Arsenal går in till dagens stormöte på Stamford Bridge mot Chelsea bara några dagar efter att klubben hållt sin årliga bolagsstämma, vilket var en mer infekterad historia än normalt, med återkommande burop från de närvarande aktieägarna och i vissa fall även öppet uppror mot Arsenals sittande styrelseordförande Peter Hill-Wood i favör för David Dein. Eller kanske snarare, för uppfattningen att det ”var bättre förr”.
Naturligtvis finns där stor irritation bland klubbens aktieägare och supportrar över en brist på framgång för laget, över att klubben säljer eller tappar sina bästa spelare, över att det inte investeras i laget, och över att klubben trots detta ökar sina biljettpriser.
Arsene Wenger adresserade den sista irritationskällan och menade att ökade biljettpriser var nödvändigt bara för att Arsenal skulle kunna täcka sin lönebudget och inte riskera att tappa sina bästa spelare. Ett argument som ju känns lätt ohederligt då Arsenal inte bara redovisar vinst i sin verksamhet, utan dessutom tenderar att göra en poäng just av att de gör det.
Syftet med argumentkedjan är så klart att rent retoriskt definiera och forma frågan, att omöjliggöra kritik över biljettpriserna utan att acceptera att klubben ska tappa sina bästa spelare, vilket så klart fans generellt är väldigt ovilliga att acceptera.
:::
I övrigt så är tystnaden den managementmetod som Arsenals klubbledning främst har tillgripit för att hantera den kritik som nu riktas mot dem. Förvisso menar Arsene Wenger att han förstår supportrarnas oro, men fortsätter också hävda att hans transferpolicy kommer att rättfärdigas om laget nu bara ges tid att uppnå sin potential.
Vilket väl ärligt talat känns som en rätt bekant refräng vid det här laget, hur riktig andemeningen ändå är. Arsene Wenger kan ändå inte göra så väldigt mycket mer i det här läget, än att uppmana till lugn och enighet i syfte att skapa ett så bra arbetsförhållande för honom själv och laget som möjligt.
Men i övrigt sprider tystnaden ut sig. För första gången under hela sin 15-åriga tid i klubben så var inte Arsene Wenger tillgänglig för frågor från publiken på bolagsstämman, inte heller Stan Kroenke var tillgänglig. Kroenke själv har ombetts att förtydliga vad det är han vill med klubben, hittills har han själv sagt väldigt lite om just detta.
Stan Kroenke, som inte utan anledning har kallats för Silent Stan, insåg kanske det nödvändiga i att i alla fall säga något under sin första bolagsstämma som Arsenals majoritetsägare, och pratade i två och en halv minut utan att egentligen säga något utav direkt konkret betydelse. I ett uttalande till stöd för Peter Hill-Wood menade han att ”we’re going to a certain place and Peter has our support”, utan att egentligen förtydliga vad för plats det var.
:::
Arsene Wenger hade mer att säga gällande klubbens ambitionsnivåer den här säsongen, även om det riktiga budskapet kanske snarare låg i vad han inte hade att säga.
Wenger betonade att Arsenal fortfarande kunde nå en Champions League-plats den här säsongen, även om han inte gick så långt som att utlova en sådan placering. För de som har vant sig vid att den uttalade ambitionen är att om inte vinna så i alla fall utmana om ligatiteln måste ha hoppat till över den snabba glidningen i klubbens ambitionsnivå.
Modala hjälpverb kan ju också vara lite kluriga i sådana här sammanhang, och ofta slugt använda av politiker eller personer i politiska sammahang. Att kunna nå en Champions League-plats är ju en ambition man faktiskt kan hävda att man uppnått, även om man i slutänden faktiskt inte når en Champions League-plats.
Soft targets, har jag för mig att det brukar kallas.
:::
Rent spelmässigt har ändå optimismen fått visst fotfäste runt Emirates efter ett par resultat som gått Arsenals väg i ligan, Champions League och Ligacupen. Inte minst Robin van Persie har spelat på ett sätt som finns alla skäl i världen att beundra, och han har också spelat hem ett antal viktiga poäng till Arsenal i ligan.
Men det är nu och idag som Arsenal verkligen måste upp till bevis på fotbollsplanen, när lagets ambitioner och karaktär verkligen kommer att prövas för kanske första gången sedan dess att transferfönstret stängde bakom ryggen efter den smärtsamma förlusten på Old Trafford.
Sedan dess har Arsenal haft en okej resultatsvit, även om förlusterna borta mot Blackburn och Tottenham är plumpar i protokollet, men motståndet har heller inte varit det allra mest prövande och inte heller har prestationerna alla gånger varit övertygande.
Men så värst mycket tuffare än en bortamatch mot Chelsea blir det inte – särskilt inte för Arsenal. Och det är i den här typen av matcher som det framför allt kommer att granskas huruvida Arsenal som lag är vuxna uppgiften att matcha sina konkurrenter på den här nivån.
:::
På något sätt så kommer Arsenal att kommunicera i och med dagens match mot Chelsea. Det återstår att se om det är en kommunikation som med ett bra resultat lugnar eller med ett dåligt resultat ännu en gång rör upp den revolutionära oron i Arsenalleden.
Slutsatsen blir hur som helst att om Arsenal som klubb ska kunna fortsätta hantera oron först och främst med tystnad, så måste Arsenal som fotbollslag idag prata på fotbollsplanen.
:::
Chelseas styrelseordförande Bruce Buck är förmodligen inte så väldigt mycket mer populär hos fansen just nu än vad hans kollega Hill-Wood är i Arsenal, men han gör sitt bästa för att göra sig till kompis med dem igen genom att hälsa att ”we are all Chelsea fans and I can only hope that, on Saturday, we all get together, support this club and beat the crap out of Arsenal.”
Yee-haw!
…………………………………………………
Tweet, tweet – https://twitter.com/#!/pmophy17421
:::
Andra matcher under dagen: Everton vs Man Utd, Man City vs Wolves, Norwich vs Blackburn, Sunderland vs Aston Villa, Swansea vs Bolton, Wigan vs Fulham och West Brom vs Liverpool.
Roy stöter på Liverpool igen med andra ord.
:::
Toppmöte i The Championship också mellan Southampton på första och Middlesbrough på tredje plats.
Be Champions!!