Vissa klubbar är historiskt sett dömda till att leva i skuggan av andra, större och kanske också mer framgångsrika klubbar.
Everton har alltid befunnit sig i skuggan av Liverpool. Man City så här långt i skuggan av Man Utd. Birmingham måste leva med att vara andra klubb i staden efter Aston Villa. Leeds har alltid varit den första och främsta klubben i Yorkshire, före andra klubbar som Huddersfield och de båda klubbarna från Sheffield. Och Tottenham har genom åren allt som oftast befunnit sig i Arsenals passningsskugga.
Men kanske är detta på väg att förändras och kanske är just denna säsong brytpunkten i relationen mellan Arsenal och Tottenham, när vågen till sist väger över till Tottenhams fördel.
:::
Tottenham har målet inställt på en av Champions League-platserna. Och för att nå dit så måste man förmodligen allra minst sluta före Arsenal i ligan på 17 hela långa säsonger. Så lång tid har det alltså gått sedan Tottenham senast och tillfälligtvis hade överhanden på Arsenal i ligan.
:::
På många sätt och vis är Arsenal och Tottenham två klubbar med i nuläget väldigt liknande ambitioner och storslagna planer.
Arsenal siktar inte bara på att återta sin plats som Londons bästa lag utan har mer högtflygande planer än så vad gäller såväl England som Europa. Det följer av att ha befunnit sig i den yppersta världseliten under Arsene Wengers samtliga 15 år i klubben. Förhoppningen är att en stabil ekonomi tillsammans med financial fair play ska ge klubben en hållbar och konkurrenskraftig plattform.
Tottenham har länge varit ett lag som väldigt sällan lyckats realisera sin fulla potential, uttrycket ”sleeping giant” passar bra in på dem. Det är först på senare tid som de arbetat sig uppåt och först nu börjar målsättningen uttryckas högt, nämligen att peta ned Arsenal från deras täppa och, om man lyckas passera även Chelsea, själva överta rollen som Londons bästa klubb.
:::
Samtidigt befann sig båda klubbarna vid något utav ett vägskäl i somras, och det var talande hur de båda klubbarna valde helt olika vägar att vandra med avseende på hur de hanterade dessa respektive situationer. Båda klubbarnas bästa spelare var högvilt på transfermarknaden.
Arsenal valde, eller ställdes inför fullbordat faktum att vara tvingade, att sälja dels Cesc Fabregas till Barcelona och till sist även Samir Nasri till Man City. Om Fabregas finns kanske inte så mycket att säga, men försäljningen av Nasri var inte bara onödig och dåligt planerad, den var också talande på så vis att Arsenal inte bara förlorade en av sina bättre spelare utan förlorade honom till en direkt rivalklubb. Men detta var heller ingen nyhet för Arsenal, utan detta är ett mönster som upprepats under de senaste säsongerna.
Tottenham å andra sidan valde att gräva ned sig, stå på sig, ta striden och man vägrade sonika att sälja sin bäste spelare Luka Modric till ett minst sagt intresserat Chelsea. Samtidigt lyckades man också behålla sina övriga stjärnspelare, inte minst då Gareth Bale och Rafael van der Vaart. Därtill har laget snarare förstärkts med Emmanuel Adebayor (!) och Scott Parker. Tottenham tog alltså ställning och valde att inte släppa sin bäste spelare till en direkt konkurrent, en väsentlig skillnad från tidigare när man valt att släppa bland andra Michael Carrick, Dimitar Berbatov och Robbie Keane.
:::
Möjligen betyder detta att Tottenham för första gången på nästan någonsin går in i ett North London Derby som favoriter.
Sant är också att det nu till sist verkligen är dags för ”nya Arsenal” att bekänna färg. De har tre raka segrar, men hemmamatcher mot Shrewsbury, Bolton och Olympiakos är inte värdemätare på samma sätt som en bortamatch mot Tottenham.
Om Tottenham gillar att gå in i derbyt som favoriter förtäljer inte riktigt historien. Men det är i alla fall så att de den här säsongen har en bättre chans än under någon av de senaste 17 säsongerna att se till så att Arsenalfansen inte får chans att fira någon St Totteringham’s Day. Och istället trycka ned Champions League i deras vrångstrupar.
Bara det är talande för hur Tottenham har utvecklats och gått framåt. Särskilt när man betänker att Tottenham arbetar med en lönebudget som motsvarar cirka 80% av Arsenals.
:::
På samma sätt som Tottenham aldrig slutat ovanför Arsenal i ligan under Arsene Wengers tid som manager så har heller Harry Redknapp aldrig lyckats leda ett lag till en högre ligaposition än Wenger.
Det här skulle alltså kunna vara första gången också för det, och man kan kanske tänka sig att det vore en prestigesak för Redknapp, som efter tiden i Tottenham förmodligen ser förbundskaptensjobbet som sin rimliga målsättning.
…………………………………………………
Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421
:::
Extremt hårt domslut av Martin Atkinson att visa ut Jack Rodwell på Goodison Park igår – men Atkinson har alltid varit förtjust i de röda korten.
Men gött mål för Andy Carroll i alla fall.
:::
Norwich förlorade till sist på Old Trafford och jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska betrakta förlusten som ett resultat av otur eller oskicklighet. Förmodligen lite av båda.
Väldigt bra försvarsspel av Norwich dock.
:::
Fantastisk säsongsinledning för Newcastle. Man sitter och väntar på att korthuset ska ramla när som helst, men det vägrar ju liksom att hända. En väldigt imponerande bortavinst mot Wolves igår.
Stort jobb av Alan Pardew.
:::
Storsegrar också för Blackpool, Southampton och Leicester i gårdagens omgång av The Championship. Inte minst nykomlingarna Southampton går som tåget, 4-0-vinst igår mot Watford, och man leder också ligan med ett par poängs marginal.
Leicesters och Svennis 4-0-vinst mot det andra tätlaget, Derby County, var också den väldigt imponerande.
:::
Landslagsuppehåll efter helgens ligaomgång. Bläh!
Be Champions!!