Reformen följer dels på det engelska landslagets misslyckanden i ett antal internationella turneringar i rad, dels på vad de engelska klubbarna upplever som nackdelar i konkurrensen med sina kontinentala konkurrenter. Förslaget innehåller flera centrala komponenter.
Främst bland dem är att inga tidsrestriktioner läggs vad gäller den tid klubbarna lägger ner på coaching av unga spelare. Fram till nu har engelska klubbar bara varit tillåtna att spendera en och en halv timme per dag med att coacha unga talanger, samtidigt som klubbar i andra länder har obegränsat med tid. När det tas bort ges engelska klubbar betydligt bättre möjligheter att utbilda unga talanger grundläggande tekniska och taktiska färdigheter.
En annan restriktion som tas bort är också den geografiska. Tidigare har engelska akademier bara kunnat handplocka unga talanger som bor inom 90 minuters restid från klubben. Enligt Premier Leagues förslag så kommer engelska akademier numer kunna rekrytera unga talanger oavsett var i landet de bor.
Denna nyvunna frihet gäller först och främst de allra största och främsta akademierna, som rankas inom vad som kallas kategori ett. För att uppnå sådan status måste akademin ha en årlig budget om minst £2,3m, omfatta minst 18 anställda samt ha utmärkta faciliteter. För övriga akademier kvarstår vissa begränsningar. Väldigt få om någon klubb utanför Premier League, och även vissa klubbar i Premier League, kommer naturligtvis kunna erbjuda sådana förutsättningar.
De allra flesta är överens om att det här förslaget i övergripande drag är bra för utvecklingen och utbildning av ung engelsk fotbollstalang, och även bra för engelska klubbars och det engelska landslagets konkurrenskraft. Ändå har förslaget bemötts med såväl oro som motstånd från många klubbar i The Football League, under Premier League. Hur kommer då det sig?
:::
Skälet, som så väldigt ofta är fallet, har naturligtvis med ekonomiska intressen att göra.
Premier Leagues förslag innehåller nämligen också komponenten att lägga ned den så kallade fotbollstribunalen, vars uppgift har varit att bestämma priset för en ung talang när två klubbar inte kan komma överens om en lämplig övergångssumma.
I praktiken fungerade fotbollstribunalen så att den kom fram till ett pris som var en medling eller kompromiss mellan vad den säljande klubben begärde och vad den köpande klubben sade sig vara villig att betala. Ett system som många klubbar har ansett utnyttjas och leder till inflaterade priser. Det nya systemet bygger mer på att den säljande klubben ersätts för utbildningskostnader, närmare bestämt £3k per år för spelare mellan 9-11 år och mellan £12,5-40k per år för spelare mellan 12-16 år.
Självklart leder detta till att spelarna tillåts lämna klubbar för betydligt lägre priser än förr. De engelska tidningarna turas om att hitta på illustrerande räkneexempel. The Guardian väljer Luke Garbutt, den unge backen som Everton värvade från Leeds 2009. Fotbollstribunalen beslutade att Everton skulle betala Leeds £600k. Enligt det nya systemet skulle Leeds bara ha fått £131k i ersättning.
Klubbarna längre ned i det engelska fotbollssystemet kommer alltså inte att kunna förvänta sig intäkter för spelarförsäljning i samma utsträckning som tidigare, och naturligtvis är det där skon främst klämmer. Konsekvensen av förslaget kommer att bli att de bästa talangerna samlas i de främsta engelska akademierna redan i tidig ålder. Den förmodligen helt korrekta uppfattningen är att detta främst kommer gynna de största klubbarna i England.
Den farhågan minskar inte av att Premier Leagues reformförslag har tagits fram av Premier League i samråd med endast sex klubbar – bland dem Arsenal, Man Utd och Chelsea. Det faktum att klubbarna i The Football League delvis tvingades acceptera förslaget i och med att Premier League höll inne utlovade pengar till dem till dess att förslaget röstats igenom är förmodligen också det något gett förslaget en något bitter eftersmak.
Men vilka är då förslagets vinnare respektive förlorare?
:::
Vilka vinner på förslaget?
Club England. Landslaget med andra ord. Gapet i teknisk och taktisk utveckling har varit tämligen uppenbart mellan det engelska landslaget och flera andra landslag som det tyska, spanska och holländska. Inte så mycket i den främsta spetsen, men väl i bredden. Premier Leagues Elite Player Performance Plan kommer, genom mer coachningstid och genom att i större utsträckning samla ihop de främsta talangerna i ung ålder, att ge England förutsättningar för utveckling och utbildning av unga talanger som i alla fall tillåts närma sig sina europeiska motsvarigheter.
Reducerade priser och eliminerade geografiska begränsningar på engelsk talang kommer även minska transaktionskostnaderna för engelska spelare, och därmed reducera de större klubbarnas benägenhet att importera talang utifrån. Något som bara kan inverka positivt på bredden av befintlig ung engelsk talang.
De engelska klubbarna med de främsta akademierna. Klubbarna vinner naturligtvis till stor del utav samma anledningar som landslaget vinner. De ges bättre möjligheter att coacha och utbilda engelsk talang och de ges ett klart större upptagningsområde från vilket det är möjligt att rekrytera engelsk talang. I det avseendet behöver man alltså inte operera med ett handikapp gentemot sina europeiska konkurrenter som hittills har kunnat operera under klart mer gynnsamma förutsättningar. Den konsekvens vi kommer kunna observera är att förslaget kommer ha en positiv effekt på engelska klubbars konkurrenskraft i det europeiska klubblagsspelet.
Spelarna. Ett argument för det tidigare geografiskt begränsade systemet har varit att det är bättre för spelarna att i ung ålder stanna kvar i sitt geografiska närområde. Ett något förmyndaraktigt betraktelsesätt som i praktiken har lett till att göra vissa spelare närmast livegna samt att reducera deras individuella valfrihet. Unga spelare har nu fortfarande möjligheten att stanna kvar i sin hemtrakt om de vill, men numer även möjligheten att bege sig till just den akademi som de anser passar bäst för dem och deras utveckling. Med denna valfrihet följer naturligtvis också förbättrade karriärmöjligheter. Att spelarna vinner på en sådan förändring känns uppenbart.
:::
Vilka förlorar på förslaget?
Många mindre klubbar. Kort och gott de klubbar under Premier League, som inte har eller realistiskt tror sig kunna ha en tillräckligt högt rankad akademi, och som nu är eller säger sig vara emot förslaget. De kan inte längre räkna med att intäktsmässigt gynnas av den regionalpolitiska fördelning som det gamla systemet med dess geografiska restriktioner innebar. Vissa klubbdirektörer har uttryckt en farhåga för att vissa klubbar kommer strunta i att ha någon akademi över huvud taget, även om det inte är något som ordföranden för The Football League, Greg Clarke, oroar sig över.
Vad reformen eventuellt kan göra är att tydliggöra klubbarnas strategiska val. Antingen så väljer man att investera sina pengar genom att köpa spelare direkt till a-laget eller så investerar man dem i att skapa en akademi av högsta klass och då se det som en långsiktig konkurrensfördel. Det fungerar inte längre att driva en akademi halvhjärtat och utav medelmåttig kvalitet, men ändå vara skyddad av det gamla systemets geografiska restriktioner och tribunalens politiska godtycke.
Vad förslaget också reducerar är den lite märkliga funktion som akademierna har fått för många klubbar, där den inte främst fungerar som en inkörsport till det egna a-laget utan som en form av investmentbank där handel med spelare ses som ett sätt att finansiera underskott i övrig verksamhet. Huruvida det har varit i unga engelska spelare främsta intressen att (tvingas) tillhöra klubbar vars huvudsakliga ambition är att sälja honom vidare så dyrt som möjligt, snarare än att utveckla honom som spelare, är minst sagt oklart.
:::
Det borde framgå att jag anser det här nu beslutade och snart genomförda förslaget av Premier League, Elite Player Performance Plan, som något i grunden positivt och bra för engelsk fotboll. Det går att ifrågasätta det sätt på vilket förslaget arbetats fram och tvingats igenom. Samtidigt är det av snävt ekonomiskt egenintresse som många klubbar motsatt sig och potentiellt avsett att blockera förslaget, och då ska man kanske inte bli alltför förvånad eller ens särskilt upprörd om Premier League å sin sida också använder sig av de ekonomiska påtryckningsmedel som de har till sitt förfogande.
Jag tycker också det blir märkligt att kritisera det nya förslaget för att kunna leda till att större klubbar dammsuger de mindre klubbarna på unga talanger, eftersom det inte leder till någon större kostnad för dem att göra så. För det första så ligger ändå en viss kvalitetskontroll i de större klubbarnas egenintresse. Både vad gäller vilka spelare man tar in, men också sett till antal coachtimmar per spelare och årskull. För det andra, så lyfter man fram denna risk samtidigt som man lyfter fram exempel på hur storklubbar lite chansartat värvar unga spelare som därefter inte används i det system vi redan har.
Kamrat Linhem, och många Football League-bloggare med honom, uttrycker kanske främst en farhåga om vad som kommer att hända med kända och lyckade plantskolor som till exempel Crewe och Watford i det nya akademisystemet. Min kommentar till det skulle bli att det till stor del beror på dem själva. Initialt får de mer resurser till sin akademi i och med EPPP. Därefter kan de själva ta det strategiska beslutet att fortsätta investera i en högklassig akademi. Jag skulle faktiskt också bli lite förvånad om det visar sig att de inte redan nu uppfyller eller i alla fall nästan uppfyller Premier Leagues krav för en akademi av högsta klassen – med en årsbudget om £2,3m, 18 anställda samt utmärkta faciliteter.
Bra akademier kommer alltid hitta vägar att konkurrera och leva kvar. Vad den reform som Premier Leagues Elite Player Performance Plan emellertid leder till är att eliminera det gamla systemets strukturella skyddsnät som inte bara accepterat utan också subventionerat också medelmåttiga akademier, på spelarnas såväl som engelsk fotbolls bekostnad.
…………………………………………………
Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421
:::
Självklart borde Ryan Giggs få spetsa till sin karriär med att till sist få spela ett stort mästerskap på landslagsnivå.
Den självklare kaptenen i OS 2012.
:::
Många Football League-klubbar är hur som helst lite arga. Men lika arga som den här snubben är de garanterat inte.
Be Champions!!