Den klubb som spenderade mest på den spanska transfermarknaden den här sommaren var Malaga, som numer ägs av den qatarska shejken Abdullah Al Thani. Malaga har spenderat runt £58m, vilket är mer än Real Madrid. Håller vi oss kvar i Spanien så har The Qatar Foundation också blivit Barcelonas första tröjsponsor, för vilket man betalar rekordsumman £165m över ett antal år.
Ett hopp över Pyrenéerna till Frankrike tar oss till Paris och PSG, som efter att ha tagits över av ägare från Qatar, har spenderat smått otroliga £86m på nya spelare den här sommaren. Samtidigt har den Qatar-baserade mediagiganten Al Jazeera gjort ett massivt inköp på den europeiska TV-marknaden, där man bland annat köpt rättigheterna till den franska ligafotbollen.
Qatar Investment Authority, talande nog en nationell myndighet, har även lagt ett bud på schweiziska Infront Sports & Media, som är en väldigt stor aktör på den europeiska marknaden för sporträttigheter. Och icke att förglömma så har Qatar även tilldelats VM 2022, och därtill utfäst sig enorma investeringar till den globala fotbollen.
:::
Vid sidan av dessa utåtriktade projekt så investeras även stora pengar i att skapa ungdomsakademier i stil med Aspire, som syftar till att utveckla Qatars landslag och som tenderar att vinna de europeiska tävlingar de deltar i. Bli inte förvånade om ni snart får se dem i NextGen Series.
Qatar erbjuder även europeiska klubbar ett varmt ställe att träna på under vinteruppehållet. Så inte bara har Qatar beslutat sig för att komma till världsfotbollen, man har också beslutat sig för att ta världsfotbollen till Qatar.
Qatar är naturligtvis bara ett exempel på detta fenomen. Även andra länder på och runt den arabiska halvön, inte minst då Förenade Arabemiraten med Abu Dhabi, har implementerat en liknande strategi. Det mest kända och spektakulära exemplet på det är naturligtvis Man City.
:::
Så hur kommer det sig egentligen att Qatar och övriga arabländer investerar så mycket pengar i europeisk fotboll? Några direkt finansiella vinstmotiv ger de inte intryck av att ha, och att de skulle göra det utav någon direkt kärlek till sporten kan förmodligen bara den mest naive europeiske fotbollssupporter inbilla sig.
Ouriel Daskal på Soccer Issue, som även tagit fram ovanstående data över Qatars investeringar, lyfter en spännande teori att de arabiska investeringarna är en del av en strategi för att öka det nationella inflytandet och den nationella säkerheten.
Enligt Daskal så vet Qatars regerande shejk, Hamad bin Khalifa Al Thani, att Qatar är geopolitiskt sårbart. Då han är militärt utbildad så vet han att han inte kan skydda Qatar med militär kraft, så han har därför beslutat sig för att investera nationellt i sådant som får Qatar att framstå som mer betydelsefulla på den globala scenen. Allt för att undvika vad som en gång i tiden hände med Kuwait.
Grundidén är alltså densamma som bakom vanlig handel. Genom att knyta andra länders intressen tätt samman med sina egna nationella intressen, så ökar man risken exponentiellt för alla de länder som skulle kunna tänkas vara benägna att invadera. Den logik som Qatar ger uttryck för här är naturligtvis även tillämplig för Förenade Arabemiraten.
:::
Daskals geopolitiska teori är klart intressant, men till den skulle jag vilja addera min egen om kulturell legitimitet. Inom organisationsteori är institutionell teori en gren som övertygande demonstrerar hur organisationer (stater, företag, intresseorganisationer och så vidare) inte i första hand strävar efter effektivitet, som den rationella skolan hävdar, utan efter legitimitet, alltså mycket grovt sammanfattat att uppfattas positivt av sin omvärld.
Varför arabiska länder och beslutsfattare skulle bekymra sig om legitimitet under den senaste tioårsperioden är närmast uppenbart. Bilden av arabvärlden är misstänksam och allt annat än positiv, vilket är något som på såväl kort som lång sikt skadar arabiska affärsintressen, såväl som reducerar nationell säkerhet enligt Daskals teori ovan.
Ambitionen är alltså att öka sin kulturella acceptans, att bli en mer integrerad del utav det västerländska samhället, och det finns förmodligen få sätt att snabbare och mer framgångsrikt uppnå detta än genom att bli djupt inblandade i den stora europeiska folksporten, med ett massivt medialt genomslag.
Vad vi med andra ord bevittnar är en form av kulturell kolonialism, i syfte att generera kulturell legitimitet.
:::
Den på dessa resonemang följande frågan, för en fotbollsblogg, blir rimligtvis huruvida detta är bra för fötbollen? Hur säkra är de arabiska investeringarna för europeiska fotbollsklubbar och hur stor är risken att de plötsligt bara överger klubbarna som andra ägare gjort förr?
Implikationen bakom Daskals geopolitiska teori, såväl som av min institutionella teori, blir att dessa arabiska investeringar är betydligt säkrare än de flesta andra former av investeringar, då de först och främst är knutna till nationella intressen snarare än personliga.
Även om arabiska ägare skulle besluta sig för att avsluta sitt ägande i en klubb så skulle de förmodligen vara fortsatt måna om att bevara sitt eget goda renommé, och de skulle därför knappast vara villiga att lämna klubben i samma tillstånd som klubbar som Portsmouth, Leeds, West Ham och till viss del QPR har befunnit sig. Tvärtom, givet deras åtaganden att också investera i klubbarnas infrastruktur.
Man kan å ena sidan konstatera att de arabiska ägarna driver upp marknadspriserna för såväl transfers som löner, och att detta försvårat den ekonomiska situationen för ett stort flertal klubbar. Å andra sidan så förvandlar de mindre eller underpresterande klubbar till genuina konkurrenter på den europeiska fotbollskartan, vilket ökar såväl konkurrens som spänning.
:::
Ägare från Qatar och andra arabiska länder är hur som helst numer en del av den europeiska fotbollen. Och deras nästa steg kommer bli väldigt intressant. Kommer de till exempel att ge sig in i konkurrensen om de väldigt lukrativa engelska TV-rättigheterna?
Eller, som det ryktats alltmer ihärdigt om, kommer de att köpa Man Utd?
…………………………………………………
Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421
:::
UEFA:s planer att sprida ut landslagsmatcherna över hela veckan under landslagsuppehållen är måhända kommersiellt slugt, för dem, men kommer naturligtvis att väcka klubbarnas vrede och raseri.
:::
Marcus Christenson sammanfattar utmärkt det övergripande läget inför helgens och veckans kvalspel i Europa.
https://www.guardian.co.uk/football/blog/2011/oct/05/euro2012-holland-germany-italy-spain
Oavgjort borta mot Montenegro imorgon är alltså fullt tillräckligt för att England ska kvalificera sig för EM. Men även vid förlust kan man vinna gruppen, så länge inte Montenegro också vinner borta mot Schweiz i sista omgången.
:::
Phil Jones ryktas få starta för England imorgon, samtidigt som rykten också placerar Rio Ferdinand i MLS.
Be Champions!!