En stor anledning till det var den kamikaze-politik som kännetecknade sommarens transferfönster där man lät flera av sina bästa spelare lämna klubben samtidigt som de man ersatte var tämligen oprövade kort i Premier League-sammanhang. Kvaliteten på lagets ryggrad ifrågasattes, och det också med rätta, oavsett vad resultaten i efterhand visar.
Men nu, efter åtta omgångar spelade av Premier League, så ligger Newcastle alltså på fjärde plats i tabellen och med ett spel som framstår som så pass stabilt att det känns rimligt att laget i alla fall kommer att kunna utmana om de europeiska cupplatserna, om än kanske inte Champions League-platserna, vad säsongen lider.
Många vill ge äran för denna utveckling till Alan Pardew, lagets manager. Men frågan är om det är hela sanningen. Kanske måste man ha ett större perspektiv på Newcastle som klubb om man vill försöka förstå dem, och betrakta deras framgång som en produkt utav jämvikt mellan olika men inte alltid harmoniska krafter.
:::
Newcastle är en klubb som alltsedan 2008, när Kevin Keegan gjorde en högst tillfällig återkomst, har befunnit sig i ett mer eller mindre permanent krigstillstånd mellan dess klubbledning och dess supportrar.
Förtroendet för klubbens ägare Mike Ashley har varit avgrundslågt och detta missnöje har fått sitt uttryck på läktarna. Ett förhållande som också har drabbat laget på planen. Vad som har hänt i Newcastle under framför allt den här säsongen är att dessa två stridande krafter verkar ha funnit något slags vapenstillestånd.
:::
Det har funnits många skäl för supportrarna att inte lita på Mike Ashley och hans gäng av glada män. Alla turer runt klubbens nedflyttning, alla sparkade managers, den för klubben förnedrande ”kom och köp oss”-annonseringen, och på sistone det faktum att klubben sålt nyckelspelare efter nyckelspelare utan att dessa har ersatts på ett för supportrarna acceptabelt sätt.
Men tittar man bakåt så måste man kanske också medge att det mitt i all Newcastles galenskap ändå verkar finnas en metod. Där verkar finnas en genomtänkt idé om hur Newcastle ska värva. Mike Ashley sade i en intervju en gång att idén var att göra Newcastle till en sorts Arsenal-on-the-Tyne, och tittar vi på Newcastles värvningar de senaste säsongerna så verkar de onekligen ha kommit en bit på väg.
Där många andra klubbar har satsat tungt på engelsk talang, så har Newcastles taktik snarare varit att försöka hitta prisvärd talang utomlands som besitter goda tekniska egenskaper. Under denna strategi så har spelare som Hatem Ben Arfa, Yohan Cabaye, Sylvain Marveaux, Gabriel Obertan, Davide Santon och Demba Ba, Cheick Tioté med flera samtliga plockats till klubben.
Med så många franska spelare är det naturligtvis lätt att känna att Arsenal-benchmarken har getts närmast parodiska dimensioner.
Det betraktades som närmast självmord när klubben under sommaren sålde Kevin Nolan, José Enrique och Joey Barton. Men vad som kanske inte är lika uppenbart är att Newcastle i somras värvade sju nya spelare för en nettokostnad om £850k, och då är inte försäljningssumman för Andy Carroll inräknad. Vad som är än mer enastående är att laget inte bara framstår som väldigt välbalanserat, utan att Newcastle också spelar en väldigt tight och sammanhållen fotboll.
Newcastles strategi ser med andra ord ut att så här långt vara väldigt lyckad. Laget uppnår framgång på planen, och klubben genererar med en sådan här transferpolicy också vinst i styrelserummet. Men vem är egentligen ansvarig för framgången?
Alan Pardew framstår inte som arkitekten bakom Newcastles transferpolicy. Dels då den var iscensatt även innan Pardew kom till klubben, och den var också en källa till konflikt mellan klubbledningen och Chris Hughton, Pardews företrädare. Dels då Pardew själv inte alltid gett ett intryck av kontroll över policyn. Han ville behålla Carroll i klubben, men några månader senare var Carroll såld. När klubben satte Joey Barton på transferlistan, så fortsatte Pardew att plocka ut honom i startelvan.
Frågan kompliceras av att Newcastle inte har något uttalad director of football-funktion. Förmodligen är emellertid Newcastles transferpolicy formulerad och utförd av Newcastles chefsscout Graham Carr tillsammans med Derek Llambias, Mike Ashleys högra hand och medhjälpare.
:::
I takt med resultaten på planen så har också en förändring skett på St James’ läktare. Newcastle har förmodligen ett av Englands främsta och mest högljudda hemmaföljen, där en väldigt intensiv atmosfär kan skapas som hjälper fram det egna laget. Problemet under senare år har varit att denna atmosfär lika lätt har kunnats vändas mot det egna laget, vilket ofta blivit fallet i och med den frustration som funnits mot hur klubben har styrts.
Kanske var i det avseendet förra säsongens hemmamatch och makalösa upphämtning mot Arsenal viktigare för Newcastle än vad till och med resultatet indikerar. Luke Edwards på Telegraph argumenterar trovärdigt för att det var matchen då Newcastles hemmapublik fick tillbaka sitt självförtroende och insikten att de faktiskt spelar roll, att de med sin blotta röst och närvaro faktiskt kan hjälpa laget.
Stämningen på Tyneside och runt St James’ Park är hur som helst för första gången på länge positiv, och det är något som definitivt har skapat det momentum som Newcastle just nu drar nytta av.
:::
För mig är Newcastles nuvarande framgång alltså först och främst en produkt av en tillfällig jämvikt i relationen mellan klubbledning och supportrar, de två krafter som mer än något annat format Newcastles moderna fotbollsöde. Fred i vår tid, som Neville Chamberlain en gång lite olyckligt uttryckte det. Men är detta då ett stabilt tillstånd? Nej, i sig självt naturligtvis inte. Det håller i sig i medgång, huruvida jämvikt fortsätter råda även i motgång är långt mer osäkert.
Vilken roll spelar då Alan Pardew för denna jämvikt, eller détente?
Jag tror Pardew kort och gott är limmet som fogar de båda falangerna samman, och det är en roll som inte ska underskattas för Newcastle. Han har goda relationer med klubbledningen och verkar, till skillnad från exempelvis Kevin Keegan och Chris Hughton, acceptera Newcastles transferpolicy.
I en klubbsituation där två krafter, klubbledning och supportrar, befinner sig på kontinuerlig kollisionskurs så måste managern vara en harmoniserande snarare än inflammerande karaktär. Keegan och Hughton tog konflikt, och satte på så vis klubben i brand. Pardew söker konsensus, och har på så sätt skapat balans i klubben.
Lägg till det att Alan Pardew också verkar ha spelartruppens fulla förtroende, och en god förmåga att förbereda och motivera sina spelare, så framstår det som att Alan Pardew ändå har en nyckelroll för Newcastles framgång. Men kanske inte riktigt på det sätt som de flesta tänker sig.
:::
I eftermiddag spelar Newcastle hemma mot Wigan framför en entusiastisk hemmapublik. Möjligheten måste betraktas som mycket god att man även efter denna omgång kommer befinna sig på en av Champions League-platserna.
Det är glädje på Tyneside igen. Frågan är bara om draken också kan lyfta i motvind, som ordspråket säger.
…………………………………………………
Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421
:::
Andra matcher under dagen: Den tidiga Wolves vs Swansea, eftermiddagsmatcherna Aston Villa vs West Brom (!) och Bolton vs Sunderland, samt kvällsmatchen Liverpool vs Norwich.
:::
Efter Stuart Pearces uttalande om att spelare kan bli aktuella för både EM och OS kommande sommar så har storklubbarnas managers snubblat över varandra för att utesluta den enligt dem enastående dumma idén.
Arsene Wenger gick till med så långt som att beskriva OS som ”inte en riktig fotbollsturnering”. Jag är lite benägen att hålla med. Men den är ju ändå lite rolig trots allt.
Be Champions!!