klubbs hela själ och identitet, så ska processen vara lång och krånglig – då det garanterar att varje aspekt har dryftats och, i slutänden, att beslutet är såväl genomtänkt som förankrat.

På så vis behöver inte känslan vara att supportrarna å ena sidan lever i historien, eller att klubbledningen struntar i historien, utan att man tillsammans skapar klubbens historia.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Gemensam återvinningsinsamling i Manchester inför helgens derby – av Carlos Tevez-tröjor: ”Trash Your Tevez Shirt”.

:::

Vem som skulle coacha Storbritanniens OS-lag i fotboll 2012 var länge en öppen fråga. Man sökte en prestigelösning, det ryktades bland annat om Alex Ferguson.

Det blev – Stuart Pearce.

:::

Förmodligen kommer en extrablogg ikväll som diskuterar Premier Leagues nya Elite Performance Player Plan, som är tänkt att reformera akademisystemet inom engelsk fotboll. En genomgång av vad förslaget innebär, dess fördelar och nackdelar, vinnare och förlorare och så vidare.

Be Champions!!

Några korta observationer om respektive match.

:::

Wisla vs Fulham

Om Wisla skulle besegra Fulham ikväll så är det första gången i klubbens historia som man besegrar ett engelskt fotbollslag. Tidigare har man förlorat mot Blackburn och två gånger mot Tottenham.

Det här är otroligt nog Fulhams elfte match i Europa League den här säsongen. Man är också det enda laget som tagit sig ändå från den första kvalrundan till gruppspelet.

:::

Club Brugge vs Birmingham

Den nästan 10,000 man starka bortapubliken som följer med Birmingham ikväll är ett rekord i europeiskt cupspel när det kommer till gruppspelsmatcher. Att Birmingham spelar i The Championship gör det inte mindre unikt.

Club Brugge har aldrig förlorat på hemmaplan mot engelskt motstånd. Birmingham å andra sidan har spelat två bortamatcher hittills utan att förlora. Två omen som kanske talar för oavgjort ikväll.

:::

Tottenham vs Rubin Kazan

Det främsta hotet mot Tottenhams försvarslinje, utöver en något besvärande skadesituation, är Obafemi Martins, som i sina fyra första matcher mot Spurs i Newcastles tröja gjorde fyra mål.

Tottenhams samtliga mål i gruppspelet har kommit under andra halvlek.

När Tottenham till sist gjorde mål mot Shamrock i förra omgången så var det första gången man gjorde mål på fyra europeiska hemmamatcher – efter två 0-0-resultat och en 0-1-förlust under förra säsongen.

:::

Stoke vs Maccabi Tel-Aviv

Stoke är obesegrade i Europa League inför kvällens match, och man har vunnit fem av sina sex matcher. Maccabi å andra sidan har bara vunnit en enda av sina tio senaste europeiska cupmatcher.

Föga förvånande så leder Stoke statistiken i Europa League vad gäller antal inkast, med totalt 26 stycken så här långt.

Bollinnehav är ofta något som lyfts fram som betydelsefullt i europeiskt cupspel. Stoke å andra sidan har under de två första gruppspelsmatcherna ett genomsnittligt bollinnehav om 30,8%. Som ofta har noterats, Stoke gör saker lite annorlunda.

:::

Samtliga engelska lag ligger så här långt hyfsat bra till att kunna ta sig vidare till slutspelet.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Läsvärd Independent-intervju med Peter Crouch, som ju spelat i både Stoke och Tottenham:

https://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/peter-crouch-the-stick-i-get-just-makes-me-laugh-2372948.html

:::

Marina Hyde på The Guardian skriver den hittills mest läsvärda texten av alla angående den uppblåsta konflikten mellan Patrice Evra och Luis Suarez. Redan den första meningen kokar ned det hela till dess kärnpunkt, i alla fall från ett supporterperspektiv:

[”Is there anything less appealing than the absolute moral certainty with which some Liverpool fans automatically dismissed Patrice Evra’s claim that he was racially abused, and some Manchester United fans automatically wrote off Luis Suárez as a racist, despite neither faction having any way of knowing for sure what actually happened on the pitch on Saturday?”]

Läs den.

Detta sagt, felet jag anser Patrice Evra har gjort i den här situationen, givet att ingen av oss vet vad som sagt och inte sagts, är att ha ventilerat sina anklagelser direkt i live TV snarare än att först gå den formella vägen. Givet den nästan omöjliga bevisbördan, så har han väl förmodligen därmed också ställt till det lite för sig själv.

:::

Det verkar pågå uppdateringar i bloggmanagern som gör att den inte verkar fungera riktigt som den ska i nuläget. Vilket skapar en del irriterande problem, bland annat att det inte går att tidsinställa bloggar. Förhoppningsvis åtgärdas det snart utan att det påverkar kommande bloggande.

Be Champions!!

Bevan preciserade inte närmare exakt vilka det handlade om. Emellertid kan man ju spekulera om att det först och främst rör sig om asiatiska ägare som vill säkra sina investeringar, eller möjligen amerikanska ägare som är van vid den stängda franchise-modellen från sin hemmamarknad.

:::

Naturligtvis kommer aldrig det här förslaget att bli verklighet. Inte bara för att det går så fullständigt emot engelsk fotbollstradition, men också därför så klart. Men för att minst 14 klubbar skulle behöva rösta för förslaget. Dessutom kommer aldrig FA gå med på förslaget, och de har en vetoröst.

:::

Men bloggen Sporting Intelligence tog sig ändå för ett tämligen intressant initiativ. Nämligen att försöka fundera ut ett antal så kallade objektiva kriterier för hur en stängd liga skulle kunna se ut, närmare bestämt vilka 20 lag den i så fall skulle innehålla.

Vilket ju kan vara en rätt intressant utgångspunkt för diskussion.

:::

Baserad på framgång

Sett till antal ligatitlar under engelsk fotbollshistoria så skulle de 20 lagen bli följande:

Man Utd (19), Liverpool (18), Arsenal (13), Everton (9), Aston Villa (7), Sunderland (6), Chelsea (4), Newcastle (4), Sheffield Wednesday (4), Leeds (3), Wolves (3), Huddersfield (3), Blackburn (3), Preston (2), Tottenham (2), Derby (2), Man City (2), Burnley (2), Portsmouth (2) och Nottingham Forest (1).

Nottingham Forest får den sista platsen då deras enda ligatitel är den senaste jämfört med Sheffield United, West Brom och Ipswich.

:::

Baserad på antal poäng under Premier League-eran

Här resoneras det som så att eftersom det skulle vara Premier League som skulle vara den stängda ligan, så räknas bara poäng från säsongen 1992/93 och framåt.

Man Utd (1594), Arsenal (1389), Chelsea (1357), Liverpool (1296), Aston Villa (1062), Tottenham (1030), Everton (985), Newcastle (968), Blackburn (944), West Ham (764), Man City (717), Leeds (692), Middlesbrough (636), Southampton (587), Bolton (545), Fulham (466), Coventry (409), Sunderland (401), Sheffield Wednesday (392) och Wimbledon (391).

Här kan alltså noteras att klubbar som West Brom, Portsmouth, Wigan, Wolves och Stoke inte skulle få plats.

:::

Baserad på största arenor

Tanken bakom det här kriteriet är naturligtvis att maximera ligans publikintäkter som helhet.

Man Utd, Arsenal, Newcastle, Sunderland, Man City, Liverpool, Aston Villa, Chelsea, Everton, Sheffield Wednesday, Leeds, Tottenham, West Ham, Middlesbrough, Derby, Southampton, Sheffield United, Coventry, Leicester och Blackburn.

Man kan framför allt naturligtvis ifrågasätta valet att basera det hela på arenans storlek, och inte på klubbens faktiska publikunderlag.

:::

Baserad på individuell stjärnglans

En klubb är många sätt och vis den samlade berättelsen om sina allra främsta spelare. Här väljer Sporting Intelligence att ranka klubbarna utifrån det antal Footballer of the Year-utmärkelser de erhållit genom åren och kommer fram till följande liga:

Liverpool (11), Man Utd (9), Tottenham (8), Arsenal (7), Leeds (4), Man City (3), Chelsea (2), Everton (2), Stoke (2), Wolves (2), Preston (2), Blackpool (2), West Ham (2), Blackburn (1), Sheffield Wednesday (1), Ipswich (1), Nottingham Forest (1), Fulham (1), Derby (1) och Burnley (1).

Två andra lag, Luton och Bolton, har också en utmärkelse men hamnar precis utanför ligan då de fick sin för långt tillbaka i tiden.

:::

Om de där kriterierna kan man ju tycka mycket. Min invändning är ju att de först och främst är sportsligt baserade, samtidigt som förslaget att göra en stängd liga av Premier League först och främst är ekonomiskt motiverat. Då är det kanske motiverat att försöka hitta en ligaindelning baserad på ekonomisk grund.

Mitt tillägg skulle vara att försöka välja ut klubbarna med störst varumärke, som alltså har och kan generera och kapitalisera störst fanbase och bäst täcka in marknaden som helhet. Vilket gör att jag landar i följande utkast:

Baserad på störst varumärke

Man Utd, Liverpool, Arsenal, Man City, Tottenham, Chelsea, Aston Villa, Newcastle, Sunderland, West Ham, Leicester, Blackburn, Leeds, Sheffield Wednesday, Nottingham Forest, Southampton, Wolves, Stoke, Everton och QPR.

Något godtyckligt så klart. Och jag ger mig attans på att ni har era egna tankar och förslag om hur det egentligen borde vara.

:::

Men självklart vore det en såväl sportslig och moralisk som rent ideologisk katastrof ifall det skapades en stängd liga. Men som sagt, det kommer aldrig att hända, och då kan man ju kosta på sig att som här ägna sig åt rent spekulativt gissningsverk.

I bakgrunden ligger ju nämligen den fråga som kanske ligger oss alla varmast om hjärtat – vilken klubb är störst, bäst och vackrast egentligen?

:::

Det är klart, givet hur många ägare och managers för olika klubbar som nu i efterhand har gått ut och sågat förslaget, så undrar man ju vem eller vilka ägare det egentligen var som Bevan syftade på. Det finns ju liksom snart inga kvar.

För inte kan det väl vara så att han bara hittade på hela grejen. Okej för att det är en del i ett förhandlingsspel i maktkampen mellan klubbar, förbund och ligaorganisation, men inte kan han väl sitta och fabricera ihop sådant helt på egen hand?!

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Något speciellt verkar det ändå vara den här omgången med engelska lag och avgörande mål på Fergietime.

Fyra matcher och fyra engelska vinster i alla fall. Första gången den här säsongen. Fram med njurpajen.

:::

Kvällens matcher i Europa League: Wisla vs Fulham, Club Brugge vs Birmingham, Tottenham vs Rubin Kazan och Stoke vs Maccabi Tel-Aviv.

:::

Svennis har precis fått en egen kolumn på The Independent. En av kommentarerna på premiärtexten tycker jag var riktigt rolig: [”Sven Goran Eriksson column!? Are you serious!? Personally I think we’ve heard quite enough about Sven Goran Eriksson’s column.”]

Be Champions!!

Kraven i övrigt blir något diffusa då man på denna tid inte hade squad numbers som idag, det vill säga; De spelare som startade en given match skulle enligt reglerna ha nummer 1-11, detta innebar att spelare kunde få olika nummer i olika matcher beroende på vilken position de spelade på just för dagen. Som det även ser ut i många klubbar idag så var det allt som oftast en ytter som hade nummer sju på ryggen, närmare bestämt högeryttern. För att krångla mig runt detta problem valde jag att ställa kravet att spelarna på listan skulle ha nummer sju som sitt vanligaste nummer alternativt ha gjort signifikanta insatser i nummer sju.

Rätt eller fel, tyck vad ni vill men det är så jag har resonerat.

:::

Del 4. Chippy

Rubriken är Terry Neils kommentar om vad denna spelares övergång bort från klubben betydde för laget. Laget var Arsenal och spelaren Liam Brady.

Liam Brady föddes den 13 februari 1956 i Dublin, Irland som en av flera söner i en riktig fotbollsfamilj. Där fanns bland annat hans pappas farbror Frank som hade två landskamper för Irland, hans 19 år äldre bror Ray med sex landskamper och  en säsong i Millwall, hans brorFrank Jr. med  en irländsk cuptitel samt hans tredje bror Pat med flera säsonger i QPR. Liam själv visade tidigt den stora talang som skulle göra honom till inte bara bäst i familjen utan även Irlands kanske bäste spelare någonsin.

Redan vid 14 års ålder flyttade han till London för att spela i Arsenals ungdomsakademi. Brady visade upp stor kvalitet och fick ett professionellt kontrakt 1973. Samma höst debuterade han även i a-laget. Vid den här tiden var Arsenal något av ett nedre halvan lag och kanske var det därför Bertie Mee gav Liam begränsat förtroende.

Även hans spelstil kan ha bidragit. För er som undrar vilken typ av spelare Brady var så är svaret enkelt, endast två ord behövs: Jack Wilshere. Det är idag väldigt populärt att brännmärka talanger med epitet i stil med ”den nye…”, jag är själv ingen påhejare av fenomenet, men sällan har det stämt så bra som på Brady-Wilshere. Elegansen, spelsinnet, passningar, rörelsemönstret och den känsliga vänsterfoten kombinerat med ett aggressivitet försvarsspel. Wilshere är nog det närmaste en kopia av Brady man kan komma i dagens fotboll.

I likhet med Wilshere slog Brady igenom som ordinare i Arsenal under sin andra säsong i den högsta ligan. Hans samarbete med Alan Ball under denna period lade mycket av grunden till hans fantastiska karriär. Under hösten 1974 fick Brady för första gången chansen i det irländska landslaget.

Arsenals problem i ligan fortsatte, men vändningen skulle komma i form av en före detta spelare i klubben. Den 9 juli 1976 tillsattes Terry Neill som manager för klubben, sedermera kom även Don Howe in som tränare. Howe som för övrigt var den som gav en viss Tony Adams chansen.

1978 nådde Arsenal hela vägen fram till final i FA-cupen efter att bland annat ha slagit ut Orient och Wolves på vägen. I finalen mötte man Ipswich. Arsenal hade ett väldigt namnkunnigt lag, utöver Brady fanns där Malcolm ”Supermac” McDonald, David O’Leary, Pat Rice och Frank Stapleton. Men även Ipswich hade en del kända spelare, bland annat Brian Talbot, Kevin Beattie och Paul Mariner. The Tractors dominerade matchen och vann rättvist med 1-0, efter att målskytten Roger Osbourne svimmat av glädje.

1978 var dock året Brady gjorde det där målet, ni vet vilket. In the words of John Motson:

”Look at that, Oh look at THAT!”

Året därpå skulle det gå desto bättre. Återigen var man i final, denna gång stod Manchester United för motståndet i vad som kom att bli en klassisk match. Arsenal tog ledning med 2-0 i första halvlek genom Brian Talbot, som alltså gjorde sin andra raka final men för olika lag, och Frank Stapleton assisterad av Brady. United kom dock tillbaka genom McQueen och McIlroy i den 86:e och 88:e minuten. Med en minut kvar på klockan startade Brady ett anfall som via Graham Rix nådde Alan Sunderland som satte 3-2 och gav Brady sin enda titel i Arsenaltröjan. Finalen kom att kallas “the Brady Final”. Efter säsongen utsågs Brady, som förste icke-britt, till ”PFA Player of The Year”.

1980 spelade man åter final i FA-cupen och åter blev den klassisk, men inte för Arsenal utan för motstånadren West Ham som genom sin seger blev det senaste laget som inte spelade i högsta ligan att vinna FA-cupen. Arsenal förlorade även finalen i cupvinnarcupen mot Valencia efter att ha slagit ut Juventus i en ödesdiger semifinalserie. Brady imponerade så mycket på Juventus att man efter säsongen värvade honom för £500 000. Totalt gjorde Brady 307 matcher och 59 mål för klubben.

Tiden i den gamla damen blev mycket lyckosam för Brady, trots att han bara spelade där i två säsonger vann han ligan lika många gånger och stod bland annat för det avgörande målet 1982. Men den sommaren värvade Juventus en av sina bästa spelare någonsin, Michel Platini, och Brady tvingades att röra på sig då italienska lag på den här tiden bara fick ha två utlänningar.

Brady fortsatte sin tid i Italien med lyckade sejourer i Sampdoria, Inter och Ascoli. När den erkända siten Football Italia skulle ranka de bästa utländska spelarna i Serie A de senaste 30 åren var Brady med på listan före bland andra David Trezeguet, Cafú, Oliver Bierhoff, Jürgen Klinsmann.

Internationellt gick det tyngre, Irland har aldrig varit någon stormakt inom fotbollen och det kunde inte ens Brady ändra på. När Irland väl kvalificerade sig för sitt första EM, 1988, var han skadad och avstängd. 1987 gjorde han sitt sista, och kanske snyggaste, mål för Irland när han gjorde matchens enda mot Brasilien. När Irland kvalificerade sig för VM 1990 hade Brady redan slutat och förbundskaptenen valde att låta endaste spelare som varit med i kvalet delta i turneringen.

Våren 1987 var Brady tillbaka på de brittiska öarna, nämligen i West Ham. Tre och en halv säsong hann Brady med på Upton Park. Sin sista match för klubben och i karriären spelade han den 5 maj 1990 mot Wolverhampton i Second Division, en match han även gjorde mål i.

Efter sin spelarkarriär har Brady bland annat provat på rollen som manager och assisterande förbundskapten och är idag ansvarig för Arsenals ungdomsakademi.

:::

Om ni undrar något eller vill veta mer finns jag i kommentarsfältet som Kildo samt på mail  – palmer89@gmail.com

Jag vet att de flesta här inne hatar när man kallar folk för ”den nye…” men en blogg om Brady utan att nämna Wilshere var bara omöjligt. Smeknamnet Chippy, som myntades av Don Howe, har faktiskt inget med fotboll att göra utan det kommer helt enkelt av att Brady älskar Fish n’ Chips.

Fler förslag på vilket tema ni vill se när jag är klar med sjuorna mottages med glädje.

Ni kan även följa mig på twitter – SweGoon, men känn inget tvång.

Bara två spelare kvar nu, nästa gång blir det en legend både på och utanför planen, till’ then

//Martin Palmér

Vackert var i alla stunder inte. Så särskilt imponerande kan man inte heller säga att det var. Men båda lagen tog till slut de tre poäng de faktiskt behövde, och i Champions League så är det vad som räknas och inget annat. A job well done och med den vetskapen kan båda lagen gå in till helgens monsterderby.

:::

Mest dramatiskt var det så klart på Etihad Stadium där Man City avgjorde fram till 2-1 med endast sekunder kvar av matchen genom självklart ingen mindre än Sergio Agüero. Tungt för Villareal givetvis, men att bästa laget vann framstod ändå som rätt uppenbart.

Att Napoli och Bayern München delade på poängen passar så klart Man City väldigt bra.

:::

Dramatiskt hann det väl aldrig riktigt bli i Bukarest, men det hade kunnat bli dramatiskt.

För bara några minuter efter att Wayne Rooney straffat in 1-0 till så fick Nemanja Vidic, något hårt i mitt konservativt brittiska tycke, syna det direkt röda kortet och Man Utd skulle alltså spela av återstående cirka 25 minuter med 10 man. Och spela av dem var väl rätt precis vad man måste säga att Man Utd gjorde. Lugnt, stabilt och säkert – till stor del för att Galati saknade kompetensen att verkligen hota Man Utds försvarslinje.

Man kanske kan säga att Wayne Rooney inte direkt ansträngde sig för att hålla sig på benen i straffområdet när backen gick in i en klumpig satsning.

I övrigt – Michael Carrick, immense!

:::

Är det bara jag som kommer att tänka på den där onda peruken i The Simpsons när jag ser Wayne Rooneys hår?

Be Champions

Manchester måste vinna!

Däremot kan jag ge er Neziks senaste bloggbidrag, som den här gången tar upp hennes perspektiv på den aktuella frågan om en europeisk superliga.

Trevlig läsning,

Peter

:::

Here we go again. Kapitalismens hårda grepptag om fotbollens sköra midja har återigen fått fotbollsälskare att dra efter andan. För sjuttioelfte gången i år. Vi räknar nu ner dagarna till fotbollens totalförändring som kommer få genomslag världen över, och fotboll kommer aldrig bli sig likt igen. Hejdå gräsrotsfotboll och one-club-man, hallå överbetalda, mediapimpade fotbollsspelare.

Denna gång handlar det om ett Liverpool som vill bryta sig ifrån resten av gänget och förhandla om egna internationella TV – rättigheter, och därmed dra nytta av den stora fördelen att ha en enormt stor andel utomlandssupportrar, som kommer generera mer pengar än vad dem för tillfället tjänar. Den kollektiva lyckan och framgången är inte längre prioriterad när det finns stålar att tjäna.

Detta har i många seenden delat människor. Somliga tycker att det är förfäligt att späda på den redan alltid rådande splittringen mellan rika och fattiga klubbar, att gapet inte bör bli större, för ligans skull. Andra menar att detta bara är en naturlig utveckling av dagens fotboll – alla klubbar måste göra vad som är bäst för dem, och inget annat. Fotboll är ingen lekstuga, så därmed följer ett ansvar över att konvertera sina chanser att maximera sina inkomster.

Denna bunt med realister, om man får lov att kalla dem så, propagerar även för en så kallad ’European Super League’, och menar att detta är det enda sättet att upprätthålla en konkurrenskraftig och jämn liga bland Europas jättar.  Välkända journalister som Stan Collymore, Gabriele Marcotti och Guillem Balague menar att det är oundvikligt, samt att inom ett par år är inhemska större ligor bara ett minne blott.

Denna superliga skulle innehålla de 4 bästa lagen av dem 5 bästa ligorna i Europa menar man. Ett ’året om Champions League’ i runda svängar. Ligan skulle utesluta att lagen skulle spela i dem inhemska ligorna, givetvis. Man skulle behöva resa Europa runt för att möta sina motståndare, men vi skulle vara bergsäkra på underhållnig av högsta kaliber då matcher som Barcelona – Manchester United, Real Madrid – Arsenal och Liverpool – Milan hade varit veckovanliga.

En annan mer omfattande variant som diskuterats är en liga med 3 divisioner innehållandes 20 klubbar var. Ned och uppflyttning skulle ske som vanligt mellan ligorna.

Antingen är denna lösning, beroende på om du är för eller emot, en ’handen i handsken’ lösning, eller så är det en mardröm i HD-upplösning. Det är inte första gången denna fråga varit på tapeten. Tvärtom, varenda gång en tvist om TV-rättigheter, mutor eller lönetak kommer upp i medierna, blossar denna superliga fram som ett alternativ. En förändring ligger bakom krönet, med år 2014 som startskottsåret.

Innan dess kan ingen klubb göra något, eftersom UEFA och samtliga klubbar skrivit på ett avtal som sträcker sig just till 2014. När kontraktet inte längre gäller, kan klubbar välja att inte delta i UEFAs Champions League (oroa er inte, om nu detta sker, är jag säker på att samtliga klubbar kommer införa en liknande turnering, om det finns pengar att tjäna når girigheten inga gränser), samt hindra spelare att åka iväg till större turneringar som VM, EM eller internationella landslagsmöten. Det kan innebära slutet för ett fotbollsorgan som UEFA som kontrollar (ha-ha) att allt går smidigt till.

En för alla Gooners – Arsène Wenger förutspådde detta redan 2009, då han citerades med att säga att “I’m not sure 100% that I’m right but I feel inside our game there are some voices behind the scenes coming up to do something about that, especially if the rules become too restrictive for these clubs.” Hans resonemang är felaktiga, däremot är hans slutsats alldeles prick på. UEFAs press på storklubbarna kommer att få någon form av konsekvens i framtiden, må så detta vara ett utbrytande från fotbollsorganet.

“People should not mix-up the philosophy and reality. As far as the president (Platini) is concerned such a proposal (super league) is a non-starter,” sa en kollega till Platini till Reuters.

Detta är ett mardrömscenario för UEFA, som under inga omständigheter tycker att en lösning av likande sort är den rätta vägen att gå.

Nu har ni självfallet fått ett hum om hur denna superliga kommer formas och varför klubbar väljer att bryta sig ut. Min åsikt om den är ganska strikt – jag tycker denna liga bara skulle vara ännu ett steg åt fel riktning vad det gäller fotbollens utveckling. Naiviteten tar över hela mina realistiska argument, kort sagt gillar jag inte progressen av fotbollen som ett företag istället för vad det verkligen är. Likväl gillar jag inte att supportrar blir behandlade som konsumenter.

Modern fotboll ligger inte mig i smaken, hela denna idé om en superliga skulle förstöra många fina saker – bortamatcher skulle vara omöjligt att ta sig till för supportrar, mycket enbart för den ekonomiska och sociala biten, de riktiga pärlorna till fotbollsmatcher skulle gå förlorade om dessa exploaterades till en alldeles för hög grad.  Dessutom skulle David vs Goliat matcherna du får i Champions League och övriga ligor gå förlorade. För min smak, är det för många negativa aspekter som får mig att bestämt sätta ner foten.

Vad tycker DU om en European Super League? Positiv/Negativ för fotbollen? I så fall, varför?

Puss!

David De Gea tillsammans med Javier Hernandez målinstinkt räddade en poäng åt Man Utd efter det att Ryan Giggs gjort det närmast oförlåtliga misstaget att lämna en lucka i muren för Steven Gerrard att ovetandes frisparka i mål igenom.

På andra håll gjorde Man City processen kort med Aston Villa, och Chelsea med Everton. Två säkra trepoängare där med Mario Balotelli respektive Daniel Sturridge som något utav jokrar i leken för de båda lagen.

Norwich tog tre betydelsefulla poäng hemma mot Swansea, och på Loftus Road delade QPR och Blackburn på poängen. Blackburn ligger nu rock bottom i tabellen, och med väldigt få ljusglimtar på horisonten. Därnere har de sällskap av framför allt Wigan som förlorade tungt hemma mot Bolton. Stoke har hittat en andra andning och avgjorde sent hemma mot Fulham.

Söndagens matcher blev livfulla. West Brom gick segrande ur det prestigefulla Black Country-derbyt mot Wolves, och gladast är man nog över att Peter Odemwingie, lagets bäste anfallare, verkar ha hittat såväl formen som sig själv igen. Han avgjorde matchen med sitt 2-0-mål mot slutet.

Arsenal lyckades till sist besegra Sunderland hemma på Emirates, för vilket man framför allt får tacka Robin van Persie. På St James’ Park utkämpade Newcastle och Tottenham en härlig batalj. Två gånger om tog Tottenham ledningen men två gånger kvitterade också Newcastle. Shola Ameobi slog in 2-2-målet med fem minuter kvar av matchen.

Så, tankar och reflektioner kring vad helgen har gett oss?!

:::

Arsenal har en världsklasspelare kvar i Robin van Persie

Det började så bra men slutade till sist så krampartat för Arsenal hemma mot Sunderland. Till slut vann man ändå, och man gör det tack vare Robin van Persie, sin främste spelare och ligans förmodligen mest naturlige och kliniske avslutare. Det är inte bara målen han gör, utan också hur han läser spelet, håller tag i bollen och skapar målchanser åt sig själv och sina medspelare. Se på det första målet där Gervinho inte har någon som helst överblick över situationen, men där van Persie likt en ledarhund för blinda ordnar upp det hela ändå.

Robin van Persie är vad man måste beskriva som en spelare av riktig världsklass, en nivå man inte ska placera spelare på i onödan. Att Arsenal lyckas behålla honom, och inte drabbas av något liknande som hände med exempelvis Samir Nasri, är naturligtvis av allra högsta vikt.

För Arsenals problem, och det som kanske tydligast illustrerar det förändrade styrkeläget i ligan, är att van Persie också är Arsenals enda världsklasspelare i truppen. Några andra spelare är kanske väldigt bra, eller till och med potentiella världsklasspelare, men just nu är van Persie den ende. Jämför vi med Arsenals mest direkta konkurrenter, Tottenham och Liverpool, så har de båda lagen 3-4 världsklasspelare vardera. Lag som Chelsea, Man Utd och Man City har 5-6 världsklasspelare i sina respektive trupper.

And therein lies much of the difference.

:::

Är Daniel Sturridge svaret på dilemmet Drogba eller Torres?

Inför och en bra bit in på säsongen var den stora frågan runt Chelseas anfallsspel huruvida Didier Drogba eller Fernando Torres skulle vara lösningen på lagets anfallsproblem. Svaret ser i nuläget ut att vara något udda och utanför just den specifika boxen, nämligen den unge och lovande Daniel Sturridge.

Sturridge har varit synnerligen produktiv i de senaste omgångarna och tillsammans med inte minst Juan Mata har han skapat ett härligt och fruktbart samarbete. Helt tydligt har Villas-Boas där hittat en kombination som även ger honom en mångfald av anfallsalternativ, och därmed mindre beroende av enskilda spelare.

:::

Desperately sacking Steve(n)

Att vara manager i England och heta Steve är inte någon rolig upplevelse den här säsongen. Steve McClaren tog sitt pick och pack och lämnade Nottingham Forest efter en knapp tredjedel av säsongen och i Premier League så ser det inte så värst mycket ljusare ut för vare sig Steve Bruce i Sunderland eller Steve Kean i Blackburn.

Blackburn hade problem redan innan säsongen och vad man allra minst kan säga är att Steve Kean inte på något vis har lyckats ge Blackburn vare sig ett lyft eller någon inspiration. Sunderland har inlett säsongen klart svagare än vad som var rimligt att förvänta sig, dels resultatmässigt men även spelmässigt. Gårdagens match mot Arsenal var strösslad med misstag som inte ska vara nödvändiga på den här nivån.

Någon stor förespråkare av att sparka managers är jag inte. Men både Steve Kean och Steve Bruce är förmodligen de som befinner sig högst upp på risklistan för att få sparken, och det relativt tidigt. Det som hittills har räddat dem är Blackburns ägares inkompetens och obeslutsamhet, respektive Sunderlands ägares tålamod och obeslutsamhet. Om det inte redan är dags för dem att bli mer beslutsamma, så är det i alla fall minst sagt på gränsen.

:::

Bolton tog säsongens viktigaste seger?

Boltons säsongsinledning har varit av ett sådant skript som Hollywood gör förskräckligt dåliga B-skräckisar av. Vinst i första matchen mot ett virrigt QPR, men därefter sex raka förluster, varav ett par riktiga stjärnsmällar, och följaktligen också sist i tabellen. Detta följande på en direkt ohemul skadesituation där tre av lagets viktigaste spelare är borta under lång tid framöver.

Den lilla ljusglimten var att under den plågsamma sviten om sex matcher så stod Man City, Liverpool, Man Utd, Arsenal och Chelsea för motståndet i fem av dem. Man kan så klart hävda att nu har Bolton, till skillnad från sina rivaler, spelat av dessa matcher. Efter den matchsviten så har Bolton ett program där man inte möter ett topplag igen förrän i december. Det är alltså viktigt för Bolton att plocka poäng under den här perioden.

Efter sex raka förluster är då en bra början viktig för självförtroendet. Lördagens bortaseger mot Wigan kan alltså, när det är dags att göra bokslut för den här säsongen, visa sig vara Boltons kanske viktigaste seger under säsongen.

:::

Off the Ball, City!

Norwich, laget jag betraktade som något utav ligans strykpojkar, ligger efter åtta spelade omgångar på en något överraskande nionde plats. QPR å andra sidan ligger på elfte plats och Swansea på en 13:e plats. Inte så illa pinkat för ligans nykomlingar ändå, men en anmärkningsvärd inbördes rangordning dem emellan.

Intressant statistik om dessa tre lags genomsnittliga bollinnehav visar dock på klart olika mönster. Den är nämligen mer eller mindre inverterad. Swansea har ett bollinnehav om 56%, QPR om 51% samtidigt som Norwich befinner sig betydligt längre ned på den skalan med ett genomsnittligt bollinnehav om 42%.

Huruvida detta är ännu en illustration av uppfattningen att fotboll inte bara handlar om att ha bollen utan också om vad man gör med den, eller om det säger något om vilken taktik som är mest effektiv för nykomlingar i Premier League, är kanske oklart. Vad som inte är oklart emellertid är att Norwich i lördags hade 40% av bollen mot Swansea, men vann med 3-1.

Taktiken har hittills lyckats väldigt bra för Norwich.

:::

Så, vad tar ni med er från helgen som gått?

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Man City har inlett säsongen med att bygga upp en för ligastriden synnerligen hälsosam ’fear factor’. Den kan vara dem behjälplig vad säsongen lider.

Mario Balotelli är produktiv också. Jag har en liten teori som går ut på att ett vinnande lag behöver någon sådan där spelare ”vid sidan av”, som levererar lite över förväntan när han väl spelar.

Man får väl tänka bakåt i tiden och se om teorin håller.

:::

Pardew my French, men Newcastle fortsätter att imponera. Om inte alltid deras spel så i alla fall alltid deras kampmoral. 2-2 hemma mot Tottenham är ett helt okej resultat, särskilt som man två gånger var i underläge, även om det kanske heller inte är värt att stoppa pressarna för.

:::

Commentator’s curse förhindrar mig naturligtvis från att dra några större lärdomar om David De Geas utveckling i Man Utd-målet. För säger jag något nu så lär han väl göra en dundertabbe i nästa match.

Jag valde ju att hålla mig kall och vara rätt tyst när De Gea hade det lite krångligt i början, och inte dra iväg i några ytterst spekulativa och tendentiösa slutsatser om hans kvalitet.

Och gjorde jag det inte då, så ska jag inte heller göra det nu.

:::

Magnifikt Steel City-derby igår. Sheffield United tog en tidig 2-0-ledning, men Wednesday svarade för en imponerande sen upphämtning och gjorde två mål under matchens sista 10 minuter. Lite typiskt för de båda lagens momentum och självförtroende får man säga.

Be Champions!!

Det speglas också i resultaten. Sheffieldderbyt, eller The Steel City Derby som det mer vanligtvis kallas, efter stålindustrin som varit stadens livsnerv under många år, är ett av Englands allra jämnaste derbyn. Totalt har 125 matcher spelats mellan lagen, av dem har Wednesday vunnit 41 och United har vunnit 45 matcher.

Hettan i derbyt har också tilltagit av det enkla faktum att lagen nu möts något mer regelbundet än förr. Från 1970 fram till millennieskiftet spelade de båda lagen i samma division vid endast sex tillfällen. Därefter, i och med att Sheffield Wednesday åkt ur Premier League, har man spelat i samma division sju av tio säsonger.

Det är också ett högriskderby, där polis ofta får specialinkallas för att förebygga och förhindra bråk mellan de båda supportergrupperna, som har en minst sagt njugg inställning till varandra.

:::

Steel City-derbyt är ett av världens mest långlivade derbyn, med anor flera årtionden in i 1800-talet. Emellertid så är det nu första gången sedan 1980 som derbyt utspelas i den engelska tredjedivisionen – det som nu kallas för League One.

Även tabellsituationen spetsar till dessa hetlevrade derbyn den här säsongen. Både Wednesday och United tillhör förhandsfavoriterna till uppflyttning den här säsongen, och derbymatcherna får därför en ökad betydelse, och även prestige.

Inför den här omgången ser tabelläget ljusare ut för Sheffield Wednesday som ligger tvåa efter med 25 poäng på tolv spelade matcher. Sheffield United å andra sidan ligger strax utanför playoff-plats, på sjunde plats, med 20 poäng på elva spelade matcher.

Wednesday började säsongen halvsvagt, men har å andra sidan gått bra på slutet med fyra raka segrar i ligan. United har vunnit en av sina senaste fem ligamatcher. Mer oroande är att de förlorat båda av sina tidigare matcher mot övriga lag i toppen av tabellen, på hemmaplan mot först Huddersfield och därefter Charlton.

Och idag möter man alltså Wednesday på hemmaplan. Avspark kl 13 svensk tid.

:::

Dagens möte mellan de båda lagen måste också vara lite speciellt för Uniteds manager Danny Wilson, som alltså tidigare har varit manager för Wednesday. Ett historiskt faktum som faktiskt försatt honom i en del problem med Uniteds trogna supportrar, vilket säger något om hur infekterad relationen är mellan de båda klubbarna.

Det kan jämföras med vad Neil Warnock, tidigare manager för Sheffield United, sade sig vara beredd att göra om han någonsin av en ödets nyck råkade bli manager för Wednesday: ”Buy some bad players, get the sack and then retire to Cornwall.”

:::

Om United förlorar matchen så kommer Danny Wilsons ställning i klubben naturligtvis försvagas. En inte sprudlande första fjärdedel av säsongen, kryddat med en derbyförlust på hemmaplan riskerar leda till att hans första Steel City-derby som manager också blir det sista.

Wednesdays manager Gary Megson behöver förmodligen inte oroa sig för det, även om också han inledde säsongen med tunga förväntningar på sig. Känslan i klubben är att uppflyttning till The Championship måste uppnås den här säsongen, annars kan Wednesdays vistelse därunder bli om inte permanentad så i alla fall mer långvarig.

Det är lite nu eller aldrig för Wednesday med andra ord. Men med en stark säsongsinledning så ser det ljust ut för laget, och Gary Megson har skaffat sig en stark ställning i klubben.

:::

De båda klubbarna är två av Englands fallna fotbollsgiganter, och inte minst Wednesday är den sista av de riktigt stora klubbarna som förblir kvar i League One. Wednesday kan stoltsera med nio ligatitlar, tre FA-cuptitlar och en seger i Ligacupen. United å andra sidan har inte pjåkiga tre ligatitlar och fyra FA-cuptitlar.

Det är alltså en match med mycket historik, men just den här säsongen är det också en match med enorm betydelse för framtiden, vilket Richard Cresswell, Uniteds anfallare som tidigare spelat i Wednesday, också betonar: ”Both teams are looking for one thing and that’s promotion. It’s a Steel City derby but the main thing is to get out of League One. Both clubs really should be at a higher level. That’s the ultimate aim.”

:::

Momentum inför mötet ligger tveklöst hos Wednesday. Efter ett 1-5-debacle för Wednesday borta mot Stevenage i mitten av september så låg United tvåa i tabellen och Wednesday kamperade på tionde plats. Gary Megson beskrev känslan efter den matchen som den värsta han någonsin känt som manager. United å andra sidan var vid den tidpunkten obesegrade i ligan.

Men sedan dess har Wednesday varit ligans formstarkaste lag och man har vunnit samtliga sina fyra ligamatcher sedan dess. United å andra sidan åkte på en demoraliserande förlust mot Huddersfield och har förmodligen inte riktigt återhämtat självförtroendet sedan dess. En seger mot Wednesday skulle emellertid kunna åtgärda mycket av det.

En stor del i Wednesdays framgångar har varit anfallaren Gary Madine, med det krävande smeknamnet ”Goal Machine”. Med tio mål på de senaste nio ligamatcherna har han emellertid levt upp till namnet, och är så här långt den främste målskytten i The Football League under säsongen.

United har å andra sidan drabbats av ett återfall i de defensiva brister som ledde till deras nedflyttning från The Championship förra säsongen, samtidigt som offensiven saknat spets och kvalitet under de senaste matcherna; laget har misslyckats med att göra mål i tre av de senaste fyra matcherna.

:::

The Guardian och Scott Murray gör som vanligt en Joy of Six-artikel inför en match av det här slaget:

https://www.guardian.co.uk/sport/blog/2011/oct/14/joy-of-six-sheffield-derbies

Alltid rolig läsning.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Jäkligt najs med en Frankrikeblogg på Fotbollskanalen måste jag säga. Jag har saknat den.

Jag har upptäckt att bloggar av den stilen är utmärkta för att hålla sig hjälpligt up to date med fotbollen i ett land och liga om man inte har tid att följa den på egen hand så som den förtjänar.

Samt för att hålla koll på vilka pajaserier som Roberto Mancini ställer till med på sina presskonferenser.

:::

Rent derbymässigt smäller det ju onekligen till i Premier League den här söndagen också – med The Black Country Derby mellan West Brom och Wolves, det första för säsongen.

Och Arsenal vs Sunderland samt Newcastle vs Tottenham är ju inte heller matcher som går av för hackor. Fotbollsmässigt så är det ju faktiskt en av de häftigare enskilda dagarna i England den här säsongen.

Och så bloggar jag om ett derby i League One. Hujedamig!

Be Champions!!

Det är också på dagen ett år sedan Liverpools förra regim bestående av de onda amerikanerna Tom Hicks och George Gillett kastades ut ur klubben, och en ny regim bestående av goda amerikaner i form av John W Henry och Fenway Sports Group tog över klubben.

Det säger något om hur långt klubben ändå har kommit under det här året, och hur klubbens framtidsutsikter har förändrats till det bättre, att Liverpool går in till den här matchen väl med i matchen som en av favoriterna till en Champions League-plats igen.

:::

Det är egentligen svårt att överskatta den monumentala satsning på Liverpool som Henry och FSG ändå har gjort under det här året. Målsättningen har varit uppenbar, att ta sig tillbaka till Champions League, och man har varit modiga nog att också våga investera för att ta sig dit.

Det är ju annars väldigt lätt att säga att det är en målsättning, men därefter inte ha viljan eller modet att genomföra nödvändiga investeringar. Vilket vi också sett och ser i några klubbar, med lätt insedda och förutsebara komplikationer. Regeln inom fotboll är densamma som annars och kan sammanfattas med amerikanismen put your money where your mouth is.

Kenny Dalglish har inget annat än positiva ord att säga om Henry och de nya amerikanska ägarna, som han menar har agerat bra och handlingskraftigt för att se till att Dalglish har de spelare och de resurser till sitt förfogande som han anser sig behöva. Naturligtvis, en manager kommer alltid vara nöjd så länge det är situationen.

:::

Men med amerikanska ägare följer också affärsmässiga krav på verksamheten, och alltså kommer man inte vilja ta kostnader utan att dessa förväntas generera ännu högre intäkter. Vi fick en indikation på det nu i veckan när Liverpools VD gör utspelet att Liverpool vill frångå Premier Leagues kollektiva modell och börja förhandla sina TV-rättigheter självständigt. Ett förslag som fördömts närmast unisont.

Naturligtvis kommer värderingar av det här slaget hos en klubbs ägare att påverka värderingarna hos klubben som helhet. Kanske är det vad som gör följande uttalande av Dalglish lite svårt att smälta: ”The greatest compliment I can pay to them is that they’re as good as the people who ran the club the first time I was here. That’s a hell of a statement because the people who ran the club then, Sir John Smith and Peter Robinson, were two of the best any football club could ever have had.”

Jag har inga moraliska problem med att en klubb drivs på ett affärsmässigt sätt, tvärtom föredrar jag det framför merparten av andra sätt att driva en klubb på. Men kanske blir det ett fotbollsmoraliskt problem när man först drar på sig väldigt höga kostnader för att därefter, för att försöka kompensera för detta, ger sig ut på en intäktsjakt som går stick i stäv med de traditioner och värderingar på vilka klubben är byggd.

Och uttalandet får förmodligen Kenny Dalglish att framstå som en ren pragmatist, snarare än idealist. Å andra sidan tror jag kanske det är nödvändigt om man ska lyckas i någon större utsträckning som manager.

:::

Amerikanska ägare har ju däremot både Liverpool och Man Utd. Det är ju en av väldigt många saker som faktiskt förenar dessa båda klubbar.

:::

Liverpool vs Man Utd är utan tvekan ett av engelsk fotbolls hårdaste, smutsigaste och mest prestigefyllda derbyn, om man nu använder det begreppets breda betydelse.

Historiken om det här rivalmötet har ältats i evighet. En kulturell rivalitet fostrad under den industriella revolutionen, från samma region, Englands två överlägset mest framgångsrika fotbollsklubbar, vars respektive storhetstider odlat bitterhet och frustration gentemot varandra i båda lägren.

Men mer än kanske någon gång tidigare under Premier League-eran så är nu det här mötet ett slag om framtiden, om hur Premier League och dess inbördes styrkeförhållanden som helhet kommer att se ut, snarare än hur de har sett ut historiskt mellan de båda klubbarna.

För det pågår ju en form utav hela havet stormar-liknande strategisk maktkamp i Premier League just nu. Där finns fyra stolar, och sex lag som mer eller mindre avvaktande cirkulerar runt dem likt hungriga gamar i väntan på att Champions League-hymnen ska avbrytas.

Och när musiken väl har upphört, och fyra klubbar sitter på sina stolar, och två klubbar finner sig själva utan stol, så är chansen rätt god att den inbördes ordningen också håller i sig.

Det är också utifrån perspektivet av den här strategiska maktkampen som vi måste förstå Liverpools och klubbens ägares värderingar, beslut och ställningstaganden. Det är inte så att det kommer omotiverat från ingenstans, utan det sker i ett sammanhang.

:::

Man Utd kommer förmodligen ingen kunna rubba från en av dessa stolar. I alla fall inte under den här säsongen. Liverpool har siktet inställt på en stol och visst har man också en god chans att ta den.

Men i den strävan är det förmodligen väldigt viktigt för Liverpool att vinna hemma mot Man Utd i eftermiddag. Inte bara rent tabellmässigt, tre poäng är tre poäng, utan även rent symboliskt och psykologiskt.

För Man Utd är det å andra sidan viktigt att visa att man kan hitta tillbaka till det stabila spel man visade upp under säsongsinledningen, och att man skickar ut en signal om styrka till toppkonkurrenterna i form av Chelsea och Man City. Att vika ner sig på Anfield, som man gjorde förra säsongen, skulle sända ut motsatta signaler.

:::

Amerikanska ägare, skotska managers, och en kärna av brittiska spelare – det är som sagt många saker som förenar engelsk fotbolls stora antagonister. Även spelmässigt finns det klara och tydliga likheter.

Båda lagen har en formidabel offensiv men, som vi sett stundtals hittills under säsongen, även en något suspekt defensiv. Det kan med andra ord bli åka av på Anfield idag.

Och naturligtvis kommer det bli en oerhört låst och nervös historia bara för att jag sa det.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Dagens andra spännande möten omfattar Man City vs Aston Villa, Norwich vs Swansea, QPR vs Blackburn, Stoke vs Fulham och Wigan vs Bolton. Den sena kvällsmatchen är även Chelsea vs Everton.

:::

Den som vill läsa mer om Liverpool och deras nya ägare ska naturligtvis läsa David Conns artikelserie i The Guardian.

:::

Och i fotbollens egen parodi på daytime soap operas så rapporteras det nu att Roberto Mancini har hållt privata rensa luften-samtal med Carlos Tevez, och inte längre utesluter att Tevez spelar för klubben i framtiden.

Be Champions!!

Det är något särskilt i relationen mellan sport och statistik. Där finns en viss känsla av att vi med siffrornas hjälp kan förstå vad som faktiskt hänt på planen och därmed analysera vad som gått bra respektive dåligt. Kanske är det också en form av självrättfärdigt nörderi som lämpar sig särskilt väl inom just fotbollen.

Problemet, som alla är medvetna om men som man av brist på vettiga alternativ inte riktigt vill låtsas om, är att statistiken i dess nuvarande form helt enkelt inte säger så mycket. Dilemmat består av två komponenter. För det första bortser statistiken ofta från de rent kvalitativa aspekterna. Att man har bollen blir på så vis statistiskt viktigare än vad man gör med den. För det andra så är statistiken till stor del baserad på individuella mått.

Men fotbollen är ju en lagsport.

:::

Bara en sådan sak som hur svårt det är att faktiskt hitta vettiga mått på hur bra en enskild spelare är.

Skälet i grunden är att fotboll är en sport som mer än något annat är baserad på kombinationer. En spelare kombinerar kanske bättre med en andra spelare än med en tredje, och kommer därför prestera bättre tillsammans med den andre spelaren.

Det gör det vanskligt att använda individuell statistik för att förstå fotboll. Det är också därför det är så vanskligt att bedöma en spelares potentiella prestation i en klubb baserat på vad han har presterat i en helt annan, tidigare klubb.

Spelaren presterarar då i helt olika kombinationer.

:::

En spelare kan alltså besitta en stor mängd fysiska och tekniska egenskaper. Han kan vara stor och stark. Han kan vara kreativ och bestämd, snabb med och utan boll. Men om han inte klarar av att kombinera väl, alltså samarbeta, med sina medspelare så blir han förmodligen helt betydelselös på fotbollsplanen.

Thierry Henry blev till en legend i Arsenal eftersom han hade så många spelare att kombinera med. Ashley Cole och Robert Pires fanns på kanten, och i mitten fanns Dennis Bergkamp. På samma sätt är Leo Messi så svårstoppad eftersom han kombinerar så väldigt väl med Xavi, Andres Iniesta och nu kanske också Cesc Fabregas.

:::

Om fotbollsstatistiken ska bli användbar på riktigt så måste dess producenter hitta ett sätt att fånga och mäta dessa kombinationer. Både mängden på dessa kombinationer i ett lag, men även hitta ett mått på kvaliteten på dessa kombinationer. Först då kanske vi hittar statistiska mått som verkligen avslöjar något om olika lags styrkor och svagheter – och hjälper oss att förstå deras prestationer.

Kombinatorik är en del utav den matematiska vetenskapen. Kanske finns det matematiska verktyg där som går att använda för ändamålet. Den matematiskt bevandrade och fotbollsintresserade som lyckas med denna korsbefruktning har hur som helst en hacka att tjäna.

Och kanske också möjligheten att göra fotbollsstatistiken intressant på riktigt för oss som vill förstå fotboll, och inte som nu, mest en fåfäng övning i mer eller mindre värdelöst vetande.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Tre matchers avstängning för Wayne Rooney alltså, som därmed missar hela gruppspelet i EM. England får gilla läget och se fördelen, att få en pigg och hungrig Rooney, med tillhörande psykologisk boost för laget, lagom till slutspelet.

För naturligtvis ska han ändå med i EM-truppen.

:::

Pingistävling under hela helgen som jag har arrangörsansvar för. Samtidigt som Liverpool vs Man Utd, vilket så klart betyder att jag kommer få följa matchen på väldigt krångliga och oortodoxa sätt, och inte riktigt med den uppmärksamhet den förtjänar.

Vad var det för ljushuvud som kom på att lägga en pingistävling just den här helgen? Jodå, jag så klart. Ibland så framträder konsekvenserna av ens egen dumhet först i efterhand.

Be Champions!!

Först kom nyheten att BBC på grund av budgetskäl lägger ner sin Non-League Football Show, som vanligtvis sänds på måndagskvällar och som har en liten men väldigt entusiastisk publik. Läggs det programmet ner så är det mer eller mindre den sista spiken i den mediala kistan för den halvprofessionella fotbollen, som i övrigt knappt ges någon uppmärksamhet alls. Det är upprörande, särskilt givet att BBC är just public service.

Därefter, från den engelska fotbollens motsatta ände, kom alltså nyheten att Liverpool önskar förhandla om sina egna internationella TV-rättigheter, och på så vis skapa en i praktiken stängd liga inom en redan i praktiken halvstängd liga. Ett sådant beslut skulle inte enbart sabotera för småknott som Southport, Stalybridge och Staines Town utan också för storklubbar som Sunderland och Stoke.

:::

Gräsrotsfotbollen och de lokala klubbarna kämpar alltså i allt högre utsträckning för sin överlevnad samtidigt som elitklubbarna söker nya vägar att berika sig på deras bekostnad. Att stödja de mindre klubbarna blir därför allt viktigare, och det är därför som BBC:s beslut blir så väldigt tragiskt i all sin budgetmässiga kortsiktighet.

:::

Problemet är så klart bristen på glamour längre ned i det engelska liga- och seriesystemet. Den lokala klubben som tillbringar sina dagar i The Conference North har inte en stor och vacker McMegastore fylld med tröjor och DVD-filmer om klubbens alla mål från utanför straffområdet. Den har istället kanske en udda snubbe som kallas Begbie som säljer klubbhalsdukar från ett fallfärdigt ruckel.

Men den lokala klubben står ändå för en del värden som kanske på det stora hela är viktigare än en häftig DVD eller artistnamn på klubbens spelare: En känsla av tillhörighet, av delaktighet, en trevlig eftermiddag för runt hundralappen, hemmamatcher klockan 15 på lördag eftermiddag och så vidare. Och, kanske inte minst, ett bredare perspektiv.

:::

Perspektiv? Ja, för ärligt talat så är inte vår dagliga Premier League-tillvaro helt bra för våra perspektiv som supporters. Med de mindre och lokala klubbarna så är det inte längre aktuellt att överväga att sparka managern efter ett eller ett par dåliga resultat. Om inte annat så för att det förmodligen betyder att den managern tar över en klubb bara några få mil därifrån och förmodligen plockar med sig halva spelartruppen dit.

Det här med bortskämda stjärnspelare kan vi också glömma. Inga spelarstrejker här, de flesta av spelarna på den här nivån har riktiga arbeten under dagarna. De är hyfsade spelare, men inte så mycket mer. Hade man inte själv ätit alldeles för många hamburgare genom åren så hade man kanske själv kunnat vara med på planen eller i alla fall på bänken.

:::

Den som är supporter till en liten klubb av det här slaget kanske inte får se sitt egna lag stå för någon form av estetiskt tilltalande totalfotboll, och själva matchupplevelsen är förmodligen mycket smutsigare och mindre kundanpassad än vad vi vant oss vid i Premier League. Men förmodligen ser han ett värde i att veta det som vi andra kanske bara anar, att han är mycket viktigare för sin klubb än vad vi är för vår.

För om du är en supporter till Liverpool, Arsenal, Man Utd, Chelsea med flera – så är du i praktiken obetydlig. Av det enkla skälet att det finns flera dussin thailändska fans som är mer än villiga att ersätta dig om du tröttnar eller om din plånbok till sist drar sitt sista andetag.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Och på det temat så har Man City efter ett formellt disciplinärt förhör funnit Carlos Tevez skyldig till att ha vägrat spela och att ha brutit mot sina kontraktsliga skyldigheter.

Tevez själv, enligt devisen anfall är bästa försvar, menar fortfarande att det hela bara är ett missförstånd och kräver en fullständig och villkorslös ursäkt från Roberto Mancini.

:::

Och idag avgörs det hur många matcher som Wayne Rooney blir avstängd för sin dumhet mot Montenegro.

:::

Det är nästan lite rörande hur många som låter sig förvånas och uppröras minst lika mycket av att det var just Liverpool som kom med förslaget om individuella TV-rättigheter som av förslaget i sig. Som om det, på grund av Liverpools traditioner och värderingar, är mer förvånande och upprörande än om förslaget kommit från till exempel Chelsea, Man City eller Man Utd.

Dags att vakna upp och inse att dessa traditioner och värderingar är något från svunna tider, vars valuta inte står särskilt högt i kurs för moderna amerikanska ägare, hur trevliga de än lyckas framställa sig. Att det är just Liverpool som nu kommer med förslaget ser jag snarare som mest väntat, givet deras finansiella läge och situation i ligan.

Be Champions!!

https://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-2048026/Liverpool-want-sell-TV-rights.html

Liverpools VD Ian Ayre intervjuas och hans sammanfattning av Liverpools uppfattning är följande:

”If you’re a Bolton fan from Bolton, then you subscribe to Sky because you want to watch Bolton. Everyone gets that. Likewise, if you’re a Liverpool fan from Liverpool, you subscribe. But if you’re in Kuala Lumpur there isn’t anyone subscribing to Astro or ESPN to watch Bolton. If they are, it’s a small number. The majority are subscribing as they want to watch Liverpool, Manchester United, Chelsea or Arsenal. So is it right that the international rights are shared equally between all the clubs?”

Problemställningen, den moraliska och den praktiska, i det proverbiala nötskalet.

:::

Liverpool aktualiserar alltså en diskussion som då och då har puttrat upp inom engelsk fotboll. Alltså vad gäller Premier Leagues förhållandevis kollektivistiska fördelning av TV-intäkterna. Andra klubbar, bland dem Man Utd, har funderat i liknande banor förut men valt att avstå.

Argumenten för en sådan kollektivistisk fördelning är de gamla vanliga. Det hjälper fotbollen på alla nivåer i England. Det balanserar klubbarnas intäkter och möjliggör för fler klubbar att hålla sig konkurrenskraftiga. Det gör Premier League till en mer jämn liga, vilket gör varje enskild match såväl som ligan som helhet mer spännande, vilket har gjort Premier League till världens bästa och mest intressanta liga, vilket är en väsentlig del i det marknadsvärde som TV-bolagen faktiskt betalar för.

Invändningen mot Ayres argumentation ovan är alltså att majoriteten rattar in Liverpool med flera i ett sammanhang, och utan detta sammanhang så vore inte Liverpool med flera lika intressant. Det är med andra ord bara rättvist att de lag som utgör detta sammanhang också får en solidarisk andel av de intäkter det genererar.

:::

Nu väljer Liverpool och Ian Ayre att motivera sitt ställningstagande med en argumentation som de tror reducerar motståndet mot idén. Man viftar med den utländske lede fi. Om klubbarna inte tillåts realisera sitt internationella mediavärde, hur kommer vi då att kunna konkurrera med klubbar som Real Madrid och Barcelona? De bästa spelarna kommer i så fall att lämna Premier League för La Liga och Premier League som varumärke kommer därmed vara hotat, menar de.

I realiteten så misstänker jag att det egentligen är inhemska fiender som är Liverpools verkliga motivbild. Liverpool har, tillsammans med Man Utd, Premier Leagues starkaste varumärke, och genom att kapitalisera detta varumärke på egen hand så hoppas man kunna stärka sin konkurrensposition i ligan och därmed förbättra sina förutsättningar för kontinuerligt spel i Champions League.

Naturligtvis måste man också fråga sig om Liverpool är ensamma i denna önskan, eller om det är de som är utsedda till hatchet men i den här frågan. En annan fundering är så klart om det här är en genuin ambition från Liverpools sida, eller om det är ett förhandlingskort ägnat att öka de större klubbarnas andel utav TV-kakan när Premier Leagues TV-avtal ska omförhandlas inom några år.

Hur som helst, om Liverpool skulle göra verklighet av denna ambition, så kommer övriga engelska storklubbar att omedelbart följa efter. Och i så fall är den engelska modellen med solidariskt fördelade TV-intäkter snart såväl död som begraven.

Återstår gör frågan huruvida det är en önskvärd utveckling?!

:::

Och med anledning av det så prövar jag ett delvis nytt bloggkoncept den här dagen efter Sveriges imponerande kvalseger mot Holland, närmare bestämt ett debattkoncept. Idén är alltså att presentera en debattfråga och låta er läsare hugga loss om för och emot i frågan i kommentarsfältet.

Alltså, centrala eller klubbvisa TV-avtal, för eller emot?

:::

Vad David Conn tycker kommer inte som någon större överraskning.

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/oct/11/liverpool-tv-breakaway

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

West Hams avtal om att få ta över OS-arenan efter OS har kollapsat på grund av juridiska komplikationer. Istället förmodas West Ham i nuläget få bli hyresgäster på arenan. Ett alternativ är så klart att det här återigen öppnar upp för Tottenham att göra OS-arenan till sin egen, mot fansens uttalade vilja.

:::

Chelseas Gael Kakuta är utlånad till Bolton och vill spela mer fotboll än han får göra, vilket har lett till offentlig frustration mot Owen Coyle. Ett tämligen säkert och tidsprövat sätt att snarare minska sina chanser till spel, särskilt om man bara är i klubben på lån.

:::

Accrington Stanley vs Tranmere Rovers ikväll i den andra omgången av The Football League Trophy. Bra mot abstinensen.

Be Champions!!

Tabellen sammanställer alltså hur vanligt förekommande vissa generella taktiska uppställningar är, och jämför detta med motsvarande data för den föregående europeiska kvalificeringsrundan.

Resultaten är tämligen slående och får väl anses bättre än egentligen något annat illustrera hur fotbollen, likt det mesta i samhället, är styrt av svängningar i mode och popularitet, och hur taktisk innovation bygger väldigt mycket på imitation.

Man kopierar det som visar sig fungera.

:::

Spanien vann alltså VM 2010 med en 4-2-3-1-formation. Den rent konkreta effekten av det är anmärkningsvärt nog att andelen lag och matcher där just den formationen används har mer än dubblerats från 14,2% innan VM till 28,8% efter VM.

Å andra sidan har användningen av den tradtionella 4-4-2-formationen närmast halverats, från 39,0% till 20,7%, sedan VM. Den gamla klassikern är med andra ord i relativa termer ungefär lika populär som en hockeyfrilla. Därför att den visat sig vara allt annat än framgångsrik under senare år.

Ändå envisas England och Fabio Capello med att ihärda i en 4-4-2-formation, i alla fall stundtals. De gjorde det under VM och de har återfallit till denna taktik också under det nu genomförda EM-kvalet. Resultatet har varit tämligen uppenbart med ett engelskt fotbollslag som har väldigt svårt att behålla bollinnehavet, och som ger även underlägsna motståndare chansen att äga boll och skapa chanser mot den engelska backlinjen. Även offensivt tappar England tyngd med denna formation.

Tveklöst har England spelarmaterialet för en annan taktisk formation, men frågan är om Englands förbundsstab har den taktiska kompetensen att kunna genomföra ett sådant taktiskt förnyelsearbete.

:::

Min teori är att den här typen av modesvängningar är mer omfattande och accentuerade i landslagsfotboll än i klubblagsfotboll, där jag upplever utvecklingen som mer organisk och inkrementell i och med att den är mer daglig till sin karaktär än landslagsfotbollens temporära natur organiserat i två- eller fyraårsperioder.

:::

Den franske konstnären Henri Matisse anses ha sagt att kreativitet kräver mod. För Matisse betyder kreativitet att gå sina egna vägar, utan att försöka efterlikna andra. Imitation är, med andra ord, enligt Matisse raka motsatsen till mod.

Inom samhällsvetenskapen finner vi liknande idéer som inom konsten. Den institutionella organisationsteorin ser imitation som en väldigt vanligt förekommande princip för organisering. Att efterlikna andras sätt att organisera skänker trygghet, legitimitet och minskar risken för kritik och ifrågasättande. Det är med andra ord en form av gardering.

Det finns naturligtvis funktionella skäl för en manager att spela med en 4-2-3-1-formation. Den är mångsidig, är defensivt väldigt solid samtidigt som den rätt använd och med rätt spelare också är offensivt effektiv. Men man kan till exempel också fråga sig om alla de landslag som efter VM börjat använda 4-2-3-1-formationen verkligen har ett spelarmaterial bäst anpassat för just den formationen.

En manager har emellertid också institutionella skäl att föredra en 4-2-3-1-formation. Det får honom att framstå som ”modern” och genom att imitera en bevisat framgångsrik taktisk modell så förflyttar han ansvaret för eventuellt dåliga prestationer för sig själv, samtidigt som han behåller möjligheten att ta äran för bra prestationer. Det är alltså ett sätt att förebygga kritik mot hans taktiska beslut.

En 4-2-3-1-formation är med andra ord högsta mode just nu inom fotbollen. Frågan återstår huruvida användandet av formationen också är modigt.

:::

Klart är i alla fall att nästa lag, om det så är det ”nya Spanien” på landslagsnivå eller det ”nya Barcelona” på klubblagsnivå, som vill växa fram och verkligen börja dominera världsfotbollen, måste hitta en ny taktisk formation som nollifierar 4-2-3-1-formationen och dess olika varianter, och som formulerar nya defensiva och offensiva lösningar. Det lag som lyckas med det har i så fall lyckats skapa vad som i ekonomisk teori brukar kallas för ett temporärt monopol.

Men för att ett lag ska lyckas med det så krävs det mod och nytänkande, det kommer i så fall inte räcka att enbart imitera rådande mode.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Inte mycket aktivitet på bloggen heller under landslagsuppehållet får mig att misstänka att det inte bara är jag som ser dessa uppehåll som huvudsakligen en (önskad eller oönskad) vila från klubbfotbollen.

:::

Skottland måste vinna ikväll borta mot Spanien om man vill vara säkra på att hålla Tjeckien bakom sig i kampen om andraplatsen i gruppen och chansen till EM-kvalificering via playoff.

Irland och Armenien spelar vad man kan kalla för en kvalfinal i Grupp B om andraplatsen och en playoff-plats. Oavgjort på hemmaplan räcker för Irland, som har en poäng tillgodo på Armenien.

Wales och Nordirland sover med fiskarna.

:::

Efterlyses: Min pingisform, senast sedd i en jämtländsk håla utanför Östersund.

Be Champions!!

Rimligtvis borde det inte vara utanför deras kapacitet att placera bollen i målet bakom målvakten.

När Wayne Rooney rullade in sin straff mot Arsenal så såg det onekligen väldigt lätt ut. Vanligtvis har studier visat att mellan 75 och 80 procent av alla straffar resulterar i mål. Men så har inte varit fallet i Premier League hittills den här säsongen. Av de första tio straffarna under säsongen  så missades sju. När Danny Murphy i den senaste omgången satte sin straff för Fulham mot QPR så betydde det att hittills har 11 av 22 straffar den här säsongen resulterat i mål.

Med andra ord så har 50% av straffarna i Premier League den här säsongen missats.

:::

Få ögonblick inom fotbollen är mer ödesmättade och extraordinära än just straffsparken. Det är ett ögonblick när drömmar kan såväl realiseras som avfärdas. När spelare kan bli legender eller eviga syndabockar.

Under de dryga 120 år sedan den allra första straffsparken slogs, i en match mellan Wolves och Accrington Stanley, så har just det spelmomentet blivit allt viktigare och avgjort allt fler turneringar. Under de senaste 15 åren så har straffsparkar exempelvis avgjort en tredjedel av samtliga finaler i Champions League. Under VM-historien så har närmare 20% av samtliga slutspelsmatcher avgjorts med straffsparkar, varav två VM-finaler.

:::

En vanlig föreställning när det kommer till straffsparkar är att det klokaste man  som straffskytt kan göra är att bara skjuta dem så hårt som möjligt och hoppas på det bästa. En matematisk studie av straffsparkar vid John Moore’s University i Liverpool tar emellertid död på den teorin.

Den studien visar att den perfekta straffen slås högt, antingen till höger eller till vänster om målvakten, och med en hastighet mellan 90 och 100 kilometer i timmen. Om bollen skjuts hårdare så minskar straffens precision, om den skjuts lösare så ökar målvaktens chanser att ta bollen.

Att ta straffsparken snabbt, mindre än tre sekunder efter det att domaren blåst i pipan, kan vara överraskande för målvakten. Att å andra sidan vänta mer än 13 sekunder med att slå straffen kan få målvakten ur balans, kommer forskarna fram till.

Att vänta ut målvaktens rörelse ökade också straffskyttens möjligheter att göra mål, men om han väntar längre än 0,41 millisekunder så halverades å andra sidan chansen att göra mål. En ansats om fyra till sex steg visade sig också vara mest framgångsrikt, samtidigt som en lång ansats runt 10 meter visade sig vara den minst framgångsrika.

:::

Om man tittar på straffsparken endast utifrån ett statistiskt perspektiv så är straffskytten otroligt gynnad. Olika studier visar att alltfrån två tredjedelar till drygt 80% av alla straffar resulterar i mål. Men sett utifrån ett psykologiskt perspektiv så gäller kanske det motsatta. Förväntningens börda ligger på straffskytten, en målvakt kan ta sig an uppgiften helt utan press.

:::

Just den frågeställningen utforskades av ett forskarlag vid University of Exeter för ett par år sedan, där man bad spelare i universitetets fotbollslag att bära särskilda glasögon som spelade in ögonens rörelser, samtidigt som de ombads att lägga ett antal straffar uppdelade på två olika serier.

Under den första serien så gavs spelarna endast uppgiften att försöka lägga så bra straffar som möjligt, alltså att göra sitt bästa för att göra mål. Under den andra serien fick de instruktionen att samtliga straffar spelades in och skulle visas upp för övriga spelare, och att den bäste straffläggaren skulle vinna ett pris om £50.

Studien visade att ju mer nervös straffläggaren var, desto mer benägen var han fokusera på den centralt placerade målvakten. Och eftersom ögonfokus och kroppsmotorik hänger samman så ledde det också till att straffläggaren centraliserade sina skott, vilket gjorde det betydligt enklare för målvakten att rädda straffarna.

Forskningsledaren Greg Wood drog slutsatsen att ”the optimum strategy for penalty takers to use is to pick a spot and shoot to it, ignoring the goalkeeper in the process.”

:::

Men om nervositeten är en sådan faktor i straffläggning, är det då möjligt eller ens meningsfullt att träna på straffar? Är det möjligt att återskapa situationen i träningsmiljö?

Greg Woods slutsats var att träning var absolut nödvändigt. I artikeln gör han en jämförelse med dart, biljard och golf och frågar retoriskt om elitspelare i de idrotterna inte skulle öva av samma anledning. Det är en fråga om att öva in den grundläggande skickligheten så att den är så solid som möjligt i en pressad situation.

:::

Men straffskytten är ju bara ena delen utav ekvationen. Målvakten är den andra, och naturligtvis finns det studier som kan ge målvakter ledtrådar om hur de bäst bör agera.

Forskare vid University of Hong Kong har till exempel lagt märke till att bara en liten flyttning om cirka 10 centimeter i sidled åt ena eller andra hållet från målets mitt ger en indikation till och ökad benägenhet hos straffläggaren att slå straffen i det andra hörnet.

Psykologiska småknep är heller inte ovanliga. Metoder som att röra sig på linjen eller ta extra lång tid i sina förberedelser är väldigt frekvent använda i syfte att störa och distrahera straffläggaren.

Till och med färgen har betydelse. För några år sedan valde Peter Cech i Chelsea att spela i en orange målvaktströja med idén att det drar motståndarnas uppmärksamhet till sig och gör dem mer sannolika att skjuta bollen på honom. Det hjälpte förvisso honom och Chelsea föga i Champions League-finalen 2008.

Men idén har bekräftats av idrottspsykologer vid University of Chichester som bad 40 fotbollsspelare att under en vecka slå ett stort antal straffar mot en och samma målvakt, som regelbundet bytte färg på sin tröja. När målvakten bar en röd tröja så resulterade 54% av straffarna i mål. När tröjan var gul så satt 69% av straffarna, när den var blå så satt 72% av straffarna och när den var grön så satt 75%.

Hur kommer då det sig? Den förklaring som erbjöds var att färgen rött associeras med fara och ilska, och att vi i stressfyllda situationer tenderar att lägga märke till just den färgen i högre utsträckning.

:::

Färgen på målvaktströjorna har förmodligen väldigt lite att göra med att hälften av den här säsongens straffar i Premier League har missats. Men det kan ha en hel del med målvakternas ökade skicklighet att göra. Av de elva missade straffarna så har nämligen endast två helt och hållet missat målet – en från Wayne Rooney och den andra från Luis Suarez.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Michael Owen has been caught in bed … with a fan!

:::

Som om inte landslagsuppehållet var illa nog till att börja med så är det nu till och med landslagsuppehåll utan att England ens spelar. Det borde vara någon form utav straff på det.

Be Champions!!

I sina bästa stunder förhöjer de fotbollens ikoniska ögonblick, och målar med ord ett narrativ som fångar såväl som skapar de känslor som följer på den mer visuella estetik som utspelar sig på fotbollsplanen. Vid andra tillfällen kan deras ord inflammera och uppröra. De lämnar i stort sett aldrig oberörda.

John Motson firar i dagarna 40 år som kommentator på BBC och är legendarisk inom yrket. Hans röst har följt oss ända sedan tidigt 1970-tal och den har blivit till en del utav den engelska fotbollskulturen.

:::

Colour commentary

”For those of you watching in black and white, Tottenham are playing in yellow.”

“The referee is wearing the same yellow.coloured top as the Slovakian goalkeeper. I’d have thought the UEFA official would have spotted that – but perhaps he’s been deafened by the noise of this crowd.”

“Nearly all the Brazilian supporters are wearing yellow shirts – it’s a fabulous kaleidoscope of colour.”

:::

Att just rösten skulle bli John Motsons stora bidrag till världen och fotbollen var kanske inte så förvånande. Hans far var nämligen präst och en ledare i sitt lokala samhälle i en av Manchesters förorter, roller i vilka just röst och ord är viktiga verktyg. Sex år gammal tog hans far honom till hans första fotbollsmatch, mellan Charlton och Chelsea, och den skulle lämna ett stort avtryck på honom.

Motson själv var som mest en medelmåttig fotbollsspelare. Han inledde istället sin karriär som journalist och jobbade på lokaltidningar runt Manchester och i Yorkshire. Hans arbete där uppmärksammades för sin höga kvalitet och han rekryterades mot slutet av 1960-talet till BBC, där han skulle presentera sport i Radio 2.

Tre år senare plockade BBC:s flaggskepp inom fotbollen, Match of the Day, för att ersätta den då som Motson nu lika legendariske Ken Wolstenholme som programmets förste kommentator. Det ansågs vara väldigt stora skor att fylla, men Motson skulle snabbt visa sig uppgiften vuxen. Motson skulle snart upplevas som lika oersättlig som Wolstenholme.

:::

It’s a numbers game

”In a sense it’s a one-man show … except that there are two men involved, Hartson and Berkovic, and a third man, the goalkeeper.”

“You couldn’t count the number of moves Alan Ball made … I counted four, and possibly five.”

“Actually, none of the players are wearing earrings. Kjeldberg, with his contact lenses, is the closest we can get.”

:::

Alltsedan det tidiga 1970-talet fram till dessa dagar så har Motson kommenterat ligamatcher, FA-cupmatcher, europeiska cupmatcher och naturligtvis även landskamper. Under hela denna tid har han egentligen bara haft en enda riktig konkurrent, närmare bestämt Barry Davies som fick kommentera såväl VM-finalen 1994 som EM-semifinalen mot Tyskland 1996.

Med John Motson följer emellertid inte bara en röst utan också en look. Han är berömd för sina fårskinnsrockar som följt honom genom nästan hela hans karriär. Han köpte under 1970-talet sju identiska rockar med tanken att dessa skulle räcka under hela karriären. Där misstog han sig förvisso, men det säger förmodligen mer om hans karriär än om kvaliteten på nämnda rockar.

:::

Confounding expectations

”Not the first half you might have expected, even though the score might suggest that it was.”

“The unexpected is always likely to happen.”

“The match has become quite unpredictable, but it still looks as though Arsenal will win the cup.”

:::

Utanför fotbollen så har Motson upplåtit sin oefterhärmeliga röst till reklam, TV-program, filmer och spel. Tillsammans med Mark Lawrenson har han varit kommentator i de berömda FIFA-spelen, även om han under senare år har ersatts av Clive Tyldesley.

Det är ställt bortom allt tvivel att John Motson måste betraktas som en av de mest kända och älskade rösterna i den engelska fotbollshistorien. Med hans röst följer många minnen, bra såväl som dåliga men, mycket tack vare Motson, aldrig meningslösa.

:::

Gott och blandat

“That’s an old Ipswich move – O’Callaghan crossing for Mariner to drive over the bar.”

”And Seaman, just like a falling oak, manages to change direction.”

“And I suppose Spurs are nearer to being out of the FA Cup now than at any other time since the first half of this season, when they weren’t ever in it anyway.”

“Middlesbrough are withdrawing Maccarone the Italian, Nemeth the Slovakian and Stockdale the right back.”

“Brazil – they’re so good it’s like they are running around the pitch playing with themselves.”

“Paul Gascoigne has recently become a father and been booked for over-celebrating.”

“So different from the scenes in 1872, at the cup final none of us can remember.”

“There is still nothing on the proverbial scoreboard.”

:::

Barney Ronay i en makalöst sötsur blogg om just John Motson, avdelningen beröm man förmodligen inte vill ha. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är Motson som är den kontroversielle figuren, eller om måltavlan är fotbollskommentatorn generellt.

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/oct/07/john-motson-greatest-commentator

:::

Efter Man Utds match på Old Trafford förra helgen mot Norwich så intervjuade John Motson Alex Ferguson efter matchen, och Ferguson passade på att gratulera: ”John, I have to say well done on 50 years in broadcasting.” Motson, som är en noggrann herre, inflikade, ”I’ll have to correct you there, Sir Alex, it’s actually only 40.”

Ferguson blev inte svaret skyldigt: “Really? The way you look I’d have thought it had to be at least 50!”

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Det är för mig närmast ofattbart hur ett sketet litet rött kort på Wayne Rooney kan lyckas dra så mycket uppmärksamhet. Jag bokför det på kontot ”inget annat att skriva om” i och med att det är uppehåll i klubblagspelet.

:::

Det går tungt för favorittippade Bristol Rovers i League Two. Efter 0-3 igår mot Oxford United befinner man sig på 17:e plats. Viktig match på fredag hemma mot Rotherham United.

:::

”I think this could be our best victory over Germany since the war.”

Be Champions!!

Det som kanske är mest fascinerande med det är det enkla faktum att Ferguson faktiskt är en manager som kommer ihåg fotbollen så som den var innan televisionen fick ett sådant uttömmande inflytande över den. Det vill säga när fotbollen satte sin egen agenda.

Men hur har då televisionen egentligen förändrat fotbollen? Med en lördagsblogg modell mer lättsmält så tänkte jag försöka hitta och kommentera några av de första och främsta sätten.

:::

Avslöjandet av taktiska hemligheter

Televisionen har demystifierat fotbollen och avslöjar tämligen obarmhärtigt taktiska hemligheter. Förr var det exempelvis möjligt för ett ungerskt landslag och komma till Wembley och överraska vimmelkantiga engelsmän med att nummer 8, 9 och 10 är oförskämda nog att inte spela på sina förutbestämda positioner. Det är inte möjligt på samma sätt längre. Taktiska hemligheter dekrypteras och kopieras blixtsnabbt.

Dom: Bra, det har ökat den taktiska kunskapsutvecklingen inom fotboll exponentiellt.

:::

Globaliseringen av supporterskapet

Supporterskap var förr i världen ett lokalt fenomen, man höll på laget från det område där man rent fysiskt bodde. Med enskilda men oftast ändå besläktade undantag. Televisionen har förändrat detta. Helt plötsligt kan supportrar från andra länder, på en helt annan del av jordklotet, skapa en stark och livslång relation till en fotbollsklubb. Supporterskapet har blivit till en form utav global folkrörelse.

Dom: Bra, ju fler desto bättre, och fotbollen förbrödrar.

:::

Skapandet av ”superklubbar”

Med televisionen har följt ett enormt kapitalinflöde och med det en närmast oundviklig koncentration av ekonomiska resurser. Att vissa klubbar är väsentligt större än andra klubbar är inte på något vis ett nytt fenomen. Men antalet storklubbar är numer väsentligt lägre än förr, och gapet mellan dessa och övriga klubbar har ökat dramatiskt, så till den grad att det numer kanske inte ska talas så mycket om storklubbar som om superklubbar.

Dom: Dåligt, konkurrensen och spänningen inom fotbollen minskar.

:::

Framväxten av fotbollskonsumtionen

Fotbollen förr var mer utav ett ideal och relationen till fotbollsklubben var något djupt personligt och vad mer, detta var något helt naturligt såväl som självskrivet. Televisionen har i allt högre utsträckning förvandlat fotbollen till en produkt som konsumenter betalar för. Helt plötsligt har det närmast gått mode i en extremt småborgerlig attityd att ”inte hålla på lag”, en företeelse jag själv närmast föraktar. På denna utveckling följer ett konformerande tryck på fotbollen att anpassa sig efter godtyckligt estetiska normer, och publikfriande idéer om många mål, som inte bara inverkar menligt på fotbollens mångfald utan på dess mest grundläggande idrottsliga ideal.

Dom: Dåligt, fotbollen ska levas, inte upplevas.

:::

Mer fotboll, alla dagar

Förr i tiden var fotbollen tämligen förutsägbar. Det spelades fotboll som mest två dagar i veckan. En ligaomgång under helgen, i stort sett alltid lördag, och möjligtvis också någon form av cupspel mitt i veckan. I praktiken ledde detta till att fem dagar i veckan var helt lediga, exempelvis för supportrarna själva att faktiskt spela fotboll snarare än att titta på fotboll. Nu för tiden, med televisionens fullständiga genombrott, så spelas det fotboll i stort sett varenda dag i veckan. Inom engelsk fotboll är det förmodligen bara fredagen som ännu är ledig, och inte ens den dagen är helig. En ligaomgång kan sträckas ut över tre dagar, cupspelet under veckan likaså. Televisionen har helt enkelt bombarderat oss med fotboll.

Dom: Bra, tycker jag personligen, men jag gillar också valmöjligheten.

:::

Personifierat relationen till spelarna

Fotbollen förr i tiden var som sagt mer mystisk. Det gäller också spelarna. Många av stjärnorna förr i tiden hade man egentligen ingen uppfattning om, hur de såg ut, hur de spelade, hur de rörde sig på planen, kort och gott hur bra de egentligen var. Möjligen gjorde detta också fotbollen mer fantasifull. Idag är inte detta fallet. Televisionen, tillsammans med relaterade medier, har gjort att vi idag vet mer eller mindre varenda liten detalj om spelarna. Relationen till spelarna är numer personlig, emedan den förr i tiden som mest var medierad utav journalistens beskrivning av spelaren.

Dom: Bra, det ökar det personliga engagemanget.

:::

En epidemi av domardiskussioner

Med televisionen följer närbilder på varenda situation på fotbollsplanen. Därefter även repriser. Därefter miljarder repriser på varenda situation ur varenda tänkbar vinkel. Den väldigt lätt insedda konsekvensen är att varenda litet domarmisstag förstärks, blåses upp och diskuteras in absurdum. Vad televisionen måhända mest av allt har bevisat är hur omöjlig fotbollen är att döma. Det ironiska är att televisionen är såväl problemets lösning som orsak. Den kan användas för att underlätta bedömningen av nyckelsituationer. Samtidigt har televisionen också lyckats undervisa spelarna i att det helt enkelt lönar sig att fuska.

Dom: Dåligt, ett av fotbollens mest irriterande fenomen.

:::

Bättre arenor

Televisionen har förmodligen, något paradoxalt, gett oss bättre fotbollsarenor. Förr var dessa förmodligen bara marginellt bättre än en gång typ Colosseum, men i och med att fotbollssupportern helt plötsligt fått alternativet att stanna hemma och titta på matchen i TV-soffan så har det skapats ett tryck på att göra arenorna bättre och mer publikvänliga.

Dom: Bra, inte minst ur säkerhetssynpunkt.

:::

En stegrande kommersialism

Med televisionen har fotbollen blivit såväl global som en produkt. Klubbarna har blivit varumärken. Likaså spelarna. TV-rättigheterna till nationella ligor och kontinentala cupspel säljs för hisnande belopp. Kampen inom fotbollen har expanderat från fotbollsplanen till marknadsplatsen. Målet är utöver framgång nu även vinstmaximering. Fotbollen har gått från idrott till industri, vilket lett till en gradvis förflyttning av fokus från supportern till ägaren.

Dom: Bra och dåligt, resurser utvecklar fotbollen, men har även skapat en fartblindhet och en form utav fotbollens värdenihilism.

:::

Trender i målfirande

Med televisionen följer en enorm grad utav exponering. Inte minst är detta fallet i samband med olika mästerskap som sänds över hela världen under en begränsad tid. Andy Warhol talade om 15 minuters berömmelse. För en målskytt, eller kanske till och med ett helt lag, kan det teoretiskt handla om 15 sekunder. Då måste man göra det mesta av dem. Och varför då inte hitta på något spexigt med själva målfirandet, som det förhoppningsvis pratas länge om efteråt. Kanske boxa lite på hörnflaggan, sno målgesten från australisk fotboll, pröva en fånig liten piruett, dra en kortlina genom näsan, en kollektiv övning i att gå på alla fyra, eller, det fånigaste och mest överanvända av alla, vagga ett barn i famnen. Det finns naturligtvis väldigt många exempel.

Dom: Hmm… Bra, jag är inte så entusiastisk men jag antar att det inte skadar någon eller något.

:::

Andra effekter utav televisionen kan man bara spekulera i. En del menar ju till exempel att fotboll är bättre än sex. Följaktligen kan vi då bara anta att en effekt är att mängden erotik och kärlek framför TV-apparaten har minskat i takt med att mängden fotboll i TV-apparaten ökat.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

England klart för EM alltså efter ett tämligen betryggande 2-2-resultat borta mot Montenegro igår kväll. Betryggande eftersom Montenegro kvitterade på tilläggstid, och en poäng var fullt tillräcklig för England.

Återstår att se om de för en gångs skull kan få mästerskapsorganisationen att fungera.

:::

Kanske ges vi oanandes en tragikomisk inblick i den taktiska bildningen hos engelska manager, och sett till att han även utsågs till förbundskapten även en förståelse för vilka egenskaper som belönas, av Kevin Keegan.

Han menar nämligen, med ett närmast halsbrytande intellektuellt konstnummer, att lag som Barcelona, Man City och Man Utd nu spelar precis som Newcastle, med Keegan som manager, gjorde på 1990-talet.

Och javisst, samtliga dessa lag spelar eller, i Newcastles fall, spelade offensivt. Men ungefär där upphör väl också de direkta likheterna.

:::

Be Champions!!

Det faktum att Montenegro väljer att stå över några av sina viktigare spelare – bland dem Milan Jovanovic, Marko Basa och Nikola Drincic – på grund av att de samtliga är ett gult kort från avstängning, är något som borde göra uppgiften lite enklare för England.

Montenegros skäl att överväga detta lite annorlunda taktiska knep är att de i sista kvalmatchen möter Schweiz borta, som än så länge har chansen att snuva Montenegro på andraplatsen i gruppen. Montenegro hade förmodligen inte funnit sig själva i detta läge om de de inte tappat fem av sex poäng i sina två senaste kvalmatcher, mot Bulgarien och Wales.

Efter dessa båda matcher beskrev Montenegros förbundschef, Dejan Savisevic, laget som varandes i fritt fall. Naturligtvis fick förbundskapten Zlatko Kranjcar sparken, trots ett i stora drag lysande kval, och hans ersättare Branko Brnovic gör nu sin första match som förbundskapten.

Att England har bortaplan ikväll skulle i vanliga fall ses som en nackdel. Men i det här kvalspelet har det visat sig vara tvärtom, där Englands två enda poängtapp har kommit på hemmaplan. På bortaplan har man vunnit samtliga tre matcher så här långt.

:::

Paul Hayward om Phil Jones och hans möjliga roll för England och för all del också Man Utd. Det mesta av pratet inför matchen är att Phil Jones kan få göra sin debut redan nu.

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/oct/06/england-phil-jones

Givet den engelska förbannelsen så är det väl med den här hypen nästan upplagt för ett självmål eller två. Eller är det kanske bara i mästerskap som sådant händer?

:::

Annars är det mest oroande i Englands läger frågetecknen kring Wayne Rooneys mentala tillstånd sedan hans far först arresterats, och därefter släppts mot borgen, i samband med en skotsk spelskandal.

Annars är ju jag mer orolig över att den främsta diskussionspunkten i och runt landslaget verkar vara kvaliteten på boendet under det kommande mästerskapet. Som om England redan vore kvalificerade.

Vilket de så klart inte är. Torsk ikväll och Montenegro vinner borta mot Schweiz i sista omgången så är England helt plötsligt tvåa i gruppen. Not out of the realm of possibility.

:::

Telegraph rapporterar att Bobby Zamora kommer få spela bredvid Wayne Rooney i Englands anfall.

En mycket intressant kombination.

:::

En gissning på Englands matchtrupp:

Dzo Hart (Mancester siti) – Esli Kol (Celzi), Dzon Teri (Celzi), Fil Dzagielka (Everton), Fil Dzons (Mancester junajted) – Esli Jang (Mancester junajted), Skot Parker (Totenham), Geret Beri (Mancester siti), Teo Volkot (Arsenal) – Wejn Runi (Mancester junajted), Bobi Zamora (Fulham).

På bänken: Skot Karson (Bursaspor), Lejton Bejns (Everton), Geri Kejhil (Bolton), Dzejms Milner (Mancester siti), Frank Lampard (Celzi), Stjuart Dauning (Liverpul), Deni Velbek (Mancester junajted).

:::

En ljuspunkt för framtiden är hur som helst tidigare Southamptons och numer Arsenals 18-årige talang Alex Oxlade-Chamberlain som igår gjorde hat-trick när England U21 bortaslog Island med 3-0.

Kanske är Theo Walcotts dagar räknade – i såväl England som Arsenal.

…………………………………………………

Jodå, den här fantastiska texten om Leicester City och vintern 1962/63 måste ni bara läsa.

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/oct/06/forgotten-story-leicester-city-ice-kings

Leicester är ju kanske på väg uppåt i seriesystemet igen till Premier League, under Sven-Göran Eriksson och med inte så lite hjälp av nya thailändska pengar.

Men som den här texten klart och tydligt illustrerar, Leicester är inte bara en nya fotbollens dagslända utan en traditionsfylld klubb med starka rötter i engelsk fotbollshistoria.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Blackburn befinner sig på träningsturné i Indien under landslagsuppehållet. Exakt vad oddsen är att Steve Kean återvänder från den resan fortfarande manager för Blackburn vet jag inte, men de borde vara rätt höga.

:::

Kanske ligger en konflikt och gror i Tottenham där Harry Redknapp kritiserar Rafael van der Vaart för bristande defensivt arbete och för att han klagar när han får spela på en annan position än den han föredrar. Holländare(n) är ju inte precis känd(a) för att ”bita ihop och bara göra sitt jobb”.

Be Champions!!

Den klubb som spenderade mest på den spanska transfermarknaden den här sommaren var Malaga, som numer ägs av den qatarska shejken Abdullah Al Thani. Malaga har spenderat runt £58m, vilket är mer än Real Madrid. Håller vi oss kvar i Spanien så har The Qatar Foundation också blivit Barcelonas första tröjsponsor, för vilket man betalar rekordsumman £165m över ett antal år.

Ett hopp över Pyrenéerna till Frankrike tar oss till Paris och PSG, som efter att ha tagits över av ägare från Qatar, har spenderat smått otroliga £86m på nya spelare den här sommaren. Samtidigt har den Qatar-baserade mediagiganten Al Jazeera gjort ett massivt inköp på den europeiska TV-marknaden, där man bland annat köpt rättigheterna till den franska ligafotbollen.

Qatar Investment Authority, talande nog en nationell myndighet, har även lagt ett bud på schweiziska Infront Sports & Media, som är en väldigt stor aktör på den europeiska marknaden för sporträttigheter. Och icke att förglömma så har Qatar även tilldelats VM 2022, och därtill utfäst sig enorma investeringar till den globala fotbollen.

:::

Vid sidan av dessa utåtriktade projekt så investeras även stora pengar i att skapa ungdomsakademier i stil med Aspire, som syftar till att utveckla Qatars landslag och som tenderar att vinna de europeiska tävlingar de deltar i. Bli inte förvånade om ni snart får se dem i NextGen Series.

Qatar erbjuder även europeiska klubbar ett varmt ställe att träna på under vinteruppehållet. Så inte bara har Qatar beslutat sig för att komma till världsfotbollen, man har också beslutat sig för att ta världsfotbollen till Qatar.

Qatar är naturligtvis bara ett exempel på detta fenomen. Även andra länder på och runt den arabiska halvön, inte minst då Förenade Arabemiraten med Abu Dhabi, har implementerat en liknande strategi. Det mest kända och spektakulära exemplet på det är naturligtvis Man City.

:::

Så hur kommer det sig egentligen att Qatar och övriga arabländer investerar så mycket pengar i europeisk fotboll? Några direkt finansiella vinstmotiv ger de inte intryck av att ha, och att de skulle göra det utav någon direkt kärlek till sporten kan förmodligen bara den mest naive europeiske fotbollssupporter inbilla sig.

Ouriel Daskal på Soccer Issue, som även tagit fram ovanstående data över Qatars investeringar, lyfter en spännande teori att de arabiska investeringarna är en del av en strategi för att öka det nationella inflytandet och den nationella säkerheten.

Enligt Daskal så vet Qatars regerande shejk, Hamad bin Khalifa Al Thani, att Qatar är geopolitiskt sårbart. Då han är militärt utbildad så vet han att han inte kan skydda Qatar med militär kraft, så han har därför beslutat sig för att investera nationellt i sådant som får Qatar att framstå som mer betydelsefulla på den globala scenen. Allt för att undvika vad som en gång i tiden hände med Kuwait.

Grundidén är alltså densamma som bakom vanlig handel. Genom att knyta andra länders intressen tätt samman med sina egna nationella intressen, så ökar man risken exponentiellt för alla de länder som skulle kunna tänkas vara benägna att invadera. Den logik som Qatar ger uttryck för här är naturligtvis även tillämplig för Förenade Arabemiraten.

:::

Daskals geopolitiska teori är klart intressant, men till den skulle jag vilja addera min egen om kulturell legitimitet. Inom organisationsteori är institutionell teori en gren som övertygande demonstrerar hur organisationer (stater, företag, intresseorganisationer och så vidare) inte i första hand strävar efter effektivitet, som den rationella skolan hävdar, utan efter legitimitet, alltså mycket grovt sammanfattat att uppfattas positivt av sin omvärld.

Varför arabiska länder och beslutsfattare skulle bekymra sig om legitimitet under den senaste tioårsperioden är närmast uppenbart. Bilden av arabvärlden är misstänksam och allt annat än positiv, vilket är något som på såväl kort som lång sikt skadar arabiska affärsintressen, såväl som reducerar nationell säkerhet enligt Daskals teori ovan.

Ambitionen är alltså att öka sin kulturella acceptans, att bli en mer integrerad del utav det västerländska samhället, och det finns förmodligen få sätt att snabbare och mer framgångsrikt uppnå detta än genom att bli djupt inblandade i den stora europeiska folksporten, med ett massivt medialt genomslag.

Vad vi med andra ord bevittnar är en form av kulturell kolonialism, i syfte att generera kulturell legitimitet.

:::

Den på dessa resonemang följande frågan, för en fotbollsblogg, blir rimligtvis huruvida detta är bra för fötbollen? Hur säkra är de arabiska investeringarna för europeiska fotbollsklubbar och hur stor är risken att de plötsligt bara överger klubbarna som andra ägare gjort förr?

Implikationen bakom Daskals geopolitiska teori, såväl som av min institutionella teori, blir att dessa arabiska investeringar är betydligt säkrare än de flesta andra former av investeringar, då de först och främst är knutna till nationella intressen snarare än personliga.

Även om arabiska ägare skulle besluta sig för att avsluta sitt ägande i en klubb så skulle de förmodligen vara fortsatt måna om att bevara sitt eget goda renommé, och de skulle därför knappast vara villiga att lämna klubben i samma tillstånd som klubbar som Portsmouth, Leeds, West Ham och till viss del QPR har befunnit sig. Tvärtom, givet deras åtaganden att också investera i klubbarnas infrastruktur.

Man kan å ena sidan konstatera att de arabiska ägarna driver upp marknadspriserna för såväl transfers som löner, och att detta försvårat den ekonomiska situationen för ett stort flertal klubbar. Å andra sidan så förvandlar de mindre eller underpresterande klubbar till genuina konkurrenter på den europeiska fotbollskartan, vilket ökar såväl konkurrens som spänning.

:::

Ägare från Qatar och andra arabiska länder är hur som helst numer en del av den europeiska fotbollen. Och deras nästa steg kommer bli väldigt intressant. Kommer de till exempel att ge sig in i konkurrensen om de väldigt lukrativa engelska TV-rättigheterna?

Eller, som det ryktats alltmer ihärdigt om, kommer de att köpa Man Utd?

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

UEFA:s planer att sprida ut landslagsmatcherna över hela veckan under landslagsuppehållen är måhända kommersiellt slugt, för dem, men kommer naturligtvis att väcka klubbarnas vrede och raseri.

:::

Marcus Christenson sammanfattar utmärkt det övergripande läget inför helgens och veckans kvalspel i Europa.

https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/oct/05/euro2012-holland-germany-italy-spain

Oavgjort borta mot Montenegro imorgon är alltså fullt tillräckligt för att England ska kvalificera sig för EM. Men även vid förlust kan man vinna gruppen, så länge inte Montenegro också vinner borta mot Schweiz i sista omgången.

:::

Phil Jones ryktas få starta för England imorgon, samtidigt som rykten också placerar Rio Ferdinand i MLS.

Be Champions!!

A – Atkinson. Låt oss för all del inte hänga ut en av domarna, domarbasen i sin helhet har gjort misstag så ödesdigra att man undrar om spelet har hunnit ifatt en människas förmåga att hänga med. Rangen på misstagen är mer ödesdigra än förr, samtidigt som missbedömningarna sker allt oftare. Den eviga diskussionen om teknologi som hjälpmedel blossas upp, en fråga väl värd att diskutera här i framtiden.

B – Bolton. Bolton. Bolton. I nuläget det lag som har släppt in mest mål någonsin efter 7 spelade omgångar i Premier Leagues historia. Ett facit på 3 hemspelade poäng av 21 möjliga är väl något som sätter klubben i det så kallade krisfacket. Frågan är förstås hur man tar sig ifrån det facket. Självklart finns möjligheten att sparka Owen Coyle och börja om på nytt, frågan är om problemet ligger i Owen Coyle, eller om spelarna har varit långt ifrån att prestera på den nivå som förväntas. Hur som än haver krävs en ändring, annars väntar en lång vinter för The White Men.

C – Carlos Tevez. Pricken över i:et i denna lista. Står för den mest bisarra händelsen i år, då enligt mitt tycke en oacceptabel gest som att vägra spela ska fördömas, precis som Mancini visat att den gör. Och så säger dem att pengar inte gör en galen, motbevisa mig tack. En utlåning till ett Lower League lag hade gjort nytta menar många, enligt mig är han bortom räddning. Vill han inte spela fotboll, ska han inte spela fotboll, men viktigast – han ska inte få betalt för att inte spela fotboll.

D – David de Gea. Låt oss inte överanalysera hans prestationer i mål när det finns betydligt intressantare saker att ta upp. Jag dömer inte folks hobbys då min egna grundar sig i att sitta och titta på 22 män som springer efter en boll – men stjäla donuts känns lite som en 12-årings eftermiddagsplaner i de mest krigsdrabbade länderna på jorden, inte en man som tjänar £35,000m på en vecka. Mycket märklig händelse.

E – Emmanuel Adebayor må ha bytt upp sig från Arsenal till Tottenham (ännu en till sak att anmärka på, vem hade pengar på att man skulle säga den meningen denna säsong?), och föga förvånande var det när Goonersupportrarna anmärkte på detta under senaste derbyt. Rivalitet i all ära, men sånger som “It should have been you, it should have been you, shot in Angola. It should have been you,” visar återigen att vi har en lång väg att gå när det gäller supporterkulturen i England.

F – Fernando Torres miss mot Manchester United går till historieböckerna, inte enbart därför att missen i sig är av den klassiska sorten ‘repeat till repeatknappen går itu’, utan också för att i och med den missen, glömde världen att han, emot alla odds, gjorde mål i den matchen. Men det lägger inte vi vikt på här, skriver den Liverpoolsupporterande skribenten.

G – G som i goalscorer, och dem tre som toppar listan hittills kommer alla från Manchesterlag. Wayne Rooney, Sergio Aguero (hans mål mot Swansea i mitten av augusti toppar min lista på årets snyggaste mål, alldeles briljant är vad det är) samt Edin Dzeko. Och det är inte dåliga mål dem slagit till med. Vem i helskotta hade trott detta i början av säsongen …

H – Harry Redknapps ögon. Detta är inget nytt fenomen, tvärtom, ett återkommande inslag i Premier League, dock alltid lika fascinerande att slå fast att gubben faktiskt är vaken, även om ögonlocken tyder på annat. Antingen är Harry Redknapp världens svar på en nutida Robin Hood – en man som spenderar nätterna med att steg för steg rädda världen. Eller så har stackars Redknapp bara svårt att sova.

I – Intetsägande må vara ordet för denna analys – men Gervinhos panna samt tillhörande frisyr har fångat min uppmärksamhet mer än en gång under säsongen. Det har dragit blickarna ifrån hur Arsenal har spelat på planen (min obetydelsfulla soft spot för laget hade fått mig att bryta ihop om jag hade kollat deras matcher) och istället undrar alla – är det en sexfingerspanna eller sju? Håll denna krönika till godo för uppdateringar kring detta fenomen.

J – Joey Barton på Twitter. Vilken otrolig resa det har varit. Att efterlikna det till en bergochdalbana tur är att undervärdera det hela. Uttalanden på denna sociala media har fått spelaren utkastad från både träningar och lag, men Joey Barton väljer att twittra på, under den tiden mestadels skarpsinniga citat från favoriten Nietzsche. Jag undrar vad denne distinkte man skulle säga om en 6-0 förlust mot Fulham.

K – Kenwright. Försatte sin barndomsklubb i skiten, utan att visa någon vilja att göra allt i hans makt att ta dem upp därifrån. De finansiella problemen börjar reflekteras på planen och resultaten, något som i större utsträckning inte kommer accepteras av supportrarna. Dem slängde ju för Guds skull mynt in på planen under Merseysidederbyt, så att Moyes och Kenwright kunde på sina bara knän krypa omkring och plocka upp dem för att sedan lägga dem i burken med etiketten ”januarifönster” på.

L – Lewin. Colin Lewin. Nej, det är inte James Bonds halvskalliga enäggstvilling, detta är mina damer och herrar, mannen som håller Arsenalspelarna i trim – deras fysiolog. Nu är jag inte i en position att döma, men säg mig, denne Lewin, är vi alldeles säkra på att han inte, under några omständigheter, jobbar övertid med alldeles för låg lön? Jag noterade även detta – under derbyt satt Lewin på första raden på Arsenals bank. Tottenhams fysiolog satt på andra. Där har ni skillnaden.

M – Maurane Fellainis barr. Stålullsliknande krullkalufs med en rödvin ton i det hela. Otraditionellt och inte i närheten av att ta över tronen från krulltotten David Luiz, som vecka efter vecka guppar fram med sitt hårsvall på kanten. Kungen, givetvis, är ingen annan än Carles Puyol. Premier League är mil efter La Liga i detta seende.

N – National Team break denna vecka, jag går i ide och hoppas innerligt att mina spelare kommer välbehållna hem. Annars då jävlar…

O – Owen. Inte den bänknötande Owen, som nästintill har sitt namn prydligt ingraverat på avbytarbänken. Nej, jag tänker på fotbollsspelaren som faktiskt, gång på gång visar att han har kvalitet nog för att hoppa in i varenda Premier League-lags startelva. För all del, Leeds bjöd inte på större motstånd, icke desto mindre, hans två mål var lika betydelsefulla för han som för laget.

P – Premier Leagues egna fyllecell är ockuperad av Andy Carroll, i alla fall om man ska tro Fabio Capello. “His style of life is a problem”. Visst, det är inte optimalt att ramla från en barstol och ådra sig en skada som han just tagit sig förbi, men hur mycket makt har en tränare i frågor som dessa? Eller har vi redan glömt att fotbollsspelare, precis som alla andra, är människor?

Q – Om ni förväntade er att jag skulle skriva något om QPR så är jag i högsta grad besviken på era förväntningar på mig. Quisling för i år (självklart inte landsförrädare, utan ännu värre, lagförrädare) måste i teorin vara Owen Hargreaves, även om det inte var en större SKADA skedd. Fattar ni, Hargreaves och skada, kul va?

R – Robin van Persie. Nu undrar alla, inklusive jag, hur länge en spelare av hans kaliber kan tänka sig att stanna på det sjunkande skeppet som vi sedvanligt kallar Arsenal. Visst finns det folk som backar upp en eventuell resa bort från Emirates, häromveckan uttalade sig Arsenallegenden Ian Wright om hans oro, men medgav senare att “I would not blame Robin van Persie if he left now.” Klockan tickar, tiden för Arsenal är inte förbi, men är van Persies tid över?

S – Steve Bruce. Jag räknar ner minuterna han fortfarande har jobbtiteln ’Sunderlands tränare’. Stadium of Light besökarna har varit allt annat än tysta med sina ’sack Steve Bruce’ sånger och majoriteten vill nu ha ändring, efter en föga dålig start på säsongen, 16:e platsen är ett faktum.

T – Titus Bramble. I vilken ände börjar man? I gripen för sexuella övergrepp änden eller i narkotikainnehav änden? Skandalspelaren som förvånansvärt nog aldrig stämplas som skandalspelare, utan kommer undan med sina snedsteg. Blickar vi till det han har gjort på planen, så kan vi vara säkra att denna klass A drog inte var ett prestationshöjande medel.

U – Under press och Arsene Wenger i samma mening, nä nu har jag banne mig sett allt. ”In Arsene we trust” anhängarna blir förvånansvärt nog inte mindre och mindre i skala, men som utomstående börjar man undra hur länge man kan försvara en, med all rätt, otrolig tränare, som verkar ha tappat greppet. Låter man han vara kvar för att motbevisa kritikerna samt ta upp Arsenal ur den svacka han själv har försatt dem i, eller är det tack hejdå som gäller?

V – En mycket intressant nyhet är Villas Boas brinnande intresse för nära döden-sporter som mountain biking. ‘I have a couple of bikes. I go into mountains with the big rocks and almost kill myself,’ säger Chelseas André Villas-Boas. Sover verkligen alla Chelseasupportrar gott om natten med dessa nyheter ringandes i öronen?

W – West Bromwich Albions otroliga förmåga att vara kliniska de första fem minuterarna i en match – 4 av deras 5 mål är gjorda under detta tidintervall. Inget speciellt i det, tänkte bara att ni skulle uppskatta denna informellt högaktade trivia.

X – det finns ingen spelare, i alla 20 Premier League lag, som har ett efternamn som börjar på X. Vi måste gå tillbaka till säsongen 2008/2009 för att hitta någon – Xisco i Newcastle. Jag vet då inte om jag ska skratta eller gråta. En skandal i sig.

Y – Yossi Benayoun i rödvit tröja. Nog det märkligaste jag sett när det kommer till tröjbyten. Får en smärre chock varje gång jag ser honom. Ett extra omnämnande för Yossi som utan tvekan skriver dem mest obegripliga tweetsen på Twitter.” Jag borde ha lärt mig hebreiska”, är tanken som kommer upp varje gång.

Z –  ZzzZ och årets snark till det Engelska fotbollsförbundet, som gång på gång misslyckas med att ta i med hårdhandskarna när det gäller. Återupprepade gånger har oerhört nedvärderande och fullkomligt förskräckliga sånger hörts runt om i arenorna, allt ifrån Heysel, till Istanbul, München och Hillsborough. Inte under några förhållanden är liknande sånger acceptabla på arenor runt om i landet, hur stor rivaliteten lagen emellan är.

Puss!

Kraven i övrigt blir något diffusa då man på denna tid inte hade squad numbers som idag, det vill säga; De spelare som startade en given match skulle enligt reglerna ha nummer 1-11, detta innebar att spelare kunde få olika nummer i olika matcher beroende på vilken position de spelade på just för dagen. Som det även ser ut i många klubbar idag så var det allt som oftast en ytter som hade nummer sju på ryggen, närmare bestämt högeryttern. För att krångla mig runt detta problem valde jag att ställa kravet att spelarna på listan skulle ha nummer sju som sitt vanligaste nummer alternativt ha gjort signifikanta insatser i nummer sju.

Rätt eller fel, tyck vad ni vill men det är så jag har resonerat.

:::

Del 4. Mighty Mouse

Rubriken är ett klassisk citat från en klassisk manager, Bill Shankly. Spelaren som fick denna enkla men ack så komplicerade uppgift var ingen mindre än dagens huvudman, Kevin Keegan.

Kevin Keegan föddes den 14e februari 1951 i Doncaster mitt i hjärtat av England. I unga år provspelade han för Coventry men som 16-åring hamnade han i Scunthorpe United och det är där vi börjar.

Keegan debuterade för den dåvarande Division Four, motsvarande League Two, klubben som 17-åring och vid 18 års ålder var han ordinarie. Under sina fyra år i klubben svarade han för 124 matcher på vilka han gjorde 18 mål.

1971 kom drömflytten, den då 20-årige Dívision 4-spelaren hade tidigare dragit till sig Liverpools uppmärksamhet och nu kom så äntligen transfern. Mannen bakom övergången var den av Bill Shankly högt hållne Andy Beattie, Shankly sa så här om Keegan vid tillfället:

“I decided to sign him. I had to, because Andy was so sure about Kevin”

Keegan kunde knappast ha fått en bättre start i sin nya klubb, trots sparsamt med speltid på försäsongen fick han chansen , efter att ha imponerat i en internmatch, och som han tog den. Tolv minuter in i sin debut på Anfield satte han 1-0 och fortsatte med att göra tre mål på sina fem första matcher. Efter att ha inlett sin karriär som mittfältare gjorde hans målsinne att Shankly nu allt som oftast valde att använda Keegan som partner till John Toshack i anfallet.

Säsongen 1972-1973 var en bra säsong för Keegan. På senhösten 1972 gjorde han sin debut i engelska landslaget och under våren 1973 vann han både sin första ligatitel samt sin första europeiska titel, UEFA-Cupen. Den sistnämnda säkrades efter att Kevin själv svarat för två mål i en av de två finalmatcherna mot Borussia Mönchengladbach.

Säsongen därpå var även den framgångsrik för Doncaster-pojken, efter att bland annat ha slagit ut klubben från sin hemstad i FA-Cupen med två mål på Anfield kunde Liverpool tillslut, efter ytterliggare två finalmål från Keegan, säkra titeln. Han spelade under denna säsong i klubbens samtliga matcher i alla turnering, totalt blev det 19 mål på 61 matcher.

Hösten 1974 var, trots att han gjort sitt första landslagsmål bara månader tidigare, en mörk tid i Kevin Keegans karriär. Efter att ha råkat i luven på Leeds ökände kapten Billy Bremner under Charity Shield stängdes de båda av under en längre tid, Keegan var tillbaka först i oktober och kanske var det det som kostade Liverpool titeln det året.

Om 1974 var ett dåligt år för Keegan så var 1975 och 1976 betydligt bättre, Liverpool vann åter ligan och UEFA-Cupen. Kevin visade åter att han var de stora matchernas man genom ytterliggare två finalmål mot Club Brügge. Som om det inte var nog så blev han även utsedd av journalisterna till årets spelare i England.

Nästa säsong kom att bli Keegans sista i Liverpools röda tröja, han hade redan i slutet av föregående säsong annonserat att han ville flytta utomlands. Något som fortfarande idag är ovanligt bland engelska spelare men som på den tiden var i det närmaste pionjärmässigt. Hursom påverkade inte den förestående flytten Keegan nämnvärt, klubben vann åter ligan och Keegan var lagets bäste målskytt. Han kom även tvåa i den säsongens Ballon d’Or. Med två matcher kvar hade man chansen på en historisk trippel men Manchester United satte stopp för det i Kevins sista match för Liverpool på engelsk mark. Kvar var Europacupfinalen mot Borussia Mönchengladbach, en match som för evigt etsat sig fast i klubbens historia.

Seger säkrades efter att Keegan, som under hela matchen löpt Berti Vogts sönder och samma, drogs ned i straffområdet. Straffen satt och Liverpool vann med 3-1 i Keegans sista match i klubben. Totalt spelade han 323 matcher och gjorde 100 mål.

Hamburger Sport-Verein blev efter en övergångssumma i trakterna av £500 000 nästa destination i karriären. Starten i Tyskland var allt annat än smärtfri, Keegan hade målats upp som någon form av Messias i Hamburg och han hade svårt att leva upp till detta. Till en början, efter några månader lossnade det och som det lossnade. Trots att Hamburg misslyckades helt i ligan fick Keegan för första gången mottaga Ballon d’Or.

Under sin andra säsong i den tyska klubben presterade han än bättre, liksom hela laget, och kunde leda Hamburg till sin första ligatitel på 19 år. Keegan belönades åter med guldbollen och fick av fansen smeknamnet ”Mighty Mouse”. Hans sista hela säsong i Tyskland slutade med en förlorad Europacupfinal, mot Nottingham, samt en andraplats i ligan.

1980 var Keegan åter tillbaka i sitt moderland, i februari skrev han på för Southampton och i juli debuterade han mot Shamrock Rovers. Denna övergång var minst sagt en ögonbrynshöjare, tänk er att Messi skulle skriva på för WBA. Inte riktigt lika stort kanske, men ni förstår principen.

I Southampton spelade på den här tiden en tidigare spelare ur denna serie, nämligen Alan Ball, och OtbaG’s gamla profilbildsmotiv, Charlie George.

Säsongen 1980-1981 var en förvarning om vad som komma skulle, the Saints stod för deras dittills bästa ligaplacering genom att komma på sjätte plats. Men det var årdet därpå som laget skulle utmana på allvar. Vintern 1982 ledde Southampton First Division, men sedan kom ”Arsenalkollapsen”. Med bara 3 segrar på våren rasade laget till en slutlig sjundeplats. Det hindrade dock inte Keegan att bli PFA Player of the Year.

Tråkigt nog missade England VM-slutspelet både 1974 och 1978, därmed fick Keegan aldrig chansen på den scenen under sin peak. Men 1982 fick han tillslut spela ett VM, om man nu kan kalla det för det. Keegan led av en ryggskada och han spelade endast 20 minuter i vad som var hans sista landskamp. Totalt stod han för 21 mål på 63 matcher.

Efter sommaren stod Keegan för ytterliggare en överraskande flytt, efter att ha blivit missnöjd med sin situation i Southampton skrev han på för Newcastle som vid den här tiden spelade i Second Division, motsvarande the Championship. I Newcastle blev Keegan en kultfigur och hjälpte under sin sista säsong som spelare klubben tillbaka till First Division. I sin sista match någonsin plockades han upp på planen av en helikopter och fördes ut ur arenan.

Efter spelarkarriären samt ett uppehåll på några år gav sig Keegan på en managerkarriär som, hittills?, innehållit sejourer i Newcastle, Fulham, Manchester City samt en period som förbundskapten för England.

:::

Om ni undrar något eller vill veta mer finns jag i kommentarsfältet som Kildo samt på mail  – palmer89@gmail.com

Det blev ett, till mångas (läs BishopBlaizes) stora förtret, långt uppehåll men vad skall man göra när livsviktiga saker som Disneyland, baseballmatcher och surfing kommer i vägen. Från och med, nu när tillvaron här borta stabiliserat sig något mer, är dock tanken att den ordinarie frekvensen återupptas.

Ni kan även följa mig på twitter – SweGoon, men känn inget tvång.

Nedräkningen har börjat, bara 3 spelare kvar på listan. Vem kommer med och vem hamnar utanför? Den som lever får se. Nästa gång blir det en för mig stor personlig favorit, till’ then

//Martin Palmér

Sedan dess har historien tagit alltmer bisarra vändningar. Roberto Mancini gick tidigt ut och förklarade att Tevez aldrig skulle spela för Man City igen. Tevez själv uttalade sig först utan ånger bara för att någon dag efter matchen hävda att han blivit missförstådd. Daily Mail har sedan dess anlitat läppläsare som bekräftat Mancinis version.

Man City har vidtagit disciplinära åtgärder mot Carlos Tevez, bland annat genom att stänga av honom i två veckor, vilket är det maximalt tillåtna straffet av det slaget. Han har även blivit tillsagd att komma in för ett internt förhör om vad som egentligen hänt.

Det är lätt att förvånas, men när det gäller Carlos Tevez finns kanske inga bra skäl att förvånas då kontroverser och disciplinära problem har förföljt honom under hela hans karriär. Av de fem klubbar han representerat genom karriären så är det bara moderklubben, Boca Juniors, som inte fått uppleva hans sämre sida.

Det något extrema greppet att vägra spela är inte heller det någon nyhet för Tevez. Corinthians fick uppleva det sommaren 2006 när Tevez uppenbarligen ansåg det vara dags att byta upp sig till europeisk fotboll. I West Ham fick han ibland för sig att lämna arenan i förtid och var benägen till utbrott. Mot slutet av sin tid i Man Utd ägnade han sig åt demonstrationer på planen i riktning mot en klubbledning som han menade inte uppskattade honom.

Inte heller i Man City är det här något nytt beteende. Carlos Tevez har ägnat i princip hela det senaste året åt att förklara sin ovilja att fortsätta spela för Man City, och att bo kvar i Manchester. Hans tid i klubben har präglats av ständiga småbråk och konflikter med såväl Roberto Mancini som Man Citys klubbledning.

Vad man kan fundera på, för att få någon klarhet i historien, är vad som driver de inblandade parterna, och vad som är rimligt att förvänta sig kommer att hända med Carlos Tevez och Man City i framtiden.

:::

Vad driver Carlos Tevez?

Den vanliga men kanske också något simplistiska bilden som målas av Carlos Tevez är som en av den moderna fotbollens legoknektar, en symbol för girighet och en bristande känsla av lojalitet. Det kanske var fallet tidigare, men det är svårt att tänka sig att så längre är fallet. Helt enkelt för att Tevez näppeligen kan förvänta sig att hämta hem en högre lön någonstans än vad han redan gör i Man City.

Mitt sätt att förstå Carlos Tevez är istället att han drivs av en form av missriktad stolthet, eller en form av högmod. Det må vara något av kulturell kliché, men där finns en pågående strävan efter vad som grovt, och accentuerat med hjälp av raspig röst och affektiva handgester, brukar sammanfattas med begreppet ”respekt”. I grund och botten finns där alltså ett hävdelsebehov.

Det är ett mönster som följer Tevez genom karriären. Hans humörsvängningar i West Ham följde hans roll i laget. Personer med insyn i Man Utd har talat om hur Carlos Tevez kände sig hotad när klubben värvade Dimitar Berbatov, vilket föranledde att han lämnade klubben. Där skötte han sig emellertid, i grova drag, men där var det också uppenbart, rimligtvis också för honom själv, att han inte var klubbens lysande stjärna.

I Man City var allt frid och fröjd så länge han var lagets odiskutabla stjärna. Men inte är det någon slump att de stora problemen började uppdagas ungefär samtidigt som klubben värvade Edin Dzeko och har exploderat nu med värvningen av Sergio Agüero och i och med att Tevez själv inte längre kan känna sig säker på en plats i laget.

Tevez ständiga spel för fansen ska också betraktas i detta ljus. Han kan göra sig ovän med klubbledningar och managers, de är ändå bara auktoriteter och är man uppväxt i Buenos Aires Fuerte Apache så har man förmodligen ändå väldigt lite förtroende för auktoriteter, men med fansen (”folket”) försöker han alltid hålla sig väl och han uttalar sig förvånansvärt ofta, även för en professionell fotbollsspelare, i just det syftet.

Men där får man också konstatera att han drivs av en form av naivitet, eller dumhet om man vill uttrycka sig hårdare. För att låna ett engelskt uttryck så har han druckit ur den källan för många gånger.

Under sin tid i England så har han förmodligen heller inte förstått sin publik. För om han tror han kan vinna en kamp med Ferguson om Man Utd-supportrarnas uppskattning så bedrar han sig grovt. Likaså om han tror sig kunna sälja in till Man Citys supportrar det kloka i att vägra spela för laget, även om tanken kanske just där inte var så långsökt då en alltför vanlig reflexmässig reaktion från dem var att media bara hittade på historien. En uppfattning som däremot dog så fort Roberto Mancini bekräftade vad som hänt.

Carlos Tevez är en karaktär som drivs av en missriktad form av personlig stolthet. Men, som han är på god väg att till sist upptäcka, så går stolthet allt som oftast före fall.

:::

Hur tänker Man Citys klubbledning?

Det här ärendet kan ju omöjligtvis komma som en blixt från klar himmel för Man Citys klubbledning. Carlos Tevez ville lämna klubben redan i somras, men Man City höll fast vid sitt väldigt höga utgångspris, och prisade däremd ut alla tänkbara köpare som inte hade möjlighet att möta såväl köpesumma som Tevez egna höga lönekrav.

Man skulle kunna betrakta detta som en form av dumsnål girighet. Trovärdiga rapporter gör gällande att Man City totalt plöjt ned en bra bit över £40m när man köpte Carlos Tevez för några år sedan. En tanke är att man alltså ville minimera egen förlust. Ett beslut som i slutänden förmodligen kommer visa sig som en ännu sämre affär, i och med att Carlos Tevez återförsäljningsvärde, och nu också Man Citys förhandlingsstyrka, har sjunkit likt en sten.

Men även här kan agerandet kanske bäst beskrivas som produkten av en form av stolthet. Man Citys projekt går ut på att bygga upp sig själva, i sin egna och i omvärldens uppfattning, som en storklubb, den imagen har tillåtits ta överhanden. Och storklubbar säljer helt enkelt inte sina storstjärnor, i alla fall inte med förlust och definitivt inte till reapris.

Ungefär så måste Man Citys klubbledning rimligtvis ha resonerat när de i somras valde att behålla en spelare i klubben som vid ett flertal tillfällen inte bara uttryckt att han ville lämna klubben, utan också utmanat Roberto Mancinis auktoritet.

:::

Vad ligger bakom Roberto Mancinis agerande?

Mitt i denna virvelvind av missriktad stolthet befinner sig Roberto Mancini, Man Citys manager, och i grund och botten den ende som kan anses ha hanterat situationen som helhet med någon form av pragmatism och tanke om good management. Han var snabb och tydlig med att konstatera att Carlos Tevez aldrig skulle spela för Man City igen, och han gick därmed även all-in med sin personliga auktoritet och trovärdighet.

För detta fick han rätt omgående stöd av Alex Ferguson, och det fanns helt klart goda skäl till det. Även om Diego Maradona såg sig tvungen att ge opåkallad kritik till Ferguson för att, enligt Diego, opåkallat ha kommenterat situationen. Men Ferguson gav stöd till en utsatt managerkollega, och till idén att det är managern, snarare än prestige- och stolthetsdrivna klubbledningar och spelare, som är viktigast för en klubbs långsiktiga framgång.

Roberto Mancinis relation till Carlos Tevez har helt och hållet drivits av pragmatism och vad han ansett legat i lagets intressen. När han kom till Man City så var Tevez lagets lysande anfallsstjärna, den vars målproduktion klubbens ambitioner vilade på. Mancini tolererade då Tevez utbrott och använde sig av olika knep för att hålla honom rimligt nöjd, bland annat med tricket att ge honom lagkaptensbindeln.

Vad Mancini emellertid gjorde samtidigt var att inleda en process att minska Man Citys beroende av Carlos Tevez. Spelare som David Silva och Mario Balotelli värvades, därefter Edin Dzeko och nu även Sergio Agüero. Resultatet har sakta men säkert blivit att Mancini har förändrat maktförhållandet i klubben, så att ingen ensam spelare kan ha en starkare förhandlingsposition i klubben än dess manager.

Det är inte en orimlig tanke att Carlos Tevez så här i efterhand har insett att det är just vad som skett, och att det kanske mer än något annat är vad som föranlett hans reaktion och demonstration.

För Carlos Tevez status i laget har onekligen sjunkit. Med spelare som Silva, Dzeko och Agüero så har onekligen Man City en offensiv uppställning i sin startelva som klarar sig bra också utan Carlos Tevez. Och även om varje spelartrupp på den här nivån har ett behov av kvalitativa avbytare, impact subs, så är förmodligen Mario Balotelli bättre lämpad för just den rollen än Carlos Tevez, som tvärtom har en historia av att inte klara av den rollen.

Roberto Mancini har med andra ord spelat sin pokerhand väl. Både vad avser den mer machiavelliska maktkampen och dragkampen mellan klubbledning och spelare, i vilken han hävdat och cementerat managerns betydelse, men också i det större perspektivet att göra Man City som fotbollslag bättre och på sikt starkare.

Mycket mer än så kan man inte begära av en manager.

:::

Vad händer framöver?

Det mesta av diskussionen hittills har handlat om hur Man City egentligen skulle gå tillväga med Carlos Tevez. Klubbens ägare har gett sitt stöd till Roberto Mancini och klubben har inlett en disciplinär process mot spelaren. Det spekuleras i att Man City undersöker möjligheterna att kort och gott sparka spelaren.

Det framstår emellertid inte som något särskilt trovärdigt alternativ. Varför skulle Man City belöna Carlos Tevez agerande med att ge honom den finansiella fördel det skulle innebära för honom att gå som fri transfer? Kanske för att bli av med en tung lönepost, men samtidigt frånsäger man sig då även en reducerad försäljningssumma, samtidigt som man bara tjänar in fyra månadslöner.

Mer troligt är med andra ord att man väljer att behålla hans kontrakt för att därefter sälja honom i januarifönstret. Naturligtvis kommer inte Man City kunna få ett lika högt försäljningspris som de hade fått om de istället valt att sälja honom nu i somras. Dels har de gjort sitt eget förhandlingsläge närmast omöjligt, dels har Tevez agerande naturligtvis också skadat honom själv.

Men vilka klubbar skulle då kunna vara aktuella för Carlos Tevez?

Corinthians var ett prominent rykte under sommaren, men det föll då på att den brasilianska klubben inte kunde finansiera affären och känslan är ju att de skulle få problem med detta också med ett reducerat försäljningspris. Särskilt som jag betvivlar att Carlos Tevez är särskilt benägen att reducera sina löneanspråk.

I England har Carlos Tevez gjort sig helt omöjlig. Det finns inte en enda engelsk klubb som skulle vara villig att ta Tevez till klubben efter dennes eskapader i såväl Man Utd som Man City.

Spanien hade kunnat vara ett alternativ. Men José Mourinho är inte en manager benägen att fylla sina lagbyggen med den typ av egoistiska spelare som Carlos Tevez utgör, så Real Madrid är inte en sannolik destination av den anledningen. Barcelona bygger på ett spelarkollektiv och Pep Guardiola har förmodligen fått nog av bångstyriga och egenkära anfallsvärvningar, så de faller också bort.

Malaga, med arabiska oljeägare, skulle kunna vara ett alternativ då det är ett spanskt prestigeprojekt och då de förmodligen skulle kunna finansiera affären. PSG i Frankrike är naturligtvis också det en möjlighet.

I Tyskland skulle Bayern München förmodligen kunna men aldrig vilja värva Carlos Tevez till sig. Detsamma gäller klubbar som Juventus, Roma och Milan i Italien. Den italienska klubb som skulle kunna vara benägen att satsa på Tevez är Inter, som har de ekonomiska förutsättningarna, som är tillräckligt ’pazza’ och som dessutom befinner sig i ett tillräckligt krisläge för att kunna vara dumdristiga nog att ge det ett försök.

Utöver detta så existerar förmodligen bara de något mer oortodoxa pengaalternativen i arabländerna och Ryssland. Samuel Eto’o kasserar in en drömlön i ryska Anzhi Makhachkala, där finns enorma pengar, och naturligtvis skulle Carlos Tevez vara en enorm prestigevärvning för dem, samtidigt som Tevez ekonomiska intressen onekligen skulle tillfredsställas.

Men det är ju inte ett karriärsval som en 26-årig världsstjärna ens ska behöva fundera på. Men Carlos Tevez har onekligen bäddat sin egen säng, och i den får han ligga.

:::

Alan Hansen säger sin mening:

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-city/8802693/Alan-Hansen-Manchester-City-outcast-Carlos-Tevez-leaves-a-gap-but-manager-Roberto-Mancini-must-hold-firm.html

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Steve McClaren avgick alltså som manager för Nottingham Forest efter en katastrofal säsongsinledning. Och om hans rykte i England var svagt tidigare, så är det ju avgrundslågt nu.

:::

Javier Pastore – Är det någon ny form av pastasås?

:::

Otroligt tröttsamt med managers som klagar på motståndarsupportrarnas sånger. Bättre och mer konstruktivt vore om varje manager tog moraliskt ansvar för de egna supportrarnas sånger.

:::

De stora vinnarna i den här Carlos Tevez-affären är naturligtvis TV och media som haft en härlig karusell den senaste veckan.

Men helt klart har ju affären också sina förlorare.

Be Champions!!

Helgen avslutades förvisso med att Arsenals målvakt Wojciech Szczesny gjorde sina allra bästa David De Gea-imitationer, men innan dess kan man konstatera att helgens resultat följde vissa mönster.

Ett sådant mönster var helt klart att det här var något utav storsegrarnas helg. Det var för övrigt inte bara ett Premier League-förhållande, även i The Championship noterades ett antal storsegrar. Blackpool krossade Bristol City med 5-0, Southampton spöade Watford med 4-0 och samma siffror uppnåddes för Leicester mot Derby.

Under samma lördag valde dessutom Man City att krossa Blackburn på bortaplan med hela 4-0, vilket var ett bra sätt att svara på en miserabel vecka med torsk mot Bayern München och ett vandrande disciplinproblem i form av Carlos Tevez.

Blackburn åkte alltså på jättetorsk på hemmaplan, och det andra krislaget i Premier League Bolton ville tydligen inte heller vara bättre. Föga förvånande så presterade de inte bättre än att Chelsea tryckte till dem med 5-1 hemma på Reebok Stadium.

Värst av alla var ändå Fulham som i ett Londonderby tvålade till QPR med hela 6-0, efter ett hattrick av Andrew Johnson. Men bortsett från dessa stora siffror så var annars två gjorda mål det vanligast förekommande den här omgången, hela åtta lag svarade för den produktionen.

Men vilka lärdomar, observationer och möjliga reflektioner ska vi då ta med oss från den här helgen och in till landslagsuppehållet? Jag har några förslag.

:::

Domarna har haft en riktigt dålig helg

Domarna har naturligtvis ett väldigt svårt jobb, men ibland måste man konstatera att de helt enkelt har haft en dålig dag. Eller, som i det här fallet, en fruktansvärt dålig helg. När domsluten helt enkelt tangerar det orimliga, och när matcher och resultat påverkas som en följd.

Vi kan börja med det här med kort och tacklingar. Martin Atkinson delade ut ett helt horribelt rött kort till Jack Rodwell i matchen mot Liverpool, och gjorde väl förmodligen där uppgiften svårroddad för Everton. Sedan lät han säkert tre-fyra andra riktigt farliga tacklingar gå mer eller mindre obestraffade. I en annan match låter Mike Jones Stokes Andy Wilkinson göra en fullständigt fruktansvärd tackling men väljer att endast dela ut ett gult kort. Det är förvånande hur sällan den här bedömningsnivån känns konsekvent, vare sig inom eller mellan enskilda matcher.

En annan favoritgrej den här helgen var att domarna helt enkelt inte verkade ha någon riktig koll på linjerna. Inte minst drabbade detta Wolves och Jamie O’Hara i matchen mot Newcastle. O’Hara tacklas bryskt av Steven Taylor, klart och tydligt någon meter in i straffområdet, men han ramlar framåt och landar strax utanför. Domare Mark Halsey dömer oförklarligt nog inte straff. Som för att jävlas så tilldöms Napoli senare under kvällen straff mot Inter för en förseelse som lika klart sker utanför straffområdet.

Men Wolves otur den här matchen slutade inte där. På tilläggstid, med ställningen 1-2, så kommer ett inlägg som nickas bakåt till Kevin Doyle som från nära håll trycker in kvitteringen. Tror alla. Utom linjedomaren som vinkar av målet från sin position några meter från kortlinjen, på premissen att bollen var över linjen. Repriser visar att så inte alls var fallet, och Wolves kan förmodligen känna sig rånade på minst en poäng den här matchen.

Vad det här gör är naturligtvis att än en gång illustrera behovet av videogranskning av fotbollsmatcherna. Flera av de här incidenterna får inte och ska inte behöva hända i en fotbollsmatch på den här nivån. Det är så onödigt och förmodligen så stressande, inte minst för domarna själva.

:::

Man Utds Rocky-imitationer håller inte i längden

Det har varit en något märklig upplevelse att följa Man Utds matcher på sistone, där chanser delas och byts med samma frekvens som Ferguson tuggar på sitt gummi. Mot Norwich i helgen delades det förvisso inte särskilt många chanser framåt, men man var fortsatt vidöppna bakåt.

Det hela för tankarna till de gamla Rocky-filmerna. Den som har sett filmerna, och som kan bara något om riktig boxning, vet att de har väldigt lite med varandra att göra. I filmerna verkar det här med gardering inte existera, utan Rocky och hans olika motståndare står i princip bara och delar ut slag med varandra.

Visst, det är charmigt, men det skulle aldrig hålla i verkligheten. Till och med i filmens värld så blir ju Rocky till slut en punchig och tämligen sönderslagen figur. Det kan kanske hålla i 15 ronder, men det kommer aldrig att hålla i 38 långa ronder. Man Utd måste skaffa en bättre gard, annars kommer de förlora den här tungviktsmatchen på teknisk knockout.

:::

Newcastle fortsätter förbluffa

Man var ju minst sagt fundersam på hur det skulle gå för Newcastle, efter det att klubben under sommaren släppt iväg Kevin Nolan, José Enrique och till sist också Joey Barton. Ett lag som låg runt mitten av tabellen förra säsongen befarades kunna få problem att hålla sig kvar redan på den nivån. Särskilt som man man ersatt först och främst med ung fransk talang.

Men säsongsinledningen förbluffar och Newcastle förblir efter sju omgångar ett av endast fyra obesegrade lag och man kommer alltså att tillbringa det här landslagsuppehållet på en väldigt imponerande fjärdeplats. Laget spelar med en glädje, ett självförtroende, och en självuppoffrande entusiasm som är riktigt härlig att se.

Om inte Alan Pardew får någon form av managerutmärkelse snart så betraktar jag det som ytterst sorgligt. Särskilt som jag inte är säker på om han kommer få så många fler tillfällen att lägga beslag på dem. Jag förblir rädd att korthuset kommer att ramla ihop för Newcastle. Men hittills har jag haft härligt fel i den frågan.

:::

QPR ser ut att ha fallit i “gräset är grönare”-fällan

Det är ju alltid den lilla moraliska faran med att som spelare vara med och föra upp ett lag en division, i QPR:s fall från The Championship till Premier Leagues tuffa och oförlåtande värld. Nämligen att man för upp laget till en ny nivå och på så vis gör sig själv överflödig eftersom klubben då anser sig behöva ”bättre spelare” för att klara sig på den nya nivån.

Till stor del är det vad vi bevittnar med QPR. De har i princip införskaffat ett helt nytt försvar, till stor del baserat på principen att de behöver ”Premier League-erfarenhet” för att klara av att hålla sig kvar. Med priset att man gjort sig av med i stort sett hela den backlinje som ändå tog upp laget till Premier League.

Det man eventuellt vunnit på i termer av individuell kvalitet och erfarenhet har man förlorat på i termer av kollektiv organisation och samordning. Och detta i den lagdel där just kollektiv organisation är allra viktigast. Resultatet har blivit några helt horribla försvarsinsatser, inte minst nu under helgen där man släppte in hela sex mål mot Fulham, ett lag som för övrigt haft förtvivlat svårt att göra mål tidigare under säsongen.

Det är lätt att ett lag börjar tvivla på sig självt och den egna förmågan när det är nytt i Premier League. Att underskatta sig själva och kanske också överskatta alla andra. Kort och gott börjar man tro att gräset är grönare på alla andra ställen, vilket, som är andemeningen bakom uttrycket, i verkligheten väldigt sällan stämmer.

:::

Bolton, herregud Bolton. Tala om att nästa omgångs bortamatch mot Wigan kommer att vara viktig för dem.

Vad har ni själva för tankar och funderingar efter den här helgen?!

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Framåt kvällen tror jag det kommer publiceras en blogg som gräver djupare i Carlos Tevez-historien.

:::

Rykten i England säger att Steve Kean förmodligen inte är manager för Blackburn efter landslagsuppehållet. Och inte stod han högt i kurs precis på Ewood Park efter helgens match mot Man City.

Men vem skulle vilja ta över?

:::

Bacary Sagna har alltså drabbats av en benfraktur och förväntas bli borta i tre månader. Ännu en tung smäll för Arsenal, som följer på helgens tunga förlust mot Tottenham.

Dags för Carl Jenkinson att börja glänsa.

:::

Dessutom ska det uppmärksammas att den klassiske engelske kommentatorn John Motson precis har firat 40 år i yrket. Enormt, en av den engelska fotbollens främsta röster.

Be Champions!!

Anhängare till Arsenal måste naturligtvis frukta att Szczesny av någon oförklarlig anledning också får för sig att under veckan gå och snatta en donut.

Men visst vore det orättvist att sammanfatta matchen på det viset, och utöver just det där misstaget så var Szczesny i övrigt en lysande förgrundsgestalt, en av ytterst få, i Arsenal under den här matchen. By far and away deras bäste spelare. Men målvakter värderas inte på samma sätt som utespelare, och misstagen är så mycket mer synliga, och framför allt så mycket mer avgörande än allt de gör rätt. Det betyder emellertid inte att vi måste nöja oss med det.

:::

Av matchbilden gick ändå att utläsa det som flera gånger lyfts fram som Arsenals svaghet – avsaknaden av spetskvalitet, framför allt runt de båda straffområdena.

Arsenal hade en hel del boll och tilläts föra spelet i stor utsträckning, till stor del tack vare Harry Redknapps taktiska beslut att spela med två centrala mittfältare mot Arsenals tre, men man hade förtvivlat svårt att verkligen skapa något fundamentalt när man väl kom fram till planens sista tredjedel. Tottenham kändes genomgående farligare när de anföll, och under den andra halvleken så började till sist också rejäla brister i Arsenalförsvarets kommunikation och organisation att blottläggas.

I slutänden ska nog ändå Tottenham vara tacksamma för de tre poängen. För en så väldig press hade de inte, det avgörande målet kom lite från ingenstans minst sagt, och de chanser som laget ändå skapade studsade mer eller mindre alltid tillbaka från en formidabel Szczesny. Arsenal förlorade en poäng snarare än att Tottenham vann två.

:::

Det i sig är kanske något att glädjas över för Arsene Wenger. Det faktum att Nya Arsenal ändå inte föll ihop på White Hart Lane, inte ens efter att ha hamnat i ett 0-1-underläge. Tvärtom stod man upp rätt bra och kvitterade dessutom under en av sina bästa perioder under matchen. Men naturligtvis ska Arsenal klara av mer än att bara stå upp bra. Och det egna slarv i bollinnehav och passningsspel som eliminerade Arsenals alla chanser att skapa någon press på slutet var förödande jobbigt att bevittna.

Glad var Wenger emellertid inte vid slutsignalen. Rapporter från England talar om bråk i spelartunneln mellan honom och Tottenhams Clive Allen, efter ett tydligen misslyckat och obesvarat försök från Allens sida att skaka hand med Arsenalmanagern.

:::

Orolig finns det stora skäl för Arsene Wenger och Arsenal att vara över Bacary Sagnas skada som han ådrog sig i en kollision med Benoit Assou-Ekotto och reklamskyltarna. Rapporter på twitter gör gällande att Arsenal befarar att skadan är allvarlig, och fransk TV menar att ett ben har brutits i foten. Och inte såg det bra ut direkt.

:::

Bäst i Tottenham tycker jag annars Scott Parker var, som stod för en såväl enorm som minnesvärd insats. En otroligt värdefull spelare för Tottenham, och hade det inte varit för honom så hade Redknapps taktiska mittfältsbeslut stått Tottenham betydligt dyrare under den första halvleken och början av den andra.

:::

Hur som helst, när dimman över norra London skingras så var det här en stor boost för Tottenham i deras jakt på den fjärde Champions League-platsen, och naturligtvis en på samma sätt knäckande upplevelse för Arsenal i jakten på densamma. Tre matcher mot konkurrenterna i toppen hittills den här säsongen, noll (0) poäng och 3-12 i målskillnad.

Tottenham däremot två segrar på fyra dylika matcher och sex poäng. Det är kanske inte så konstigt, definitivt inte obefogat, att Tottenham har fått överta favoritskapet över Arsenal den här säsongen. Själv är jag imponerad över hur Harry Redknapp, tvärtemot mina föraningar, ändå verkar ha lyckats blåsa nytt liv i Tottenhams Champions League-projekt.

Tottenham är, till skillnad från Arsenal, ett lag i medgång. Och jämna fotbollsmatcher av det här slaget, utan några riktigt tydliga tendenser åt något håll, vinns förvånansvärt ofta just av laget med medgång. Eller om man vill se det på “glaset är halvtomt”-sättet, de förloras ofta av laget i motgång. Inte sällan på ett sätt som Wojciech Szczesny ikväll förkroppsligar.

:::

På andra håll så massakrerade Chelsea stackars Bolton, och Fulham gjorde i dagens andra Londonderby likadant eller ännu värre med QPR. 5-1 respektive 6-0, och man kan tänka sig att det sades ett antal rätt hårda ord i QPR:s omklädningsrum efter matchen.

Swansea hemmabesegrade även Stoke med 2-0 efter att Danny Graham satt spiken i kistan.

:::

Och Steve McClaren har precis avgått som manager för Nottingham Forest  – efter 111 dagar på posten, åtta poäng på tio ligamatcher och -11 i målskillnad.

Be Champions!!

Everton har alltid befunnit sig i skuggan av Liverpool. Man City så här långt i skuggan av Man Utd. Birmingham måste leva med att vara andra klubb i staden efter Aston Villa. Leeds har alltid varit den första och främsta klubben i Yorkshire, före andra klubbar som Huddersfield och de båda klubbarna från Sheffield. Och Tottenham har genom åren allt som oftast befunnit sig i Arsenals passningsskugga.

Men kanske är detta på väg att förändras och kanske är just denna säsong brytpunkten i relationen mellan Arsenal och Tottenham, när vågen till sist väger över till Tottenhams fördel.

:::

Tottenham har målet inställt på en av Champions League-platserna. Och för att nå dit så måste man förmodligen allra minst sluta före Arsenal i ligan på 17 hela långa säsonger. Så lång tid har det alltså gått sedan Tottenham senast och tillfälligtvis hade överhanden på Arsenal i ligan.

:::

På många sätt och vis är Arsenal och Tottenham två klubbar med i nuläget väldigt liknande ambitioner och storslagna planer.

Arsenal siktar inte bara på att återta sin plats som Londons bästa lag utan har mer högtflygande planer än så vad gäller såväl England som Europa. Det följer av att ha befunnit sig i den yppersta världseliten under Arsene Wengers samtliga 15 år i klubben. Förhoppningen är att en stabil ekonomi tillsammans med financial fair play ska ge klubben en hållbar och konkurrenskraftig plattform.

Tottenham har länge varit ett lag som väldigt sällan lyckats realisera sin fulla potential, uttrycket ”sleeping giant” passar bra in på dem. Det är först på senare tid som de arbetat sig uppåt och först nu börjar målsättningen uttryckas högt, nämligen att peta ned Arsenal från deras täppa och, om man lyckas passera även Chelsea, själva överta rollen som Londons bästa klubb.

:::

Samtidigt befann sig båda klubbarna vid något utav ett vägskäl i somras, och det var talande hur de båda klubbarna valde helt olika vägar att vandra med avseende på hur de hanterade dessa respektive situationer. Båda klubbarnas bästa spelare var högvilt på transfermarknaden.

Arsenal valde, eller ställdes inför fullbordat faktum att vara tvingade, att sälja dels Cesc Fabregas till Barcelona och till sist även Samir Nasri till Man City. Om Fabregas finns kanske inte så mycket att säga, men försäljningen av Nasri var inte bara onödig och dåligt planerad, den var också talande på så vis att Arsenal inte bara förlorade en av sina bättre spelare utan förlorade honom till en direkt rivalklubb. Men detta var heller ingen nyhet för Arsenal, utan detta är ett mönster som upprepats under de senaste säsongerna.

Tottenham å andra sidan valde att gräva ned sig, stå på sig, ta striden och man vägrade sonika att sälja sin bäste spelare Luka Modric till ett minst sagt intresserat Chelsea. Samtidigt lyckades man också behålla sina övriga stjärnspelare, inte minst då Gareth Bale och Rafael van der Vaart. Därtill har laget snarare förstärkts med Emmanuel Adebayor (!) och Scott Parker. Tottenham tog alltså ställning och valde att inte släppa sin bäste spelare till en direkt konkurrent, en väsentlig skillnad från tidigare när man valt att släppa bland andra Michael Carrick, Dimitar Berbatov och Robbie Keane.

:::

Möjligen betyder detta att Tottenham för första gången på nästan någonsin går in i ett North London Derby som favoriter.

Sant är också att det nu till sist verkligen är dags för ”nya Arsenal” att bekänna färg. De har tre raka segrar, men hemmamatcher mot Shrewsbury, Bolton och Olympiakos är inte värdemätare på samma sätt som en bortamatch mot Tottenham.

Om Tottenham gillar att gå in i derbyt som favoriter förtäljer inte riktigt historien. Men det är i alla fall så att de den här säsongen har en bättre chans än under någon av de senaste 17 säsongerna att se till så att Arsenalfansen inte får chans att fira någon St Totteringham’s Day. Och istället trycka ned Champions League i deras vrångstrupar.

Bara det är talande för hur Tottenham har utvecklats och gått framåt. Särskilt när man betänker att Tottenham arbetar med en lönebudget som motsvarar cirka 80% av Arsenals.

:::

På samma sätt som Tottenham aldrig slutat ovanför Arsenal i ligan under Arsene Wengers tid som manager så har heller Harry Redknapp aldrig lyckats leda ett lag till en högre ligaposition än Wenger.

Det här skulle alltså kunna vara första gången också för det, och man kan kanske tänka sig att det vore en prestigesak för Redknapp, som efter tiden i Tottenham förmodligen ser förbundskaptensjobbet som sin rimliga målsättning.

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Extremt hårt domslut av Martin Atkinson att visa ut Jack Rodwell på Goodison Park igår – men Atkinson har alltid varit förtjust i de röda korten.

Men gött mål för Andy Carroll i alla fall.

:::

Norwich förlorade till sist på Old Trafford och jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska betrakta förlusten som ett resultat av otur eller oskicklighet. Förmodligen lite av båda.

Väldigt bra försvarsspel av Norwich dock.

:::

Fantastisk säsongsinledning för Newcastle. Man sitter och väntar på att korthuset ska ramla när som helst, men det vägrar ju liksom att hända. En väldigt imponerande bortavinst mot Wolves igår.

Stort jobb av Alan Pardew.

:::

Storsegrar också för Blackpool, Southampton och Leicester i gårdagens omgång av The Championship. Inte minst nykomlingarna Southampton går som tåget, 4-0-vinst igår mot Watford, och man leder också ligan med ett par poängs marginal.

Leicesters och Svennis 4-0-vinst mot det andra tätlaget, Derby County, var också den väldigt imponerande.

:::

Landslagsuppehåll efter helgens ligaomgång. Bläh!

Be Champions!!

Såhär 20 år senare menar Dalglish att derbyt egentligen inte har förändrats, det är ett av de snällare derbyna mellan lag och supportrar från en och samma stad, men det är samtidigt det allra viktigaste, för de som råkar vara inblandade i det.

Visst är det så att Merseysidederbyt faktiskt då och då kallas för ”the friendly derby”. Och det finns flera exempel på ovanlig solidaritet och gemenskap mellan de båda lagens fans. Under FA-cupfinalen 1986 till exempel så sjöng de gemensamt ”Are you watching, Manchester?!” och FA-cupfinalen tre år senare, 1989, och bara en månad efter Hillsborough, var ett väldigt känslofyllt tillfälle för alla från staden Liverpool.

Men visst har derbyt ändå förändrats. Där finns inte längre samma relativt välvilliga inställning till varandra som förr. Mycket har säkert att göra med att personalen på och utanför planen i de båda klubbarna, inte minst i Liverpool, har fått allt mindre lokal koppling. Båda lagen har också tappat i status och ställning sedan 1980-talet, vilket kanske minskar utrymmet för storsinthet och förståelse.

Känslorna runt derbyt har hur som helst intensifierats. Det märks på läktarna där fansen inte alls längre gillar varandra på samma sätt. Det märks på den inte alla gånger vänliga relationen mellan klubbarnas managers. Och det märks inte minst på fotbollsplanen, där matcherna ofta är av det mer brutala slaget.

Samtidigt som många klagar på att klubblojaliteten på planen har minskat så har å andra stammentaliteten på läktarna tilltagit alltmer.

:::

När det gäller fotbollens stammentalitet så finns det i grund och botten några enkla regler att förhålla sig till, briljant sammanfattade av Evertonbloggaren Joseph Fitzpatrick.

För det första, hata ditt lags lokala rivaler. För det andra, hata de klubbar med spelare som på något sätt eller vis någon gång har svarat för någon oförrätt, verklig eller inbillad, mot ditt lag. För det tredje, hata klubbar som hotar ditt lags tabellposition. Krydda detta med att för säkerhets skull hata vilket som helst lag som en given lördag eller söndag råkar vara ditt lags motståndare.

Men fotbollen är inte bara stambetonad, den är geografiskt territoriell. Ju närmare två olika stammar befinner sig, desto större är också hatet – en form av rivalitet som sorterar in under det nu för tiden tämligen breda begreppet derby.

:::

Det finns naturligtvis de som rynkar på näsan åt den här stammentaliteten, och menar att det är en av sportens minst attraktiva egenskaper. Vissa beskriver det som en form av sjukdom som förstör fotbollen. Det är ett socialt fenomen som har reducerat fotbollens värde.

Men gör följande tankeövning: Föreställ er fotbollen utan denna stammentalitet! Tänk er en fotbollsarena där publiken inte sjunger, inte skriker, inte hatar och inte älskar, utan där de applåderar artigt och då och då flikar in med käcka utrop som ”bra jobbat!” och ”bra tänkt!”. Övningen behöver kanske inte vara så svår, det är bara att titta på direktörsboxarna och föreställa sig en hel arena invaderad av en enda stor räkmackebrigad.

Möjligen har fotbollens stammentalitet sina avarter och mindre lyckade sjukdomssymptom. Men apati och indifferens är förmodligen några för fotbollen mer livshotande sjukdomar.

:::

Apati och indifferens är inte egenskaper man kan tillskriva Bill Shankly, Liverpools legendariske fadersgestalt. Det har nu passerat 30 år sedan Shanklys bortgång. Shankly hade ordets gåva och kom med många bevingade citat, ett av hans mer stambetonade var följande: ”If Everton were playing at the bottom of my garden, I’d draw the curtains.”

Hårt, men på samma gång också hjärtligt.

:::

Det har sagts att Liverpool betraktar mötena med Man Utd som mer betydelsefulla än de med Everton. Kanske är det så, kanske säger man det för att reta Evertonfansen en aning. Alldeles omöjligt är det väl inte, särskilt inte under Gerard Houlliers och Rafa Benitez perioder i klubben då Liverpool gjordes till något utav en utländsk koloni. Kanske fanns då inte riktigt förståelsen för lokalderbyts betydelse där på riktigt samma sätt.

Möjligen är detta på väg att återgå till det normala med Dalglish som nygammal manager. Förvisso kan det lag som Dalglish ställer på planen inför avspark innehålla hela sex debutanter när det kommer till derbyn på Merseyside. Men samtidigt finns där nu också en mycket tydligare engelsk och brittisk kärna av spelare, där den specifika lokalrivaliteten har en tydligare och kanske djupare betydelse.

Mer om derbyt och dess förändrade förutsättningar från David Moyes:

https://news.bbc.co.uk/sport2/hi/football/15131593.stm

:::

Liverpool och Everton har haft liknande inledningar på säsongen. Liverpool kanske något sämre än de genomsnittliga förväntningarna. Everton å andra sidan kanske något bättre än vad man har vant sig vid från dem.

Det gör det hela till en väldigt intressant kraftmätning mellan dem idag, tidig eftermiddag, på Goodison Park och framför några av Premier Leagues mest högljudda och fanatiska hemmafans.

Kommer Kenny Dalglish att känna igen Merseyside-derbyt, och känna att det i grund och botten är samma typ av match som föranledde hans nästan 20 år långa exil från klubben?!

…………………………………………………

Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421

:::

Ryska Anzhi Makhachkala ryktas planera ett trippelbud på Fabio Capello, Frank Lampard och Steven Gerrard.

Uppenbarligen har de i så fall levt under en sten de senaste tio åren och missat en av Englands tröttaste fotbollsdebatter – varför Lampard och Gerrard inte kan spela tillsammans på en fotbollsplan.

:::

15 år i Arsenal för Arsene Wenger. Smått otroligt naturligtvis.

:::

Didier Drogba, umpa umpa och lederhosen – Nej, på riktigt alltså!

Be Champions!!