Det är rätt precis 20 år sedan som Kenny Dalglish lämnade Liverpool och sin första tid som manager för klubben. Hans sista match då var liksom idag en match på Goodison Park mot lokalrivalerna Everton. Det var en av de mer klassiska matcherna lagen emellan, ett omspel i FA-cupens femte omgång som slutade 4-4 efter förlängning. Mindre än 24 timmar senare lämnade Dalglish klubben.
Såhär 20 år senare menar Dalglish att derbyt egentligen inte har förändrats, det är ett av de snällare derbyna mellan lag och supportrar från en och samma stad, men det är samtidigt det allra viktigaste, för de som råkar vara inblandade i det.
Visst är det så att Merseysidederbyt faktiskt då och då kallas för ”the friendly derby”. Och det finns flera exempel på ovanlig solidaritet och gemenskap mellan de båda lagens fans. Under FA-cupfinalen 1986 till exempel så sjöng de gemensamt ”Are you watching, Manchester?!” och FA-cupfinalen tre år senare, 1989, och bara en månad efter Hillsborough, var ett väldigt känslofyllt tillfälle för alla från staden Liverpool.
Men visst har derbyt ändå förändrats. Där finns inte längre samma relativt välvilliga inställning till varandra som förr. Mycket har säkert att göra med att personalen på och utanför planen i de båda klubbarna, inte minst i Liverpool, har fått allt mindre lokal koppling. Båda lagen har också tappat i status och ställning sedan 1980-talet, vilket kanske minskar utrymmet för storsinthet och förståelse.
Känslorna runt derbyt har hur som helst intensifierats. Det märks på läktarna där fansen inte alls längre gillar varandra på samma sätt. Det märks på den inte alla gånger vänliga relationen mellan klubbarnas managers. Och det märks inte minst på fotbollsplanen, där matcherna ofta är av det mer brutala slaget.
Samtidigt som många klagar på att klubblojaliteten på planen har minskat så har å andra stammentaliteten på läktarna tilltagit alltmer.
:::
När det gäller fotbollens stammentalitet så finns det i grund och botten några enkla regler att förhålla sig till, briljant sammanfattade av Evertonbloggaren Joseph Fitzpatrick.
För det första, hata ditt lags lokala rivaler. För det andra, hata de klubbar med spelare som på något sätt eller vis någon gång har svarat för någon oförrätt, verklig eller inbillad, mot ditt lag. För det tredje, hata klubbar som hotar ditt lags tabellposition. Krydda detta med att för säkerhets skull hata vilket som helst lag som en given lördag eller söndag råkar vara ditt lags motståndare.
Men fotbollen är inte bara stambetonad, den är geografiskt territoriell. Ju närmare två olika stammar befinner sig, desto större är också hatet – en form av rivalitet som sorterar in under det nu för tiden tämligen breda begreppet derby.
:::
Det finns naturligtvis de som rynkar på näsan åt den här stammentaliteten, och menar att det är en av sportens minst attraktiva egenskaper. Vissa beskriver det som en form av sjukdom som förstör fotbollen. Det är ett socialt fenomen som har reducerat fotbollens värde.
Men gör följande tankeövning: Föreställ er fotbollen utan denna stammentalitet! Tänk er en fotbollsarena där publiken inte sjunger, inte skriker, inte hatar och inte älskar, utan där de applåderar artigt och då och då flikar in med käcka utrop som ”bra jobbat!” och ”bra tänkt!”. Övningen behöver kanske inte vara så svår, det är bara att titta på direktörsboxarna och föreställa sig en hel arena invaderad av en enda stor räkmackebrigad.
Möjligen har fotbollens stammentalitet sina avarter och mindre lyckade sjukdomssymptom. Men apati och indifferens är förmodligen några för fotbollen mer livshotande sjukdomar.
:::
Apati och indifferens är inte egenskaper man kan tillskriva Bill Shankly, Liverpools legendariske fadersgestalt. Det har nu passerat 30 år sedan Shanklys bortgång. Shankly hade ordets gåva och kom med många bevingade citat, ett av hans mer stambetonade var följande: ”If Everton were playing at the bottom of my garden, I’d draw the curtains.”
Hårt, men på samma gång också hjärtligt.
:::
Det har sagts att Liverpool betraktar mötena med Man Utd som mer betydelsefulla än de med Everton. Kanske är det så, kanske säger man det för att reta Evertonfansen en aning. Alldeles omöjligt är det väl inte, särskilt inte under Gerard Houlliers och Rafa Benitez perioder i klubben då Liverpool gjordes till något utav en utländsk koloni. Kanske fanns då inte riktigt förståelsen för lokalderbyts betydelse där på riktigt samma sätt.
Möjligen är detta på väg att återgå till det normala med Dalglish som nygammal manager. Förvisso kan det lag som Dalglish ställer på planen inför avspark innehålla hela sex debutanter när det kommer till derbyn på Merseyside. Men samtidigt finns där nu också en mycket tydligare engelsk och brittisk kärna av spelare, där den specifika lokalrivaliteten har en tydligare och kanske djupare betydelse.
Mer om derbyt och dess förändrade förutsättningar från David Moyes:
https://news.bbc.co.uk/sport2/hi/football/15131593.stm
:::
Liverpool och Everton har haft liknande inledningar på säsongen. Liverpool kanske något sämre än de genomsnittliga förväntningarna. Everton å andra sidan kanske något bättre än vad man har vant sig vid från dem.
Det gör det hela till en väldigt intressant kraftmätning mellan dem idag, tidig eftermiddag, på Goodison Park och framför några av Premier Leagues mest högljudda och fanatiska hemmafans.
Kommer Kenny Dalglish att känna igen Merseyside-derbyt, och känna att det i grund och botten är samma typ av match som föranledde hans nästan 20 år långa exil från klubben?!
…………………………………………………
Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421
:::
Ryska Anzhi Makhachkala ryktas planera ett trippelbud på Fabio Capello, Frank Lampard och Steven Gerrard.
Uppenbarligen har de i så fall levt under en sten de senaste tio åren och missat en av Englands tröttaste fotbollsdebatter – varför Lampard och Gerrard inte kan spela tillsammans på en fotbollsplan.
:::
15 år i Arsenal för Arsene Wenger. Smått otroligt naturligtvis.
:::
Didier Drogba, umpa umpa och lederhosen – Nej, på riktigt alltså!
Be Champions!!