Den första följetången i mina historiska tillbakablickar är sju klassiska sjuor. Samtliga spelare i denna serie kommer att vara spelare vars karriärer i huvudsak utspelade sig innan Premier League-eran, detta är ett medvetet val gjort främst av två anledningar. Dels för att visa på att det faktiskt spelades bra fotboll i England före 1992 och dels för att jag i denna serie vill fokusera mer på spelare som alla inte kan utan och innan samt spelare som är relativt okända för andra än supportrar till de lag de spelade för. Dessutom skulle det kännas konstigt att göra en historisk tillbakablick som handlar om Cristiano Ronaldo, Robert Pires, Eric Cantona osv.
Kraven i övrigt blir något diffusa då man på denna tid inte hade squad numbers som idag, det vill säga; De spelare som startade en given match skulle enligt reglerna ha nummer 1-11, detta innebar att spelare kunde få olika nummer i olika matcher beroende på vilken position de spelade på just för dagen. Som det även ser ut i många klubbar idag så var det allt som oftast en ytter som hade nummer sju på ryggen, närmare bestämt högeryttern. För att krångla mig runt detta problem valde jag att ställa kravet att spelarna på listan skulle ha nummer sju som sitt vanligaste nummer alternativt ha gjort signifikanta insatser i nummer sju.
Rätt eller fel, tyck vad ni vill men det är så jag har resonerat.
:::
Del 4. Chippy
Rubriken är Terry Neils kommentar om vad denna spelares övergång bort från klubben betydde för laget. Laget var Arsenal och spelaren Liam Brady.
Liam Brady föddes den 13 februari 1956 i Dublin, Irland som en av flera söner i en riktig fotbollsfamilj. Där fanns bland annat hans pappas farbror Frank som hade två landskamper för Irland, hans 19 år äldre bror Ray med sex landskamper och en säsong i Millwall, hans brorFrank Jr. med en irländsk cuptitel samt hans tredje bror Pat med flera säsonger i QPR. Liam själv visade tidigt den stora talang som skulle göra honom till inte bara bäst i familjen utan även Irlands kanske bäste spelare någonsin.
Redan vid 14 års ålder flyttade han till London för att spela i Arsenals ungdomsakademi. Brady visade upp stor kvalitet och fick ett professionellt kontrakt 1973. Samma höst debuterade han även i a-laget. Vid den här tiden var Arsenal något av ett nedre halvan lag och kanske var det därför Bertie Mee gav Liam begränsat förtroende.
Även hans spelstil kan ha bidragit. För er som undrar vilken typ av spelare Brady var så är svaret enkelt, endast två ord behövs: Jack Wilshere. Det är idag väldigt populärt att brännmärka talanger med epitet i stil med ”den nye…”, jag är själv ingen påhejare av fenomenet, men sällan har det stämt så bra som på Brady-Wilshere. Elegansen, spelsinnet, passningar, rörelsemönstret och den känsliga vänsterfoten kombinerat med ett aggressivitet försvarsspel. Wilshere är nog det närmaste en kopia av Brady man kan komma i dagens fotboll.
I likhet med Wilshere slog Brady igenom som ordinare i Arsenal under sin andra säsong i den högsta ligan. Hans samarbete med Alan Ball under denna period lade mycket av grunden till hans fantastiska karriär. Under hösten 1974 fick Brady för första gången chansen i det irländska landslaget.
Arsenals problem i ligan fortsatte, men vändningen skulle komma i form av en före detta spelare i klubben. Den 9 juli 1976 tillsattes Terry Neill som manager för klubben, sedermera kom även Don Howe in som tränare. Howe som för övrigt var den som gav en viss Tony Adams chansen.
1978 nådde Arsenal hela vägen fram till final i FA-cupen efter att bland annat ha slagit ut Orient och Wolves på vägen. I finalen mötte man Ipswich. Arsenal hade ett väldigt namnkunnigt lag, utöver Brady fanns där Malcolm ”Supermac” McDonald, David O’Leary, Pat Rice och Frank Stapleton. Men även Ipswich hade en del kända spelare, bland annat Brian Talbot, Kevin Beattie och Paul Mariner. The Tractors dominerade matchen och vann rättvist med 1-0, efter att målskytten Roger Osbourne svimmat av glädje.
1978 var dock året Brady gjorde det där målet, ni vet vilket. In the words of John Motson:
”Look at that, Oh look at THAT!”
Året därpå skulle det gå desto bättre. Återigen var man i final, denna gång stod Manchester United för motståndet i vad som kom att bli en klassisk match. Arsenal tog ledning med 2-0 i första halvlek genom Brian Talbot, som alltså gjorde sin andra raka final men för olika lag, och Frank Stapleton assisterad av Brady. United kom dock tillbaka genom McQueen och McIlroy i den 86:e och 88:e minuten. Med en minut kvar på klockan startade Brady ett anfall som via Graham Rix nådde Alan Sunderland som satte 3-2 och gav Brady sin enda titel i Arsenaltröjan. Finalen kom att kallas “the Brady Final”. Efter säsongen utsågs Brady, som förste icke-britt, till ”PFA Player of The Year”.
1980 spelade man åter final i FA-cupen och åter blev den klassisk, men inte för Arsenal utan för motstånadren West Ham som genom sin seger blev det senaste laget som inte spelade i högsta ligan att vinna FA-cupen. Arsenal förlorade även finalen i cupvinnarcupen mot Valencia efter att ha slagit ut Juventus i en ödesdiger semifinalserie. Brady imponerade så mycket på Juventus att man efter säsongen värvade honom för £500 000. Totalt gjorde Brady 307 matcher och 59 mål för klubben.
Tiden i den gamla damen blev mycket lyckosam för Brady, trots att han bara spelade där i två säsonger vann han ligan lika många gånger och stod bland annat för det avgörande målet 1982. Men den sommaren värvade Juventus en av sina bästa spelare någonsin, Michel Platini, och Brady tvingades att röra på sig då italienska lag på den här tiden bara fick ha två utlänningar.
Brady fortsatte sin tid i Italien med lyckade sejourer i Sampdoria, Inter och Ascoli. När den erkända siten Football Italia skulle ranka de bästa utländska spelarna i Serie A de senaste 30 åren var Brady med på listan före bland andra David Trezeguet, Cafú, Oliver Bierhoff, Jürgen Klinsmann.
Internationellt gick det tyngre, Irland har aldrig varit någon stormakt inom fotbollen och det kunde inte ens Brady ändra på. När Irland väl kvalificerade sig för sitt första EM, 1988, var han skadad och avstängd. 1987 gjorde han sitt sista, och kanske snyggaste, mål för Irland när han gjorde matchens enda mot Brasilien. När Irland kvalificerade sig för VM 1990 hade Brady redan slutat och förbundskaptenen valde att låta endaste spelare som varit med i kvalet delta i turneringen.
Våren 1987 var Brady tillbaka på de brittiska öarna, nämligen i West Ham. Tre och en halv säsong hann Brady med på Upton Park. Sin sista match för klubben och i karriären spelade han den 5 maj 1990 mot Wolverhampton i Second Division, en match han även gjorde mål i.
Efter sin spelarkarriär har Brady bland annat provat på rollen som manager och assisterande förbundskapten och är idag ansvarig för Arsenals ungdomsakademi.
:::
Om ni undrar något eller vill veta mer finns jag i kommentarsfältet som Kildo samt på mail – palmer89@gmail.com
Jag vet att de flesta här inne hatar när man kallar folk för ”den nye…” men en blogg om Brady utan att nämna Wilshere var bara omöjligt. Smeknamnet Chippy, som myntades av Don Howe, har faktiskt inget med fotboll att göra utan det kommer helt enkelt av att Brady älskar Fish n’ Chips.
Fler förslag på vilket tema ni vill se när jag är klar med sjuorna mottages med glädje.
Ni kan även följa mig på twitter – SweGoon, men känn inget tvång.
Bara två spelare kvar nu, nästa gång blir det en legend både på och utanför planen, till’ then
//Martin Palmér