Det är också på dagen ett år sedan Liverpools förra regim bestående av de onda amerikanerna Tom Hicks och George Gillett kastades ut ur klubben, och en ny regim bestående av goda amerikaner i form av John W Henry och Fenway Sports Group tog över klubben.
Det säger något om hur långt klubben ändå har kommit under det här året, och hur klubbens framtidsutsikter har förändrats till det bättre, att Liverpool går in till den här matchen väl med i matchen som en av favoriterna till en Champions League-plats igen.
:::
Det är egentligen svårt att överskatta den monumentala satsning på Liverpool som Henry och FSG ändå har gjort under det här året. Målsättningen har varit uppenbar, att ta sig tillbaka till Champions League, och man har varit modiga nog att också våga investera för att ta sig dit.
Det är ju annars väldigt lätt att säga att det är en målsättning, men därefter inte ha viljan eller modet att genomföra nödvändiga investeringar. Vilket vi också sett och ser i några klubbar, med lätt insedda och förutsebara komplikationer. Regeln inom fotboll är densamma som annars och kan sammanfattas med amerikanismen put your money where your mouth is.
Kenny Dalglish har inget annat än positiva ord att säga om Henry och de nya amerikanska ägarna, som han menar har agerat bra och handlingskraftigt för att se till att Dalglish har de spelare och de resurser till sitt förfogande som han anser sig behöva. Naturligtvis, en manager kommer alltid vara nöjd så länge det är situationen.
:::
Men med amerikanska ägare följer också affärsmässiga krav på verksamheten, och alltså kommer man inte vilja ta kostnader utan att dessa förväntas generera ännu högre intäkter. Vi fick en indikation på det nu i veckan när Liverpools VD gör utspelet att Liverpool vill frångå Premier Leagues kollektiva modell och börja förhandla sina TV-rättigheter självständigt. Ett förslag som fördömts närmast unisont.
Naturligtvis kommer värderingar av det här slaget hos en klubbs ägare att påverka värderingarna hos klubben som helhet. Kanske är det vad som gör följande uttalande av Dalglish lite svårt att smälta: ”The greatest compliment I can pay to them is that they’re as good as the people who ran the club the first time I was here. That’s a hell of a statement because the people who ran the club then, Sir John Smith and Peter Robinson, were two of the best any football club could ever have had.”
Jag har inga moraliska problem med att en klubb drivs på ett affärsmässigt sätt, tvärtom föredrar jag det framför merparten av andra sätt att driva en klubb på. Men kanske blir det ett fotbollsmoraliskt problem när man först drar på sig väldigt höga kostnader för att därefter, för att försöka kompensera för detta, ger sig ut på en intäktsjakt som går stick i stäv med de traditioner och värderingar på vilka klubben är byggd.
Och uttalandet får förmodligen Kenny Dalglish att framstå som en ren pragmatist, snarare än idealist. Å andra sidan tror jag kanske det är nödvändigt om man ska lyckas i någon större utsträckning som manager.
:::
Amerikanska ägare har ju däremot både Liverpool och Man Utd. Det är ju en av väldigt många saker som faktiskt förenar dessa båda klubbar.
:::
Liverpool vs Man Utd är utan tvekan ett av engelsk fotbolls hårdaste, smutsigaste och mest prestigefyllda derbyn, om man nu använder det begreppets breda betydelse.
Historiken om det här rivalmötet har ältats i evighet. En kulturell rivalitet fostrad under den industriella revolutionen, från samma region, Englands två överlägset mest framgångsrika fotbollsklubbar, vars respektive storhetstider odlat bitterhet och frustration gentemot varandra i båda lägren.
Men mer än kanske någon gång tidigare under Premier League-eran så är nu det här mötet ett slag om framtiden, om hur Premier League och dess inbördes styrkeförhållanden som helhet kommer att se ut, snarare än hur de har sett ut historiskt mellan de båda klubbarna.
För det pågår ju en form utav hela havet stormar-liknande strategisk maktkamp i Premier League just nu. Där finns fyra stolar, och sex lag som mer eller mindre avvaktande cirkulerar runt dem likt hungriga gamar i väntan på att Champions League-hymnen ska avbrytas.
Och när musiken väl har upphört, och fyra klubbar sitter på sina stolar, och två klubbar finner sig själva utan stol, så är chansen rätt god att den inbördes ordningen också håller i sig.
Det är också utifrån perspektivet av den här strategiska maktkampen som vi måste förstå Liverpools och klubbens ägares värderingar, beslut och ställningstaganden. Det är inte så att det kommer omotiverat från ingenstans, utan det sker i ett sammanhang.
:::
Man Utd kommer förmodligen ingen kunna rubba från en av dessa stolar. I alla fall inte under den här säsongen. Liverpool har siktet inställt på en stol och visst har man också en god chans att ta den.
Men i den strävan är det förmodligen väldigt viktigt för Liverpool att vinna hemma mot Man Utd i eftermiddag. Inte bara rent tabellmässigt, tre poäng är tre poäng, utan även rent symboliskt och psykologiskt.
För Man Utd är det å andra sidan viktigt att visa att man kan hitta tillbaka till det stabila spel man visade upp under säsongsinledningen, och att man skickar ut en signal om styrka till toppkonkurrenterna i form av Chelsea och Man City. Att vika ner sig på Anfield, som man gjorde förra säsongen, skulle sända ut motsatta signaler.
:::
Amerikanska ägare, skotska managers, och en kärna av brittiska spelare – det är som sagt många saker som förenar engelsk fotbolls stora antagonister. Även spelmässigt finns det klara och tydliga likheter.
Båda lagen har en formidabel offensiv men, som vi sett stundtals hittills under säsongen, även en något suspekt defensiv. Det kan med andra ord bli åka av på Anfield idag.
Och naturligtvis kommer det bli en oerhört låst och nervös historia bara för att jag sa det.
…………………………………………………
Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421
:::
Dagens andra spännande möten omfattar Man City vs Aston Villa, Norwich vs Swansea, QPR vs Blackburn, Stoke vs Fulham och Wigan vs Bolton. Den sena kvällsmatchen är även Chelsea vs Everton.
:::
Den som vill läsa mer om Liverpool och deras nya ägare ska naturligtvis läsa David Conns artikelserie i The Guardian.
:::
Och i fotbollens egen parodi på daytime soap operas så rapporteras det nu att Roberto Mancini har hållt privata rensa luften-samtal med Carlos Tevez, och inte längre utesluter att Tevez spelar för klubben i framtiden.
Be Champions!!