Vi har under helgen fått uppleva en av de mäktigaste och kanske märkligaste ligaomgångarna inom engelsk fotboll på väldigt länge. Kanske var det inte så väldigt märkligt att Man City lyckades vinna på Old Trafford, men siffrorna med vilka man gjorde det var definitivt såväl hårda som besynnerliga.
Att QPR tvålade till Chelsea i ett av säsongens alla Londonderbyn, och det första av sitt specifika slag på mer än ett årtionde, var desto märkligare. Och med två snabba utvisningar på Chelseaspelare under första halvlek så får man säga att även hur den matchen gestaltade sig var väldigt svårt att föreställa sig på förhand.
När man tänker efter så har den här säsongen ändå serverat några riktigt spektakulära omgångar. Jag tänker kanske inte minst på omgången när Man City och Man Utd krossade Tottenham respektive Arsenal med siffror som man inte trodde var riktigt möjliga.
:::
Utöver vad som hände i kampen om ligatiteln så kan vi därunder konstatera att Tottenham ser fortsatt starka ut i kampen om den fjärde Champions League-platsen, och att Arsenal ser ut att i alla fall vara på väg att blanda sig i kampen till sist. Liverpool emellertid har svårt att komma ur gruset en aning, och står och slirar lite.
Och nej, jag tänker inte nämna Newcastle i den striden. Åtminstone inte ännu.
:::
Men om vi då ska försöka hitta saker vi lärt oss? Det blir lite snabbt och smutsigt den här gången.
:::
Man City är numer tydliga titelfavoriter
Det går inte att dra någon annan direkt växel av gårdagens resultat. I det avseendet är jag överens med bland andra Daniel Taylor på The Guardian och alla andra som skriver liknande saker. Man kan välja att se på det hela rent tabellmatematiskt om man så vill. Inför säsongen kändes det som 50-50 mellan lagen. Nu har Man City ett fempoängsförsprång med nio matcher av säsongen spelade.
Matchen på Old Trafford igår var väldigt illustrativ. Man City har förskräckligt många ess i sin spelartrupp. Bara en spelare som David Silva, som håller absolut högsta världsklass. Spetsa det med Sergio Agüero. Resten är mer eller mindre samtliga också höga kort, kungar såväl som knektar. Men det som gör Man City lite speciellt är att man även har jokrarna, inte minst en spelare som Mario Balotelli, som jag tror spelar en stor roll över en ligasäsong, då de är svårare för motståndarna att förutse och förbereda sig för. Vid sidan av planen har man en manager som just nu inte kan göra något fel, till och med explosiva situationer som den med Carlos Tevez hanterar han perfekt. Igår gick Man City all-in i Manchesterderbyt, och man behövde inte ens vänta till rivern för att veta att man satt på en vinnande hand.
Man Utd har å andra sidan också starka kort på handen, med vilka de har möjlighet att vinna alla matcher de spelar, men det känns som att där finns färre varianter, färre outs. Inför säsongen var det en något osäker känsla av var någonstans Man Utd egentligen stod. Och jag tror jag var långt ifrån ensam bland Man Utds fans som under säsongsinledningen, när såväl spel som resultat var bättre än vad man vågat förvänta sig, som ärligt talat hade lite svårt att tro på vad vi såg. Igår fick vi bekräftat på ett tämligen brutalt sätt att det i alla fall delvis var något utav en illusion, en synvilla. Man Utd är inte ute ur leken, men ska man blanda sig i titelstriden igen så måste man uppbåda samma typ av mentala lagstyrka som man gjort ett par gånger förut; efter förlusten mot Liverpool på Anfield 1992, 0-5-förlusten mot Newcastle på St James’ Park 1996, 1-4-förlusten mot Liverpool på Old Trafford 2009 som exempel.
Om Chelsea kan man säga mycket, allra minst att de fortsätter förbrylla. Det blev en oväntad förlust mot QPR igår, ett poängtapp de sannerligen inte var betjänta av samtidigt som Man City drog ifrån i toppen. Många pekar på att de även med nio spelare förde spelet mot QPR som ett styrketecken. Och så kan man kanske resonera, även om det var mot QPR som hade ett resultat med vilket de var nöjda. Men faktum är ändå att de inte kvitterade eller vände matchen, och att det i sig så klart är ett svaghetstecken att försätta sig i en situation där man får två spelare utvisade, utöver en straff mot sig. Skulden kan placeras på en domare, som alltid när ett resultat inte går lagets väg, men det är också att blunda för det egentliga problemet.
:::
Luis Suarez har tagit på sig rollen som ligans störste wanker…
Ligans störste wanker. Det är en av mig själv formulerad mindre ärofylld titel som flera spelare i Premier League har aspirerat till genom åren. Cristiano Ronaldo under sina tidiga år i Man Utd var en het kandidat. Didier Drogba har haft några storstilade uppvisningar. Nani har varit och är delvis om än i något mindre utsträckning än förut väldigt högt upp på wanker-listan. Med andra ord, spelare som gnäller, filmar, förstärker, överdriver, tjatar på och förolämpar domare, slår i marken när de inte får som de vill, rent generellt utnyttjar systemet till max.
Suarez mot Norwich var en i det avseendet tämligen jobbig upplevelse, och att domaren inte gjorde mer åt det under matchen förblir ett mysterium som endast han själv kan lösa. Förmodligen känner domarna kollektivt en form av institutionaliserad hopplöshet inför detta fenomen. Inte var det första matchen heller i vilket samma beteende visas upp. Det är inte objektivt på något vis, och visst är det ett vandringspris, men Luis Suarez har definitivt tagit på sig rollen som ligans för tillfället störste wanker.
…och är Kenny Dalglish på väg att tappa greppet?
Och visst att det är en managers jobb att försvara sina spelare, men det måste, om inte annat så för trovärdighetens skull, finnas några gränser. Och givet det ovanstående, när Kenny Dalglish formulerar sig på följande sätt så måste man börja undra hur mycket han verkligen har tänkt igenom det hela: ”His [Suarez] integrity has been called into question and I think maybe he is suffering from that at the moment. It is their [domarnas] integrity that needs questioning, not his. On the football pitch he is exemplary.”
Att beskriva Luis Suarez beteende på fotbollsplanen som exemplariskt är naturligtvis i sig tillräckligt för att få ögonen att tåras. Man kan tycka att det är mer eller mindre acceptabelt, beroende på ens värderingar och tendenser till moralpanik, men exemplariskt är det inte på något vis. Att därefter gå vidare till att påstå att det som ska ifrågasättas är domarnas integritet är minst ett sjumilakliv över gränsen. Andra managers har blivit avstängda för klart mindre än så, och det ska ju bli intressant att följa om det är ett öde som också drabbar Kenny Dalglish.
Rent taktiskt var ju inte matchen mot Norwich heller någon höjdare för Dalglish. På mittfältet lämnades ytor stora som oceaner framför den egna backlinjen, vilket Norwich utnyttjade gång på gång. Märkliga byten störde också Liverpools jakt på ett vinstmål mot slutet av matchen. Beslutet att ta ut Stewart Downing när man plockade in Andy Carroll kändes tveksamt. Inte bara för att en bra inläggsspelare, som kan pricka Carroll, plockades bort utan för att laget också berövades fart med vars hjälp man får möjlighet att slå inlägg mot försvar som ännu inte är organiserade. Nu var tanken att Enrique skulle ta över inläggsansvaret från vänsterkanten, men med det alternativet tappade man i varje anfall värdefulla sekunder och tiondelar.
:::
En annan halv observation från helgen är förvisso att Norwich alltmer börjar framstå som ”the real shit”. Paul Lambert har gjort ett jättejobb med laget som alltså spelade i League One förrförra säsongen. Och ingen är gladare för det än jag, som inför säsongen tippade dem som ligans absoluta strykpojkar.
:::
Så, vad har ni själva för tankar och reflektioner från helgens omgång? Tillsammans med mer eller mindre argsinta reaktioner på mina tankar och reflektioner.
…………………………………………………
Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421
:::
Rätt exakt den enda ordleken på gårdagens resultat som jag själv faktiskt tyckte var både roligt och lite fyndigt: ”Alex Fergusons fru har lämnat honom. Anledningen? 6-1 var för dåligt!”
Man måste dock vara minst 15 år för att förstå det.
:::
Gårdagskvällens bisatssnackis, om vad John Terry sa alternativt inte sa i riktning mot Anton Ferdinand eller någon annan oklart vem. Utifrån det här bildbeviset så hade i alla fall inte jag haft tillräckligt på fötterna för att anklaga John Terry för det som han har anklagats för.
Be Champions!!