Det som kanske är mest fascinerande med det är det enkla faktum att Ferguson faktiskt är en manager som kommer ihåg fotbollen så som den var innan televisionen fick ett sådant uttömmande inflytande över den. Det vill säga när fotbollen satte sin egen agenda.
Men hur har då televisionen egentligen förändrat fotbollen? Med en lördagsblogg modell mer lättsmält så tänkte jag försöka hitta och kommentera några av de första och främsta sätten.
:::
Avslöjandet av taktiska hemligheter
Televisionen har demystifierat fotbollen och avslöjar tämligen obarmhärtigt taktiska hemligheter. Förr var det exempelvis möjligt för ett ungerskt landslag och komma till Wembley och överraska vimmelkantiga engelsmän med att nummer 8, 9 och 10 är oförskämda nog att inte spela på sina förutbestämda positioner. Det är inte möjligt på samma sätt längre. Taktiska hemligheter dekrypteras och kopieras blixtsnabbt.
Dom: Bra, det har ökat den taktiska kunskapsutvecklingen inom fotboll exponentiellt.
:::
Globaliseringen av supporterskapet
Supporterskap var förr i världen ett lokalt fenomen, man höll på laget från det område där man rent fysiskt bodde. Med enskilda men oftast ändå besläktade undantag. Televisionen har förändrat detta. Helt plötsligt kan supportrar från andra länder, på en helt annan del av jordklotet, skapa en stark och livslång relation till en fotbollsklubb. Supporterskapet har blivit till en form utav global folkrörelse.
Dom: Bra, ju fler desto bättre, och fotbollen förbrödrar.
:::
Skapandet av ”superklubbar”
Med televisionen har följt ett enormt kapitalinflöde och med det en närmast oundviklig koncentration av ekonomiska resurser. Att vissa klubbar är väsentligt större än andra klubbar är inte på något vis ett nytt fenomen. Men antalet storklubbar är numer väsentligt lägre än förr, och gapet mellan dessa och övriga klubbar har ökat dramatiskt, så till den grad att det numer kanske inte ska talas så mycket om storklubbar som om superklubbar.
Dom: Dåligt, konkurrensen och spänningen inom fotbollen minskar.
:::
Framväxten av fotbollskonsumtionen
Fotbollen förr var mer utav ett ideal och relationen till fotbollsklubben var något djupt personligt och vad mer, detta var något helt naturligt såväl som självskrivet. Televisionen har i allt högre utsträckning förvandlat fotbollen till en produkt som konsumenter betalar för. Helt plötsligt har det närmast gått mode i en extremt småborgerlig attityd att ”inte hålla på lag”, en företeelse jag själv närmast föraktar. På denna utveckling följer ett konformerande tryck på fotbollen att anpassa sig efter godtyckligt estetiska normer, och publikfriande idéer om många mål, som inte bara inverkar menligt på fotbollens mångfald utan på dess mest grundläggande idrottsliga ideal.
Dom: Dåligt, fotbollen ska levas, inte upplevas.
:::
Mer fotboll, alla dagar
Förr i tiden var fotbollen tämligen förutsägbar. Det spelades fotboll som mest två dagar i veckan. En ligaomgång under helgen, i stort sett alltid lördag, och möjligtvis också någon form av cupspel mitt i veckan. I praktiken ledde detta till att fem dagar i veckan var helt lediga, exempelvis för supportrarna själva att faktiskt spela fotboll snarare än att titta på fotboll. Nu för tiden, med televisionens fullständiga genombrott, så spelas det fotboll i stort sett varenda dag i veckan. Inom engelsk fotboll är det förmodligen bara fredagen som ännu är ledig, och inte ens den dagen är helig. En ligaomgång kan sträckas ut över tre dagar, cupspelet under veckan likaså. Televisionen har helt enkelt bombarderat oss med fotboll.
Dom: Bra, tycker jag personligen, men jag gillar också valmöjligheten.
:::
Personifierat relationen till spelarna
Fotbollen förr i tiden var som sagt mer mystisk. Det gäller också spelarna. Många av stjärnorna förr i tiden hade man egentligen ingen uppfattning om, hur de såg ut, hur de spelade, hur de rörde sig på planen, kort och gott hur bra de egentligen var. Möjligen gjorde detta också fotbollen mer fantasifull. Idag är inte detta fallet. Televisionen, tillsammans med relaterade medier, har gjort att vi idag vet mer eller mindre varenda liten detalj om spelarna. Relationen till spelarna är numer personlig, emedan den förr i tiden som mest var medierad utav journalistens beskrivning av spelaren.
Dom: Bra, det ökar det personliga engagemanget.
:::
En epidemi av domardiskussioner
Med televisionen följer närbilder på varenda situation på fotbollsplanen. Därefter även repriser. Därefter miljarder repriser på varenda situation ur varenda tänkbar vinkel. Den väldigt lätt insedda konsekvensen är att varenda litet domarmisstag förstärks, blåses upp och diskuteras in absurdum. Vad televisionen måhända mest av allt har bevisat är hur omöjlig fotbollen är att döma. Det ironiska är att televisionen är såväl problemets lösning som orsak. Den kan användas för att underlätta bedömningen av nyckelsituationer. Samtidigt har televisionen också lyckats undervisa spelarna i att det helt enkelt lönar sig att fuska.
Dom: Dåligt, ett av fotbollens mest irriterande fenomen.
:::
Bättre arenor
Televisionen har förmodligen, något paradoxalt, gett oss bättre fotbollsarenor. Förr var dessa förmodligen bara marginellt bättre än en gång typ Colosseum, men i och med att fotbollssupportern helt plötsligt fått alternativet att stanna hemma och titta på matchen i TV-soffan så har det skapats ett tryck på att göra arenorna bättre och mer publikvänliga.
Dom: Bra, inte minst ur säkerhetssynpunkt.
:::
En stegrande kommersialism
Med televisionen har fotbollen blivit såväl global som en produkt. Klubbarna har blivit varumärken. Likaså spelarna. TV-rättigheterna till nationella ligor och kontinentala cupspel säljs för hisnande belopp. Kampen inom fotbollen har expanderat från fotbollsplanen till marknadsplatsen. Målet är utöver framgång nu även vinstmaximering. Fotbollen har gått från idrott till industri, vilket lett till en gradvis förflyttning av fokus från supportern till ägaren.
Dom: Bra och dåligt, resurser utvecklar fotbollen, men har även skapat en fartblindhet och en form utav fotbollens värdenihilism.
:::
Trender i målfirande
Med televisionen följer en enorm grad utav exponering. Inte minst är detta fallet i samband med olika mästerskap som sänds över hela världen under en begränsad tid. Andy Warhol talade om 15 minuters berömmelse. För en målskytt, eller kanske till och med ett helt lag, kan det teoretiskt handla om 15 sekunder. Då måste man göra det mesta av dem. Och varför då inte hitta på något spexigt med själva målfirandet, som det förhoppningsvis pratas länge om efteråt. Kanske boxa lite på hörnflaggan, sno målgesten från australisk fotboll, pröva en fånig liten piruett, dra en kortlina genom näsan, en kollektiv övning i att gå på alla fyra, eller, det fånigaste och mest överanvända av alla, vagga ett barn i famnen. Det finns naturligtvis väldigt många exempel.
Dom: Hmm… Bra, jag är inte så entusiastisk men jag antar att det inte skadar någon eller något.
:::
Andra effekter utav televisionen kan man bara spekulera i. En del menar ju till exempel att fotboll är bättre än sex. Följaktligen kan vi då bara anta att en effekt är att mängden erotik och kärlek framför TV-apparaten har minskat i takt med att mängden fotboll i TV-apparaten ökat.
…………………………………………………
Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421
:::
England klart för EM alltså efter ett tämligen betryggande 2-2-resultat borta mot Montenegro igår kväll. Betryggande eftersom Montenegro kvitterade på tilläggstid, och en poäng var fullt tillräcklig för England.
Återstår att se om de för en gångs skull kan få mästerskapsorganisationen att fungera.
:::
Kanske ges vi oanandes en tragikomisk inblick i den taktiska bildningen hos engelska manager, och sett till att han även utsågs till förbundskapten även en förståelse för vilka egenskaper som belönas, av Kevin Keegan.
Han menar nämligen, med ett närmast halsbrytande intellektuellt konstnummer, att lag som Barcelona, Man City och Man Utd nu spelar precis som Newcastle, med Keegan som manager, gjorde på 1990-talet.
Och javisst, samtliga dessa lag spelar eller, i Newcastles fall, spelade offensivt. Men ungefär där upphör väl också de direkta likheterna.
:::
Be Champions!!