19 poäng efter 13 omgångar och en föga imponerande trettonde plats i tabellen räckte inte för Leicester Citys ägare, den thailändska familjen Raksriaksorn, som i förrgår beslutade sig för att sparka Sven-Göran Eriksson som manager i klubben, efter att Leicester förlorat hemma med 0-3 mot Millwall.
Eriksson, som under sitt år i klubben spenderat närmare £10m på nya spelare, var trotsig efter beskedet och menade att han hade fört upp Leicester till Premier League om han hade fått den nödvändiga tiden. Han kan givetvis peka på att man bara låg två ynka poäng från en playoff-plats, och att ligaplaceringen i det avseendet alls inte var någon katastrof.
Under säsongens första fjärdedel har alltså två före detta engelska förbundskaptener fått sparken i The Championship. Men där Steve McClaren tidigare fick sparken från Nottingham Forest till stor del för att han inte hade möjlighet att värva några spelare, så är det kanske rimligt att säga att Eriksson fick sparken för att han värvade för många – rättare sagt, att han värvade så många utan att lyckas få dem att prestera tillsammans på tillräckligt kort tid.
Det har diskuterats huruvida Eriksson kanske helt enkelt är passé vad avser sina managerfärdigheter. Frågan är kanske snarare huruvida Eriksson helt enkelt är för kontinentalt europeisk i sin managerstil, och att den helt enkelt inte går hem i den kanske allra mest typiskt brittiska av alla världens fotbollsligor. Där omgivningen brakar på med kraft och fart, så är det lätt att bli överkörd om man ihärdar med tålamod och bollinnehav. I alla fall när där inte föreligger någon signifikant skillnad i spelarkvalitet mellan lagen.
:::
En brittisk managerstil är kanske om inte nödvändig så i alla fall betydelsefull om man vill nå framgång i The Championship. Frågan är emellertid hur de thailändska ägarna tänker i den frågan, om de satsar brittiskt eller om de hellre siktar på att hämta in något etablerat managernamn.
En intressant notis är att under de senaste tio åren så har bara en enda manager, Roberto Di Matteo, som inte varit av brittiskt eller irländskt ursprung lyckats uppnå uppflyttning från The Championship till Premier League. Av 30 framgångsrika managers så hittar vi 21 engelsmän, fyra skottar, två nordirländare, en irländare och en walesare.
Samtidigt så har både Paulo Sousa och Sven-Göran Eriksson, klubbens två senaste managers och deras enda icke-brittiska/-irländska managers genom historien, misslyckats i Leicester.
Kanske finns där alltså mer än enbart rent nostalgiska skäl som gör att Leicesters supportrar ropar efter Martin O’Neill att göra återkomst i klubben i vilken han först gjorde sig ett namn som manager i England. Han är i alla fall en av förhandsfavoriterna bland de som gjort till affärsidé att spekulera i sådana frågor. Andra brittiska namn kastas också runt, bland dem naturligtvis ständiga namn i den brittiska managerkarusellen som Mark Hughes och Steve McClaren.
Uppenbart är i alla fall att ett kontinentalt managerskap fungerar relativt sett klart bättre i Premier League, där spelarmaterialet och kanske också kulturen är en annan. I det avseendet har kanske Leicester ägare tänkt rationellt i tillsättandet av den typen av managers. Men frågan är kanske, i och med att Leicester fortfarande befinner sig i The Championship, om de helt enkelt sålt skinnet innan björnen är skjuten.
Att planera för en framtida tillvaro i Premier League blir meningslöst om man inte först och främst faktiskt tar sig dit.
:::
Inför helgens bortamöte med West Ham, en annan av ligans förhandsfavoriter, manar lagets mittfältarsgeneral Andy King på sina lagkamrater och betonar vikten av att nu börja få lite konsekventa resultat på planen och samla på sig poäng i tabellen.
:::
Man kan ju allra minst tycka att det börjar bli dags för Martin O’Neill att göra comeback som manager inom engelsk fotboll nu. Han har varit borta alldeles för länge.
Det skulle ju också göra att jag inte kan ha med honom i en kommande blogg om engelsk fotbolls parior, som jag förmodligen kommer publicera vid lämpligt tillfälle inom kort när jag befinner mig på pingistävling och slipper betrakta kommentarsförödelsen live.
…………………………………………………
Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421
:::
Disciplinkommittén i Man City har funnit Carlos Tevez skyldig till att vägra spela mot Bayern München, alltså inte endast skyldig till att ha vägrat värma upp, och bötfällt honom fyra veckors lön – upp emot £1m med andra ord.
Räkna med att inte ha hört sista ordet i den soppan.
:::
Skadeglädje är lite speciellt ändå – men kanske också lite personligt.
Antropologiska studier sedan i söndags visar alltså att Man Utds jättetorsk i söndags gör Arsenals förlust för någon månad sedan på Old Trafford mindre försmädlig för vissa Arsenalfans. Samt ser jag nu att den tydligen också gjorde Romas supertorsk för drygt fyra år sedan mindre försmädlig. För att nämna några framstående exempel.
Från min sida kan jag bara säga att även om Man Utd gick in och tvålade till Liverpool med 24-0 på Anfield i en kommande cupomgång, eller besegrade Barcelona med 8-1 i nästa Champions League-final, så skulle söndagens förlust inte kännas det minsta mindre försmädlig för min del.
Exakt hur fantastiskt obetydligt för min känsla av försmädelse över helgens förlust det då vore om till exempel Chelsea eller Real Madrid, det vill säga något annat lag, tvålade till Man City på Etihad Stadium kan ni ju i så fall bara föreställa er.
Betrakta det som mer utav ett personligt perspektiv, och kanske en liten insikt i vad jag drivs av och inte drivs av i mitt supporterskap.
:::
Man Utd, Arsenal, Cardiff och Crystal Palace samtliga vidare till Ligacupens kvartsfinaler. Vilka fyra lag som gör dem sällskap avgörs under kvällens matcher, varav några får det att vattnas i munnen.
:::
Folkmusik för Svennis.
Be Champions!!